kapitalism – Fanny Åström

Demokrati och kapitalism.

En till väldigt gammal läsarfråga som jag tänkte svara på:

Hej! Funderat på det du skrev om att det demokratiska systemet vi har idag är åt helvete. Är det systemet idag eller demokrati i allmänhet du menar då? Hur skulle ett alternativ till demokrati se ut för dig?

Jag har väldigt svårt att se det system vi har idag som demokratiskt. Demokrati betyder folkstyre, men i dagens system så är en massa grejer inte demokratiskt kontrollerade. Jag tänker då framförallt på produktionen, som ju i en mycket hög grad ligger bortanför demokratisk kontroll.

Jag tror inte heller att representativ demokrati av det slag vi har idag är en särskilt bra demokratimodell. I mina ögon så tas de flesta beslut väldigt långt bort från de som beslutet berör, samtidigt har många människor marginell kontroll över sina liv. Jag tror det är ett problem att vi uppmanas till att rösta på ett paket en gång vart fjärde år och vara nöjda med det, istället för att ha ett kontinuerligt medbestämmande i politiska processer. Jag tänker mig att de allra flesta har väldigt dåligt koll på en stor majoritet av de politiska frågor som är i omlopp, vilket är helt naturligt då alla inte vill eller kan bry sig om ”politik” i någon slags generell mening, problemet är när en ändå ska fatta en massa beslut i frågor en inte bryr sig eller kan något om, samtidigt som inflytandet minskar där en faktiskt skulle behöva det. Istället för att få verkligt inflytande i frågor som berör oss och som vi satt oss in i så ombeds vi att lämna över vår röst till en person eller ett parti som ska sköta allt det där åt oss.

Jag tror också att det är viktigt att se till människors resurser att delta i politisk aktivitet. I ett samhälle där det finns väldigt mycket ojämlikhet i fråga om ekonomiska resurser, tid och utbildning så har inte alla möjligheter att engagera sig politiskt. Det finns mycket statsvetenskaplig forskning som stödjer att ”medelklassen” är den som är mest politiskt engagerad, vilket såklart innebär att deras intressen och värderingar (som i regel är folkliga kopior av överklassvärderingar) får dominera politiken. Sedan ska en såklart inte glömma hur mycket pengar som pumpas in i politiska partier av företag som tjänar på deras politik. Det är uppenbart att olika människor har olika mycket inflytande i politiken, trots att det är devisen ”en person – en röst” som gäller. Detta ojämlika inflytande beror i sig på de egendomsförhållanden som råder, människors inflytande kan i regel härledas till vilken klass de tillhör, eller åtminstone vilken klass intressen de representerar.

Men det handlar inte bara om representation. I ett kapitalistiskt samhälle så är kapitalet allt, om saker och ting inte funkar för kapitalet så fungerar ingenting alls. I en kris så kan fabriker stå oanvända, kläder och mat som skulle kunna användas slängas, bostäder förfalla, bara för att ingen kan betala för det! Detta är verkligen konstigt, men det är liksom så det fungerar. I ett sådant system blir det överordnade målet för all politik att gynna kapitalet, och politik som inte lyckas med detta går ut över hela samhället. Därför finns det helt enkelt inte utrymme för att bedriva viss form av politik inom ett kapitalistiskt system, hur mycket en än skulle vilja.

Jag tänker att det är svårt att tala om demokrati när vi fortfarande är begränsade av ett ekonomiskt system som sätter kapitalets tillväxt framför människor. Demokrati innebär ju folkstyre, inte att ett ekonomiskt system styr. Därför anser jag att vi måste ha ett annat ekonomiskt system som bygger på egendomsgemenskap och inte privategendom innan vi kan ha någon form av verklig demokrati.

Kapitalismen som naturlag och politikens syfte.

Hittade den här strippen på min favorithögersida Statens ovänner (ja, det är seriös högersatir, jag lovar. Hoppas på att Timbro ger ut en bok med dem snart för det skulle gå väl i linje med deras övriga utgivning). Syftet, som jag förstår det, är att göra en parodi på hur människor menar att de är förtryckta för att de måste arbete för att överleva.

Serien utgör ett utmärkt exempel på hur högermänniskor ofta ser kapitalismen och ojämlikheten i detta samhälle som en slags naturlag, att det är så som det måste vara. Därför så ter sig all kritik mot kapitalismen som löjeväckande, eftersom det är som att kritisera att himlen har en ful färg eller whatever.

Såhär tänker jag kring politik: det handlar inte om att peka ut allt som är fel med samhället och klaga på det bara för sakens skull, utan det handlar om att peka ut diskrepansen mellan hur det är och hur det skulle kunna vara. Idag är det inte relevant politik att kräva att alla ska få gratis månresor, men om 50 år kommer det kanske att vara det. På samma sätt finns det politiska krav som är relevanta idag, givet dagens förutsättningar, men som inte var relevanta för 50 år sedan.

Idag så har vi en oerhört hög produktionstakt, vi producerar en hel del som är onödigt och slänger också en stor del av det vi producerar. Vi har också en situation där många människor inte bidrar till produktionen eftersom de inte har såpass hög förmåga som krävs för att få ett jobb till en rimlig lön, men som säkert skulle kunna bidra i en viss utsträckning. Vi har en stor mängd människor som är ofrivilligt arbetslösa som går bredvid en stor mängd människor som jobbar mer än vad de skulle vilja. Vi har också en situation där människor som svälter lever bredvid människor som lever i överflöd.

Vi skulle kunna göra produktionen bra mycket effektivare, producera saker utifrån en rimligare prioriteringsordning och producera saker som håller högre kvalitet och håller länge istället för saker som går sönder för att trissa upp konsumtionen.Vi skulle kunna fördela de resurser vi har jämnare, så att människor skulle slippa svälta. Vi skulle kunna dela på jobben som behöver utföras, så att alla som kan kan bidra utan att vissa behöver arbeta för mycket.

Men detta sker inte, eftersom vi också lever i ett samhälle där vissa människor tjänar på att systemet ser ut som det gör. Det är detta som är förtrycket. Förtrycket består inte i att vi har fötts in i en värld med ändliga resurser, utan att vissa tjänar på att hålla andra i relativ misär.

Mitt mål för samhället är att människor ska ha det så bra som möjligt utifrån de förutsättningar som finns. När jag ser mig omkring ser jag ett enormt slöseri, både på materiella resurser men också på människoliv. Jag vill att denna situation ska upphöra, och jag tror att det är möjligt att utifrån dagens förutsättningar skapa ett samhälle som löser dessa problem. Det innebär inte att alla ska få allt eller något liknande, utan bara att vi ska utnyttja de förutsättningar vi har för att göra så att det blir bäst för flest. Att prioritera samhällets produktion utifrån mänsklighetens behov och inte utifrån kapitalismens behov av ständig tillväxt är en sjukt bra början. Sedan hoppas jag att vi kommer kunna se fler och fler problem, typ åldrande, döden, ofoget med att alla barn måste bäras i en persons magen, som problem som kan övervinnas med hjälp av teknologi. Inte för att det är förtryck, utan för att det är fett att sträva efter ett samhälle med så lite lidande som möjligt.

Kapitalismen bygger på fattigdom.

Ibland talar folk om att fattigdomen ska avskaffas, och att detta är något som vi ska använda kapitalismen för. Resonemanget brukar låta något i stil med att kapitalism leder till tillväxt och då kan fler få det bättre, även om till exempel klyftorna ökar. Det är bättre med ojämlikhet där många har det bra än ett jämlikt samhälle där alla lever i misär, brukar det låta.

”Fattigdom” är inte ett begrepp som är slaget i sten, utan kan betyda många olika saker beroende på vem som använder det och i vilken kontext det används. Till exempel varierar det mellan om en snacka om absolut fattigdom eller relativ fattigdom, där den senare mäts utifrån den generella inkomstnivån i ett land. Fattigdom som vi brukar använda det handlar om att inte ha en inkomst som är hög nog för att få livet att gå ihop riktigt, men det kan också vara ett generellt ord för brist, inte bara på pengar utan på något annat.

I mina ögon är arbetare fattiga, även de som har bra lön. De är fattiga i den betydelsen att de saknar möjligheter till självbestämmande, egenmakt. De måste sälja sin arbetskraft på en marknad för att kunna överleva eller åtnjuta någon form av ekonomisk frihet. Deras öde är att låta sig exploateras under mer eller mindre bra villkor, låta kapitalisters och politiskers nycker avgöra deras liv. En arbetare som inte kan arbeta är föga värd.

Ett fenomen som skedde under industriella revolutionen och som fortsätter ske även idag är det så kallade inhägnandet av allmänningar. En allmänning är det som ingen äger, men som alla kan nyttja. Det finns flera olika typer av allmänningar; intellektuella, naturresurser, saker vi byggt upp gemensamt (som i och för sig staten ofta äger men som kan nyttjas som en allmänning) och så vidare. Till en början så var ju typ allting allmänningar, eftersom privategendomen inte var uppfunnen. En generell trend är att fler och fler av dessa allmänningar inhägnas och utnyttjas av företag, genom beslagtagande av naturresurser, genom patent och copyright, genom att det vi byggt upp gemensamt säljs ut och kommersialiseras. Detta är också ett sätt att skapa fattigdom. Det handlar dock inte om disponibel inkomst utan om möjligheter till att kostnadsfritt eller för en väldigt låg kostnad göra olika saker.

Om ett företag kommer och inhägnar jord som innan har varit fritt för människor att använda för sin egen försörjning och sedan anställer de människor som gjort det för en lön som ger dem en bättre levnadsstandard, så har de blivit rikare mätt i rena pengar. Men de har också blivit fattigare i fråga om möjligheter till självbestämmande. Till exempel så kommer företaget troligen att ställa betydligt högre krav på arbetarna, vilket troligen kommer göra att till exempel gamla inte får vara med och bidra och heller inte får betalt. Fattigdom kan inte bara mätas utifrån månadsinkomsten. Jag menar inte att människor hade det sjukt fett innan kapitalismens intåg, men jag menar att en inte bara kan se utveckligen som en jämn färd uppåt. Många har säkert fått det bättre, men i vissa aspekter har folk fått det sämre också.

Vi har ett samhälle som bygger på fattigdom. Det är människors fattigdom, deras brist på resurser för att själva producera vad de behöver, som tvingar in människor i att slava för kapitalisterna. Denna fattigdom är i sin tur ingenting ”naturligt”, utan resultatet av en politik som bygger på fråntagande och inhägnande av allmänningar. Utan fattigdomen kommen kapitalismen aldrig att fungera, och därför kan fattigdomen försvinna först i ett samhälle fritt från kapitalism.

Jag vet att kampen för ett mänskligt samhälle är viktigare än allt.

Spännande det här med polis, våldsmonopol och så vidare. På förfrågan tänkte jag klargöra för min grundläggande syn på våldsanvändning, vilket också kommer bli ett klargörande för min syn på ideologi och demokrati.

Många verkar se den liberala demokratin som neutral. Det är det inte, det är liberal och borgerlig. Den liberala demokratin som form skapades ur borgarklassen krav på samhällsförändring, krav som givetvis var anpassade efter dem själva och deras verksamhet, det vill säga kapitalistisk sådan. Därför är den liberala demokratin inte anpassad för ett samhälle fritt från kapitalism. Om vi lämnar kapitalismen så kommer vi även att lämna den liberala demokratin bakom oss, och kamp mot kapitalismen kommer aldrig att kunna ske enbart eller ens huvudsakligen med parlamentariska

I ett samhälle där pengar ger makt på alla områden är ”en person, en röst” en gång vart fjärde år inte någon större tröst. Det politiska samtalet är fortfarande utformat efter företagens behov. Det enda som talas om är jobb och tillväxt, något som inte är så konstigt i ett samhälle som styrs av pengar. Politiken är ingen separat sfär där en kan diskutera andra frågor än de som står på agendan i resten av samhället, politiken påverkas av den makt som florerar i resten av samhället. Så länge vi har kapitalism så kommer dessa frågor att prioriteras, för det är där makten ligger.

Som jag ser det så bygger samhälle idag på våld. Dels på ett väldigt konkret, direkt våld, alltså polisens och militärens våld. Det är det våld som kommer fram när en på riktigt utmanar makten. Men också ett strukturellt våld som finns precis överallt. Människor tvingas dagligen in i saker de inte har den minsta lust till eller kan styra över, människor exploateras, människor blir ifråntagna sina möjligheter till att leva ett värdigt liv och så vidare. Så blir det i ett samhälle där profit går före människor, då kommer människor välmående obönhörligt att pressas undan för kapitalismens skull. Det är det som sker under arbetslinjen; människor tvingas in i till synes meningslöst lidande för att de ska bli ännu billigare för kapitalet att köpa, för att de ska kunna exploateras i allt högre grad. Samhällsbygget ger även upphov till våld, till exempel rasisters och nazisters våld. Detta våld ställer jag mig emot.

Jag tycker att en bör använda våld för att hindra ett större våld. Jag tycker att det är ens plikt att använda våld för att hindra ett större våld. I mina ögon bygger detta samhälle på våld, och det riskerar alltid att bli än mer våldsamt. När jag står och skriker på nazister är det inte för att jag inte tycker att de har rätt att uttrycka sina åsikter, det är för att jag är rädd för vad deras åsikter kommer leda och till viss del redan har lett till. Om det ”bara” handlade om åsikter hade jag inte brytt mig, men inget existerar i ett vakuum. Om de inte stöter på motstånd kommer de att expandera, och deras expansion kommer obönhörligen att leda till våld. Jag tycker att en ska vara så sparsam med våldsanvändning som möjligt, vilket jag också tycker att vänstern brukar leva upp till. Överlag finns det en ganska negativ inställning till de som är alltför taggade på att slåss bara för sakens skull, och det ”våld” som brukar förekomma brukar vara i form av blockader, oväsen och, som senast, vattenballonger. Det är ganska harmlöst i förhållande till hur mycket våld en ideologi som nazismen kan ge upphov till.

Vissa pratar om ”olika åsikter”, som om det var en fråga om tandkrämspreferens. Detta tycker jag är ett sjukt sätt att se på saken. Nazism är en ideologi som bygger på att människor har olika värde på grund av sitt ursprung, det är en ideologi som redan har lett till miljontals döda och som kan göra det igen. Vi är inte skyddade mot nazismen eller fascismen bara för att vi lever i en liberal demokrati. Den ökade rasismen leder redan idag till att människor lider och dör. Det är ingen jävla lek, det är allvar. Det handlar om människors liv. Och det är de jag protesterar emot. Jag protesterar inte emot en ”åsikt”, jag protesterar emot en realitet, mot en viss typ av samhälle. Det räcker inte med att rösta på något annat än nazisterna var fjärde år, en måste ta ställning emot förtrycket varenda jävla dag.

Den liberala demokratin står inte på min sida, för den är utformad efter kapitalets intressen. Den liberala demokratin kommer aldrig att kunna erbjuda ett ramverk för mig att driva de frågor jag tycker är viktiga, alltså frågor som rör människors värde. Därför väljer jag att gå utanför den. Det handlar om ideologi. Det handlar om att jag tror på ett samhälle fritt från förtryck, fritt från exploatering, och jag tycker inte att det samhälle vi lever i idag är detta, hur mycket formell ”frihet” och ”jämlikhet” det än sägs bära på. Frihet och jämlikhet under kapitalismen ser jag som en omöjlighet, eftersom kapitalismens själva grundsten är just ojämlikhet och underkastelse under kapitalets logik. Jag kommer aldrig att spela deras spel, för jag vet att reglerna inte är viktade för mig. Och jag vet att kampen för ett mänskligt samhälle är viktigare än allt.

Överbefolkningen.

Ibland säger folk att vi helt enkelt är ”för många” på detta jordklot och att de tär det som är orsaken till svält, global uppvärmning och så vidare. De säger att det helt enkelt inte går att producera mat och vatten till alla. Då brukar jag tänka på all den mat som jag hittar i soprum, som utgör ungefär 70 % av min kost. I ljuset av det så blir liksom tanken om att jordklotet inte skulle ”räcka till” så fånig. Jag menar, vi slänger så fruktansvärt mycket mat.

Problemet är inte att det finns för många människor, problemet är att det i et kapitalistiskt samhälle helt enkelt är rimligt för vissa affärer, producenter och så vidare att slänga sin mat istället för att de kommer till användning. Och visst, det är möjligt att det kanske inte skulle fungera även om vi hade en mer effektiv produktion, men jag tycker ändå att vi ska försöka ändra på vårt system innan vi börjar diskutera existensen av människor som det grundläggande problemet.

Ärligt talat så känns den förklaringsmodellen mest som en ursäkt för att slippa göra något. Istället för att ta tag i de saker vi faktiskt skulle kunna förbättra så lägger folk sig på marken och ger upp istället. Vem tjänar på det? Samma människor som tjänar på rådande samhällsordning såklart.

Grejer folk säger till vänstermänniskor.

Här kommer min topplista över störiga grejer folk säger till vänstermänniskor:

Klaga inte, det finns de som har det värre. Tja, jag klagar liksom inte främst för egen del. Det är så jävla märkligt att anta att människor aldrig kan ha åsikter för andras skull än sin egen. Jag skriver om rasism fast jag inte drabbas av det utan snarare tjänar på det, för att jag tycker att det är viktigt. På samma sätt kan jag skriva om de negativa effekterna av kapitalism utan att själv vara den som drabbas av just de effekterna. Däremot vill jag påpeka att jag faktiskt också tillhör arbetarklassen i en strikt marxistisk mening, det vill säga att jag är en person som måste sälja min arbetskraft. Jag gör det inte just nu, men jag kommer att behöva göra det och jag studerar för att bli anställningsbar. Jag lider också av ofriheten i ett kapitalistiskt samhälle, jag kommer också att bli exploaterad. En måste liksom inte ligga i rännstenen och kräla för att kunna ha ett intresse i en samhällsomvandling.
Pröva att arbeta/ha ett ”riktigt jobb” (oftast åsyftas här slitiga yrken) i ett år så får du se hur det känns!! Detta är en så jävla märklig grej att säga till en person som faktiskt kritiserar arbete. Jag antar att syftet är att påpeka att jag är bortskämd och att det är därför jag kan hålla mig med att formulera politiska tankar och visioner bortom ”hur ska jag skaffa mat idag”. Men grejen är, att jag är jävligt medveten om det privilegium jag har i att kunna välja bort arbete. Det finns liksom ett skäl till att jag undviker arbete, och det är för att min erfarenhet (ja, tro de eller ej, jag har arbetat) och mina observationer av verkligheten säger mig att det suger. Grejen är att min reaktion på detta inte är att tänka ”jag passar inte för lönearbete” utan att istället tänka ”lönearbete är en ganska sjuk grej i samhället”, och sedan göra vad jag kan för att ingen ska behöva drabbas av detta. Egentligen borde det ju vara människor som tycker att andra ska tvingas in i arbete för att det är det fetaste en kan syssla med som borde skaffa sig lite mer egen erfarenhet.
Men folk har faktiskt fått det mycket bättre i och med kapitalismen!! Vill du ha det som i feodalsamhället eller? En viktig regel för alla diskussion är ”bara för att det finns/fanns sämre blir inte dåligt bra”. Bara för att kapitalismen har fört med sig bra saker betyder inte det att den inte också innehåller dåliga grejer. En måste väl fan kunna kritisera detta utan att bli anklagad för att vilja ha typ slaveri?
Men kan du säga ett land utan kapitalism där det är bättre? Nej, det kan jag inte. Det beror på att typ alla länder i världen är kapitalistiska och att de som inte är det antingen är fast i ännu mer efterblivna produktionsformer eller kraftigt motarbetas. Till exempel Kuba blir ju knappast neutralt behandlat av omvärlden, utan motarbetas ständigt. Inte konstigt att det går dåligt då. Med detta inte sagt att det inte också finns andra problem i Kuba, bara att det kanske inte bara handlar om att kapitalismen är så jävla perfekt utan typ också om att det är det dominerande samhällssystemet och att det upprätthålls med våld och andra repressalier. Det råder knappast någon ”fri marknad” när det kommer till samhällssystem så att säga. Få kommunister tror att en kommer kunna uppnå kommunism i ett enskilt land, utan ser det som en process som måste vara mycket mer omfattande. Men det viktigaste är att samhällsutveckling generellt inte går till som så att vi har en massa olika länder med olika system och att en sedan kollar vilket som funkar bäst. Det var ju inte så att kapitalismens framväxt kom sig av att ett land hade fullt utvecklad kapitalism och sedan bestämde alla andra länder att ”det där ser bra ut, det inför vi”. Att tro att vi har kommit till slutpunkten i historien, där alla tänkbara samhällssystem redan uppdagat sig och att vi nu bara har att välja på vilket som är bäst, är ganska naivt.
Men vi har faktiskt röstat om detta! Alltså nja, den liberala demokratin är ju i stor utsträckning utformad för att gynna kapitalismens intressen och har uppkommit tillsammans med kapitalismen (rekommenderar bland annat Övervakning och straff av Foucault rörande detta, finns säkert bättre böcker så kom gärna med förslag om du har en). Olika krafter som kämpar emot kapitalismen blir motverkade på brutala sätt, det är tydligt att en av statens främsta uppgifter är att säkra äganderätten, människor tvingas dagligen underkasta sig kapitalismen för att kunna överleva vilket effektivt försvårar kamp och så vidare. Jag har helt enkelt lite svårt att respektera denna så kallade demokrati som sant demokratisk. Men om vi nu lägger allt det åt sidan så undrar jag exakt vad det är som är märkligt med att jag, inom ramarna för den så kallade ”demokratin”, kritiserar nuvarande samhällsordning? Det är väl helt enligt demokratins så kallade spelregler att jag också presenterar mitt perspektiv på samhället och låter folk ta ställning? Jag förstår faktiskt inte problemet.
Men du använder ju produkter som kapitalistiska företag har gjort (otroligt ofta exemplifierat med smartphones av någon konstig anledning)!! Ja, så är det. Det beror på att det i princip inte finns några andra möjligheter att leva i det här samhället. Dessutom är det klart att kapitalismen ger upphov till en massa bra grejer, det är bara det att jag tror dessa grejer hade varit fetare utan kapitalism. Jag tror att utan kapitalism hade vi haft en jävligt mycket coolare smartphone än de vi har idag, vi hade haft ett facebook fast utan jobbig reklam och övervakning och så vidare. Tyvärr finns inte dessa saker idag, och det är tråkigt, det betyder emellertid inte att jag inte kan använda grejer som är kapitalistiskt producerade. Det är ett ganska konstigt krav att ställa, ety vi lever i ett kapitalistiskt samhälle där i princip allt produceras kapitalistiskt. Ni kan ju inte seriöst tycka att en måste bo under en jävla sten för att kunna vara trovärdig i sin samhällskritik.

Nå, detta om detta. Fyll gärna på med era egna grejer.

Varför är det så svårt att tänka sig produktionsformer utanför kapitalismen?

Texter om annorlunda produktionsformer än de kapitalistiska verkar vara något av det mest komplicerade människor kan läsa. Något gör att det blir väldigt svårt att begripa hur en skulle kunna organisera en produktion bortom kapitalismen. När jag tar upp till exempel slavsystemet som ett exempel på ickekapitalistisk produktion så tror folk att jag menar att slaveri på något vis vore att föredra, det tycker jag såklart inte. Den kapitalistiska produktionen är såklart friare för alla inblandade än vad slavsystemet var. Syftet är inte att säga att något är bättre utan att tydliggöra vad som är specifikt för kapitalistiska produktion, vilket jag bland annat anser är exploateringen av arbetare som säljer sitt arbete på en fri marknad.

Att produktionsformerna har förändrats över historien är ett faktum som knappast någon ifrågasätter. Den kapitalistiska produktionen har bara några hundra år på nacken, innan den har vi haft en mängd olika system för produktion där i princip alla har gått ut på någon form av utsugning eller exploatering av vissa människor som gjort att andra människor kan arbeta mindre.

Problemet för min del är liksom inte arbetet i sig, utan det ofria arbetet en utför för andra människors vinning, och som en ofta är tvungen att utföra för att överleva. Jag anser att det måste vara ett prioriterat mål i samhället att minimera mängden arbete, men det faktum att människor kan exploatera andra människors arbete är en stor bromskloss för detta och dessutom principiellt fel i sig. Jag tänker mig att i ett samhälle där människors arbete inte exploaterades, utan en själv fick skörda frukterna av sitt eget arbete, så skulle de flesta troligen välja att prioritera fritid i högre grad. Idag producerar de flesta människor väldigt mycket mer värde än vad de konsumerar, och det är dessutom inte de själva som har makten att utforma sitt eget arbete.

Att människor byter grejer med varandra, eller snarare delar upp arbete emellan sig, kommer såklart att ske i alla någorlunda utvecklade samhällen, problemet är inte detta utan den exploatering av arbetares arbete som sker. Ett ickeexploaterande system behöver (och kan) inte innebära att alla sköter sin egen produktion av förnödenheter, snarare handlar det om att alla som är inblandade i produktionen har lika mycket att säga till om och lika rätt till frukterna av arbetet. Du kan tänka dig ett helt land med en gemensam produktion som inte bygger på exploatering av mervärde, utan där alla får ta del av det som produceras.

Fantasilösheten i att inte kunna tänka sig ett sätt att organisera produktion som inte bygger på att vissa människor exploaterar andra är svindlande. Varför skulle exploatering vara en förutsättning för produktion? Troligen skulle det i ett postkapitalistiskt samhälle inte produceras lika mycket saker eftersom det inte skulle finnas något behov hos olika kapitalister att hitta på och sälja in nya produkter bara för att kunna tjäna pengar. Istället kan en tänka sig att människor på ett mer medvetet plan skulle styra produktionen i samhället på ett sätt som gav dem mest behovstillfredsställelse i förhållande till produktionstid. En kan till exempel tänka sig att det inte skulle behöva finnas 50 olika tandborstar att välja mellan i en vanlig mataffär eller att saker skulle produceras främst för att brukas länge och hålla istället för att produceras för att gå sönder och bytas ut. På det sättet är kapitalismen en förutsättning för den typ av produktion vi har idag, men frågan är om detta är något vi är det minsta intresserade av att behålla.

Jag tycker att det är uppenbart vilka nackdelar som finns i ett kapitalistiskt produktionssätt, helt enkelt att det styr produktionen från att handla om tillfredsställelse av mänskliga behov till att handla om att skapa tillväxt i det kapitalistiska systemet. Beteenden som är uppenbart irrationella om en tänker sig en situation där människor själva får tillgång till frukterna av sitt arbete och är fria att förändra sin produktion efter detta, som att producera helt onödiga grejer, saker som slängs eller som går sönder snabbt, blir inom kapitalismen rationellt eftersom människor dels tjänar på det, dels för att det är grundläggande för att systemet alls ska fungera.

Vad är kapitalism?

Ett ämne som ofta leder till mycket förvirring när en diskuterar med andra är vad kapitalismen egentligen är. Vissa ur extremhögern (dvs timbrofolk/nyliberaler) verkar tycka att kapitalism är detsamma som den fria marknaden, och att staten på något sätt skulle stå för socialismen. Alltså att en blandekonomi skulle vara någon slags bladning av kapitalism och socialism.

Min förståelse av kapitalismen är helt annorlunda. Jag ser kapitalismen som ett system för produktion som omfattar hela samhället, alltså såväl staten som ”marknaden”. Jag ser det som att staten är nödvändig för att kapitalismen ska fungera, till exempel genom att mildra kapitalismens negativa skadeverkningar (lagstifta), reproducera arbetskraft (upprätthålls välfärd), kontrollera konflikter mellan arbetare och arbetsköpare, upprätthålla den privata äganderätten genom våldsmonopolet och slutligen rädda kapitalismen från sina negativa effekter, vilket till exempel gjordes på ett väldigt tydligt sätt när bankerna räddades vid finanskrisen 2008. Jag ser det också som att kapitalismen omformar staten och politiken efter sina behov. Jag tror inte att det nuvarande kapitalismen skulle fungera utan en stat, det skulle bli alldeles för mycket misär och oro för att produktionen skulle kunna hållas igång. Det krävs att någon tar hand om arbetarna och att den privata äganderätten upprätthålls på ett sätt som uppfattas som legitimt, alltså via statens våldsmonopol.

Detta sker dels på ett väldigt tydligt sätt genom att det alltid pratas om vilken politik vi ska föra för att skapa mer tillväxt, alltså gynna kapitalismen, men också dolt genom att till exempel ha vissa lagar rörande äganderätt som är nödvändig för en kapitalistisk produktion. En kan tydligt se hur politiken som förs ändras när kapitalismen krisar, typ nu börjar vi diskutera om det verkligen var en så bra idé med låginflationspolitik och superlåga räntor för att trissa upp konsumtionen, som ju var lösningen förra gången kapitalismen krisade. De som innan var övertygade nyliberaler tycker nu att staten måste ”skapa förutsättningar” för tillväxt och så vidare. Det handlar inte om ideologisk övertygelse om att det ena eller andra verkligen är bäst, utan om vad som för tillfället är nödvändigt för att få kapitalismen att fungera.

Så vad är en kapitalistisk produktion? Det har något med pengar och varuproduktion att göra. Det handlar om att varor byts. Men det är inte kapitalism bara för att folk byter varor med varandra, utan detta utbyte måste ske i såpass stor omfattning att det är det huvudsakliga sättet folk får tag på grejer på. Alltså: om folk i regel är självförsörjande men då och då handlar med varandra är det inte kapitalism. Då kan det vara så att personerna byter något som de själv har nytta av för något annat de också har nytta av. Om folk däremot producerar varor de själva inte kan använda (alltså typ 100 000 likadana mobiltelefoner) endast för att byta så är det kapitalism. Då är detta det sätt på vilket en merpart av samhällets produktion av saker sker. Idag är det så gott som omöjligt att leva utan att handla. Pengarna kommer in eftersom det är nödvändigt att ha dem för att kunna administrera detta utbyte på ett vettigt sätt. Men pengarna har också en funktion i att dölja den kapitalistiska exploateringen och upprätthålla ojämlikheten som är nödvändig för den.

Det har även med kapital att göra. Jag skulle säga att kapitalism är då en använder kapital för att ansamla mer kapital, något som ju är syftet med de flesta stora företag. Annars hade kapitalisterna kunnat skita i tråkiga styrelsemöten det och bara leva gött, men det gör de inte. Hela systemet bygger på att kapital ständigt måste ackumuleras, och den kapitalist som struntar i att göra detta åker ut ur spelet eftersom alla andra gör det, och konkurrerar ut den kapitalist som skippar det.

Så kapitalism är alltså ett system som bygger på att saker produceras för att bytas och att detta görs för att ackumulera kapital. Dessutom handlar det om att arbetskraft behandlas som en vara likt andra varor, det vill säga att det säljs och köps på en marknad. Om en ser på till exempel slavsystem är fungerar det inte så, utan då är det människan i sin helhet som är någons egendom och det råder ett personligt förhållande av exploatering, där slavägaren både har rätt att ta del av frukterna av slavens arbete men också har skyldigheter att ta hand om slaven. Inom kapitalismen däremot råder inget personligt förhållande mellan exploaterade och exploatörer, utan de exploaterade säljer sin arbetskraft såsom vara på en marknad.

Det var min förståelse av kapitalismen det, och den är såklart marxistisk. Beroende på ideologi definierar en såklart detta annorlunda, vilket är helt i sin ordning. Däremot är det viktigt att känna till och förstå dessa skillnader om en ska hålla på och diskutera saker.

Vet du i detalj hur kapitalismen fungerar?

En av de vanligaste frågorna som dyker upp när en kritiserar kapitalismen är ”men hur ska det fungera efteråt då”. Svaret är att jag inte vet exakt. Jag kan dock berätta hur jag tänker mig framtiden i runda slängar: vad jag vet är att jag vill ha ett jämlikt samhälle som är fritt från exploatering, i kontexten framförallt kapitalistisk sådan men givetvis vill jag också ha ett stopp på andra former av exploatering också. Idag ser jag dock den kapitalistiska exploateringen som den mest omfattande. Jag tänker mig att produktionen framförallt skulle styras genom arbetare som äger sina produktionsmedel och gemensamt beslutar kring vad som ska produceras, under vilka villkor och så vidare. Jag tänker mig även att det finns en centralmakt som tillhandahåller vård, bostäder, större infrastruktursatsningar, forskning och så vidare, vilket såklart styrs demokratiskt, däremot anser jag inte att staten ska ha hand om och äga allt utan jag tycker att det är nödvändigt att saker främst förvaltas/ägs av de som brukar dem och inte av någon centralmakt. Jag tänker mig också att en delar lika på det arbete som behöver utföras i samhället och gemensamt beslutar kring hur mycket, men vilket mål och så vidare, vilket jag tror skulle leda till att arbetet på sikt blev mindre. Jag vill också ha omfattande forskning som syftar till att göra samhället bättre, såväl medicinsk, teknisk som samhällsvetenskaplig och humaniora. Jag tänker mig att den som inte vill arbeta trots att hen är förmögen ska ha rätt att leva på allmänningar och så vidare, men kanske inte ta del av frukterna av andra människors arbete. Jag tycker alltså inte att det ska finnas något arbetstvång såsom det fanns under industrialismens tidiga dagar, då människor som inte ”drev runt” blev inspärrade och tvingade till arbete, däremot anser jag att vissa saker kan villkoras med att en bidrar (efter förmåga, såklart). Det viktigaste är dock att folket har makt över sin egen framtid, alltså att saker och ting bestäms demokratiskt och inte av ”marknadskrafter”.

Mer detaljerad än såhär kan jag tyvärr inte vara. Det finns säkert andra som kan, som har studerat exempel på kommunistiska/socialistiska/anarkistiska samhällen och vet mer om vad som funkar och vad som inte funkar. Dessutom tror jag att det finns en stor risk med att skapa en alltför omfattande och detaljerad utopi eftersom en då måste göra en massa antaganden om människan, samhället och så vidare som kan visa sig inte stämma. Då riskerar en att fastna i utopin, att försöka pressa in samhället i den, vilket jag tror lätt leder till tyranni. En måste helt enkelt vara öppen och flexibel för det som kan komma att ske inom ramarna för jämlikhet och sann demokrati.

Det intressanta med denna invändningar är dock detta: hur många kan beskriva hur kapitalismen fungerar i detalj? Jag tippar på ingen. Och framförallt inte någon av de som brukar ifrågasätta såhär, eftersom de sällan har någon slags doktorstitel på området. Kapitalismen är ett extremt komplext och omfattande system. När en ställer den frågan brukar folk rycka på axlarna och lakoniskt konstatera ”men det funkar ju”. Men alltså, gör det verkligen det? Ja, det fungerar som i att det existerar och upprätthåller sig självt, men människor arbetar ihjäl sig och svälter till döds, ojämlikheten är stor och miljöhotet växer. Samtliga hittillsvarande system har dock ”fungerat”, om en definierar ”fungera” som i att det existerar. Det är dock ganska uppenbart att kapitalismen knappast fungerar felfritt, eftersom det ständigt sker kriser som sliter människor och samhällen sönder och samman och eftersom det är uppenbart ohållbart i och med att det sliter på miljön något otroligt. Saker och ting fungerar helt enkelt till de kollapsar, när vi diskuterar hur samhället bör vara utformat måste vi lyfta blicken utanför ”det fungerar” och formulera mål kring vad vi vill uppnå. Annars får vi som bäst ett system som inte kollapsar, vilket förvisso verkar vara en del personers mål för samhället.

Hur många omvälvande förändringar av samhället har föregåtts av att någon i detalj har räknat ut hur det ska fungera? Troligen inga. Det är ju knappast som att det finns någon ”plan” kring hur samhället idag fungerar heller. Det är liksom inte ens möjligt att göra en sådan uträkning.Om en ställer det som krav på alla rörelser så borde en kanske börja med att behandla det faktum att dagens samhälle på olika sätt är jävligt irrationellt och orimligt. Varför ligger inte samma bevisbörda på de som vill att vi ska ha det som vi har det idag? Varför är det inte de som måste förklara hur vi ska få allting att funka på lång sikt, hur vi ska undvika kriser, svält, död till följd av arbete, slöseri i form av slängd mat och planerat åldrande och miljöförstöring inom rådande system? Jag förstår absolut inte hur vi ska få det att gå ihop med kapitalismen, den som har en lösning kan ju höra av sig.

All förändring måste ta sin början i kritik av det rådande, i en dröm om ett annat samhälle, för att sedan utvecklas under tidens gång. Innan vi kan börja definiera lösningar måste vi definiera problem, och innan vi kan testa lösningar måste vi få handlingsutrymme. Om en förkastar all kritik som yttras direkt med motivationen att det inte finns någon komplett idé bakom den så är det klart att det aldrig kommer till stånd någon förändring, då kommer vi bara harva vidare i den här skiten tills det kollapsar och alla blir förvånade.

Twitter 9/6. Om högern.

Ibland hör en dock högermän som klagar på att feminismen är för vit och medelklassig. Och då vet en att deras agenda inte är att bredda så att säga. Ungefär som när Timbro ba: ”Iogt-nto är sexister” [apropå detta]. Det är knappast som att de ba *kämpar* emot sexism annars. Högern är bäst på att ta till sig kritik mot klassamhället, sexism och rasism när det passar deras agenda. Bryr sig inte en skvatt annars. Tog faktiskt lite illa upp när Timbro ba ”lyfte upp” mitt inlägg om Iogt-nto på grund av ”viktig kritik”.

Min lärare tyckte att högerideologi var ”komplicerad” men det är ju för att högern inte har någon sammanhängande ideologi. Högerns ideologi är att de ska behålla sitt klassvälde. För detta ändamål tar de till de medel som passar. Det är därför till exempel konservativa och liberaler funkar så jävla bra tillsammans, de är två krafter som behövs för samma mål. Är det inne att vilja ha välfärd? Skicka ut en konservativ! Är det inne med öppna gränser? Skicka ut en liberal! Det märkligaste är när dessa tu blandas i samma kropp. T.ex. liberaler som gillar kungahuset! Helt orimligt om de hade drivits av ideal. Men grejen med högern är att de inte drivs av ideal! Därför är de framgångsrika. De är som kameleonter, klär sitt klassvälde i rätt mönster. Allting kokar dock ned till att de som behövs för att ”lösa problemet” är antingen kapitalism eller någonting som ej ska lagstiftas om.

Vänstermänniskor som beklagar sig över att högern är inkonsekvent och så vidare, sluta försök förstå högern som ni förstår er egen ideologi. Istället bör ni förstå högern som en i grunden oformlig klump som ändrar färg och form efter vad som krävs för målet: klassherravälde! För mig är det viktigt att vara konsekvent och inte ansluta mig till analyser jag inte står bakom helt. Detta skiter högern i.

På grund av detta har jag slutat göra skillnad på olika högerideologier. Det är samma skit, det vill säga kapitalism och klassvälde, men i olika förpackningar. Sedan finns det högermänniskor som verkligen håller på en ideologi och försöker vara konsekventa i den, men de är ganska marginaliserade. Eller så anställs de av Svenskt Näringsliv och får betalt för att lyfta fram den sidan av sina åsikter som gynnas Svenskt Näringslivs agenda.

Finns ju högermänniskor som gör anspråk på att vara ”vettiga” och typ ”förstå att en är vänster men tycka lite annorlunda”. DET ÄR EN FÄLLA! Det de vill är att dra in er i sitt spindelnät av klassherravälde och kapitalism och få er att tänka ”det finns nog vettiga liberaler i alla fall”. De vill få er att tro att ”det inte är så stor skillnad”. Men det är verkligen milsvid skillnad. Ni vill helt olika saker. All den vettighet och ideologiska stringens som finns inom högern suger kapitalismen upp och omformar efter sina egna intressen.