kapitalism – Sida 2 – Fanny Åström

Kriser och isolerade förklaringar.

Nu har jag lagt till en ny kategori som heter kommunism. Under denna kommer jag skriva om saker som relaterar till det jag betraktar som kommunistiska tankegångar. Här kommer ett som kommer beröra synen på kapitalismen.

Läs Powers text om upploppen i Dn idag. Hen tar upp detta att det i engelska medier rapporteras om upploppen på ett helt annat sätt än i svenska, och att samma mönster rådde under kravallerna i London. Det är alltid enklare att se helhetsbilden om en kollar på det utifrån.

Power skriver om hur det globala perspektivet ignoreras:

Bortse från det större perspektivet, vifta undan globala trender och mönster, understryk det enskilda och det specifika i händelser, så att det blir omöjligt att förstå hur till exempel arbetslöshet i vissa städer förhåller sig till den globala ekonomiska krisen.

Detta tycker jag är intressant. När en kris inträffar, alltså en stor oförutsedd händelse, så försöker folk alltid hitta förklaringar därtill. Bygga en historia kring det hela. Dessa förklaringar tar allt som oftast till fasta på små detaljer; vad var det som gjorde att detta skedde just där och då, vad är det specifika i denna situation, det som skiljer den från andra liknande situationer, istället för att försöka se till det som förenar situationerna med varandra. Kanske för att kunna hitta en enkel förklaring: ”om bara inte X hade inträffat så hade detta inte skett”.

Detta är något som görs av alla sidor i debatten. Det går att se när krisen diskuteras, till exempel: om vi bara inte hade byggt så mycket av ekonomin på ”lånade pengar” så hade krisen inte inträffat. Vad en glömmer när en ger sådana förklaringar är att det som gett upphov till krisen ofta är något som gjorts för att stävja en annan kris. Hade vi inte valt att göra det enklare att låna ut pengar så hade människor inte kunnat konsumera så mycket, och vi hade fått en stagnation i ekonomin betydligt tidigare.

Med detta inte sagt att det inte är relevant att lyfta upp dessa delförklaringar, det gör jag själv hela tiden. Däremot ska en inte förledas till att tro att allting hade kunnat undvikas bara vi hade gjort annorlunda. För mig är det viktigt att försöka koppla ihop allting i en bredare systemkritik, förstå hur olika fenomen uppkommer på grund av vårt grundläggande samhällssystem, alltså kapitalismen. Om en inte gör det så riskerar en att hamna i idéer om att allting hade kunnat var att om bara någon ”liten detalj” hade ändrats, typ att bankerna blev mindre giriga, staten gav mindre räddningspaket och så vidare, och dessutom tro att denna ”detalj” faktiskt också hade kunnat vara annorlunda, som om det inte var effekten av hur vi tidigare har hanterat andra problem som samma system gett upphov till.

Detta ser jag som ett jättestort problem inom den nutida vänstern, där många när idéer om att bara vi börjar med stimulanspolitik igen så kommer kapitalismens kristendens att reda sig, alltså att det grundläggande problemet inte är kapitalismen som sådan utan den nyliberala politiken. Vad en glömmer då är att den nyliberala politiken infördes för att lösa ett problem som den tidigare politiken gav upphov till. Vidare så är kapitalismen ett system som är otroligt starkt, och så länge det existerar så kommer det att övervinna barriärer för att växa sig starkare. Jag tror helt enkelt inte att politiken kommer kunna ”begränsa” kapitalismen på det viset som många tänker sig är möjligt, utan jag tror att den måste jämnas med marken innan vi kan ha ett fritt och jämlikt samhälle.

Att tro att vi kommer kunna rädda kapitalismen utan att ställas inför samma situationer igen ser jag som otroligt naivt. Alla idéer om ”kapitalism med ett mänskligt ansikte”, ”grön tillväxt”, ”ökad jämlikhet” fast fortfarande inom det kapitalistiska systemet och liknande är enligt mig sprungna ur samma tankesätt: att kapitalismen kan fungera, bara den får rätt ramverk. Jag tror helt enkelt inte att detta är möjligt, och jag tror att vänstern måste släppa dessa idéer om en potentiellt god kapitalism för att komma vidare. Vi kan inte betrakta krisen som ett sätt att lägga till lite positiva grejer till kapitalismen, vi måste se det som en möjlighet att ifrågasätta systemet i grunden. Jag förstår att det är lockande att tänka att systemet som sådant inte är ett problem, utan att det är möjligt att lösa med små förändringar, men jag tror tyvärr inte att det är möjligt.

Pengar.

Ibland snackar en med människor som ba ”det var pengar/kapitalismen/penningsystemet som möjliggjorde detta” och menar kanske välfärden eller infrastrukturen eller något annat. Jag undrar om de tror att människor inte producerade saker innan kapitalismen, om de tror att människor bara satt på sin röv och inte strävade efter att förbättra sin tillvaro på något vis.

Det kanske kommer som en överraskning för vissa, men pengar i sig gör absolut ingenting. Pengar i sig är antingen värdelöst papper eller siffror någonstans. Pengars värde ligger i den arbetskraft en kan göra anspråk på med dem.

Pengar har inte byggt någonting, det är det arbetare som har gjort. Och det skulle människor såklart kunna göra även utan pengar. Saker produceras dagligen utan att pengar är inblandade. Pengar är däremot en förutsättning för den form av exploatering som arbetare utsätts för i dagens samhälle.

Det är verkligen tragiskt med människor som tror att det är pengarna i sig som liksom fixar allting i samhället. Som inte kan se att det är människors arbete som skapar värde, inte papperslappar.

Läs ett reportage om psykisk ohälsa jag skrivit!

Har publicerat ett reportage jag skrev angående psykisk ohälsa, positivt tänkande och hur detta hör ihop med kapitalismen och osäkerheten för Direkt aktion för ett ganska bra tag sedan här, på min andra blogg som jag tyvärr är sjukt inaktiv på. Det är en ganska lång text och det är andra gången jag skriver ett reportage, så det är inte helt hundra överallt, men jag är ändå förhållandevis nöjd. Vore kul om folk läste och kom med feedback. Bjuder på lite citat för att göra er lässugna:

Angående framgångssagorna och osäkerheten.

Samhällsideologin utformas för att få människor att acceptera osäkerheten. Vi matas med drömmar om allt vi kan uppnå och på samma gång uppmanas vi att inse den råa verkligheten: att vi kanske inte kommer kunna lyckas med allt detta. Om vi inte lyckas är vi helt enkelt är tvungna att acceptera det som en del av spelets regler. Vissa vinner och uppnår sina drömmar medan andra förlorar. För att vi ska acceptera förlusterna så måste vi matas med budskapet att även vi kan bli vinnare.

Angående hur hetsen krig friska personer framkallar sjukdomsförklaringar:

På grund av detta skuldbeläggande kan sjukdomen rentav verka som en försvarsmekanism, ett sätt att återta kontrollen över livsrummet och ursäkta sig för att man inte lyckas uppfylla samhällets och arbetslivets krav på optimal prestation. Sjukdom är den enda ursäkt som accepteras.”

Angående självhjälpslitteratur, mindfullness och så vidare:

Att låta de psykiska besvär som inte kan hanteras av psykologin istället hanteras av pseudopsykologin i form av självhjälpslitteratur och olika former av ”andlighet” är att låta konsumtionssamhället tränga in även i vårt innersta. Den självklara lösningen på ett problem är inte längre att söka stöd hos vänner, sin familj eller sin partner, sådant avfärdas av samma böcker och på samma kurser som energitjuveri. Istället ska vi söka oss till olika former av professionella substitut för detsamma.

Angående hur samhället påverkar den psykiska hälsan.

Det är inte konstigt att människor mår dåligt i ett samhälle där allt kan säljas och köpas, där man ständigt måste reproducera sin arbetskraft och sin anställningsbarhet, där man tvingas leva i ett tillstånd av ständig osäkerhet och på toppen av allt detta måste genomgå den hjärntvätt som kallas att tänka positivt.

Twitter 20/4.

Någon kommenterade och ba: vad som är värdefullt är subjektivt. Smart sätt för högern att slippa diskutera hur vi organiserar vårt samhälle. Man ba *pekar på uppenbart orimlig effekt av systemet* De ba: någon kanske tycker det där är jättebra och viktigt och lever enbart för det. Alltså ursäkta mig men jag tror inte att t.ex. 100 olika smartphonemodeller som åldras skitsnabbt är nödvändigt för någons välbefinnande. Tänk om vi hade planekonomi så vi kunde fokusera på att göra bra grejer istället för att göra många.

Dessutom: om det nu är så känner jag att jag inte tycker en måste ta hänsyn till alla enskilda personers åsikter när en formar samhället. Detta gör vi inte idag, och det kommer vi inte göra i framtiden heller, så bara släpp att någon kanske bli ledsen. Någon kanske inte kommer kunna köpa sin favoritenergibar, någon kommer kanske inte kunna positionera sig genom konsumtion. Men böla då! Känner att det är så otroligt mycket viktigare att vi har ett hållbart ekonomiskt system än att folk ska få köpa sina favoritprylar. Högern så fort en talar om att ett annat samhälle är möjligt: men då kommer det ju bli massa förändringar!??! Ja! Detta är hela poängen. ”Men hur ska vi veta om det kommer funka”. Det vet vi inte, men dagens system funkar inte heller.

Apropå planekonomi:

Om sökmotoroptimering och onödigt arbete.

Ibland hävdar människor att det inte finns något onödigt arbete, något som såklart går stick i stäv med min personliga uppfattning. En kan såklart tänka sig tusentals produkter som världen verkligen skulle kunna klara sig utan, för att inte tala om all reklam som görs för dessa produkter. Jag menar, bara förekomsten av reklam som fenomen bevisar ju på något vis att det finns onödiga produkter: produkter som det inte finns någon naturlig marknad för utan där en sådan måste tvingas fram genom aggressiv marknadsföring som tvingas på oss.

Men för att ändå förklara vad jag menar så ska jag ta ett exempel på onödigt arbete, nämligen en viss form av sökmotoroptimering som förekommer i ganska stor utsträckning. Såhär fungerar det: sökmotorer som Google avgör olika sidors relevans efter hur länkade de är av andra sidor. Om du till exempel söker på ”feminism” och en sida har blivit länkad i samband med ordet feminism av många olika sidor så bedöms den som relevant och hamnar längre upp bland resultaten.

Detta är såklart av stort värde att manipulera för företag som säljer grejer på internet, eller som av andra skäl har ett intresse i att få många klick. För det mesta när en söker på saker så kollar en kanske de tre första träffar, om ens det. Sällan bläddrar en bak flera sidor i resultaten. Därför är det sjukt relevant för företag att hamna bland de här första träffarna, allra helst den översta. Till detta använder en sökmotoroptimering. Det finns en massa sätt att göra detta på, men de som jag tyckte fokusera på är sökmotoroptimering som bygger på att andra sidor ska omnämna ens produkter i rätt sammanhang.

Till exempel såhär: om någon har ett företag som säljer viagra så vill hen att hens hemsida ska hamna så högt som möjligt när folk söker på ordet ”viagra”. Därför vill personen att hens hemsida ska bli länkad i samband med ”viagra”. Det den personen då kan göra är att sätta upp en massa olika hemsidor som alla har texter som nämner ”viagra” och länkar till huvudhemsidan. Det måste vara flera olika hemsidor för att väga tungt. Grejen är att det inte går att göra detta automatiserat, en kan till exempel inte ha samma text och lägga ut på en massa olika sidor, för detta genomskådas direkt av till exempel Google. Texten måste vidare vara skriven av en människa eftersom det också känns igen om det bara är en massa trams, och sorteras bort. Därför finns det företag som enbart sysslar med att producera text med vissa nyckelord i, till exempel ”viagra”, lägga ut på olika hemsidor och länka till uppdragsgivarens hemsida, så att hen ska rankas högt på olika sökmotorer, så att hen ska kunna sälja sin jävla viagra. Texterna som skriva håller såklart inte någon hög kvalitet, de är bara precis så ”bra” att de inte blir fångade i olika sökmotorers filter för vad som är relevanta länkar.

Det finns alltså en massa människor som sitter och skriver denna text för hand. En massa massa människor sitter och producerar helt menlös text som absolut ingen kommer att ha behållning av att läsa, för att kunna länka till en hemsida så att den hemsidan ska komma högt upp i en jävla sökmotor, så att någon ska kunna sälja en produkt som tusentals andra redan säljer.

Producerar dessa människor något av värde? Nå, det beror väl på vad en menar med ”värde”. En kan tänka att ”värde” uppstår automatiskt då någon bidrar till att saker och ting blir sålda, så att kapitalismen går runt, men detta tycker jag är en ganska orimlig definition. För mig handlar värdeskapande om att själva aktiviteten en utför faktiskt tillför någonting till världen, eller för en själv. Jag kan verkligen tänka mig en massa olika saker dessa personer skulle kunna göra istället som skulle vara mer värdefullt, till exempel hänga med sin familj eller sina barn, engagera sig i något ideellt projekt, läsa en bok eller vad fan som helst. Jag får ångest av tanken på att människor sitter och ägnar hela arbetsdagar åt att producera denna menlösa text när de skulle kunna göra något trevligt istället.

Jag menar inte att skuldbelägga den som gör detta, det är väl ett arbete som vilket som helst och en behöver såklart få in pengar som alla andra. Däremot så tycker jag att vi måste ifrågasätta systemet som driver fram denna utveckling. Detta är alltså en verksamhet som kapitalismen driver fram, som är rimlig att driva inom systemet, och detta tycker jag är absurt. Jag förstår inte hur någon kan tycka att det är bra att ha ett samhälle där människor ägnar tid åt den här typen av sysslor, för jag vägrar verkligen tro att de som gör det tycker det är en värdare grej att ägna sig åt än att var ledig. Alla dessa timmar, allt detta människoliv, som går åt till att skapa saker och ting helt utan värde.

Om den ”rena” marknaden, konkurrens och frimarknadsliberalernas ideologiska fantasi.

Ibland så hör en marknadsliberaler prata om att det ska råda ”riktig” marknadsekonomi, alltså att företag ska få ”gå under” när de går i konkurs istället för att staten ska rädda de viktigaste. På detta sätt, sägs det, så skulle marknaden bli ”självsanerande” eftersom dåliga företag automatiskt skulle försvinna. Detta ser jag i mångt och mycket som ideologisk fantasi, alltså en idé om att bar vi rensar bort det som felar så kommer problemen med det nuvarande systemet att försvinna.

Jag ser en rad problem med detta. Dels att det faktum att ett företag går i konkurs inte nödvändigtvis (till och med ganska sällan) gör att de som drivit dem dit får ta konsekvenserna. Det kommer väl knappast som en överraskning att de som sitter i toppen ofta klarar sig undan ekonomiskt när det går dåligt för ett företag eller det går i konkurs, de som får ta smällen är arbetarna. Att de som bestämmer inte är de som tar de främsta konsekvenserna av sina beslut är såklart ett problem för den som tänker sig att det skulle leda till riskeliminering att företag inte kan lita på att bli räddade av staten.

Vidare så innebär inte eliminerande av ett företag som tagit för mycket risker att beteendet som sådant upphör. Att företag tar risker är en naturlig del i den kapitalistiska logiken. Ett sätt att vinna mycket är att satsa mycket, och det funkar ibland och ibland inte. Om det var så att risktagande bara förde med sig nackdelar hade ingen sysslat med det, men så är det uppenbarligen inte. Det är bara det att det fungerar bra ibland och dåligt ibland. Jag skulle säga att den kapitalistiska konkurrensen mellan företag driver fram risktagandet, och jag tror att det är ett ”spel” en till viss del måste spela för att kunna var framgångsrik. Det rör sig inte om några avarter utan är helt enkelt något som går igen i företag efter företag i varierande grad.

Men framförallt så tycker jag att förståelsen för kapitalismen som system brister på många sätt i detta resonemang. Människor som tycker såhär är generellt för att kapitalismens logik ska styra fler områden av samhället. De tänker sig att så länge det finns sund konkurrens som slår ut dessa ”avarter” så är det inget problem. Lite som en evolutionsprocess: de bästa och ”säkraste” företagen överlever medan de dåligt skötta försvinner.

Men vad händer när ett eller några få företag samlar väldigt mycket makt och blir väldigt viktiga för systemet? Detta tillåts ske inom ett system där ”säkra företag” (läs företag som ännu inte visat sig osäkra) får växa sig väldigt stora och allokera väldigt mycket makt. Då ställs en inför valet att låta ”marknaden” ha sin gilla gång och företaget gå under med fruktansvärda konsekvenser eller att ”rädda” det. När det är mycket som står på spel blir det lätt så att företaget ändå räddas, oavsett vad intentionerna var från första början. Och hur en än vrider och vänder på situationen så har en låtit företag få ett väldigt stort inflytande över människors liv. Är det verkligen rimligt att ha så mäktiga företag och samtidigt vägra rädda dem? Oavsett vad en tycker ideologiskt så blir det i sådana stunder väldigt svårt att stå emot det politiska trycket på att göra något. Och sedan när stormen blåst över och krisen är löst så kan en återigen börja tala om ansvar.

Vidare så är det sällan så att det bara är ett enskilt företag som har problem och måste räddas. Sådant sker såklart också, men i de fall där det blivit diskussioner som till exempel kring bankerna nu så handlar det om att vissa problem genomsyrar en hel bransch. Dessutom är det, som i bankfallet, så att företag inte sällan är beroende av varandra. När det kom till räddandet av vissa banker så bedömdes det ju att de var för systemviktiga för att kunna gå under, det vill säga att de var nyckelaktörer i systemet på olika sätt. Om de hade gått under hade hela banksektorn drabbats vilket hade utlöst tumult i miljontals människors liv. Det var helt enkelt tvunget att ske en räddning, konsekvenserna var för stora annars. Det är inte så att företagsvärlden är skild från det vanliga livet, utan i ett kapitalistiskt system så genomsyrar det allt. Därför fungerar bara retoriken om ”fri marknad” och ”ansvar” så länge vi inte hamnar i kris. Under kris gäller: rädda systemet, kosta vad det kosta vill.

Kriser handlar inte om att enskilda företag tagit för stora risker utan om inbyggda mekanismer som finns i det kapitalistiska systemet. Företag tjänar på att ta risker och drivs till det av konkurrensen. Den som inte tar risker hamnar på efterkälken. Att tro att en kan predika ansvar och på det sättet komma ur detta är en smula naivt. Det skulle leda till förödande konsekvenser för hela systemet, och därmed hela samhället, eftersom systemet genomsyrar samhället.

Att tro att det är möjligt att lägga över så mycket makt hos företag som vi gör och samtidigt låta dem gå under när det inte funkar är inte realistiskt. Det är snarare en ideologisk fantasi som finns till för att skyll kapitalismens kriser på något annat än kapitalismen: på klåfingriga politiker, på ”socialism”, på egoism och opportunism. Problemet är att kapitalismen som system är mer än företag och marknad, det är hela samhället. Staten som räddar företag är också en del av kapitalismen. Deras agerande tvingas fram av kapitalismen. Låter vi kapitalets logik genomsyra samhället så kommer vi att hamna i sådana situationer, och då kommer staten att tvingas rädda företagen, hur vidrigt en än tycker att det är av ideologiska skäl.

Planekonomi och den kapitalistiska skapelsemyten.

Jag uppskattar det faktum att Andersson på Dn:s ledarredaktion känner sig tvungen att skriva ett försvar av kapitalismen eftersom kritik av densamma är något som växt sig starkare på sista tiden. Hen skriver själv om Granérs bok All I want for Christmas is planekonomi!!! och Björks Lyckliga i alla sina dagar att ”entusiasmen i mottagandet visar att många längtar efter ett helt annat ekonomiskt system och därmed ett helt annat samhälle”. Och det är ju inte så konstigt att människor längtar bort från ett ekonomiskt som ständigt sätter profit framför såväl människor och miljö, som ständigt måste expandera, som skapar klyftor och som ständigt tar ifrån oss saker som är värdefulla och ersätter med skit.

Andersson verkar tro att i en planekonomi får ”inget onödigt” existera utan det enda som ska produceras är det som ska täcka basbehoven. Detta är helt och hållet en fråga om vad en tycker att ”basbehoven” är. När vissa tala rom basbehov menar de mat och tak över huvudet, lite kläder, kanske sjukvård och skola. I min definition av basbehov ryms långt mycket mer: mat som inte bara går att leva på utan som dessutom är god, teater, musik, böcker, vitvaror, instrument, datorer, mobiltelefoner och så vidare och så vidare. Vad som däremot inte ryms är: mobiltelefoner och datorer som går sönder efter onödigt kort tid, människor som ägnar sig åt att skriva texter bara för att kunna lägga in en länk till ett företag så att de ska hamna högst på Google, skor som slits sönder på en säsong, underhållning som är producerad för att kunna produktplaceras i och så vidare, grönsaker och frukter som saknar smak eftersom de är gjorda för att växa snabbt, hushållsnära tjänster som finns för att människor arbetar för mycket för att ta hand om sina hem. Kanske behöver vi inte heller tusentals olika versioner av varje pryl att välja på. I många fall räcker det nog med att en på vetenskaplig väg kommer fram till vilka alternativ som behövs och utformar så bra versioner som möjligt. Jag menar, vem fan testar alla olika tandkrämer innan de bestämmer vilken de ska använda? Om om en gör det, hur är det möjligt för en vanlig person att avgöra vilken som faktiskt är bäst för tänderna, inte bara vilken som smakar godast?

Stoppa valfriheten!

Vidare tycker jag att det är rimligt att till en början prioritera bort vissa produkter som belastar miljön väldigt mycket, med intentionen att försöka hitta hållbara lösningar över för dessa produkter om det är något människor efterfrågar. Jag tror de flesta kan komma på en mängd olika produkter som är onödiga, eller åtminstone inte värt det pris vi som samhälle betalar för dem i form av miljöförstöring, arbetstimmar och så vidare. Kanske blir någon ledsen av att dessa produkter tas bort, men det får väl liksom mätas mot olyckan i att vi förstör vår planer och människor förstör sina kroppar för att dessa produkter ska kunna finnas. Nej, det kommer inte finnas lika mycket prylar som i en marknadsekonomi, men det är inte ett problem om en inte tycker att meningen med livet är att definiera sin person med olika prylar.

Men det verkligt intressanta i Anderssons text kommer när hen börjar dilla om frihet. Kapitalism handlar nämligen inte först och främst om att förse människor med bra prylar utan är istället en fråga om frihet. Och inte bara en fråga om friheten att konsumera vad en vill, utan kapitalismen är ett direkt resultat av frihet i det övriga livet.

I ett samhälle där utgångspunkten är människans fri- och rättigheter sker inte saker därför att de är önskvärda utan därför att de är tillåtna. De interaktioner som kallas kapitalism hör dit.

Detta är en väldigt vanlig föreställning: kapitalismen är inte resultatet av någon medveten styrning utan tvärtom resultatet av ren frihet. Det låter ju såklart fint, problemet är att det inte är sant. Kapitalismens införande har knappast varit fritt från tvång, lurendrejeri och våld.

Ta en så enkel sak som äganderätten. Hur kan människor hävda att de äger mark och naturresurser, speciellt i så hög utsträckning att de inte bara äger det de själva brukar utan kan äga en bit mark även om de själv aldrig satt sin fot där och andra människor jobbar där? Hur kan en sedan säga sig äga något en köpt för de pengar en tjänar på att en ”ägt” något, som andra människor arbetat för att utvinna mervärde ur? Det är knappast något som är ”naturligt”, ändå utgör det själva grunden för all form av kapitalism: att människor äger saker. Hur har detta ägande uppstått? Knappast genom fredliga förhandlingar där människor är jämnstarka.

Ett annat exempel är tillgången till arbetskraft, som hänger tätt ihop med frågan om ägande. I industrialismens början var det svårt att hitta disciplinerade arbetare. Människor levde på sin egen mark, andra levde av så kallade allmänningar, det vill säga mark en fritt kunde bruka, andra ägnade sig åt lösdriveri. Detta förändrades genom olika reformer, bland annat genom privatiserandet av allmänningar och kriminaliserandet av lösdriveri. Människor som saknade arbete eller egendom sattes i tvångsarbete. Detta låter i mina öron allt annat är frivilligt.

Även idag finns det gott om tvång och våld som tjänar kapitalismen. Till exempel försvarandet av äganderätten såsom den ser ut idag är ju endast möjligt med en ganska rejäl polismakt, en polismakt som dessutom finansieras av arbetare. Det finns även i praktiken tvångsarbete för den som är arbetslös i form av olika aktivitetsåtgärder i arbetsförmedlingens regi. Människor förbjuds från att leva sina liv på olika sätt som skulle var billiga, bland annat kan en inte bosätta sig i skogen eller i en husvagn. Mycket företagande kräver dessutom statlig hjälp för att fungera, ibland genom direkta bidrag, men desto oftare genom att staten ombesörjer nödvändig infrastruktur och tar hand om producerandet av och reproducerandet av arbetskraften, det vi kallar välfärd. Detta kan en såklart tycka är bra om en gillar kapitalism, men poängen är att kapitalismen inte är resultatet av någon slags total frihet utan precis lika mycket som något annat samhällssystem är resultatet av politiska beslut, och dessutom ganska rejäla doser tvång och våld.

Den kapitalistiska skapelsemyten, den som börjar med ”i begynnelsen var byteshandeln” och sedan fortsätter med hur olika driftiga människor tjänade sina egna pengar på sitt arbete, startade företag där de kunde anställa mindre driftiga som jobbade helt frivilligt och så vidare är helt enkelt bullshit. Det var inte så det startade, det är inte heller så det ser ut idag.

Anteckningar från lektionen på nationalekonomin då vi gick igenom den kapitalistiska skapelsemyten.

Människor som nyanserar debatten.

Något som är otroligt vanlig är att människor ska komma in och ”nyansera debatten”. Alltså inte riktigt ta klar ställning för eller emot något, utan typ bara komma med en annan infallsvinkel. Säga att de förvisso är emot Sd men att en ändå måste ”förstå” att det inte funkar med fri invandring, eller att det är viktigt att höra alla sidor eller något annat. I samma andetag brukar det finnas ett viss tillit till auktoriteter: polisen, politikerna, myndigheterna gör säkert det som är bäst för alla, de är ju trots allt professionella. Och om inte annat så vill de inte ta aktiv ställning för något, och då blir det ju som det blir: en stödjer status quo.

Jag förstår människor som över huvud taget inte orkar bry sig om politik. Gud, jag önskar att jag var likadan till och från. Däremot tycker jag att dessa ”politiskt intresserade” som engagerar sig i debatten men som ”inte vill ta ställning” är sådana jävla idioter. De tar nämligen i praktiken visst ställning, nämligen för det rådande systemet som de faktiskt försvarar i sitt avvisande av den kritik som dyker upp mot det. Om ens största politiska gärning är att ifrågasätta människor som är förbannade över orättvisor så leder ens agerande till att dessa orättvisor består.

Ofta hör en från dessa personer att de vill ”överväga ordentligt”, ”höra alla sidors argument” eller ”ha kött på benen”. Grejen är att en aldrig kommer kunna sätta sig in i alla möjliga infallsvinklar och all information som finns kring ett ämne, det är för satan något som folk ägnar en livstid åt. Att ha det kvalitetskravet på ens politiska åsikter verkar mest vara en kass ursäkt för att slippa ta ställning i jobbiga frågor, det vill säga saker som sträcker sig bortom ”det är bra med demokrati” och ”alla är lika mycket värda” (givetvis utan något ställningstagande om hur detta i praktiken ska åtföljas av lika rättigheter) i fråga om kontroversialitet.

Jag är helt okej med att andra inte tar ställning, det är mänskligt att vara feg. Vad jag däremot tycker är vidrigt är när de upphöjer det till någon slags dygd, när de sitter på sin höga jävla häst och är ”tolerant” och läxar upp människor som tar ställning i olika frågor. Säger till mig att en minsann inte kan fördöma kapitalism eller patriarkatet bara sådär utan att en måste tänka efter, se de olika sidorna av saken, inte vara så förhastad. Själv gör de sig, i sina egna ögon, oantastbara genom att ”erkänna” att olika frågor är ”svåra” och därmed vägra ta ställning i dem. De kanske tycker att det ”låter bra” med kritik av kapitalismen eller feminism men vill fortfarande ”tänka efter” lite till.

Alltså okej om en tycker annorlunda och säger det, då finns det en tydlig konfliktlinje och sådant har jag inget emot. Folk tycker olika, det är naturligt och det är föredömligt om det märks istället för att allting ska blandas ihop i någon jävla konsensussörja. Vad som suger är när människor i sin vägran att ta ställning verkar emot samhällsförändring, och i praktiken också för samhället som det ser ut idag.

Jag tycker såklart att en ska tänka efter, men när eftertanken bara bli ett sätt att slippa ta ställning i kontroversiella frågor är det knappast ärofyllt. Människor som gör detta kommer aldrig att tycka sig ha kött på benen nog för att ta ställning i saker, utan kommer fortsätta känna att det nog är bäst att avvakta. De kommer sitta där på läktaren och ”nyansera” samtidigt som andra kämpar för att göra samhället till en bättre plats. Sedan när resultaten av denna kamp (förhoppningsvis) blivit politiskt allmängods kommer de säkert kunna tänka sig att ta ställning för det.

Jag undrar vad dessa personer kommer säga när någon i framtiden frågar dem om de kämpade emot all den skit som pågår i samhället idag? Kanske: ”nej, jag var för upptagen med att nyansera debatten och mästra mot människor som kämpade”. Jadu, tack så jävla mycket.

Lönesäknarna och skuldkrisen.

Nu tänkte jag skriva om Svt:s dokumentär lönesänkarna som går att se här.

Lönesänkarna handlar om hur svenska arbetare har fått en allt mindre del av lönekakan, och att mer pengar istället har gått till industrin. produktiviteten har öket väldigt mycket, men dessa vinster har inte primärt gått till arbetarna (som ju skapar mervärdet) utan till ökade vinster för företagen. Ovan kan ni se en graf över hur löneandelen har minskat i industrin.

Reallönerna har också stigit och konsumtionsnivån har också ökat under de senaste åren. Men den stora förskjutningen har ju varit från löner till vinster på ett sätt som är historisk exceptionellt.

I programmet så sades det att en femtedel gick till vinster för 30-40 år sedan, men att det idag rör sig om ungefär en tredjedel. Detta är en ganska markant ökning. Från att löneandelen av vinsterna har ökat i Sverige så börjar de nu bli mindre och mindre, och kryper tillbaks till samma nivåer som rådde för 100 år sedan.

Vi skulle alltså behöva gå tillbaka 100 år, till tiden för den allmänna rösträttens införande […] för att hitta en period då löntagarna fick så lite betalt i förhållande till företagens ägare som de får idag.

Detta är en politik som drivits av såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. Tanken har varit att hålla tillbaka löneutvecklingen för att motverka arbetslöshet och att, som jag förstår det, ge företag utrymme för att expandera. Det har fungerat sådär.

Vi har efter 30 år fått ett mycket lönsamt näringsliv, men trots att företagens ägare aldrig förr haft så mycket pengar att lägga på investeringar och nyanställningar ifall de velat så är sysselsättningen tvärtom lägre en tidigare och investeringsgraden är fortsatt låg.

Det är inte bara nu vi har en hög arbetslöshet på grund av krisen utan vi har också en fortsatt hög arbetslöshet efter 90-talskrisen, som ni kan se i diagrammet nedan.

I dokumentären tas också upp hur åtgärder såsom lägre ingångslöner för ungdomar är tänkta att påverka, och hur de också sänker lönerna för alla arbetare:

Om du ökar lönespridningen och fler kan vara med och konkurrera om jobben så är det de facto fler som söker jobb och det bör också dämpa den allmänna löneökningstakten.

Vilket ju inte är så konstigt när en tänker efter. Meningen med de sänkta ingångslönerna är ju att ungdomar ska ha lättare att konkurrera med andra arbetare, och ju högre konkurrens desto mer pressas lönerna ner, eller desto mindre ökar dem, vilket i praktiken innebär en minskning i förhållande till produktivitetsutveckling.

Men det verkligen intressanta i det hela kommer in när de börjar tala om hur den ökade efterfrågan, som ju är den som stimulerar tillväxten vi har sett, har kunnat komma till.

Så det som har skett är alltså att arbetarnas löner har stagnerat, och att de istället behövt låna för att kunna upprätthålla sin konsumtion. Detta har möjliggjorts genom att det har blivit lättare att ge krediter.

När löntagarnas köpkraft hålls tillbaka i de flesta länder, och under så lång tid som trettio år, så har en allt större del av efterfrågan behövts hålla upp med hjälp av lånade pengar […] allt fler ekonomier har blivit beroende av lån. Både finanskrisen och eurokrisen är lånebubblor som har spruckit. Den amerikanska bolånekraschen och den spanska bankkrisen beror i grunden på att löntagarnas konsumtion betalats med lån istället för lön.

En skulle väl kunna säga att vi har haft en tillväxt i ekonomin som har gått på tomgång, vilket har lett till de problem i ekonomin som vi nu ser kommer upp. Men det hela rymmer också ett ideologiskt problem, för det som har skett är nämligen en maktförskjutning från arbetare till företag och banker. Företagen ökar sina vinster, medan bankerna ökar sina fodringar på arbetarna för att de ska kunna öka sin konsumtion och ekonomin ska kunna växa. Förlorarna i hela den här soppan blir arbetarna, medan såväl banker som företag gör stora vinster. Det blir även arbetarna som drabbas hårdast i krisen. De får bära all skuld, både rent faktiskt men också moraliskt.

Vänsterns övertro på räntepolitik.

Läste en överlag väldigt fin serie här.

Håller överlag med om allt som sägs på denna sidan. Det är ett fett problem att arbetslösheten skylls på individer, när den i själva verket huvudsakligen beror på politiska beslut. Vidare så är arbetslöshet viktigt för näringslivet för att människor ska ta jobb med sämre villkor än de hade gjort om de inte var rädda för arbetslösheten. Men vad är detta med ”riksbankens räntor” som personen i serien talar om?

Det är en vanlig utsaga inom vänstern att inflationen och arbetslösheten hänger ihop. Inflationen styrs i sin tur (delvis) av vilken ränta riksbanken sätter. Enligt resonemanget ska det vara som så att om inflationen är låg så är arbetslösheten hög, och tvärtom. Riksbanken driver sedan 90-talet en låginflationspolitik, som bygger på att inflationen inte får vara högre än två procent. Detta brukar ofta bli angripet i vänsterkretsar som en av grunderna för arbetslösheten.

Grejen är att det här helt enkelt inte stämmer. Utsagan baserar sig på en makroekonomisk modell som kallas Phillipskurvan, som visar på ett negativt samband mellan inflation och arbetslöshet. Observationer fram till sent 50-tal visade att detta samband höll, men observationer efter detta visar inte på något samband på lång sikt. Som jag har förstått de tär det mer eller mindre konsensus inom nationalekonomin att en inte kan räkna med detta samband som en förklaring av arbetslösheten annat än på kort sikt.

Vad som är deppigt med detta är att många inom vänstern, speciellt den parlamentariska, har en uppfattning om att de ekonomiska problem vi står inför idag skulle kunna lösas med en annan räntepolitik. Att det är så enkelt, men att den borgerliga regeringen helt enkelt inte vill. Att det enda som krävs är lite stimulansåtgärder och sedan kommer vi kunna återgå till att folk jobbar åtta timmar om dag och producerar och konsumerar en jävla massa så vi får evig tillväxt. Högre räntor vore knappast en långsiktig lösning, utan skulle högst troligen endast föra oss tillbaks till samma arbetslöshetsnivå, men med en högre inflation. Det skulle inte lösa något av kapitalismens grundläggande problem.

Detta innebär inte att jag på något sätt ställer mig positiv till den ekonomiska politik som förs idag. Däremot så tror jag inte att en kan förändra det med så små medel. Det känns lite som ett sätt för många personer att kunna fortsätta drömma om en enkel lösning inom det kapitalistiska systemet. Jag tror att lösningen finns bortom detta. Bortom räntepolitik och stimulansåtgärder.

Kapitalismen kommer att fortsätta krisa så länge den finns, och även när den inte är i kris så leder den till exploatering av människor och naturresurser, ojämlikhet, olycka och alienation. Detta kan ingen ekonomisk politik, hur snillrik den än är, ändra på.