Etikett: kapitalism

Alla kan inte vara rika.

IMG_20130111_162720

Det finns en speciell bokgenre som jag skulle vilja kalla entreprenörslitteratur. Den är kanske inte alltid skriven av entreprenörer, men det finns en genomgående ton som bygger på att alla kan lyckas, alla kan bli miljonärer och så vidare. Ja, ni fattar vad jag menar.

Jag hittade hur som helst denna bok i bokhandeln. Jag har inte läst den, så det jag reagerar på nu är endast titeln: Så här kan alla svenskar bli miljonärer. Det finns en uppsjö av litteratur på samma tema, som bygger på att alla kan lyckas med att bli rika bara de gör en samling saker. Att alla kan bli förmögna är en trevlig idé, eftersom den döljer den grundläggande ojämlikhet som rikedom bygger på. Om en låtsas att alla skulle kunna ha de lika fett som rika människor har det bara de också gjorde samma saker som rika människor gjorde så känns det mindre jobbigt att ha ett samhälle där människor har det olika bra.

Ett enkelt sätt att göra all svenskar till miljonärer hade såklart varit att ändra valutan. Men det är såklart inte det som åsyftas. Det som åsyftas är att alla ska ha samma levnadsstandard som vi idag förknippar med ”miljonär”. Det är däri lockelsen ligger. Inte i att alla ska ha en miljon på kontot, utan i att alla ska kunna köpa samma saker för sin miljon.

Pengar i sig är värdelösa. Att bara ha pengar på kontot eller i handen betyder absolut ingenting. Vad som ger pengar ett värde är att du kan köpa saker för dem. Det är köpkraften, och inte pengarna i sig, som skapar levnadsstandarden. Detta förstår såklart minsta barn, och det är inte här mitt resonemang slutar. Den verkligt viktiga frågan är: vad är det då som skapar denna förhöjda levnadsstandard, bortom pengarna? Jo, det är förmågan att kunna köpa andra människors arbetskraft!

Jag vill påminna om Strömquists krönika om de mysiga klassklyftorna:

Varför driver högern en politik för att öka klassklyftorna i Sverige? Svar: För att det är mysigt för dem. Klassamhället ger dem LIVSKVALITET. Det sätter verkligen guldkant på tillvaron!

Först kanske man tror att de rika helst vill att alla ska vara rika, att hela världen ska vara som ett enda stort Vellinge kommun. Men om man tänker efter, så är det inte så – utan det är mycket softare att vara rik i ett land där det också finns fattiga!

Detta stämmer väl, men jag vill utvidga det hela en smula. Det är mycket softare att vara rik på en planet där det också finns fattiga. Om alla hade haft lika, eller nästan lika, mycket pengar så hade inte rikedomen varit värd lika mycket. Detta för att det pengarna egentligen gör är att de tillåter den som har mer att bestämma över den som har mindre, men hjälp av monetär ersättning. Detta utbyte av arbetstid kan ske dels direkt, genom så kallade ”tjänster” som ju blivit så inne nu, eller indirekt genom olika varor (som ju kräver arbete för att produceras).

Pengar är i grund och botten ett maktmedel och inget annat. Men för att det ska kunna vara ett maktmedel så krävs det att 1) människor behöver pengar för att överleva 2) det finns en ojämn fördelning av pengar i samhället. Om vissa människor är beroende av pengar för sin överlevnad och har väldigt knappt om pengar så är det beredda att gå längre för att få en mindre summa. Det är alltså grundläggande för att pengar ska kunna fungera som ett maktmedel att människor fråntas sina möjligheter att försörja sig på andra sätt, vilket har gjorts genom att privatisera den allmänna egendomen och därmed göra människor utelämnade till pengasystemet för att kunna försörja sig. Detta gör att de blir tvungna att sälja sin arbetskraft till den som har mer pengar.

Givetvis så tjänar den som är förmögen på att människorna på andra änden av skalan blir mer desperata. Detta gör nämligen att de kan köpa mer arbete för sina pengar. Deras liv kan bli enklare och bekvämare eftersom de kan betala andra för att utföra deras sysslor och producera deras varor till ett billigare pris. Det är alltså inte den absoluta summan pengar som spelar roll, utan hur mycket pengar en har relativt andra människor.

Jag tycker att det är viktigt att förstå att pengar inte bara är någon abstrakt enhet, utan att pengarnas funktionssätt är att låta människor med mer pengar ha makt över människor med mindre pengar. Det är det som är pengarnas funktion och det är också denna ojämlikhet som utgör pengarnas värde. Ju större ojämlikheten är desto mer blir pengarna värda. Ju fler olika saker som kan köpas för pengar, ju mer beroende de som saknar pengar är av pengar för sin överlevnad och ju större ojämlikheten mellan de som har och de som inte har pengar är desto större blir pengarnas makt.

På grund av detta skulle inte alla kunna bli rika i ett kapitalistiskt system. Visst, alla skulle kunna äga en miljon kronor men denna miljon skulle inte innebära samma sak som en miljon kronor gör i ett samhälle där andra människor har mindre eller ingenting alls. Pengarnas värde ligger inte i pengarna i sig, utan i relationer mellan människor med olika mycket pengar.

Kapitalets gåta och kapitalismens kriser.

Läser för närvarande boken Kapitalets gåta och kapitalismens kriser av Harvey som är menad att förklara hur kapitalismen fungerar i praktiken.

Nedan har jag saxat ett citat från boken som handlar om hur tillgången på arbetskraft måste skapas:

Vad Marx kallade den ”industriella reservarmén” är en nödvändig förutsättning för kapitalets reproduktion och expansion.  Denna reservarmé behöver vara tillgänglig, socialiserad, disciplinerad och besitta rätt egenskaper (det vill säga arbetarna måste vara flexibla, fogliga, möjliga att manipulera och ibland ha vissa specifika kvalifikationer) […] Genom att beröva den stora massan av befolkningen direkt tillgång till produktionsmedlen (i synnerhet mark) frigör man arbetskraft som kan köpas och säljas som en vara på marknaden […] På ett eller annat sätt måste befolkningar försättas i en situation där de tvingas arbeta för kapitalet för att överleva.

När människor diskuterar kapitalismen såsom den ser ut idag så lyser ofta något slags perspektiv på detta med arbetskraft med sin frånvaro. Vårt samhälle är uppbyggt som så att den absoluta merparten inte förfogar över produktionsmedel för att försörja sig själva, utan istället måste lönearbeta för att kunna göra detta. Såhär har det såklart inte alltid sett ut. Ägandet av mark har till exempel varit mycket jämnare fördelat tidigare i historien, fler personer har varit självförsörjande och så vidare.

I Sverige hade vi till exempel innan något som kallades allmänningar, det vill säga jordplättar som inte tillhörde någon utan som kunde brukas av den som behövde. Många personer som saknade egendom levde av dessa allmänningar. Det var säkert pissigt på många sätt det också, men det var inte lönearbete. Senare så uppgick dock denna mark i privat ägo istället, vilket gjorde att många fråntogs sin möjlighet till försörjning. Detta, i kombination med lagar kring lösdriveri där de som inte hade något hederligt arbete ofta blev satta i tvångsarbete, skapade en foglig arbetarklass, eller en efterfrågan på arbete. Det skapade även förutsättningar för arbetslöshet, eftersom det numera var nödvändigt för många att ha ett arbete för att kunna överleva, vilket såklart ledde till att arbete efterfrågades även när något sådant inte stod att finna.

Jag menar inte att vi på något vis ska gå tillbaks till en bondesamhälle, det finns en massa fördelar med ett samhälle där produktionen av livsmedel är både centraliserad och effektiv. Däremot så tycker jag att det behövs ett historiskt perspektiv på just förutsättningarna för lönearbete för att kunna förstå kapitalismen. Varför uppkom detta och hur gick det till? Hur kommer det sig att självförsörjning som innan var kutym idag har blivit en raritet som typ endast existerar inom downshiftningmedelklassen? Det är såklart nödvändigt för kapitalismens fortlevnad att många människor är av nöd tvungna att arbeta för kapitalet, annars hade det helt enkelt inte fungerat.

En viktig komponent i detta är ägandet av naturresurser, som ju är grundläggande för att någon form av produktion ska ske över huvud taget. Naturresurser har av naturen ingen rättmätig ägare, det finns inga rimliga skäl till att en människa eller ett företag ska kunna förfoga över såpass mycket som det görs på sina håll idag. Naturresurser har i mångt och mycket bytt ägare under historien med hjälp av våld, lurendrejeri och tvång, vissa intressen har skaffat sig kontroll över mer naturresurser än de någonsin skulle kunna bruka för egen försörjning, och hanteringen av dessa naturresurser dikterar villkoren för alla vi som saknar medel för att kunna försörja oss själva.

Kapitalismens förmåga att appropriera allt.

Kapitalismen alltså. Den har verkligen en förmåga att absorbera allt. Kolla till exempel på denna reklam från en bank som approprierar occupyrörelsens symbolik och försöker sälja in sin produkt. Detta är något jag finner otroligt äckligt.

Jag tänker på när jag läste boken No Logo av Klein, där hen tar upp just den här tendensen hos företag. Så fort något minsta subversivt vinner mark så försöker något jävla företag slå mynt på det. Ett exempel var hur Nike eller Adidas eller något annat av de där stora skoföretagen hade frågat en av förgrundsgestalterna bland de som kritiserar arbetsförhållandena i deras fabriker om inte hen kunde delta i en reklam genom att hålla upp en av deras skor, där det skulle stå typ ”ytterligare en skitsko producerad under förskräckliga arbetsförhållanden” eller liknande, minns inte exakt men det spelar heller ingen större roll för poängen.

Jag har i alla fall en rekommendation på temat, nämligen ett avsnitt ur miniserie Black Mirror som heter 15 Million Merits och som på ett väldigt tydligt och smärtsamt sätt porträtterar just detta: hur allting subversivt, allt ifrågasättande av kapitalismen, istället sugs upp i den och blir något nytt för den att profitera på.

Jag menar verkligen allvar med denna rekommendation. Inte för att det är roligt eller så, utan för att avsnittet säger något väldigt väsentligt om verkligheten. Jag mådde verkligen dåligt efter att jag sett det, just för att det kändes så obehagligt nära verkligheten om än i en överdriven och tillskruvad version. Men de grundläggande dragen känner en igen.

Kapitalism eller sovjet.

Idag på nationalekonomin talades det om internationell handel och miljö, och vad som kan vara för- och nackdelar för miljön som kommer med handeln. En av de fördelar som togs upp var att handel kan leda till ökade resurser för att rena utsläppen. Detta är ett resonemang en hör ganska ofta när det kommer till kapitalism och miljöförstöring.

Jag fascineras av att vissa människor på allvar verkar tro att företag kommer att prioritera miljön över att ha en billig produktion. Vad som fascinerar mig ännu lite mer är att samma människor brukar kalla oss inom vänstern för ”naiva”. Jag har svårt att tänka mig något mer naivt än att tro att tillväxtens problem kommer kunna lösas med ännu mer tillväxt.

Ett annat argument som hördes var att det inte finns något entydigt samband mellan handel (det vill säga kapitalism) och miljöförstöring eftersom det minsann pågick miljöförstöring även i Sovjet. Jag tänker i mitt stilla sinne att bara för att det finns sämre, eller lika illa, så blir inte dåligt bra. Bara för att det finns även andra sätt att sabba jordklotet på än kapitalism så betyder inte det att kapitalism är någonting vi ska fortsätta med.

Om en är ett jävla spån kan en invända ”men vaddå vill du ha det som i Sovjet det var inte bra där heller”. Det är emellertid inte så att det bara finns två tillgängliga system: kapitalism eller fucking Sovjet. Vi behöver uppenbarligen söka efter lösningen i ett system som varken är såsom dagens kapitalism eller som Sovjet, det är väl inte så jävla svårt att begripa. Men folk låtsas som om vi bara har två alternativ som vi måste välja mellan för att slippa förändra.

Boktips.

Jag har börjat läsa igen! Numera läser jag nästan uteslutande politisk litteratur, och jag tänkte att det vore en schysst grej att tipsa er om lite, för den som vill läsa. Så, här kommer två titlar för dem som vill läsa ideologikritik riktad mot den nutida kapitalismen.

Två böcker som påverkat mig djupt och som i någon mening har slutfört min politiska helomvändning är Kapitalistisk realism av Fisher och Först som tragedi sedan som fars av Zizek.

Den som är intresserad av en kritik av den nuvarande kapitalismen och vad den gör med människor bör läsa Fishers bok. Den är gaska enkel att ta sig igenom, dels för att den är kort men också för att den inte är särskilt begreppstung. Jag tycker jättemycket om ett resonemang som Fisher anför om de så kallade lata ungdomarna, och vad det är i vårt samhälle som skapar dessa människor som inte vill anstränga sig för något. Fisher beskriver och kritiserar samhället på ett sätt som jag verkligen förstår och sympatiserar med, det är helt enkelt en verklighetsbeskrivning som jag kan ta till mig. Den som känner någon slags malande oro över samhället vi lever i som sträcker sig utöver vilket politiska parti som råkar sitta vid makten för närvarande kan nog få ut mycket av att läsa boken, den hjälpte i alla fall mig att konkretisera och formulera en del av mina tankar.

Zizek är desto tyngre, jag har behövt köra boken två gånger för att greppa allt, och vissa delar är fortfarande högst oklara, med detta inte sagt att man inte kan få behållning av att läsa boken utan att begripa precis allt. Zizek anför helt underbara resonemang om allt från psykologisk realism till Europas politiska framtid. Boken gav mig ett helt nytt sätt att betrakta kommunismens idé på och fick mig även att förstå skillnaden mellan kommunism och socialism i en grundläggande mening.

Först som tragedi sedan som fars är en såndär bok som jag inte kan släppa ur tankarna. Jag refererar till den i princip hela tiden, den har gett mig så sjukt många nya intressanta tankar och perspektiv. Det som kanske kan upplevas som en nackdel för vissa, nämligen att Zizek hoppar hej vilt mellan olika tankespår, tycker jag gör läsningen så mycket mer intressant, som att vara inne i en annan människas tankevärld snarare än att läsa en argumenterande text med en tydlig tes och linje för att belägga den.

Så. Håll till godo!

Man behöver inte vara antidemokrat för att vara kommunist.

Sedan frisläppandet av Schibbye och Persson så har det varit lite inne bland borgerligheten att säga att de är ”emot demokrati”. Jag fattar verkligen inte detta. Person och Schibbye är uttalade kommunister om jag förstått det, men att vara kommunist är absolut inte att vara emot demokrati. Den som är någorlunda inläst på kommunismen som politisk idé vet om detta. Alltså, det räcker med att man har varit i kontakt med typ en enda nutida kommunistisk filosof för att känna till detta.

En kan såklart vara emot den politiska ideologin kommunism, typ säga att ”det är en fin tanke men fungerar ej i praktiken” eller liknande populistisk smörja men att hävda att någon är emot demokrati för att hen bekänner sig till en politisk ideologi som handlar om att omkullkasta kapitalismens produktionsförhållanden och ägandeformer är tyvärr inget annat än efterblivet, populistiskt och djupt okunnigt.

Hur mycket får man tjäna och samtidigt vara vänster?

Denna bild har cirkulerat en del på min facebook de senaste dagarna som någon slags kritik mot inkonsekventa vänstermänniskor. Jag har personligen ingen uppfattning om just Rebecca och Fiona, och jag kan absolut tänka mig att de är ganska frasradikala, men jag tycker att det är så fånigt denna idé om att man skulle behöva avsäga sig en fet lön bara för att man är emot kapitalismen.

Om någon skulle betala mig 150 000 för att göra något i en timme så skulle jag givetvis inte banga, hur mycket jag än vänder mig emot kapitalismen. Jag skulle kunna använda de pengarna till mitt uppehälle under typ ett och ett halvt års tid.

Men man är knappast kapitalist för att man får en fet lön. Kapitalist är man om man tjänar pengar på sin egendom, vilket jag tvivlar på att Rebecca och Fiona gör.

Man kan vara emot kapitalismen, men nu ser det ut som så att den existerar och då har man inte så mycket annat att göra än att förhålla sig till den. Var går inkomsttaket för när man är en hycklare? Hur mycket får man tjäna och samtidigt vara vänster? Ska man tacka nej till en schysst lön för att visa någon slags missriktad ”konsekvens” i sin livshållning?

Vi måste kunna diskutera alternativ.

Ofta så hävdas det från marknadsliberalt håll att vi har gått mot en utveckling där färre och färre människor är fattiga, och detta på grund av marknadsekonomi och kapitalism. Länder lyfts ur fattigdom för att företag köper billig arbetskraft där, på detta sätt så sipprar rikedomen ner. Detta må vara sant, även om jag tror att det är en sanning med modifikation. Sant är också att det aldrig tidigare i historien funnits så mycket rikedom, som i dagens system är ekvivalent med makt, samlat i så få människors händer. Denna rikedom är byggd i mångt och mycket på 1. exploaterande av naturresurser och 2. andra människors arbete. Visst kan det tyckas omoraliskt att argumentera emot ett system som dragit många människor ur absolut fattigdom med att säga att man rent principiellt är emot klassklyftor. Samtidigt tycker jag att man måste fråga sig om det inte skulle kunna finnas bättre system inom vilket denna rikedom skulle kunna bli jämnare fördelad.

Jag tycker att det är intressant hur det inom vissa kretsar kan uppfattas som extremt radikalt att säga att rådande system (alltså marknadsekonomi) kanske inte av nödvändighet är det bästa ekonomiska systemet eller peka ut brister som finns inom rådande ekonomiska system. Man förväntas leverera en färdig lösning på hur ens ekonomiska drömsystem borde vara utformat, som dessutom ska vara fritt från brister. Som om något system någonsin levererats färdigt utan att innan behöva prövas.

Sanningen är att jag inte vet. Jag är inte ekonom, jag är blott 20 år gammal och har aldrig läst på universitet eller ens läst en jävla bok om ekonomi. Men jag tycker ändå att man kan tillstå att det system vi har idag knappast fungerar optimalt. Med all den rikedom och makt som samlas på hög i några få personers händer, företag som är rikare och mer inflytelserika än länder, med ett enormt förstörande och exploaterande av både jordens resurser och människor och dessutom en massa massa människor som står utanför både möjligheter för att arbeta och konsumera. Är detta det bäste ekonomiska system vi vet idag? I så fall tycker jag att någon borde tänka till lite och försöka utforma något nytt.

Det är ett problem när en ekonomisk modell tas för det enda rätta, visserligen med utrymme för modifikationer, men fortfarande som någon slags universell sanning om hur samhällen bör vara utformade. Människor som inte delar denna övertygelse om kapitalismens och marknadsekonomins förträfflighet ses som några slags galningar. Så talar bara företrädare för en ideologi som fått alltför lite kritik, accepterats alltför mycket som allenarådande sanning.

Gud, jag vet inte ens om jag själv tycker att kapitalism och marknadsekonomi är något dåligt. Däremot vet jag att denna konsensus kring ett samhällssystem, som dessutom gynnar vissa givna grupper mer än andra, aldrig kan vara särskilt nyttigt. Denna konsensus kring kapitalismens och marknadsekonomins förträfflighet måste brytas, vi måste börja tillåtas diskutera alternativ.

Att skylla ett systemfel på omoraliska människor.

Det finns en viss typ av liberaler som brukar klaga på giriga och korkade företag, investerare och andra marknadsaktörer när marknaden inte gör det liberaler önskar att marknaden ska göra, alltså tjäna samhällets bästa. När kapitalismen krisar så leder det sällan till någon djupare systemkritik utan tenderar att stanna vid att enskilda personer och företag gjorde dumma saker. Ett utmärkt exempel är ju Anders Borgs bankbråk.

Genom att fördöma ett visst handlande som principiellt fel och oförenligt med liberala principer och moral så svär man sig fri från politiskt ansvar. ”Jag har ju sagt att jag ogillar detta” kan man säga och därmed ignorera den där biten med att man överlag är för ett system där oegentligheter som dessa kan gro. Man förlorar sig i någon slags barnslig dröm om en fri men ändå god kapitalism. Drömma kan man väl göra, men när en finansminister förlorar sig i sådana här visioner om rätt och fel så blir det ju bara efterblivet.

Jag tänker mig att denna idé går hand i hand med iden om ”den osynliga handen”, det vill säga att marknaden alltid reglerar sig själv utefter vad folk ”vill ha” och om människor vill ha saker såsom schyssta arbetsvillkor för de som producerar varor så kommer det automatiskt att bli så efter ett tag. Tänk om det ändå vore så väl! Tyvärr har det visat sig fungera ganska dåligt och framförallt vara sjukt ineffektivt. När man väl står i affären så väljer man oftast det som är billigast eller godast, inte det som är bäst för miljön eller andra människor. Det är ingen jag läger någon värdering i men det är så det är och därför måste arbetet för en bättre värld ske utanför konsumentmaktens inflytande över företagen.

Moraliskt ansvar som företagen tar på sig frivilligt kan och bör utkrävas, men förändringen måste framförallt ske genom statliga påbud och regleringar. Om företag kan tjäna på att sabba miljön, behandla arbetskraft som skit och betala löjligt låga löner så kommer det att ske. Jag menar inte att företagen inte kan handla moraliskt, det finns såklart gott om företag som gör det, men det kommer alltid att finnas de som skiter i det också. Konsumenter kommer aldrig bli tillräckligt medvetna om eller intresserade av miljö, mänskliga rättigheter och så vidare för att alla företag ska agera enligt dessa principer helt utan andra påtryckningar.

Jag hatar när folk frånskriver företag ansvar för att ”de är företag” och agerar primärt i vinstsyfte men rent praktiskt så inser jag att ansvarsutkrävande från konsumenter och intresseorganisationer aldrig kan vara tillräckligt. Vad som krävs är tvång, rätt och slätt. Allmänt ställningstagande för vad man tycker är rätt och fel kan kanske duga som någon slags personlig kompass, men har väldigt lite bäring på den politiska verkligheten.

Marknadskrafterna.

En gång hängde jag med ett gäng borgerliga ungdomar här i Bryssel. Ni vet sådana där personer som tycker att marknaden löser alla problem om ger folk vad folk vill ha. Sådana som tycker att om marknaden producerar sockriga frukostflingor istället för nyttigt bröd så är det helt i sin ordning för det är ju vad folk efterfrågar. Vi var i någon slags möteslokal för att hålla diskussioner.

I möteslokalen fick vi alla pennor, vanliga enkla bläckpennor. Men inte bara det, samtliga pennor var förpackade i en plastbehållare som ni kan se på bilden och jag kände bara för att säga: om detta är vad den fria marknaden har lyckats producera så kan ni ta alla era osynliga händer och lägga på hyllan. Om detta är vad marknadskrafterna har lett fram till, vad folk faktiskt efterfrågar, då tycker jag ärligt talat att det vore på sin plats med lite politisk styrning.

Ärligt talat så tror jag inte att det har funnits någon efterfrågan alls på bläckpennor inpackade i plaströr. Jag tror inte att det gör någon människa det minsta lilla mer tillfredsställd med livet att den här produkten existerar. Ändå så går det åt en massa plast för att tillverka dessa emballage som troligen slängs omgående i 99 % av fallen. Den enda som sparat det är nog jag, som en påminnelse om kapitalismens förmåga att skapa meningslös skit.