Etikett: kapitalismen

Det här med att jag är medelklass.

Ibland undrar folk hur jag ser på min egen klasstillhörighet i den politik jag engagerar mig i. Jag är ju någon slags medelklass.

Trots att jag är medelklass så kan jag ha ett objektivt intresse i ett kommunistiskt samhälle. Även medelklassen exploateras ju av kapitalet, även medelklassen får sina livsmöjligheter kringskurna och så vidare. Att jag är kommunist handlar inte om typ ”medlidande” eller liknande utan om att jag ser att det ligger i mitt intresse att avskaffa kapitalismen. Det finns en idé om att medelklassen tjänar så himla mycket på rådande system som jag tror är problematisk. Medelklassen förlorar också på högerpolitik, medelklassen blir också utsatta för fråntagande. Givetvis inte i lika hög grad, men fortfarande såpass mycket att vi har ett intresse i samhällsomvandling.

I viss grad ser jag även hela idén om medelklassen som en separat klass med egna intressen som en idé som används i kapitalismens intressen. Genom att skapa en idé om att ”medelklassen” är de som styr i samhället (ta t.ex. allt snack om ”medelklassväljarna” som tydligen ska vara så jäääävla inflytelserika) så täcks klasskonflikten över. Det finns ingen klass som arbetar och en som suger ut, utan det finns bara en stor medelklass och de som råkar hamna utanför. Genom denna retorik skapas idén om att medelklassens intressen kolliderar med till exempel en mer generös välfärdspolitik, även om det i själva verket är något som medelklassen också skulle vinna mycket på.

Jag tror att det är ett stort problem att vi talar om medelklassen på det sätt vi gör idag, eftersom det framställer klasskonflikten till att egentligen handla om medelklass vs arbetarklass istället för överklass vs arbetarklass. Stora delar av den så kallade ”medelklassen” är i själva verket privilegierad arbetarklass och då är det ett problem att dessa grupper ställs emot varandra istället för att se vad vi har för gemensamma intressen. Jag tänker helt enkelt att det är ett sätt för kapitalismen att splittra motståndet, ett sätt som funkar jävligt bra.

Sedan spelar det såklart roll vilken bakgrund en har. Med min bakgrund har jag en massa perspektiv som kan vara problematiska i en vänsterkontext. Det jag själv har upplevt varit mest problematiskt har varit en viss idealism och en tendens att ställa mig över andra i egenskap av ”bildad”. Detta är något jag jobbat väldigt mycket med sedan jag började identifiera mig som vänster och insett vilka problem det leder till. Just idealismen tycker jag är viktig att se eftersom det är något som ofta används för att trycka ner människor med färre möjligheter att följa ”goda” ideal.

Det är såklart också så att jag har mer att vinna på nuvarande samhälle än vad många andra har, vilket kanske gör mig mindre benägen till att kämpa i vissa situationer. Det är svårare att ge allt om en har något att förlora, helt enkelt. Detta är såklart svårt att göra ogjort och jag vet inte heller om jag tycker att det finns någon poäng med att ”avsäga” sig sina privilegier, däremot så tycker jag att en kan använda dem på ett bra sätt. Till exempel; jag studerar på högskola för att få djupare förståelse för det här samhället, försöka sprida ideal jag anser positiva i kampen och så vidare. Det tycker jag är att använda mina privilegium på ett bra sätt.

Det kan alltid vara lockande att använda sina privilegium för att vinna fördelar och ställa sig över andra, och jag tänker att det är detta en måste syna och kämpa emot. Att jag har mina privilegium är en sak, men det som fäller domen är hur jag använder mig av dem. Här försöker jag att alltid vara självkritisk. Jag ser problemet med att en person med min bakgrund tar så mycket plats inom vänstern, samtidigt tror jag att fördelarna överväger nackdelarna så länge jag är medveten om min position och försöker använda den på ett konstruktivt sätt.

Jag försöker helt enkelt använda min position på bästa möjliga sätt för att sprida de ideal jag tror på, samtidigt som jag försöker att se och förstå min egen position och hur den påverkar min syn på världen.

Hur kapitalismen upprätthåller patriarkatet.

Vissa har frågat hur jag menar när jag säger att kapitalismen upprätthåller patriarkatet, eftersom patriarkatet fanns innan kapitalismen och så vidare. Jag vill påpeka att jag aldrig sagt att patriarkatet skapats ur kapitalismen, däremot att den upprätthåller det. Det vore ganska märkligt att tro att patriarkatet inte existerade innan kapitalismen. Troligen kommer patriarkatet också att kvarstå  någon mån efter kapitalismens fall.

Jag ser patriarkatet och kapitalismen som två från varandra självständiga maktordningar i betydelsen att de har två olika självständiga grunder, men de växer in i och reproducerar varandra. I det borgerliga samhället ser patriarkatet annorlunda ut än i det feodala, till exempel. Det beror på att det måste ta andra former för att fungera ihop med samhället i övrigt. Kapitalismen och patriarkatet är två starka krafter som omformar varandra, växer in i varandra.

Dagens kapitalism upprätthåller patriarkatet på flera sätt. En central del är att kvinnor hålls ofria eftersom vi generellt är mer ekonomiskt begränsade än män, vilket i ett kapitalistiskt system spelar väldigt stor roll. Även om vi har mer frihet idag, eftersom vi formellt har rätten att äga på samma villkor som män, så är beroendet av pengar för överlevnad i det kapitalistiska systemet fortfarande något som effektiv begränsar kvinnors möjlighet till autonomi och fjättrar dem i förtryckande relationer.

Vidare så reproducerar kapitalismen dagligen bilder av kvinnor som är objektifierande, vilket är en central del i det patriarkala förtrycket. Att kapitalister tjänar på att kvinnor kan användas som skyltdockor för olika produkter och att vi manipuleras till att köpa saker såsom rakhyvlar, smink, bantningspiller och så vidare är såklart något som upprätthåller patriarkatet.

Men den största faktorn tycker jag nog är just ofriheten som finns i kapitalismen. Människor är helt enkelt beroende av att hålla sig väl med en massa människor för att kunna överleva; en måste sälja sin arbetskraft. Denna beroendeposition som finns överallt i vårt samhälle gör att människor får det svårare att protestera emot förtryck. Om en blir utsatt för trakasserier av sin chef är det jävligt mycket svårare att åtgärda saken än om en blir utsatt av en vän en bara kan överge, samma sak om en blir utsatt för trakasserier av en annan person en har en ekonomisk beroendeställning till. Att människor har olika mycket makt beroende på kapital, och att människorna med mer kapital ofta är män, skapar en situation som gör kampen mot alla andra former av förtryck betydligt mycket knepigare.

Därför är det viktigt att vi inte bara talar om patriarkatet som en fristående struktur som vi kan analysera och bekämpa självständigt, utan förstår hur den har växt in i kapitalismen. Visst är det teoretiskt möjligt att krossa patriarkatet utan att kapitalismen ryker, frågan är hur realistiskt eller lönt det är. Att ge människor större ekonomiskt utrymme för självbestämmande är något som kommer gynna kampen mot alla övriga maktordningar.

Attraktionslagen.

Jag har skrivit på Alla jävla dagar om den så kallade attraktionslagen, eller ”the Secret”, som jag innan bloggat om här och här. Jag har skrivit om hur denna mytbildning återkommer i vårt samhälle och hur den upprätthåller samhällsideologin och gör människor inkapabla till att klaga. Jag ser detta som ett av vår tids farligaste trosföreställningar och tycker att den är väldigt viktig att ifrågasätta på ett djupare plan är huruvida den råkar vara sann eller falsk: vi måste se vilken verkan denna uppfattning har, vilka intressen den tjänar och så vidare.

Jag tycker att det är fascinerande och sjukt att kapitalismen har lyckats ge upphov till en faktisk religion, för det är precis vad ”the Secret” är. Och precis som andra religioner också har varit det titt som tätt så används även denna till att kuva och skuldbelägga människor.

Nå, jag vore glad om ni ville läsa min text. Den är lite längre, men jag är väldigt nöjd med den och tror att den kan ge nya perspektiv på saken.