Etikett: klassamhälle

Myten om oberoendet.

Ibland höjer människor bilen till skyarna. De kallar den frihetsmaskin, de talar om känslan av oberoende och frihet en känner när en sätter sig i sin bil och kan ta sig var en vill, köra var som helst. Men vad är detta egentligen för frihet? Med bil kan en i princip bara åka på vägar. Vägen rymmer heller inget utrymme för spontanitet, det är väldigt styrt precis hur en ska åka; i vilken hastighet, i vilken riktning.

En är inte heller särskilt oberoende. Det är mycket som ska vara på plats för att bilkörning ska kunna ta en någonstans. En ska för det första ha en bil, och detta gör en beroende av en mängd olika saker och personer. Vidare ska vägen finnas och vara körbar, något som ofta finansieras med statliga medel. Med jämna mellanrum måste en stanna och tanka bilen, vilket gör en helt beroende av att det fick bensinmackar tillgängliga när en ska åka och så vidare.

Lite samma sak gäller för den som anser sig vara ”ekonomiskt oberoende”, alltså inte behöva arbeta för att kunna ha pengar nog för att leva. Sådana personer har kanske pengar investerade någonstans, som ger tillräckligt hög avkastning för att de ska kunna leva enbart på detta. De är alltså beroende av tusentals människors arbete för att skapa mervärde och tillväxt, så att det ska bli någon avkastning att tala om.

Människor upplever sig också ofta oberoende när de kan betala människor för att göra saker åt dem istället för att förlita sig på sig själva, välfärden eller att människor i ens omgivning av vilja göra det ändå. Den som köper en prostituerad upplever sig säkert som ”oberoende” eftersom pengarna ger hen möjligheten att kunna ha sex utan någon större känslomässig ansträngning. Hen är däremot beroende av ett samhälle som är organiserat på ett sätt som gör att vissa människors pengar kan användas till att köpa andra människors kroppar, alltså av ojämlikhet och ekonomisk nöd. Detsamma gäller för alla former av tjänster och prylar en köper sig; det upplevda oberoendet hos den som köper bygger på ett samhälle där pengar ger makt över andra människors liv.

Det som kallas ”oberoende” är egentligen ofta mest en fråga om just detta. Egentligen är en såklart lika beroende av samhället som alla andra, däremot befinner en sig i en maktposition som gör att en kan uppleva en viss autonomi. Denna autonomi bygger dock på att det finns andra människor under en i hierarkin som kan göra saker åt en. En är helt enkelt beroende av klassamhället som institution, beroende av att det finns människor som är tvungna att ägna sina liv åt att tjäna ens behov för att de skulle svälta annars.

Sant oberoende borde vara att kunna reda sig själv, alltså utan att behöva köpa någon vara eller tjänst av någon annan. Om detta är eftersträvansvärt vet jag inte, personligen har jag inga problem med att vara beroende av andra personer eller samhället i sin helhet, jag ser det som en naturlig del av det mänskliga varat. Däremot tycker jag att retoriken som ofta kommer från högerhåll om att den med bra karriär och inkomst ”reder sig själv” och är ”oberoende” är fascinerande. Vad inbillar de sig egentligen? Inser de inte hur många människor under dem det krävs för att deras liv ska fungera?

Jag ser den här idén om oberoendet som ett omfattande kollektivt självbedrägeri, ett gemensamt odlande av idén om självtillräcklighet. Det handlar om ett förnekande av klassamhället, om att en inte vill inse att ens egen relativa framgång och oberoende inte kommer från ens egna strävanden allena, utan kräver existensen av ett klassamhälle för att resultera i makt och upplevd autonomi. Att inte uppleva att en är skyldig någon eller samhället någonting, utan kunna gå omkring och odla idén om att en minsann klarar sig själv och egentligen mest bara bidrar med sitt ”hårda slit” och skatten på sin höga lön.

Klassahället i sitt esse.

Regeringen har lagt fram ett förslag om att läxhjälp också ska ingå i rutavdraget. Jag vill minnas att man sade att verksamheten var avdragsgill när jag jobbade med läxhjälp också, men det ska i alla fall förtydliga så att det inte kan råda något tvivel om rätten att göra skatteavdrag för att någon ska bedriva privat skolverksamhet med ditt barn.

Jag tänker på skolor i kranskommuner till Stockholm jag jobbat i där det inte funnits pennor i bildsalen, där eleverna inte ens kunnat vara tysta ens tre sekunder, där ett Vg har setts som en nästan ouppnåelig bedrift och där det suckats avundsjukt och beundrande när jag berättat om mina egna, enligt mig inte särskilt imponerande betyg. Kommer de barnens föräldrar att ha råd med läxhjälp nu när det är avdragsgillt? Kanske någon, men definitivt inte alla.

Läxhjälp kanske funkar för den som ligger efter i ett eller två ämnen och som har pengar att betala, men det kan aldrig aldrig kompensera för en dålig skola överlag. Och vad mer är att i en tid när skolresultaten blir alltmer segregerade, där rika områden har höga och fattiga låga, så skjuter läxhjälpen till ännu större klyftor. De som kommer från studievana, välbemedlade hem kommer kunna köpa sig ur kvalitetsförsämringarna i skolan medan de som inte har råd kommer att sitta kvar i skiten.

Strunta i de jävla avdragen och satsa istället på att göra skolan bättre för alla, helst en läxfri skola där lärandet sker på plats och inte i hemmet. Det är viktigt för elever som saknar studievana, studiero och så vidare i sina hem, att så mycket som möjligt av lärandet faktiskt är planerat att ske i skolan. Eller satsa åtminstone pengarna på den ideella läxhjälpsverksamheten som finns tillgänglig för alla ungdomar, också för de grupper som faktiskt behöver det mest.

Nå, vem försöker jag lura? När har denna pissregering någonsin gjort något som kan hjälpa det stora flertalet? Tvivlar på att det någonsin har skett. Allt handlar om att personer som redan har råd att köpa vissa tjänster ska kunna få dessa tjänster billigare, och detta sker såklart på den gemensamma välfärdens bekostnad eftersom skattesänkningar också kostar pengar.

Grattis Blondinbella.

Blondinbella är arg. Hon är arg för att Ann Charlott Altstadt har skrivit en text om ”den blåsta generationen”. Blondinbella berättar att vår generation minsann inte alls är blåst, anledningen till det minskade politiska engagemanget är, enligt henne, att vi inte har ett behov av att samlas utan kan förändra på våra egna villkor via våra egna kanaler.

Vilka är då dessa kanaler? Tydligen diverse sociala medier. Och vad är detta engagemang? Det verkar bestå i att dissa företag som inte levererat bra produkter. Såhär beskriver Blondinbella hur vår generation är den mest kritiska generationen någonsin:

Vi har blivit vana med att kunna skicka en tweet till ett företag på twitter om vi har en fråga eller är missnöjda. Och är det något som inte stämmer så hamnar det på folks bloggar och företaget sågas direkt.

Grattis Blondinbella! Du har precis lyckats bevisa att Ann Charlott Altstadt hade helt jävla rätt, eftersom du uppenbarligen inte ser något annat i begreppet samhällskritik än att hänga ut företag vars produkt inte har varit till din belåtenhet. Jag kallar inte detta samhällskritik, det låter mer som konsumentupplysning i mina öron, om ens det. Att Blondinbella liknar det vid politiskt engagemang är ju bara skrattretande.

Det Blondinbella vägrar fatta är att företag kan göra fel på andra sätt än att sälja en produkt som slutkonsumenten inte gillar. Företag kan anställa folk på sjukt dåliga villkor, företag kan utarma naturresurser och göra en massa andra saker som slutkonsumenten inte märker. Men om ingen med konsumentmakt, alltså pengar, bryr sig så bör det i Blondinbellas värld inte spelar någon roll.

Blondinbella tycker väl att konsumentmakten är den enda värda makten och att resten bara är blaj. Vem bryr sig om hur många liv man förstör så länge någon entreprenörsslyngen vill köpa ens produkt.  Alla osäkra anställda måste väl helt enkelt göra sig mer konkurrenskraftiga så att de kan förtjäna Blondinbellas sympati och därmed också få hennes att förvalta sin konsumentmakt annorlunda. Vem bryr som om låga löner och osäkra anställningar när man trots allt fick en god kladdkaka på café Mocco.

Klassamhället i sitt esse.

Nu är detta sjukt sent ute men satan vad jag blir matt på folk som menar att det inte är ett problem med fattiga barnfamiljer eftersom ”pengar inte är allt”. Förvisso inte, men då kan väl de som har pengar betala några extra hundralappar på skatten så att folk slipper svälta då?

Det roliga är att ”pengar är inte allt”-argumentet ofta hörs för att motivera samhällsordningar där klassklyftorna är stora, även om det inte bara är där det används. Jag tycker att det känns himla snedvridet faktiskt.

Jag kan väl vidare knappast påstå mig ha någon erfarenhet av att växa upp i eller ”leda” en barnfamilj där slantarna måste vändas på, men jag skulle för guds skull aldrig komma och hävda att det inte är jobbigt. Jag är helt övertygad om att det är pissjobbigt att faktiskt vara fattig och att aldrig ha råd med några som helst utsvävningar, speciellt om man har barn.

Människor som växt upp utan att behöva oroa sig för sin ekonomi sitter och teoretiserar kring huruvida det är jobbigt att vara fattig och huruvida ”pengar är allt” medan andra alltid måste välja den billigaste falukorven och på sin höjd lyxar till det med en hyrfilm på helgen. Klassamhället i sitt esse.