Etikett: klassamhället

”Det nya klassamhället”.

En grej jag stör mig på med vissa sossar är hur de pratar om ”det nya klassamhället”, ungefär som om klassamhället fanns ett tag och sedan skyfflades bort av socialdemokratin, för att återkomma i och med ”nyliberalismen” (som ingen riktigt verkar veta vad det är men alla pratar om som satan själv). Ungefär som om klassamhället hade gått och gömt sig och allt var frid och fröjd under socialdemokratins storhetstid.

Det säljs liksom in som STORA NYHETER, att stort avslöjande som folk ska kunna gotta sig i. ”Kolla in det nya klassamhället, vilken grej, inte trodde vi att det kunde se ut såhär i fina Sverige”.

Visst är det relevant att tala om klassklyftor, om urholkningen av välfärden och så vidare, men det är liksom inget nytt med att vi har ett klassamhälle. De grundläggande mekanismerna är fortfarande desamma; kapitalet styr över våra liv, avgör hur mycket vi är värda och så vidare.

Jag tror att det är väldigt problematiskt att tala om klassamhället som en konsekvens av ”nyliberalismen” eller moderaterna eller vad en nu väljer att beskylla det hela på, grundproblemet är liksom kapitalismen och dess utveckling. Det fanns en historisk period där kapitalismen kunde kombineras med relativt hög välfärd i Sverige, det var säkert kul och så men att drömma sig tillbaka dit känns som en återvändsgränd.

Förutsättningarna är annorlunda nu, och vi kommer inte att kunna vrida tillbaks tiden till innan ”det nya klassamhället” gjorde sitt inträde. Vi måste hitta nya visioner.

Twitter 16/2. När feminismen får ta smällen.

Undrar verkligen varför antifeminister som tjatar om att de är förtryckta på grund av arbetarklass inte engagerar sig helhjärtat i klasskampen istället. Seriöst, stöter på detta så jävla ofta. Folk som ba: ”vi som befinner oss långt ner på samhällsstegen har ingen makt trots att vi är män”. Nå, det är såklart helt sant på grund av kapitalismen, klassamhället och så vidare men det är ju knappast feminismens fel att det är så.

För den som inte märkt det är jag, förutom feminist, även stark motståndare till kapitalism, klassklyftor etc. Anamma det istället för att klaga. Alltså, skälet till att du är förtryckt är inte feminism utan kapitalismen och klassamhället. Så sluta bekämpa feminister. Tycker verkligen att det är fascinerande att lyckas inse att en är förtryckt på grund av klass men fortfarande anse att feminismen är problemet. Finns väl knappt några feminister som inte också är emot klassklyftor, rasism etcetera så fattar verkligen inte varför vi angrips.

Varför är det alltid vi som kämpar mot ett slags förtryck som ska se och bekämpa allt annat. Varför angriper ni inte borgare istället? Varför angriper ni inte de som jobbar för utökande av klassklyftor, utan någon slags analys av strukturellt förtryck över huvud taget? Detta om något är väl ett tecken på det kvinnohat som finns, att det är feminismen som får ta smällen för borgerlighetens felsteg. När klassklyftorna växer är det feministernas fel eftersom vi ”fokuserar på fel saker”. Inte de som faktiskt har införlivat denna ordning.

Klassamhället skiter i din jävla empati.

Wallin ställer sig frågan om det är viktigt att känna till sin klasstillhörighet för att känna empati med ”andra klasser”.

Jag undrar vad detta är för ingångspunkt i frågan egentligen. Anledningen till att vi ska ha kunskap om klassamhället är inte att vi ska känna empati för andra klasser. Arbetarklassen bör givetvis inte känna empati för överklassen, ty en bör av uppenbara skäl inte känna empati inför sina förtryckare. Om överklassen känner empati för arbetarklassen så är det bara en tom känslomässig gest om det inte tar sig konkret uttryck i kamp för klassamhällets upplösande.

Vad spelar det för roll om en känner empati inför de förtryckta i samhället om en inte samtidigt kämpar för att upphäva detta förtryck?

Jag känner inte empati med andra klasser, jag känner empati med andra människor. Och på grund av detta så tycker jag att det är mycket angeläget att klassamhället upplöses. Det finns ingen mening med att se och erkänna klassamhället om vi inte förvaltar denna insikt i ett motstånd mot detsamma. En person som är medveten om klassamhällets existens och inte samtidigt tar ställning emot det är av samma skrot och korn som alla andra. Det spelar ingen roll om hen känner empati för de som har det sämre, om hen inte tar ställning emot systemet som sådant så är detta bara tomt prat som i bästa fall tar sig uttryck i rent symboliska handlingar såsom välgörenhet som möjligtvis kan ge lindring, men som inte förändrar samhället som födde problemen. Som att sätta ett plåster på ett köttsår.