Etikett: klassmakt

Surrogatmödraskap, exkluderande feminism och klassmakt.

Surrogatmödraskap håller tydligen på att bli mer poppis, och jag tänkte att jag ska skriva min syn på det hela.
Jag tycker att surrogatmödraskap, liksom prostitution och pornografi, är helt oacceptabelt om det sker på en kommersiell basis. Detta för att det utgör en dubbel exploatering av dessa människor, dels en patriarkal exploatering av de reproduktiva förmågorna och dels en kommersiell exploatering av fattiga människor. Även på ideell basis tycker jag att surrogatmödraskap är oacceptabelt. Jag tycker inte att en ska kunna göra en överenskommelse om att skänka bort sitt barn som äger någon slags juridisk giltighet, jag tycker inte heller att sjukvården ska bistå med de eventuella behov som måste tillgodoses. Detta för att jag inte tycker att kvinnors reproduktiva förmågor ska vara till för att exploateras. Graviditet är en smärtsam och riskfylld process och ingenting som borde göras för någon annans skull än kvinnans och barnets.

Ett vanligt argument är det så kallade skademinimeringsargumentet. Det sägs att dessa kvinnor i alla fall ”får det bättre” när de har möjlighet att sälja sina kroppar. Det en glömmer här är dels att detta inte handlar om enskilda kvinnor, det handlar om en industri. Det handlar om att olika krafter tjänar jävligt mycket på att dessa kvinnor är desperata nog att sälja sina reproduktiva förmågor. Liksom med prostitutionen så lär detta öppna upp för människohandel, och detta sker troligen i en större omfattning om en del av verksamheten är laglig. Vi kan inte heller ignorera risken att kvinnor kommer utsättas för betydande press från sin omgivning, till exempel familjen, om att göra detta då de befinner sig i en ekonomiskt svår situation. Det är helt enkelt att öppna upp för att kvinnor i än lägre grad ska ha makt att bestämma över sina kroppar. Om kvinnokroppen görs till en handelsvara så kommer det att finnas fler möjligheter till exploatering och därmed incitament för förtryck, detta är och kommer aldrig vara ett steg i någon kvinnofrigörelse.

Att människor kan tjäna på människor i desperata situationer kommer troligen inte att leda till att vi får färre människor i desperata situationer, snarare skapas incitament för att hålla människor i dessa situationer. Fattigdom är inget som bara råkar existera, helt kontextlöst, utan det är något som skapas i det samhälle vi lever i och som även återskapar samhället. Fattigdom ska inte kunna vara en källa till vinst hos någon annan.

Mitt största problem är dock hur fattiga kvinnor utnyttjas för rika kvinnors frigörelse. Detta sker inte bara med surrogatmödraskap, utan även när det kommer till till exempel hushållsnära tjänster. Vad detta leder till ur ett feministisk perspektiv är ganska tragiskt. Istället för att engagera sig i kampen för en bättre mödravård och i slutänden ett automatiserat barnafödande eller mot ojämn arbetsfördelning i hemmet så köps fattiga kvinnor in för att kunna befria rika kvinnor från dessa könsliga villkor. Kvinnofrigörelsen bli högst exklusiv, och bygger på ett än större exploaterande av de fattiga kvinnorna.

Den kapitalistiska exploateringen av kvinnokroppen slår sönder solidariteten kvinnor emellan. En sak som barnafödande är inte längre något alla ciskvinnor berörs av som problem, utan något en kan köpa sig fri ifrån, på bekostnad av andra kvinnor. Även om det idag mest verkar vara människor som inte kan skaffa ”biologiska” barn på egen hand som köper surrogatmödrar så öppnar detta upp för att det ska kunna göras för att kvinnor inte vill avbryta sin karriär eller riskera att förstöra eller förfula  sin kropp.

Vi måste tala om barnproduktion som ett politiskt problem som berör alla, inte bara ett problem för kvinnor som inte vill offra sin karriär. Att tillåta vissa kvinnor att köpa sig fria från kvinnliga levnadsvillkor kommer att skapa stora svårigheter i att bedriva en samlad kvinnokamp på dessa områden. Istället för att tillåta den kapitalistiska exploateringen av fattiga kvinnor för rika kvinnors frigörelse borde vi diskutera barnproduktionen som sådan, istället för att ge avdrag för den som vill köpa sig fri från den ojämlika fördelningen av hushållsarbete så borde vi diskutera hur det kommer sig att kvinnor fortfarande utför betydligt mycket mer obetalt arbete om ingen annan, lågbetalda kvinna, går in och gör det istället. Att låta rika kvinnor köpa sig fria kommer inte leda till att vi får mindre av ett patriarkat, utan bara att ett privilegierat skikt kvinnor kommer kunna köpa sig fria från några av patriarkatet negativa verkningar. Det är inte feminism, det är bara ännu mer av samma gamla klassmakt.

Detta måste förstås som ett upprättande av klassmakt.

Jag läser att människor med sjuklön nu har blivit beviljade två veckors semester från sina åtgärder. Och jag tänker: det är så jävla lite. Två femtedelar av vad man är berättigad till i lag i Sverige om man har ett ”riktigt arbete” med en riktig lön men det som man är berättigad till om man har försörjningsstöd är alltså mindre. Istället måste man ägna all sin tid åt att delta i meningslöst jobbsökande, något som för det mesta faktiskt inte ens ger resultat i form av jobb. Ja, nu handlar denna artikel om utökade rättigheter man jag anser det chockerande att detta inte kommit innan med tanke på hur många fler personer som tvingats in i dessa åtgärder. Innan så räckte det för många att de kunde uppvisa att de aktivt sökte arbete, men idag så måste många fler spendera sin tid i olika åtgärder för att liksom bevisa sin arbetsvilja. Även om de har sökt alla jobb de har kompetens för så måste de bevisa den ännu mer.

Jag lyssnar också på Sveriges Radios inslag om att personer som jobbar på det cafékedjan Barista Fair Trade Coffee inte får sjukanmäla sig utan istället uppmuntras till, eller snarare beordras, att byta pass så att arbetsplatsen inte behöver belastas ”bara” för att du är sjuk. Det vill säga slippa betala ut sjuklön. Detta är bara en i mängden  av många liknande historier om hur anställda behandlas som skit. Att man kräver detta av anställda är tydligen i sig inget ovanligt inom branschen, men att det står såhär uttalat i en personalhandbok är uppseendeväckande. Företaget skäms inte ens över att skriva det. Och jag tänker att det finns ett samband.

Rättigheter som länge setts som självklarheter monteras ner. Semester om man har försörjningsstöd och rätten att få ledigt från jobbet med sjuklön om man faktiskt är sjuk. Det är fruktansvärt. Till vilken nytta, undrar man såklart. Jag har övergett iden om att det skulle röra sig om klantigheter och sedan prestige från regeringens sida som jag närde ett tag. Jag tänkte att de helt enkelt bara var inkompetenta. Men nu ser jag det mer och mer som ett upprättande av klassmakt. Överklassens makt över arbetarklassen.

I boken jag läser nu, som jag skrivit om här, så tas detta med att regeringen aktivt skapar arbetslöshet upp. Detta har alltså gjorts av både av socialdemokratiska och moderata regeringar, men nu trappats upp alltmer. Att vara arbetslös har gått från att vara något oönskat av de flesta till att bli ett rent helvete av åtgärder och insatser. Syftet är att sänka den så kallade reservationslönen, alltså hu lite pengar man kan tänka sig att jobba för. Effekten blir även att saker såsom arbetsvillkor och andra rättigheter kompromissas bort bara för att människor för allt i världen inte vill fastna i arbetslöshet.

Jag tycker att man måste våga säga detta. Att det regeringen gör är inte att hjälpa de arbetslösa att skaffa jobb genom att ”motivera” dem. Även om vissa blir motiverade så är det inte på grund av bra coachning eller något liknande, utan att arbetslösheten är så jävla pissig att de flesta tar vad fan som helst för att slippa den. Effekten är sämre vardag för de som är arbetslösa och sämre villkor för de som lyckas skaffa arbete. De enda som tjänar på rådande ordning är arbetsköpare som kan köra med sin arbetskraft mer än någonsin tidigare och såklart de som tjänat mest på de skatteavdrag som dessa reformer hjälpt till att finansiera. Detta är inga misstag en klåfingrig regering har gjort på grund av en alldeles för mekanisk syn på människor, det är resultatet av en ideologi som syftar till att försvaga arbetarklassen.

Ja, jag vet att detta inte är något nytt under solen. Men fan vad hopplöst allt känns just nu. Denna planerade destruktion av våra liv, av det vi tagit för givet, är så vidrig.

Isobel Hadley-Kamptz har skrivit om det tysta systemskiftet. Om hur man alltmer fasar ut välfärden till förmån för privata lösningar, i båda ändarna, men hur detta sker utan någon slags debatt. Intressant och skrämmande läsning för den som vill.