Etikett: kommunism

Kommunismen.

Kommunism för mig är drömmen om ett annat samhälle, om ett samhälle där produktionen sker för människor, under människors medvetna kontroll, och inte lyder under några marknadslagar som, trots att de är ett resultat av människors handlingar, ter sig som omöjliga att kontrollera. Drömmen om kommunismen är drömmen om ett samhälle fritt från skeva egendomsförhållanden som möjliggöra exploatering, som skapar fattigdom och utsatthet, som skapar skeva maktförhållanden och förtryck.

I kapitalismen så produceras varor inte främst för människor utan för kapitalet, alltså pengar som ständigt cirkulerar för att skapa mer pengar. Varor produceras för att de ska kunna säljas på marknaden och för att kapital ska kunna ackumuleras, förmeras, för att sedan kunna investeras för att kunna samla mer kapital. Det är inte själva produktionen av varor som är målet, produktionen är ett medel för cirkulationen och ackumulationen av kapital. I ett sådant samhälle är det inte människor och människors behov som är målet för den mänsklig verksamheten, och detta kommer obönhörligen att leda till att människor prioriteras bort till förmån för kapitalismens krav. Det kommer leda till att profit sätts framför människor. Ett sådant system kan jag omöjligt försvara eller acceptera, utan det är något som nödvändigtvis måste bekämpas för att vi ska kunna få ett mänskligt samhälle.

Så länge vi har kapitalism så kommer människor och människors behov att stå i bakgrunden när vi väljer vad vi ska prioritera. Det leder till att det är rimligt att göra ”effektiviseringar” som istället för att kosta pengar kostar människor, som tar ut sitt pris i slitna leder, i kortare livslängd, i stress och ångest. Det leder till att vi accepterar att en massa fullt ätbar mat, fullt användbara produkter, slängs för att den som äger dem tycker att det är rimligt. Det leder till att vi kan hävda att det är ”för dyrt” med människor trots att vi aldrig någonsin haft en mer effektiv produktion.

Men kapitalismen är inte bara marknadskrafterna, den är också de egendomsförhållanden som möjliggör detta och som springer ut ur detta, som en ständig växelverkan. Det handlar om makt. Det handlar om att pengar är den mest konkreta samhälleliga makten en människa kan ha, och att det gör oss akut ojämlika att ha ett samhälle som bygger på att vissa människor har pengar och andra inte har det. Det kastar ner vissa människor i fattigdom och djupt ekonomiskt beroende samtidigt som andra får resurser för att kunna exploatera dessa. Fattigdomen är inte bara en tragisk bieffekt av kapitalismen utan en ren nödvändighet för att den ens ska vara möjlig. Att människor befinner sig i en position som tvingar dem till att sälja sig själva som varor på en marknad, som arbetare, är en nödvändighet för att kapitalismen ska kunna fungera. Kapitalismen i sig föder också mer ojämlikhet, genom att de som äger ständigt kan skaffa sig mer.

I mina ögon är jämlikhet, inte bara juridiskt utan i praktiken, i betydelsen samma praktiska möjligheter till inflytande, en grundläggande förutsättning för ett bättre samhälle. Det finns många olika sätt vi är ojämlika på idag, men kapitalismen är ett av de mest omfattande och genomgripande eftersom den styr produktionen, det som lägger grunden för mänskligt liv. Kapitalismen har även tendensen att upprätthålla annan ojämlikhet, helt enkelt eftersom människor tvingas till fiendeskap och konkurrens istället för att se varandra och respektera varandra. I ett kapitalistiskt samhälle så kommer människor att förtrycka och utnyttja varandra, eftersom det är den väg som erbjuds för att komma högre upp i den samhälleliga ordningen av exploatering och makt. Det är svårt att hålla samman när en befinner sig under ständiga angrepp, under ständig kamp för den egna överlevnaden. Kapitalismen skapar fiendskap och alienation till andra människor.

För att kunna skapa ett nytt samhälle måste vi utgå i kritiken av det nu rådande. Vi måste definiera vår situation, definiera de problem vi står inför, och försöka hitta en väg framåt utifrån dessa. Att bara dikta upp sitt drömsamhälle utan koppling till verkligheten kan säkert vara en roliga tankeövning, men det är inte någon rimlig grund för politisk kamp. I detta så är kommunistisk filosofi ett viktigt redskap. Kommunistiska filosofer har hjälpt mig att se världen med helt andra ögon, har hjälpt mig att förstå hur det kommer sig att den ser ut som den gör och vad som skulle kunna vara en rimlig väg framåt. Istället för det liberala trams som innan utgjorde min världsbild, det osammanhängande hopkoket av olika idéer om rättigheter och skyldigheter, så har jag nu en mer sammanhängande idé om saker och ting, en idé som jag faktiskt kan använda för att förstå världen på en mängd olika områden, inte bara partipolitik eller organisationer utan även psykisk sjukdom, relationer, familjeförhållanden.

Men kommunism för mig är inte bara en analys av samhället som jag har i bakhuvudet och kan plocka fram när det är dags att diskutera politik, det är ett förhållningssätt till världen runt omkring mig. Det handlar om att se samhället ur ett visst perspektiv, förstå världen omkring mig med kommunistiska tolkningsramar. En stor del av detta är ideologikritiken. Insikter om att det är de materiella förhållandena som i stor del avgör vilka idéer som finns i omlopp i samhället, och att det är den härskande klassen som sätter agendan för det politiska samtalet, är central för mig. Det handlar om att ständigt försöka identifiera de drag i en argumentation som främst upprätthåller den rådande ordningen och dekonstruera dem, förstå dem. Det handlar om att ifrågasätta sådana saker som folk säger så ofta att de blir sanningar, som att kapitalismen bara uppstod utan tvång eller våld eller att det skulle bygga på någon slags frivillighet från alla inblandade. Det handlar om att kritisera idén om att vi skulle leva i ett samhälle där makten verkligen ligger hos folket bara för att vi råkar ha styrelseskicket liberal demokrati, det handlar om att fråga sig vem det egentligen är som har makt och inflytande i det här samhället och vilka intressen det är som tjänar på den världsordning vi har. Det handlar om att inte irra bort sig i kritik av sådant som egentligen bara är symptom på ett i grunden sjukt samhällsbygge, som att stirra sig blind på att kritisera religion och alternativmedicin istället för att fråga sig varför människor har ett behov av att ägna sig åt det eller som att försöka förklara kapitalismens kriser genom att hänvisa till enskilda individers bristande karaktär eller enskilda lagar som hade kunnat skrivas annorlunda.

Jag försöker förstå hur de problem jag ser i samhället är ett uttryck för det grundläggande systemets brister istället för att kritisera saker som vore de isolerade felaktigheter i ett annars perfekt system som en kan ”städa bort” var och en för sig, för att komma till den vackra, rena kapitalistiska liberalismen. Idag tänker jag istället att det är samhällets själva grundstruktur som är problemet, inte att saker och ting har råkat gå snett. Jag skyller inte kriser på enskilda lagar eller att alla banktjänstemän helt plötsligt bara fick för sig helt fel saker, utan jag skyller det på systemet som sådant.

Kommunism för mig är också att ta ställning. Att ta ställning emot det som råder nu och sikta mot ett nytt samhälle, ett bättre samhälle, ett samhälle där människor kan vara fria istället för att underkasta sig kapitalets logik, ett samhälle där vi gemensamt bygger upp oss själva, andra människor och samhället som sådant. Jag vill ha ett samhälle där det inte finns någon marknad som skymmer sikten mellan människorna, utan där vi möts direkt som människor, inte som företrädare för olika klasser, inte som företrädare för olika positioner i produktionsapparaten, inte som varor utan som människor.

Twitter 18/9. Vi måste diskutera strategier.

Så jävla ointresserad av moralkakor i stil med att kvinnor borde sluta hata män eller dylikt. Håll bara käften. Det är så jävla meningslöst att ”ta avstånd” från de förtrycktas hat mot förtryckarna. Ta ställning mot förtrycket istället. Ok, hat är dåligt. Men poängen är att en sådan utsaga inte säger ett skit, inte leder framåt. Det är bara ett tomt konstaterande. Men det är ju så det alltid är, det är de förtryckta som ska förändras. För då kommer förtrycket att upphöra… eller? Blir så jävla äcklad av alla privilegierade som tycker sig ha rätt att bestämma hur en ska reagera på förtryck.

Att prata om moral är så jävla ointressant. Det vi måste diskutera är strategier. Strategier för egen överlevnad och för samhällsförändring. Jag skulle inte kritisera en kvinnas reaktion på patriarkalt förtryck utifrån moral, bara ur ett strategiskt perspektiv. Jag tror inte på anpassning, inte för att jag anser det moraliskt fel utan för att jag tror att det stärker patriarkatet. Alla kvinnor har olika strategier för överlevnad och för kamp. Allt som funkar är bra, men vi måste hitta det som funkar bäst.

Så sluta diskutera moral, sluta diskutera vad som är ”rätt”, diskutera vad som fungerar istället. Alla metoder som är effektiva i kampen för ett bättre samhälle är legitima.

Män Som Kan Marx.

Som ni kanske vet så sysslar jag en del med att läsa Marx nu. Jag har både en kapitalet-cirkel med en vän och läser en kurs i marxistisk filosofi på högskolan. Det är roligt och jag upplever att det ökar min förståelse mycket för världen omkring mig, det hjälper mig att förstå kapitalismen och så vidare. Marx är på många sätt en fantastisk filosof och författare och det kan vara väldigt underhållande att läsa honom.

Däremot finns det ett fenomen som överskuggar denna glädje, nämligen Män Som Kan Marx. Detta är en så jävla vanlig och störig grej och det förtar så jävla mycket av det roliga i att försöka sätta sig in i marxistisk filosofi.

Män Som Kan Marx kan till exempel vara så att de tycker att det är HELT OMÖJLIGT att verkligen förstå Marx om en inte har läst [sätt in lång radda texter som väldigt få människor känner till, helst sådana som bara finns tillgängliga på originalspråk] för då så vet en minsann inte vad Marx egentligen menade med alltsammans. Jag känner bara; vem fan bryr sig? Är det verkligen relevant att tvista om vad Marx egentligen menade, det intressanta är ju hur vi kan använda hens texter för att förstå världen vi lever i idag och hur vi ska förändra den.

Jag upplever faktiskt att jag får ut något av att läsa kapitalet trots att jag inte läst Grundrisse (Grunddragen på svenska, det vill säga Marx anteckningar till kapitalet) och Marx brevväxlingar med någon annan gubbe. Nej, jag begriper kanske inte varenda detalj, men det gör en väl fan aldrig när en läser en bok första gången? Det är väl inte så jävla viktigt att en förstår precis allt, det viktiga är ju att en får ut något av läsningen, att en blir lite klokare än vad en var innan. Det är liksom ingen katastrof om en råkar tolka någon jävla fotnot fel.

Detta ger så jävla mycket prestationsångest så fort en ska ge sig i kast med läsningen av Marx, och det gör nog tyvärr att många bangar. Det är inte en bra grej att måla upp något som OERHÖRT SVÅRT om en faktiskt är intresserad av att folk ska läsa och ta till sig, vilket jag verkligen hoppas att Män Som Kan Marx är. Det stinker så jävla mycket elitism om det hela. Det känns som om en behöver dedikera hela sitt jävla liv åt att läsa Marx om en ska ha någon slags rätt att uttala sig kring de ämnen han berör. Hur är det konstruktivt? Hur är det inkluderande? Det blir bara ytterligare en åsiktsklubb bestående av herrar, som om det vore det vi behövde.

Vad är egentligen det viktiga här? Att vi gör Den Rätta Marxtolkningen eller att vi försöker förändra världen? För ingen jävel tjänar på att olika män sitter och berättar för varandra vad de tycker att Marx egentligen menade. Eller jo, borgerligheten gör såklart det, för det är jävligt praktiskt när ens politiska fiender är upptagna med att ta tolkningsföreträde och utesluta inom den egna gruppen istället för att försöka sprida idéerna på ett lättillgängligt sätt. Ba kliv ner från era höga jävla hästar istället för att tramsa runt med Den Rätta Marxtolkningen.

Om den sanna liberalismen och att ”kasta sten i glashus”.

Tja, jag märker att det råden en viss förvirring kring mitt inlägg om sökandet efter den sanna liberalismen. Med ”förvirring” menar jag såklart olika högermänniskor som skriver ”ameh durå” på olika sätt. Argumentet lyder som följer ”kommunister sysslar faktiskt också med detta för det finns kommunister som säger att Sovjet/Kuba/Kina inte var/är äkta kommunism”. Detta är såklart sant, och det tycker jag också att en kan tycka. Dessa samhällen ligger/låg i alla fall mycket långt borta vad jag anser att kommunism är, speciellt Kina som snarare är statskapitalistiskt.

När jag tänker på till exempel Sovjet så tänker jag inte ”det hade kunnat vara bra om det inte var för x, y, z och så vidare och så vidare”. Jag tänker snarare; Sovjet var dåligt för att de försökte bygga kommunismen på fel grund. Med detta menar jag bland annat makten över produktionen som inte låg hos arbetarna, att revolutionen skedde i en tid där produktionsmedlen inte var såpass utvecklade som de kanske egentligen hade behövt vara (enligt Marx så är ju kapitalismen ett nödvändigt steg innan kommunismen eftersom kapitalismen leder till effektiviseringar i produktionen som är nödvändiga för att bygga ett kommunistiskt samhälle), att det en försökte var att införa kommunism i ett land och så vidare. Detta är inte en fråga om detaljer, det är en fråga om ett grundläggande samhällsbygge.

Alltså; jag tror inte att det fanns en ren och vacker kommunism under eller bakom alla ”föroreningar” utan jag tror att det var mer grundläggande saker som hade gått åt helvete. Det jag har kritiserat är inte att folk kan tycka att något i samhället är fel eller att även en liberal kan tycka att vårt liberala samhälle är helt åt helvete, det jag kritiserar är att en håller sig med en illusion och någonting rent och sant som finns bortom en mängd föroreningar, och att det en bör göra är att tvätta bort alla dessa föroreningar. De eventuella kommunister som tror så, det är en grupp människor jag själv inte har haft äran att träffa, skulle jag ha sagt samma sak till. Jag anser dock inte att det är något utbrett fenomen bland kommunister på samma sätt som bland liberaler, ty liberaler talar fan stup i kvarten om att saker och ting ”inte är liberala” ungefär som om det hade någon som helst betydelse.

När jag tänker mig kommunismen tänker jag mig inte något i stil med Sovjet, utan jag tänker mig någonting väldigt annorlunda (mer om detta en annan gång, blir förhoppningsvis med kommunism här på bloggen). Mitt intryck av nutida kommunistiska filosofer är att de tagit kommunismens misslyckanden på stort allvar och försökt reda ut frågan och fundera på hur vi kan göra nästa gång, och det är sällan fråga om att ändra detaljer utan det är fråga om hur en bygger det grundläggande systemet. Den här typen av ideologisk diskussion tycker jag är vettig och meningsfull. Sedan kan en väl haka upp sig på ord om en tycker det är kul (gud, vem bryr sig om vad en kallar det politiska systemet i Sovjet, grundpoängen är att vi inte vill tillbaks dit), men jag är personligen ganska ointresserad av en sådan diskussion. Jag bryr mig om hur vi ska kunna komma till ett bättre samhälle, inte om vilka ord en använder om olika länders politiska system.

Höstplaner och bloggämnen.

003Sitter här och försöker ”planera mitt liv” och försöker få det att gå ihop med studier på 150 %, tjejjoursengagemang och en kommande kvinnojoursutbildning jag ska gå, som förhoppningsvis kommer leda till att jag engagerar mig även i den. Tycker att det är tråkigt att inte ha så mycket tid för att skriva som jag skulle önska.

Har funderat lite på den här bloggen i största allmänhet och undrar främst om ni vill se mer inlägg om kommunism/vänster. Skriver ju om sådant då och då men det brukar inte ge lika mycket respons som inlägg om feminism. Så jag undrar väl typ om det känns värt och uppskattas?

Kommunism och demokrati.

Den absolut mest konstiga invändningen mot kommunism måste ju ändå vara att det idag inte skulle gå att genomföra genom val, alltså att vi inte kommer kunna rösta igenom en kommunistisk regering. För det första, vem bryr sig? Det finns en massa ideologier som inte kommer att vinna några val som folk håller sig med ändå. Nyliberaler och objektivister har precis samma problem. Hur är det ett argument? En tror ju på vad en tror på av ideologiska skäl, inte för att resten av samhället har samma idéer. Eller ja, så är det med mig i alla fall.

Vidare så är ju kommunismen som ideologi kritisk till såväl den liberala staten som den parlamentariska demokratin. Jag förstår liksom inte hur det skulle kunna vara ett argument emot min sak att om folk röstade så skulle de inte rösta på kommunismen, när jag tycker att hela det så kallade ”demokratiska” system i har idag är åt helvete. Jag förstår verkligen inte poängen.

Men visst, basera ni era åsikter på vad som är gångbart inom ramarna för den liberala (/kapitalistiska/borgerliga) ”demokratin”. Det är klart som fan att ni kommer att komma fram till att kapitalism och liberalism är fett då, eftersom hela jävla systemet är designat för detta ändamål, och de tär väl kul för er. Jag förstår bara inte vad jag, utifrån min ideologiska utgångspunkt, ska med detta trams till.

Grejer folk säger till vänstermänniskor.

Här kommer min topplista över störiga grejer folk säger till vänstermänniskor:

  1. Klaga inte, det finns de som har det värre. Tja, jag klagar liksom inte främst för egen del. Det är så jävla märkligt att anta att människor aldrig kan ha åsikter för andras skull än sin egen. Jag skriver om rasism fast jag inte drabbas av det utan snarare tjänar på det, för att jag tycker att det är viktigt. På samma sätt kan jag skriva om de negativa effekterna av kapitalism utan att själv vara den som drabbas av just de effekterna. Däremot vill jag påpeka att jag faktiskt också tillhör arbetarklassen i en strikt marxistisk mening, det vill säga att jag är en person som måste sälja min arbetskraft. Jag gör det inte just nu, men jag kommer att behöva göra det och jag studerar för att bli anställningsbar. Jag lider också av ofriheten i ett kapitalistiskt samhälle, jag kommer också att bli exploaterad. En måste liksom inte ligga i rännstenen och kräla för att kunna ha ett intresse i en samhällsomvandling.
  2. Pröva att arbeta/ha ett ”riktigt jobb” (oftast åsyftas här slitiga yrken) i ett år så får du se hur det känns!! Detta är en så jävla märklig grej att säga till en person som faktiskt kritiserar arbete. Jag antar att syftet är att påpeka att jag är bortskämd och att det är därför jag kan hålla mig med att formulera politiska tankar och visioner bortom ”hur ska jag skaffa mat idag”. Men grejen är, att jag är jävligt medveten om det privilegium jag har i att kunna välja bort arbete. Det finns liksom ett skäl till att jag undviker arbete, och det är för att min erfarenhet (ja, tro de eller ej, jag har arbetat) och mina observationer av verkligheten säger mig att det suger. Grejen är att min reaktion på detta inte är att tänka ”jag passar inte för lönearbete” utan att istället tänka ”lönearbete är en ganska sjuk grej i samhället”, och sedan göra vad jag kan för att ingen ska behöva drabbas av detta. Egentligen borde det ju vara människor som tycker att andra ska tvingas in i arbete för att det är det fetaste en kan syssla med som borde skaffa sig lite mer egen erfarenhet.
  3. Men folk har faktiskt fått det mycket bättre i och med kapitalismen!! Vill du ha det som i feodalsamhället eller? En viktig regel för alla diskussion är ”bara för att det finns/fanns sämre blir inte dåligt bra”. Bara för att kapitalismen har fört med sig bra saker betyder inte det att den inte också innehåller dåliga grejer. En måste väl fan kunna kritisera detta utan att bli anklagad för att vilja ha typ slaveri?
  4. Men kan du säga ett land utan kapitalism där det är bättre? Nej, det kan jag inte. Det beror på att typ alla länder i världen är kapitalistiska och att de som inte är det antingen är fast i ännu mer efterblivna produktionsformer eller kraftigt motarbetas. Till exempel Kuba blir ju knappast neutralt behandlat av omvärlden, utan motarbetas ständigt. Inte konstigt att det går dåligt då. Med detta inte sagt att det inte också finns andra problem i Kuba, bara att det kanske inte bara handlar om att kapitalismen är så jävla perfekt utan typ också om att det är det dominerande samhällssystemet och att det upprätthålls med våld och andra repressalier.  Det råder knappast någon ”fri marknad” när det kommer till samhällssystem så att säga. Få kommunister tror att en kommer kunna uppnå kommunism i ett enskilt land, utan ser det som en process som måste vara mycket mer omfattande. Men det viktigaste är att samhällsutveckling generellt inte går till som så att vi har en massa olika länder med olika system och att en sedan kollar vilket som funkar bäst. Det var ju inte så att kapitalismens framväxt kom sig av att ett land hade fullt utvecklad kapitalism och sedan bestämde alla andra länder att ”det där ser bra ut, det inför vi”. Att tro att vi har kommit till slutpunkten i historien, där alla tänkbara samhällssystem redan uppdagat sig och att vi nu bara har att välja på vilket som är bäst, är ganska naivt.
  5. Men vi har faktiskt röstat om detta! Alltså nja, den liberala demokratin är ju i stor utsträckning utformad för att gynna kapitalismens intressen och har uppkommit tillsammans med kapitalismen (rekommenderar bland annat Övervakning och straff av Foucault rörande detta, finns säkert bättre böcker så kom gärna med förslag om du har en). Olika krafter som kämpar emot kapitalismen blir motverkade på brutala sätt, det är tydligt att en av statens främsta uppgifter är att säkra äganderätten, människor tvingas dagligen underkasta sig kapitalismen för att kunna överleva vilket effektivt försvårar kamp och så vidare. Jag har helt enkelt lite svårt att respektera denna så kallade demokrati som sant demokratisk. Men om vi nu lägger allt det åt sidan så undrar jag exakt vad det är som är märkligt med att jag, inom ramarna för den så kallade ”demokratin”, kritiserar nuvarande samhällsordning? Det är väl helt enligt demokratins så kallade spelregler att jag också presenterar mitt perspektiv på samhället och låter folk ta ställning? Jag förstår faktiskt inte problemet.
  6. Men du använder ju produkter som kapitalistiska företag har gjort (otroligt ofta exemplifierat med smartphones av någon konstig anledning)!! Ja, så är det. Det beror på att det i princip inte finns några andra möjligheter att leva i det här samhället. Dessutom är det klart att kapitalismen ger upphov till en massa bra grejer, det är bara det att jag tror dessa grejer hade varit fetare utan kapitalism. Jag tror att utan kapitalism hade vi haft en jävligt mycket coolare smartphone än de vi har idag, vi hade haft ett facebook fast utan jobbig reklam och övervakning och så vidare. Tyvärr finns inte dessa saker idag, och det är tråkigt, det betyder emellertid inte att jag inte kan använda grejer som är kapitalistiskt producerade. Det är ett ganska konstigt krav att ställa, ety vi lever i ett kapitalistiskt samhälle där i princip allt produceras kapitalistiskt. Ni kan ju inte seriöst tycka att en måste bo under en jävla sten för att kunna vara trovärdig i sin samhällskritik.

Nå, detta om detta. Fyll gärna på med era egna grejer.

Varför är det så svårt att tänka sig produktionsformer utanför kapitalismen?

Texter om annorlunda produktionsformer än de kapitalistiska verkar vara något av det mest komplicerade människor kan läsa. Något gör att det blir väldigt svårt att begripa hur en skulle kunna organisera en produktion bortom kapitalismen. När jag tar upp till exempel slavsystemet som ett exempel på ickekapitalistisk produktion så tror folk att jag menar att slaveri på något vis vore att föredra, det tycker jag såklart inte. Den kapitalistiska produktionen är såklart friare för alla inblandade än vad slavsystemet var. Syftet är inte att säga att något är bättre utan att tydliggöra vad som är specifikt för kapitalistiska produktion, vilket jag bland annat anser är exploateringen av arbetare som säljer sitt arbete på en fri marknad.

Att produktionsformerna har förändrats över historien är ett faktum som knappast någon ifrågasätter. Den kapitalistiska produktionen har bara några hundra år på nacken, innan den har vi haft en mängd olika system för produktion där i princip alla har gått ut på någon form av utsugning eller exploatering av vissa människor som gjort att andra människor kan arbeta mindre.

Problemet för min del är liksom inte arbetet i sig, utan det ofria arbetet en utför för andra människors vinning, och som en ofta är tvungen att utföra för att överleva. Jag anser att det måste vara ett prioriterat mål i samhället att minimera mängden arbete, men det faktum att människor kan exploatera andra människors arbete är en stor bromskloss för detta och dessutom principiellt fel i sig. Jag tänker mig att i ett samhälle där människors arbete inte exploaterades, utan en själv fick skörda frukterna av sitt eget arbete, så skulle de flesta troligen välja att prioritera fritid i högre grad. Idag producerar de flesta människor väldigt mycket mer värde än vad de konsumerar, och det är dessutom inte de själva som har makten att utforma sitt eget arbete.

Att människor byter grejer med varandra, eller snarare delar upp arbete emellan sig, kommer såklart att ske i alla någorlunda utvecklade samhällen, problemet är inte detta utan den exploatering av arbetares arbete som sker. Ett ickeexploaterande system behöver (och kan) inte innebära att alla sköter sin egen produktion av förnödenheter, snarare handlar det om att alla som är inblandade i produktionen har lika mycket att säga till om och lika rätt till frukterna av arbetet. Du kan tänka dig ett helt land med en gemensam produktion som inte bygger på exploatering av mervärde, utan där alla får ta del av det som produceras.

Fantasilösheten i att inte kunna tänka sig ett sätt att organisera produktion som inte bygger på att vissa människor exploaterar andra är svindlande. Varför skulle exploatering vara en förutsättning för produktion? Troligen skulle det i ett postkapitalistiskt samhälle inte produceras lika mycket saker eftersom det inte skulle finnas något behov hos olika kapitalister att hitta på och sälja in nya produkter bara för att kunna tjäna pengar. Istället kan en tänka sig att människor på ett mer medvetet plan skulle styra produktionen i samhället på ett sätt som gav dem mest behovstillfredsställelse i förhållande till produktionstid. En kan till exempel tänka sig att det inte skulle behöva finnas 50 olika tandborstar att välja mellan i en vanlig mataffär eller att saker skulle produceras främst för att brukas länge och hålla istället för att produceras för att gå sönder och bytas ut. På det sättet är kapitalismen en förutsättning för den typ av produktion vi har idag, men frågan är om detta är något vi är det minsta intresserade av att behålla.

Jag tycker att det är uppenbart vilka nackdelar som finns i ett kapitalistiskt produktionssätt, helt enkelt att det styr produktionen från att handla om tillfredsställelse av mänskliga behov till att handla om att skapa tillväxt i det kapitalistiska systemet. Beteenden som är uppenbart irrationella om en tänker sig en situation där människor själva får tillgång till frukterna av sitt arbete och är fria att förändra sin produktion efter detta, som att producera helt onödiga grejer, saker som slängs eller som går sönder snabbt, blir inom kapitalismen rationellt eftersom människor dels tjänar på det, dels för att det är grundläggande för att systemet alls ska fungera.

Vad är kapitalism?

Ett ämne som ofta leder till mycket förvirring när en diskuterar med andra är vad kapitalismen egentligen är. Vissa ur extremhögern (dvs timbrofolk/nyliberaler) verkar tycka att kapitalism är detsamma som den fria marknaden, och att staten på något sätt skulle stå för socialismen. Alltså att en blandekonomi skulle vara någon slags bladning av kapitalism och socialism.

Min förståelse av kapitalismen är helt annorlunda. Jag ser kapitalismen som ett system för produktion som omfattar hela samhället, alltså såväl staten som ”marknaden”. Jag ser det som att staten är nödvändig för att kapitalismen ska fungera, till exempel genom att mildra kapitalismens negativa skadeverkningar (lagstifta), reproducera arbetskraft (upprätthålls välfärd), kontrollera konflikter mellan arbetare och arbetsköpare, upprätthålla den privata äganderätten genom våldsmonopolet och slutligen rädda kapitalismen från sina negativa effekter, vilket till exempel gjordes på ett väldigt tydligt sätt när bankerna räddades vid finanskrisen 2008. Jag ser det också som att kapitalismen omformar staten och politiken efter sina behov. Jag tror inte att det nuvarande kapitalismen skulle fungera utan en stat, det skulle bli alldeles för mycket misär och oro för att produktionen skulle kunna hållas igång. Det krävs att någon tar hand om arbetarna och att den privata äganderätten upprätthålls på ett sätt som uppfattas som legitimt, alltså via statens våldsmonopol.

Detta sker dels på ett väldigt tydligt sätt genom att det alltid pratas om vilken politik vi ska föra för att skapa mer tillväxt, alltså gynna kapitalismen, men också dolt genom att till exempel ha vissa lagar rörande äganderätt som är nödvändig för en kapitalistisk produktion. En kan tydligt se hur politiken som förs ändras när kapitalismen krisar, typ nu börjar vi diskutera om det verkligen var en så bra idé med låginflationspolitik och superlåga räntor för att trissa upp konsumtionen, som ju var lösningen förra gången kapitalismen krisade. De som innan var övertygade nyliberaler tycker nu att staten måste ”skapa förutsättningar” för tillväxt och så vidare. Det handlar inte om ideologisk övertygelse om att det ena eller andra verkligen är bäst, utan om vad som för tillfället är nödvändigt för att få kapitalismen att fungera.

Så vad är en kapitalistisk produktion? Det har något med pengar och varuproduktion att göra. Det handlar om att varor byts. Men det är inte kapitalism bara för att folk byter varor med varandra, utan detta utbyte måste ske i såpass stor omfattning att det är det huvudsakliga sättet folk får tag på grejer på. Alltså: om folk i regel är självförsörjande men då och då handlar med varandra är det inte kapitalism. Då kan det vara så att personerna byter något som de själv har nytta av för något annat de också har nytta av. Om folk däremot producerar varor de själva inte kan använda (alltså typ 100 000 likadana mobiltelefoner) endast för att byta så är det kapitalism. Då är detta det sätt på vilket en merpart av samhällets produktion av saker sker. Idag är det så gott som omöjligt att leva utan att handla. Pengarna kommer in eftersom det är nödvändigt att ha dem för att kunna administrera detta utbyte på ett vettigt sätt. Men pengarna har också en funktion i att dölja den kapitalistiska exploateringen och upprätthålla ojämlikheten som är nödvändig för den.

Det har även med kapital att göra. Jag skulle säga att kapitalism är då en använder kapital för att ansamla mer kapital, något som ju är syftet med de flesta stora företag. Annars hade kapitalisterna kunnat skita i tråkiga styrelsemöten det och bara leva gött, men det gör de inte. Hela systemet bygger på att kapital ständigt måste ackumuleras, och den kapitalist som struntar i att göra detta åker ut ur spelet eftersom alla andra gör det, och konkurrerar ut den kapitalist som skippar det.

Så kapitalism är alltså ett system som bygger på att saker produceras för att bytas och att detta görs för att ackumulera kapital. Dessutom handlar det om att arbetskraft behandlas som en vara likt andra varor, det vill säga att det säljs och köps på en marknad. Om en ser på till exempel slavsystem är fungerar det inte så, utan då är det människan i sin helhet som är någons egendom och det råder ett personligt förhållande av exploatering, där slavägaren både har rätt att ta del av frukterna av slavens arbete men också har skyldigheter att ta hand om slaven. Inom kapitalismen däremot råder inget personligt förhållande mellan exploaterade och exploatörer, utan de exploaterade säljer sin arbetskraft såsom vara på en marknad.

Det var min förståelse av kapitalismen det, och den är såklart marxistisk. Beroende på ideologi definierar en såklart detta annorlunda, vilket är helt i sin ordning. Däremot är det viktigt att känna till och förstå dessa skillnader om en ska hålla på och diskutera saker.