Etikett: kön

Varför jag använder könsneutralt språk.

Eftersom jag får frågan ganska ofta från, antar jag, nya läsare, så tänkte jag att det är läge att skriva om det igen. Alltså varför jag skriver hen fast jag vet könet på människor. Detta är en förändring jag gjorde i samband med att Dn avrådde sina skribenter från att använda ordet, då jag bestämde att bloggen skulle vara könsneutral. Detta är alltså skälet till att jag konsekvent använder ”hen” och ”en” istället för ”man”, efternamnar alla personer, använder ”föräldrar”, ”partner”, ”syskon” och så vidare istället för motsvarande könade uttryck.

Anledningarna är många. Ett viktigt skäl är att det blev krångligt att alltid välja mellan könsneutralt språk eller inte. Om en hamnar i situationer där en faktiskt är osäker på någons kön eller vill anonymisera så drar en uppmärksamhet till det genom att använda könsneutralt språk bara vid de tillfällena, det blir mer neutralt om en alltid använder det så att folk inte reflekterar över det. Det händer ibland att en inte kan placera människor könsmässigt och då tycker jag att det är bättre om en inte göra en så stor grej av det genom att hålla på och byta språk, alternativt ignorera det och gissa med risk för att göra fel.

Ett annat skäl är att jag tror att det är viktigt med invänjning, både för mig själv och andra. Jag tror helt enkelt att folk får lättare att acceptera ett könsneutralt språk om de ser det ofta, och förhoppningsvis också börjar lägga mindre vikt vid kön när de läser. Jag har själv märkt hur jag började tycka att det var mindre viktigt efter att ha läst mycket text med könsneutralt språk. Detta föregicks av ett inledande skede av förvirring, som alltid med förändringar, vilket å andra sidan gav mig en tankeställare kring hur viktigt jag tycker kön är och varför. Det faller sig mycket mer naturligt för mig att skriva könsneutralt nu än vad det gjorde innan, och det handlar såklart mycket om träning.

Ett tredje skäl är underhållningsvärdet i folk som kommer in och seriöst blir sura över att en skriver ”hen” fast en vet könet. Ofta säger de typ ”men ni [feminister/genusmänniskor] sa ju att ni bara skulle använda det när ni inte vet könet”. De känner sig svikna och lurade, verkar det som ibland. Det tycker jag är roligt. Jag hoppas att även dessa personer kan få sig en tankeställare kring varför de tycker ett ord är så upprörande, även fast jag tvivlar på att de har någon förmåga till kritiskt tänkande.

Vi måste börja prata om männen.

Ibland hör en något  stil med att feminister bara skyller allt på män och inget på kvinnor och att kvinnor minsann också måste förändra sitt beteende, och då känner jag för att brista ut i ett rått hånfullt gapskratt men det fastnar tyvärr i halsen på grund av hur smärtsamt uppenbart det blir att patriarkatet fortfarande står i full jävla blom när en hör sånt trams.

Om det finns något feminismen verkligen har handlat om, i alla fall på senaste tiden, så är det att förändra kvinnors beteende. Kvinnor ska sluta raka sig, kvinnor ska sluta sminka sig, kvinnor ska sluta bete sig som kvinnor gör mest och istället ”ta sig i kragen” och ”ta för sig” på manssamhällets villkor, kvinnor ska sluta söka sig till lågbetalda vårdyrken, kvinnor ska sluta stanna kvar i misshandelsrelationer, kvinnor ska ”stötta varandra” och så vidare och så vidare i all jävla oändlighet. Det sägs ofta ofta att även kvinnor upprätthåller patriarkatet, ibland sägs det rentav att kvinnor är ivrigare i att upprätthålla patriarkatet än vad män är.

Vad som absolut inte saknas inom feminismen är fokus på vad kvinnor gör rätt och fel. Det pågår fan alltid diskussion om hur en god (kvinnlig) feminist ska agera, vad det pågår betydligt mycket mindre diskussion om är hur män ska ta ansvar för sin överordning på ett personligt plan. När en tar upp frågan så är det till och med ganska vanligt att den viftas bort med att det handlar om ”strukturer” och att det därför skulle vara omöjligt för män att ta individuellt ansvar. Kvinnors val dissekeras däremot utan skrupler, trots att vi är minst lika fastnaglade i strukturernas grepp och på det även underordnade.

Visst kan det finnas skäl för kvinnor att förändra sig, men vi måste också prata om männen. Vi får inte låtsas som att patriarkatet är något som enbart rör kvinnor. Även om fet handlar om kvinnors intressen, så kräver det förändring från både männens och kvinnornas sida.

 

Mäns känsliga små öron.

I Belgien umgicks jag nästan bara med kvinnor, eftersom jag främst umgicks med andra au pairer. Dock så var det en kille som hängde med oss ganska ofta och alltså blev ensam kille i en grupp på kanske 5-6 tjejer eller mer,vilket såklart fungerade alldeles utmärkt. Däremot så upptäckte jag en grej, nämligen hur det alltid alltid var någon av tjejerna som liksom ursäktade sig för kollektivet inför den här killen om vi började prata om till exempel mens.

Alltså, det förstår ju jag att det är skittråkigt att lyssna på en konversation man inte alls kan relatera till en helkväll, men det var inte det det rörde sig om utan lätt snuddande vid ämnet. Problemet var liksom inte att han inte antogs kunna relatera utan att han antogs tycka det var äckligt att höra på.

Det roliga är att den här killen aldrig klagade på detta själv, men det var ändå konsekvent någon som skulle ursäkta ämnesvalet, som om en vuxen man inte skulle stå ut med att höra kvinnor tala om mens i typ tre minuter.

Om man nu tycker att det är så jävla genant att folk känner till att man har olika kroppsfunktioner så kan man undvika att tala om dem, men jag förstår absolut inte behovet av att ursäkta sig när man väl gör det. Jag tycker att det är jättefånigt att anta att män inte skulle kunna hantera att höra om kvinnors kroppsfunktioner. Det är väl kanske inget man tar upp på första dejten, men att agera som om det vore typ motbjudande att höra på bara för att man är man tycker jag bara är löjligt.

Världen är inte uppdelad i män och kvinnor.

Gud vad irriterad jag blir när folk ba: ”världen är uppdelad i män och kvinnor, så är det och så ska det vara. Kom inte och försök ändra detta med ert hen”. Ehm, nej. Så är det absolut inte.

För det första finns det mer skillnader inom könen än mellan dem. Kvinnor har fan inte nödvändigtvis något gemensamt med en annan kvinna bara för att de delar könstillhörighet. För det andra så finns det mängder av personer som inte känner sig hemma i traditionella könsroller. Dels de uppenbara fallen, alltså folk som är intersexuella eller transsexuella, men också en mängd personer som enligt egen utsago känner sig obekväma i de roller som står till buds. Det är ju inte för intet som människor till exempel rör sig åt queerhållet.

Sedan finns det en massa personer som försöker få skillnaderna mellan könen att verka mer avgörande än vad de är. Varför vet jag inte, men vissa verkar ha en enorm drift för att föra i bevis att det minsann är fundamental skillnad på män och kvinnor och att det liksom skulle motivera till exempel att tjejer har rosa och killar blått. Att det liksom skulle vara kodat i våra gener att killar och tjejer föredrar olika färger.

Jag undrar verkligen hur dessa människor resonerar. Hur kan man över huvud taget motivera en sådan inställning? Hur kan man inte tro att det spelar roll att kvinnor och män antas vara annorlunda sedan barnsben, att vi peppras med helt olika ideal och förväntningar från att vi är små små barn.

Nå, det kan mycket väl vara så att det finns fundamentala skillnader på män och kvinnor, förutom de rent uppenbara fysiska då. Varför detta skulle motivera att skapa fler skillnader, som i vilken färg man har på tröjan, har jag dock extremt svårt att begripa. Varför konstruera mer av något som inskränker människors valmöjligheter?

Den nya manligheten.

Varning: detta inlägg innehåller grova generaliseringar som utgår från respektive könsroller för att illustrera en poäng.

I många sammanhang så hyllas den så kallade ”nya manligheten”. En manlighet som vågar vara känslosam och mesig, ofta exemplifierad av Cimon Lundberg och Ronnie Sandahl. Ibland med Alex Schulman och Marcus Birro. Män som skriver om sina känslor, om sina sorger och rädslor. Män som skriver böcker och dikter om hur mycket de älskar sina livspartners eller barn. Män som uttrycker sig ”poetiskt” och drömmande, som pratar om hur jobbigt det kan vara att vara man, att känna pressen på att vara stark. Detta ses som något slags närmande av ”kvinnlighet”, som om det vore typiskt kvinnligt att skriva om saker som dessa. Eftersom det är ”kvinnligt” så anses det per automatik vara en slags jämställdhetsinsats att som man skriva om känslor.

Jag tycker att det är jättebra att män uppmuntras till att vara känslosamma men ofta så övergår tyvärr dessa känsloyttringar i självömkande gnäll. Givetvis ska man få prata om sina problem, men när man upptar medieutrymme så måste man också göra en avvägning av vad som är relevant för andra än en själv. Om man vill berätta om något man varit med om bör man väl sätta det i någon slags kontext, vilja ha något sagt med det hela, tänker jag. Annars kan man tala med en vän, familjemedlem eller psykolog. Alla bör kunna få uppmärksamhet för och utrymme att prata om saker som är jobbiga i deras liv, men det behöver kanske inte vara i dagspressen alla gånger.

Givetvis kan det finnas ett slags värde i ett större accepterande av känsloyttringar från manligt håll. Samtidigt kan jag fråga mig hur mycket av en jämställdhetsinsats detta är. Män får fortfarande oproportionerligt mycket mediautrymme för att skriva om sig själv, sina tankar , åsikter och värderingar. Detta förändras inte för att män börjar skriva om sina känslor, snarare kan det ha motsatt effekt eftersom jaget ställs ännu mer i fokus.

Människor tar ofta hatet som riktas mot Birro som ett exempel på hur svaghet från män föraktas, inte minst han själv brukar göra denna koppling. Jag tror inte att det har så mycket med Birros kön att göra som hans gnäll anses provocerande, det är snarare allmängiltigt att ingen gillar en självömkande gnällspik. En kvinna skulle aldrig tillmätas det utrymmet som Birro får för självupptaget gnäll, och om det skedde så skulle hon genast få en uppsjö av sexistiska brev. Det är inget ”kvinnligt område” som män kommer in på och därför kritiseras, men det är ofta så det framställs. Marcus Birro beter sig i mina ögon inte som en kvinna, snarare som en förvuxen bebis som förväntar sig att hela världen ska anpassa sig efter hans önskemål. Detta skulle jag också säga är gällande för många andra personer ur denna grupp.

Är det egentligen ett kvinnligt område att skriva om sina känslor? Det antas ofta att det är så, men jag funderar lite på om det verkligen stämmer. Att prata om känslor är absolut något som ingår i den kvinnliga könsrollen, men att tala om sina egna känslor på det sätt som många av detta moderna män gör är inte riktigt samma sak. Visst kan det vara så att kvinnor i högre grad uppmuntras att beskriva sitt känsloliv, men å andra sidan så uppmuntras vi också till att bry oss mer om andra än oss själva. Män däremot fostras ofta in i en mer egocentrerad anda.

Ibland känns det som att hela denna ”revolution” som har skett i fråga om hur mycket man talar om mäns känslor mest har lett till en nya typ av manlighet som är minst lika problematisk som den förra. Nämligen en manlighet med en alldeles orimlig grad av egocentricitet, där allt det som gör att kvinnor trängs ut fortfarande finns kvar men där den försörjande och beskyddande rollen har försvunnit. Detta gynnar inte jämställdhet, det är bara en förändring i en fortfarande lika auktoritär mansroll. Jag tänker att förekomsten av Kränkta vita män i mångt och mycket är ett tecken på detta. Dess män är fortfarande privilegierade och tar otroligt mycket utrymme men de gör det inte på det där typiskt autoritära sättet utan intar en mer gnällig martyrhållning.

Det är jätteviktigt att män lär sig hantera och prata om känslor, men det inkluderar inte bara ens egna känslor. Det är inte som att kvinnor sitter och gnäller om sina egna känsloliv dagarna i ända, snarare är det ett känslomässigt omhändertagande som står i fokus. I kvinnorollen ingår att man tar hand om andra människor känslomässigt och att man förmår prata om sina egna och det är denna kombination som är det eftersträvansvärda. Det är inte önskvärt med personer som kräver en massa uppmärksamhet för sina känslor samtidigt som de inte ger något tillbaka, däremot är det önskvärt med ett ömsesidigt öppnare klimat rörande olika känsloyttringar, en större vilja till omhändertagande och mer förståelse.

När vi hyllar den nya känsliga mannen så måste vi vara tydliga med att säga att det inte bara handlar om att be om och ta emot hjälp utan också om att ge, efter bästa förmåga såklart. Annars så kommer det knappast leda till någon jämställdhet.

Det här med att bjuda.

Ett argument som hörs skitofta är att feminister minsann vill ha jämställdhet, men ändå vill att män ska betala på dejten. Detta gör mig så sanslöst trött. Kanske inte framförallt för att det är osant (vilket det är) utan för att det är så jävla snålt.

I mitt liv har jag bjudit folk på en massa saker. Framförallt när jag hade pojkvän, medan han knappt bjöd mig på något. Detta är dels för att jag lärt mig att vara generös av mina underbara föräldrar, som alltid har varit otroligt välkomnande och generösa mot alla mina vänner och fått mig att förstå värdet i det. Det är också för att jag alltid haft gott om pengar dels på grund av att jag är privilegierad men också för att jag inte har särskilt dyra vanor.

Jag klarar mig alldeles utmärkt ekonomiskt utan att folk bjuder mig på saker och ting. För det mesta handlar det typ om en öl eller en kopp kaffe, vilket är ganska små utgifter. Jag har således inget behov av att bli bjuden och skulle aldrig kräva det av någon, men jag tycker ändå att det är väldigt trevligt att bli bjuden. Varför? Jo, för att det är ett tecken på uppskattning och generositet som jag tycker är trevligt att få.

Det är för mig bekvämt att vara i sällskap där jag känner att det inte är hela jävla världen om det blir lite ojämnt, men där man generellt har en generös attityd gentemot varandra. Om någon har det sämre ställt ekonomiskt än jag så tycker jag att det är vettigt att jag bjuder, och vice versa. Om alla tänker så så jämnar det ju oftast ut sig i längden, eller så är det den som har mer pengar som betalar mer vilket är rimligt. Däremot är det extremt irriterande när folk räknar varenda liten krona och ba: ”jag bjöd dig på en öl förut när du var pank, nu ska jag ha den tillbaks” eller är helt besatta vid att dela notan exakt lika på kronan. Herregud, man höftar väl lite?

Jag tycker att det är så intressant detta, folks inställning till att bjuda på saker. Att bjuda är något jag gör för att visa uppskattning eller för att möjliggöra för vänner som inte har så mycket pengar att göra något trevligt, inte för att få något tillbaks eller bevisa något. Man kan tycka att den som inte vill bjuda sin dejt skulle kunna strunta i att göra det och typ dela notan men man ska också vet att de allra flesta tycker att det är väldigt trevligt att bli bjudna. Om du vill visa din uppskattning för en person så är det ett effektivt sätt att göra det, helt enkelt, och det gäller både män och kvinnor.

De snålaste personerna jag stiftat bekantskap med har alla varit män. Och nu talar jag alltså inte om personer som saknar pengar, utan som aldrig är villiga att spendera pengar på andra människor än sig själva eller som gör värsta grejen av det när de gjort det och vill ha någon slags kompensation för det. Genuint generösa personer skulle aldrig börja gnälla om att andra inte ger dem något tillbaka när de typ bjudit på en öl utan skulle tänka att de har visat sin uppskattning och att den andra parten får göra vad hen vill med det. Om du känner att du inte kan bjuda någon på saker förutsättningslöst så tycker jag inte heller att du ska bjuda. Om du vet med dig att du inte kan hantera att din ”gåva” får ett annat utfall än du vill så är den inget värd, tyvärr.

Vetenskapskvinnor.

Herregud. Denna video är ju helt jävla otrolig. Den är menad att locka kvinnor in i vetenskapen och är skapad av Eu-kommissionen. Man undrar hur fan de resonerade när det tyckte att ett bra sätt att locka tjejer var att visa att man kan forska på ”tjejgrejer” som läppstift och nagellack. Det är ju inte som att någon är intresserad av dessa produkter på den nivån att de vill veta hur de sitter ihop rent kemiskt bara för att man själv använder dem.

Jag har ett tips: om ni vill ha in mer kvinnor i vetenskapen, sluta diskriminera kvinnor när ni tillsätter forskare och doktorander på universiteten. Utöver det vore det en schysst grej om man kunde sluta kräva av kvinnor att de ska vara bra på precis allt, och istället låta dem närda in sig som man gör med män. Men det är väl för mycket begärt, får man anta.

Killkompisar.

Detta med tjejer som ”bara umgås med killar” är ju som känt ett skitstörigt fenomen. En grej jag har tänkt på är detta att man knappast säger ”nu ska jag gå och träffa en kill-/tjejkompis” om man ska träffa en person som man är nära vän med. Jag säger ju inte att jag ska träffa en ”killkompis” när jag ska träffa Emil, lika lite som jag säger att jag ska träffa en ”tjejkompis” när jag ska träffa Hilda (mina två bästa vänner obs). Eller gör dessa tjejer det? Säger de på allvar att de ska träffa en killkompis när de ska träffa en nära vän av manligt kön? Fan vad märkligt i så fall.

Min analys av det hela är att de allra flesta som snackar om att de nästan bara umgås med killar visserligen säkert har många ytliga manliga bekanta, men kanske inte så många nära manliga vänner. Jag har nämligen svårt att begripa varför man skulle titulera en nära vän utefter vilket kön hen har. Om man känner varandra bra finns det väl en miljon andra egenskaper som framstår som betydligt mycket viktigare? Förvisso verkar det även konstigt att titulera en ytlig bekant efter kön, men det är mer förståeligt.

Alla, och jag menar verkligen alla, kvinnor jag någonsin träffat som sagt att de umgås framförallt med män, har övervikt av kvinnor eller jämn könsfördelning bland sina närmaste vänner. De kanske pratar mycket om sina manliga vänner, men i realiteten så är det kvinnor de hänger mest med, tyr sig till med problem och så vidare. Jag tror att många av dessa kvinnor räknar lite mer liberalt i fråga om vad som räknas som en vän när det kommer till just män.

Idrott och kön.

Detta tyckte jag var en intressant artikel om idrottens könsdefinition. Den är några dagar gammal nu, men jag skriver om det ändå.

Debatten har tydligen väckts i och med att en kvinna som vann VM-guld i 800 meter 2009 har fått sin könsidentitet ifrågasatt. Hon ansågs tydligen vara väldigt butchig, vilket ledde till att man skulle genomföra ett test på hennes kön. En förnedrande process, eftersom det inte finns något säkert test på om du är man eller kvinna utan det avgörs av en massa olika ”experter” som sitter och vänder ut och in på din könsidentitet.

På grund av detta har det tydligen skapats en regel som säger att en kvinna som har för mycket testosteron i blodet inte får tävla mot andra kvinnor eftersom det blir orättvist. Det är nämligen hormonet testosteron som anses vara grunden till att män i genomsnitt presterar högre inom idrott. En person kan alltså helt avgjort vara kvinna, men ändå inte få tävla mot kvinnor eftersom hon har vissa fysiska fördelar. Om en sådan person får tävla mot män framgår inte riktigt av artikeln.

Men såhär är det ju för alla personer, inom alla idrottsgrenar. Man kan ha vissa fysiska egenskaper som gör en extra lämpad för vissa sporter. För att bli elitidrottare från första början måste man ju ha rätt fysiska förutsättningar, finns inte de så spelar inte träningen någon roll. Man kan ju tänka sig en mängd andra fysiska förutsättningar som förenklar eller försvårar för en i idrottssammanhang, men inte får man några specialregler för det om man inte har ett faktiskt handikapp.

Jag tänker att idrott ju i någon mån ändå handlar om att nå sin yttersta prestationsförmåga med de förutsättningar man har. Det finns över huvud taget ingen rättvisa i idrott som koncept. Nu har vi bestämt att kvinnor och män tävlar gentemot varandra, men egentligen skulle man kunna göra vilka godtyckliga uppdelningar som helst. Man skulle kunna mäta benen för att avgöra vilka som ska tävla mot varandra i löpning, till exempel. Men hur ska man avgöra vilka parametrar som är relevanta?

Jag antar att det finns någon slags hägrande dröm om att det som ska avgöra i idrottstävlingar inte är medfödda egenskaper, utan vem som ansträngt sig mest, tränat hårdast och så vidare. Men dit kommer vi nog tyvärr aldrig att komma. Varför inte bara erkänna att idrott handlar om att människor med goda fysiska förutsättningar vässar dessa till fulländning, för att sedan tävla. Alla har inte samma möjligheter att bli duktiga bara de tränar hårt, oavsett vilka förutsättningar man tar i beräkning.

Varför talar vi så gärna om kön, men inte om klass?

Detta är ingen nyhet utan en gammal artikel från skolverket, som jag antar fortfarande är sann. När det rapporteras om att killar halkar efter tjejer i skolan så får man ofta intrycket av att kön är den främsta strukturella skiljelinjen mellan skolelever, vilket inte stämmer enligt skolverket. Kön har en ganska marginell inverkan i förhållande till andra faktorer, såsom klass.

Att klass är viktigare än kön för studieresultat förvånar mig inte det minsta, däremot säger det något om samhället hur mycket olika faktorer för framgång i skolbänken lyfts fram. Att göra och lyfta fram studier om pojkar och flickors studieresultat är populärt, att göra detsamma rörande klass är det inte. Jag tänker mig att det handlar om att vi är vana vid att tänka i kön, att könen är olika, medan vi helst inte funderar på olika skillnader på personer ur olika samhällsklasser.

Könsskillnaderna kan alltid bortförklaras med biologi, klasskillnaderna däremot är inte alls lika enkla att vifta bort med att naturen dikterat dem, även om en och annan personer gjort ett försök. Vi är vana vid att förklara könsskillnader med att det ”är så” och bortse från klasskillnader. Könsskillnaderna är ju något som samhället ständigt försöker skapa ur väldigt lite, medan klasskillnaderna är något man försöker förneka fast de finns där.

Nåja. Allt detta är bara egensnickrade teorier. Vad tror ni? Varför är man så pigg på att tala om kön, men inte om klass.