Etikett: konst

Kultur.

Ett rikt och levande kulturliv är något som de flesta är någorlunda överens om att vilja ha. Vilka vägar som leder dit är dock vitt skilt från person till person. Ofta så anses vi som förespråkar avskaffandet av immaterialrätt vara kulturfientliga, eftersom vi hindrar kulturskapare från att ta betalt för sina skapelser.

Som en person som dagligen är kreativ och delar med mig av mina skapelser utan ersättning (förutom de sporadiska donationer jag får) så förefaller tanken på att de främsta incitamenten för kreativitet skulle vara ersättning absurd. En massa människor är kreativa helt utan ersättning för det, helt enkelt för att det finns något njutbart i att uttrycka sig. Min erfarenhet är också att verk som präglas av en vilja att förmedla något brukar vara betydligt intressantare än svulstiga storproduktioner.

I kulturdebatten finns ofta en skiljelinje mellan människor som tar den gemensamt finansierade kulturen i försvar och de som tycker att marknaden ska sköta det hela. Ofta anses de som vill ha en högre gemensam finansiering av kultur vara elitistiska personer som vill ”trycka på” andra människor kultur de egentligen inte vill ha. Den så kallade kultureliten. Istället så ska vi ha den kultur som efterfrågas av människor, vilket alltså blir den kultur som kommer till utan statligt stöd. Kultureliten brukar å sin sida svara med att människor kanske mår bra av att bli serverade något annat, att det är viktigt med ”kvalitetskultur” och så vidare. Lite av detta har kunnat ses i Björklunds förslag om att göra kulturutbildningarna mer elitistiska, alltså bara satsa på dem som i framtiden kommer att kunna försörja sig på kulturskapandet.

Jag tror inte att ett bra kulturklimat skapas av att det satsas mycket på några få stora kulturinstitutioner, några få produktioner, några få scener som sätter upp ”kvalitetsföreställningar”, några få elitskolor för elitelever. Jag tror inte på en speciell ”konstnärsklass” som ska få konstnärslön för att förse den dumma massan med kvalitetskultur. Jag tror att ett bra kulturklimat skapas av att många får testa sina vingar, pröva olika uttrycksformer och berätta sin historia. Jag ogillar idén om att bra kultur enbart skulle komma ur ett drillande av en speciell kreativ elit, det tror jag av nödvändighet leder till ett tråkigt, platt och ickevarierande kulturliv.

Jag tror inte heller på en kultur som primärt drivs av monetära incitament. Om det hela sköts av marknaden så kommer kulturen dels att bli dyrare för den enskilda konsumenten, vilket kommer att skapa en klyfta mellan vilka som kan och inte kan konsumera kultur. Detta är emellertid inte det jag ser som det största problemet. Det kommer nämligen även leda till att en större del av kulturproduktionen blir olika former av återskapande av säkra kort, alltså kultur som företagen som skapar kulturen vet säljer. Vidare så kommer en större del av kulturen att behöva ta in olika sponsorer. Reklaminflytande är något jag dels vänder mig emot rent principiellt och ideologiskt, men det är också tydligt att reklam ändrar på kulturen i sig. Det handlar sällan bara om att en innan tom yta får en logga på sig, det handlar också om att skapa utrymme för produktplaceringar. Den som kollar uppmärksamt på den här typen av kommersiella filmproduktioner kan i regel tydligt se när filmmanuset har anpassats för att tydligt placera olika produkter. Det rör sig alltså inte ”bara” om loggor som skymtar förbi, utan dikterar mer grundläggande innehållet.

Jag tror inte att det är viktigt att det går att tjäna mycket pengar på kultur för att kultur ska skapas. Människor drivs av en vilja att uttrycka sig, och redan idag finns det en massa människor som gör det helt utan ersättning som mål med det hela, mig själv inkluderat. Med detta inte sagt att kulturskapande inte handlar om materiella förutsättningar. Det krävs såklart att människor får tid att ägna sig åt kreativitet, och denna tid måste delvis dras från arbetstiden. Därför tror jag att en dellösning i ett rikare kulturliv är arbetstidsförkortning. Jag tror att med en sextimmars arbetsdag så skulle många få mer tid över för att vara kreativa på sin fritid, och längre fram i tiden hoppas jag såklart på att vi ska kunna ägna ännu mindre tid åt lönearbete.

Vidare så tror jag på att tillgängliggöra produktionsmedlen för kultur till fler personer. Detta är något som idag redan sker i begränsad omfattning på till exempel folkhögskolor, där en stor del av ”grejen” ofta är att eleverna får tillgång till det som behövs för att skapa konst, och dessutom får vara i en konstnärlig miljö. Det finns en massa andra saker som fyller liknande funktion, främst för barn. Exempel är de ”kreativa” ämnena i grundskolan och gymnasium, kulturskolan, fritidsgårdar och så vidare. Många personer som sysslar med detta under sin uppväxt kanske inte kommer göra det alls som vuxna, men det betyder inte att det är meningslöst att låta folk pröva. Själv har jag sysslat med både teater och musik utan att ha fastnat alls, men sådant kan en omöjligt veta på förhand. Vidare så kan det vara värdefullt då utan att för den sakens skull vara något som leder in till en yrkesbana. Jag skulle gärna se att det fanns offentligt ägda ateljéer och liknande, även för vuxna.

Att ha en omfattande statlig uppbackning av kultur behöver inte innebära att en pumpar in mer pengar i olika former av elitprojekt, snarare så bör det handla om att skapa möjligheter för fler att testa kulturskapande. Jag ställer mig starkt emot en elitistisk kultursyn som bygger på ”kvalitetsetsning” och liknande, utan tror snarare på att skapa möjligheter för de personer som brinner för att skapa och sprida kultur att också göra detta. Det finns en mängd sätt att göra detta på, där jag tycker att alla behövs. Festivaler, folkhögskolor, kvällskurser och så vidare och så vidare.

Det viktigaste i mina ögon är inte att personer kan ägna sig åt kulturskapande på heltid utan att det stora flertalet får utrymme i sina liv åt att vara kreativa. Detta tror jag kommer leda till en stor diversitet och en högre kvalitet på den kultur som skapas, för att inte tala om den glädje det innebär att vara kreativ. Det system vi har idag, med en konstnärsklass som i väldigt hög utsträckning pratar om sin rätt att kunna leva på kulturen, medan det store flertalet saknar möjligheter till kulturskapande, tycker jag är elitistiskt och jag tror dessutom att det leder till likriktning och sämre kvalitet.

Kan jag få tycka att Vilks gör dålig konst ifred eller?

Så lustigt när man skriver om Vilks och folk genast taggar till och bara: ”varför gillar du inte Vilks??!?!?!?!??!?!”. Men snälla nån, kan jag få tycka att hen gör dålig konst ifred eller?

Den så kallade ”konsten” innehåller inget av de element som enligt min uppfattning gör konst intressant: ingen spännande analys, inget ifrågasättande av rådande strukturer, inget högt estetiskt värde och är dessutom inte särskilt nyskapande (hen hakade ju fan bara på Jyllandsposten). Det sägs att det är debatten som är konstverket, men hen har ju inte heller lyckats förvalta debatten på något vettigt sätt, plus att en jävla apa kan ”skapa debatt” genom att vara en idiot. Det är helt enkelt fruktansvärt tråkigt, dåligt och oinspirerat.

Det här är mitt stora problem med hela yttrandefrihetsgrejen. Om jag till exempel sagt att jag tyckte att en tavla av någon okontroversiell konstnär var dålig så hade inte en jävel brytt sig, men så fort något är kontroversiellt så ska det hyllas till skyarna för annars är en ”emot yttrandefrihet”. Jag tycker det borde vara tvärtom: konst som trampar folk på tårna måste vara betydligt mycket bättre, ha något att komma med.

Och nej, jag tycker inte att jag ska behöva lägga in någon brasklapp om att jag tycker Vilks ”konst” ska vara laglig, för jag har inte sagt motsatsen. Jag har bara sagt att hen är en idiot och att jag inte anser att hens konst innehåller något verkligt subversivt, vilket hen (och typ alla som försvara hen) gör anspråk på. Senaste jag kollade så var det inte något grundkriterium för att få göra en rondellhund att den var subversiv, men någon kanske tycker att det borde vara så?

Jag drömmer om en värld där folk tar ansvar.

Jag undrar i mitt stilla sinne om det finns något mer tidstypiskt man kan göra än att ”komma ut” som konstprojekt. Widerstedt gjorde det ju igår, Vilks menade att hens deltagande i ett islamofobiskt möte var ”konst” och så vidare. Jag blir så matt. Så fruktansvärt trött på min samtid. Vi lever i ett samhälle där ingen egentligen tycks mena något utan bara innehar ståndpunkter, åsikter och begår handlingar som olika slags experiment. I vilket syfte? För att tillfredsställa sitt ego kanske, fan vet jag.

Ibland känns det som att det mest revolutionerande en kan göra är att bara stå för vad en är, gör och säger. Att vara en människa och att stå upp för den människan, att inte backa från den människan. Att inte försöka täcka upp och släta över med att en innerst inne har ett annat, mer verkligt, jag. Sällan har uppmaningen ”var dig själv” känts så aktuell som nu.

Jag tänker på en bok jag läste som ung, tärningsspelaren, som handlar om en person som väljer att organisera sitt liv efter resultatet hen får när hen kastar tärning. Det slutar med att hen begår ett mord och hamnar i fängelse, och först där inser hen att man faktiskt får verkliga konsekvenser av sitt agerande även om det sker innanför ramarna av något jävla ”experiment”. Hen förstår det först när hen själv får ta konsekvenserna av sitt agerande, och så tänker jag mig att det är med alla dessa karaktärer som skapas för att ”provocera”, det är först när de själv drabbas av reella konsekvenser som de inser att ”leken” de sysslar med verkar i verkligheten.

Bloggkommentatorerna gillar projektet. De har efterfrågat mer ”fiktiva bloggar”. Jag som tycker att en hittar ”fiktiva” bloggar och karaktärer i varenda jävla hörn av internet och populärkulturen i stort. Vad jag längtar efter är människor som inte håller på och snackar om att de spelar en jävla ”roll” i olika sammanhang utan som faktiskt står för vad de producerar, de ideal de sprider och så vidare. Det är fan aldrig någon som rakryggad står för någonting, utan allt förklaras med att en måste ”provocera”, ”röra runt i grytan”, ”ta debatten” och så vidare i alla jävla oändlighet. Ingen erkänner sina handlingar och sitt sociala avtryck som en del av vad en är.

Jag vet om att det finns många frågetecken just nu. Det förstår jag verkligen. Vem är Hanna Widerstedt?
Det får ni aldrig veta… Kanske någongång, men inte just nu.

Alltså, jag vet vem Widerstedt är. Det är en person som i någon slags övertygelse om att det inte är det ”verkliga” jaget tror att hen kan göra vad som helst, för att sedan ”komma ut”. Jag hade tyckt att det var större konst om hen bara hade stått rakryggad och sagt: ”jag vet att jag har jävlats, provocerat, sårat människor. Jag är ledsen för det. Det är inte en person jag vill vara, men som jag fram tills nu har varit”. Widerstedt är precis den person hen varit, summan av sina handlingar och avtryck, varken mer eller mindre. Det finns ingen egentlig ”kärna” i hens personlighet, lika lite som i någon annan människas.

Jag har en önskan om att alla, i verklig mening, samlar sig. Erkänner allt de är som en del av sig själva, slutar göra denna förbannade uppdelning mellan sina handlingar och sitt ”verkliga” jag. Inser att även saker de köper, gör och säger ironiskt bidrar till vår samhällsideologi. Du kan inte, lika lite som någon annan jävla människa på denna planet, fly in i någon jävla fejkpersonlighet. Den globala uppvärmningen, den globala orättvisan, alla pågående konflikter och kring, människor som svälter och utförsäkras, bryr sig inte ett piss om huruvida din överkonsumtion, ditt politiska engagemang, dina åsikter och så vidare är ”fejk” eller ”äkta”. Det spelar ingen jävla roll vad eller vem du är innerst inne. Samla er fan.

Borgerlig kultursyn.

Något jag verkligen uppskattar med Bryssel är den stora mängden gatukonst som finns, både i form av graffiti, klistermärken, av fastighetsägaren tillåtna målningar på caféer och så vidare. Även om vissa saker i sig kan vara både smaklösa och fula så tycker jag verkligen att det är trevligt när det finns en utsmyckning av det offentliga rummet som inte bara består av typ reklam. Därför tycker jag att det känns deppigt med Stockholm stads nolltolerans mot klotter som alliansen står för.

Jag skiter väl i om det fungerar eller inte. Jag tycker att det är konstigt att man är så jävla fixerad vid att det inte får finnas några fria uttryck i en stad. Att alla ytor måste vara rena från spontana och okontrollerade konstuttryck och att endast den med pengar har rätt att tapetsera det offentliga rummet. Jag förstår ju varför graffiti är olagligt, och det är väl rimligt på ett sätt, men jag tycker bara att det blir löjligt när man är så otroligt hård. Det kostar ju dessutom en jävla massa pengar att upprätthålla denna nolltolerans, något jag inte riktigt tror ligger i folkets intresse. Jag tror verkligen inte att majoriteten bryr sig särskilt mycket om graffiti. De flesta besväras nog mer av reklam men accepterar den eftersom den antas vara nödvändigt. Jag tror dessutom att många människor faktiskt uppskattar gatukonst, troligen inte all men ändå en del.

Extra illa blir det när man försöker motverka samma estetik även när den görs lagligt. Förutom att faktiskt förbjuda riksteatern från att ha inslag av graffiti i en föreställning så vill jag minnas att vår kulturminister uttalade sig om att hon ”inte tycker” att graffiti är konst apropå det där konstfackexamensarbetet. Som om det vore hennes sak att avgöra vad som är konst och inte?

Den borgerliga synen på vad som är konst och inte är så otroligt inskränkt. Konst ska framförallt vara skön, alternativt underhållande. Den får även lov att vara provocerande om det typ är Lars Vilks, alltså en person som provocerar ”rätt” grupp, en grupp som i stort redan är värnlös i dagens samhälle och som måste ”lära sig” att hålla sig på mattan. Men så fort något kan uppfattas som provokativt gentemot makten, såsom boken Trafiksmaktsordningen eller graffiti, då är det synd och skam och ska helst förbjudas om så är möjligt. Bleh.

Så jobbigt med obehaglig konst.

Efter att ha diskuterat den berömda tårtan med folk så har jag lyckats hitta en ganska lustig ståndpunkt som många innehar, nämligen följande; sådan konst borde inte tillverkas eftersom den är så obehaglig. Folk som liksom tycker att man ska debattera rasism med att det är onödigt att vara så provokativ och göra så obehagliga saker. Gör gärna konst som problematiserar västvärlden syn på Afrika, men snälla gör den lite mindre obehaglig.

Ja. Stackars alla människor som nu måste läsa om det här och se en massa obehagliga bilder på en kaka… Herregud, det måste ju vara den absolut minst relevanta aspekten av det hela?

Det värsta är att få av dessa över huvud taget hade noterat ett konstverk med samma budskap som varit mindre obehagligt. Det hade ju kunnat vara en relevant kritik om det inte var för att provocerande konst likt denna faktiskt är en nödvändighet för att väcka debatt, men nu är det ju tyvärr så att få bryr sig om man inte gör saker som är just obehagliga.

Hon hade ett val.

Det har ju varit ett jävla rabalder kring den här tårtan föreställande en svart kvinna som man vis uppskärningen ”könsstympade” samtidigt som kvinnan skrek. Se videon nedan om du inte fattar, men den är ärligt talat ganska obehaglig.

Det som har blivit själva uppståndelsen är alltså att kulturminister Lena Adelshon Liljeroth deltagit i detta, skurit upp tårtan och skrattat samtidigt. Vissa tycker att detta är fruktansvärt osmakligt och att hon borde avgå eftersom det är rasistsikt, andra tycker att ”konsten är fri” och att kulturministern ska stödja det. Men om man ser till Liljeroths historia av att bestämma va som är konst och inte och till exempel förkasta konstfackexamensarbetet som var en film med en person som klottrade ner en tunnelbanevagn med motivationen att ”graffiti inte är konst” så har hon så att säga bränt sina broar som den fria och provocerande konstens försvarare.

Vissa verkar nära någon slags konspirationsteori om att hon har lurats in i en fälla där det blir fel hur hon är gör; om hon vägrat skära upp tårtan skulle hon anklagas för att vara kulturfientlig, nu när hon gjorde det är så är hon rasistisk. Men eftersom hon inte har haft några problem med att framstå som kulturfientlig innan när det rör sig om graffiti så är det ett otroligt tunt argument. Liljeroth hade all möjlighet i världen att tacka nej till att skära upp tårtan och motivera det med att en tårta föreställande en svart könsstympad kvinna inte är konst. Kanske hade hon anklagats för att vara kulturfientlig men lite så är det att vara minister, hur man än gör så tycker någon att det är fel. Faktum är fortfarande att hon hade ett val.

Vidare så behöver det inte innebära att man vill förbjuda eller inskränka utrymmet för en viss typ av konst bara för att man personligen inte uppskattar den. Man behöver inte stå och aktivt delta i ett verk och dessutom skratta bara för att man är kulturminister.