Etikett: kost

Den effektivaste metoden är självsvält, och alla dieter är bara olika extrema variationer på samma tema.

Triggervarning: självsvält/ätstörningar.

Det har varit en del snack om den så kallade 5:2-dieten på sista tiden, vilket har fått mig att tänka på mina ätstörningar. Ibland odlas en bild av ätstörningar, såsom till exempel anorexi, att det är något som enbart sitter i huvudet. Att det bara handlar om hur en tänker kring mat. För mig är det uppenbart att ätstörningar inte bara sitter i psyket utan som även sitt i kroppen. Sedan jag slutade att medvetet svälta mig själv så märker jag tydligt när mitt ätstörningstänk kommer tillbaka, och det har nästan alltid att göra med att jag ätit dåligt under den dagen. När jag inte äter ordentligt får jag en annan relation till min kropp, den känns annorlunda, jag blir rastlös och extremt självmedveten. Och detta går verkligen skitsnabbt, det krävs typ bara en överhoppas måltid för att jag direkt ska sitta med de där tankarna. Även om jag inte vill gå ner i vikt är det liksom en euforisk känsla av att ”jag kan klara det, jag behöver inte äta så mycket”. Det är därför dieter som 5:2 är så farliga, för det handlar om att sätta kroppen i svält på regelbunden basis, och då är risken helt klart att en faller in i den här typen av tänk, att en blir ätstörd.

Jag tycker förvisso att det är ganska ätstört att från första början överväga att gå på den här typen av diet, men jag är övertygad om att dessa tendenser kommer att förstärkas avsevärt hos många personer i och med denna diet. Många kommer nog att känna att det är häftigt att de klara sig på såpass lite mat och vilja pressa gränserna.

I bantningssammanhang finns en idé om att svält ”inte fungerar” som bantningsmetod. Detta backas upp av utsagor som att kroppen går in i ”svältläge” och att en därmed förbränner färre kalorier. Jag menar att denna idé är viktig för att upprätthålla illusionen av en fundamental skillnad mellan dieter och ätstörningar. Dieter är bra, de fungerar, ätstörningar är dåligt och fungerar inte ens.

Men grejen är, att självsvält fungerar. Det fungerar så. Jävla. Bra. en går ner så jävla mycket i vikt om en slutar äta. Det spelar liksom ingen roll att kroppen går in i ”svältläge” för det är fortfarande så att en går ner i vikt av att inte äta. Att det sedan gör att en mår pissdåligt, förlorar koncentrationsförmågan, inte kan sova ordentligt, sabbar sin mage och så vidare är det få som tycker är relevant.

Sedan är det såklart så att om en slutar svälta sig själv så kommer en att gå tillbaks till en högre vikt, men detsamma gäller såklart för den som går på dieter. Många människor går ständigt på dieter, få kan gå ner i vikt och sedan stanna där utan vidare ansträngning. Om det är så att en överäter och går tillbaks till en mer rimlig kost så kan en såklart hålla vikten med hjälp av den, men det handlar ju fortfarande om att en skapar ett nytt normalläge för både sin kost och sin kroppsform.

Vi måste sluta hävda att självsvält inte fungerar. Det fungerar skitbra om ens syfte är att gå ner i vikt. Det fungerar skitdåligt om en vill leva ett lyckligt liv. Samma sak gäller för dieter, de fyller ett syfte: viktnedgång, och det gör de ofta utmärkt. Men som recept på ett lyckligt liv är de ofta precis lika dåliga som den rena självsvälten. Bara för att du skapar ett ramverk för ditt ätande och har en illusion om att det är ”vetenskapligt” betyder inte det att det är bättre än någon annan metod för viktnedgång. Den effektivaste metoden är, och kommer alltid vara, självsvält, och alla dieter är bara olika extrema variationer på samma tema.

Kontroversiella kostråd.

Nu är jag sen på detta men eftersom kost är ett ständigt aktuellt ämne så skriver jag om det ändå. Mai-Lis Hellénius är professor i kardiovaskulär prevention och vet mycket om och forskar på hur man ska äta för att inte bli bukfet och därmed undvika de sjukdomar som kommer med bukfetma. Hon berättar i artikeln om hur debattklimatet kring kost förändrats på sista tiden, att tonen har blivit hätskare och att det fått henne att överväga att sluta föreläsa om kostfrågor.

Det handlar om allt från högljudda diskussioner till ilskna personangrepp och regelrätta hot. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Eller:

Visst kunde man ogilla sina motståndare även förr, men man gick inte till personangrepp på det sätt som sker i dag.

Hon berättar även att hon har haft kollegor som slutat debattera mat på grund av tonläget:

Jag har kolleger som tystnat och dragit sig ur debatten om mat för att de tycker att den blivit så obehaglig. Det är ju inte klokt, att man ska bli hotad och utskälld för att man gör sitt jobb.

Det är fascinerande att kost har lyckats bli så otroligt kontroversiellt och känsloladdat att folk liksom blir förbannade när man tycker att andra har fel uppfattningar om vilken mat som är nyttig och inte.

Jag undrar hur det kommer sig att det är så otroligt kontroversiellt. Jag upplever att en stor del av splittringen uppstår i olika syner på kolhydratsrik kost där både sidor kan vara extremt aggressiva. Men det är så konstigt, för jag menar om man äter på ett sätt man själv är bekväm med och mår bra av så borde det ju inte vara någon big deal och om man forskar på området borde man ju kunna vara öppen nog för att ta in att det kan finnas motstridiga uppfattningar även inom forskningsvärlden eller i alla fall kritisera slutsatserna och metoderna på ett hederligt sätt.

För helvete liksom. Jag förstår att saker som jordens skapelse, människans ursprung, genus och så vidare är kontroversiella men detta rör sig om mat, det borde liksom inte vara en så fruktansvärt stor grej. Men av någon anledning har det lyckats bli det och jag undrar verkligen varför.

Det handlar inte om att några är tjocka om måste banta, det handlar om att vi alla måste ändra vårat förhållningssätt till mat.

Malin Wollin har skrivit en krönika om den där boken som handlar om ett litet barn som bantar. Hon inleder med följande:

Kan vi börja med att konstatera att bantning är nödvändigt. Vi blir tjockare och tjockare, vi har gått från klassens tjockis till klassens ­smalis.

Vi kan absolut konstatera att en förändring av vårat förhållningssätt till mat är nödvändigt. Men bantning? Bantning för mig handlar om att äta mindre än vad kroppen behöver eller gå på en diet under en begränsad tidsperiod för att nå en viss vikt.

Det blir så himla tråkigt att säga att folk måste banta. Kan vi inte istället säga att det finns en himla massa människor som har ett osunt förhållande till mat och att det måste förändras. För det är inte bara tjocka människor som har ett osunt förhållande till mat, det är väldigt många fler. Det finns många som tröstäter, som svälter sig, som tränar överdrivet, som går på extrema dieter och som räknar varenda jävla kalori. Det är inte heller sunt.

Det här handlar inte om att vissa som är tjocka behöver banta. Det här handlar om att vi alla måste få tillbaks synen på mat som något man äter när man är hungrig, för att kroppen behöver det. Man får gärna njuta och äta gott och äta godis, men mat måste primärt ses som en energikälla. Och detta gäller alla.

Ärligt talat tror jag inte att någon får ett mer sunt förhållningssätt till mat på grund av den här boken. Möjligen byter man ett ätstört beteende mot ett annat. Men ingen sjuåring ska behöva vara så självmedveten, att barn äter hälsosamt ska inte ha att göra med deras egna ansträngningar utan med att föräldrar sätter gränser.

Att ta tag i sig själv.

Innan så har jag tänkt att jag ska chilla hela sommaren och så ta tag i mitt liv när jag kommer till Bryssel, men nu har jag insett att jag inte kan komma dit som ett hormonellt vrak. Jag måste hela enkelt börja träna och gå upp i rimligt tid och allt sånt där nu för att palla med resan och den känslomässiga omställningen.

Jag är så jävla känslig när det kommer till min livsstil. Kroppen säger ifrån, jag orkar ingenting och musklerna värker.

Jag vet ju att jag kommer må så otroligt mycket bättre om jag bara går till gymmet ett par gånger men fan vad det tar emot. Så otroligt jävla mycket faktiskt.