kränkningar – Fanny Åström

Vuxna lär barn att kränkningar och orättvisa är okej.

Jag har tänkt en del på vuxenbeteenden på sista tiden. Att vara vuxen är enligt mig inte främst en ålder utan en livsstil, vars främsta kännetecken är att en gärna identifierar sig som vuxen och använder det i olika sammanhang samt att en gladeligen trycker ner såväl barn som unga på grund av deras ålder.

Hur som helst: hos många vuxna finns det en attityd som är typ att en ska härdas tidigt i livet. Till exempel om någon beter sig illa mot en så ska en stå ut med det eftersom det ”är så världen fungerar”, för att ”boys will be boys” eller något liknande trams.

Jag tycker att det finns något väldigt väldigt märkligt i att bara konstatera att ”det är så världen fungerar” och sedan reproducera dessa mönster. Som om den vuxna personen inte skulle ha någon som helst makt över världen, någon som helst möjlighet att visa på ett annat alternativ. Som om vuxna människors uppgift var att lära barn ”hur världen fungerar” utan att ifrågasätta alls. Det är så slappt och oseriöst! Verkligen att inte vara en tänkande människa.

Att världen innehåller en massa hemska element är något en lär sig förr eller senare, och jag tänker att ju senare desto bättre. Jag tror att det finns ett stort värde i att få utveckla en känsla för rätt och fel och sina egna gränser, för då kan en själv hävda dessa lättare när en hamnar i jobbiga situationer. Problemet när vuxna motiverar uppenbar orättvisa inför barn med att ”det är så världen fungerar” är att de lär barnen ett förhållningssätt till omvärlden som är passivt och accepterande, där det inte finns någon mening med att fundera på varför saker ser ut som de gör och om det är rätt, om en bör göra motstånd och så vidare. De lär barnet att det inte är särskilt viktigt vad den tycker och tänker om det ena och det andra.

Det stämmer att en kommer bli utsatt för kränkningar genom livet, det är nästan garanterat, men det innebär inte att en behöver ”härdas” för det. Ju senare kränkningarna kommer desto större förmåga har en att reagera på dem och göra motstånd, eftersom en då förhoppningsvis har byggt upp en mer gedigen självkänsla. Det, anser jag, är väldigt viktigt att barn får lära sig så att de kan växa upp och bli människor som tar ansvar för sitt eget agerande och för sin omgivning istället för att falla in i vuxenvärldens accepterande av allt som sker omkring dem.

Barn har ofta en stark känsla för rättvisa, något som ofta beskrivs som ett problem. Detta har jag svårt att förstå, det är väl snarare en bra egenskap? Det borde ju uppmuntras, istället för att tryckas ner? ”Livet är inte rättvist”, får en höra. Som om detta var ny information, det är ju just för att livet inte är rättvist som en protesterar mot orättvisa. Det säger ju sig själv att det hade varit poänglöst att protestera mot något som inte existerar. Herregud.

Varför vill en lära människor att kränkningar och orättvisa är okej? I mina ögon förefaller det fullständigt orimligt. Ingenting blir bättre av att frånta andra viljan att göra motstånd, det låter bara skiten fortgå.

Att hitta känslan av egenvärde.

Att leva i det här samhället innebär att bli utsatt för systematiska kränkningar av ens människovärde. Kränkningarna kommer från alla möjliga håll. Från män som tar sig rätten över ens kropp eller ens känslor, från myndigheter som ständigt ifrågasätter en, från skolan som betygsätter allt en gör, från vuxna som betraktar en först och främst som barn eller ungdom och i andra hand som individ, från alla som försöker pränta in i en att det en gör endast är något värt om det leder till att någon vill betala för att sätta ens kropp i arbete.

När en blir utsatt för dessa kränkningar från ung ålder så lär en sig aldrig att respektera sig själv. Om alla andra säger att du är värdelös om du inte finner din plats i kapitalismen eller patriarkatet, hur ska du då kunna känna dig värdefull i dig själv? Hur ska du kunna vara snäll mot dig själv i ett samhälle som utsätter dig för systematiska kränkningar?

Jag försöker hitta den där känslan av egenvärde. Känslan av att jag förtjänar att må bra och att ha det bra bara för att jag är människa, inte för att jag presterar. Men det är svårt, för jag har aldrig fått lära mig hur en gör. Jag har aldrig fått lära mig att tillgodose mina behov, att agera som om jag vore värd något. Jag har bara lärt mig att söka mitt värde i vad jag kan göra för andra, mer specifikt för män.

Det är svårt att hitta den där känslan, men jag tror att det kommer vara värt det. Jag tror att om jag hittar den så kommer jag kunna undvika att utsätta mig själv för ytterligare kränkningar i livet. Jag tror att jag lättare kommer kunna ta till vara på min insikt om vad jag mår dåligt av och överge det istället för att klamra mig fast för att jag inte vet vad jag annars ska göra.

Jag funderar ofta på hur det hade varit om jag hade lärt mig självrespekt tidigare i livet. Jag funderar på hur mina relationer med män hade tett sig (eller snarare inte tett sig) om jag hade lärt mig att jag är värd att ha det bra och bli behandlad med respekt, att det inte är mäns bekräftelse som ger mig värde utan att det är något som kommer inifrån mig själv. Jag önskar ofta att jag hade fått lära mig att jag förtjänar att bli behandlad med respekt, men det har jag inte. Därför har jag aldrig kunnat lämna situationer där jag inte behandlas med sådan i tid, utan jag har låtit det pågå trots medvetenhet om att det inte är bra för mig. För jag har inte tyckt att jag förtjänar bättre, och jag har inte vetat vad jag ska göra av mig själv om jag inte får värde från någon annan.

Hur gör jag då för att försöka hitta den känslan? Jag försöker att vara snäll mot mig själv, att lyssna på mina behov och göra saker där jag inte känner press på att prestera. Jag försöker tänka på mig själv utifrån den situation jag befinner mig i snarare än vilka inneboende egenskaper jag har, för att inte ständigt skuldbelägga mig själv för saker som händer mig. Jag försöker förstå vilka situationer som är destruktiva för mig och hur jag kan finna styrka att ta mig ur dem, men också vara förlåtande mot mig själv för att jag tidigare inte har haft den styrkan. Det är svårt, men det känns som att det går.

Om det är någon annan här som har gjort eller gör samma resa, som vill skriva om sina erfarenheter, eller tipsa om någonstans det står om det. Jag tror det skulle ge mig styrka.

Systematiska kränkningar.

Jag undrar om det är detta folk menar när de talar om att människor är för ”lättkränkta”:

Artikeln handlar alltså om en dödssjuk person som anses ha nedsatt arbetsförmåga, men som ändå inte får någon ersättning från försäkringskassan. Hen känner sig kränkt. Kanske hade hen kunnat använda andra ord, men jag tycker att detta är ett utmärkt användningsområde. Klart som fan man känner sig kränkt när det visas sådan låg respekt för något som är helt nödvändigt för en, när ens sista tid i livet slösas bort på den där oron och osäkerheten istället för att man ska kunna göra det bästa av den. Det är en förlorad möjlighet till värdighet i livets slutskede som aldrig kommer komma tillbaka, det är otroligt tragiskt.

Tycker även att detta är intressant angående relationslinjen. Har Kd några tankar om den här typen av situationer, det borde ju vara ett utmärkt tillfälle att åberopa relationslinjen. Min misstanke är dock att relationslinjen inte innefattar detta.

Ser det inte som helt orimligt att Nazerian kommer att få sitt ja från försäkringskassan efter denna artikel, men det förändrar ju liksom inte situationen i samhället i stort. Ett samhälle där redan utsatta människor systematiskt utsätts för kränkningar, kränkningar så omfattande att det nog inte går att begripa om man inte själv varit där.