Etikett: kriser

”Stabilitet” och ”ordning” som överordnat politiskt mål.

Angående mina eftervalsreflektioner så fick jag den här kommentaren:

Jag tycker att det var märkligt av alliansen att använda ordet ”stabilitet” som något positivt. Låter ungefär som att ”allt är så bra nu, så vi nöjer oss här” – ingen idé att göra några förändringar.

Detta är, som jag ser det, ett av den så kallade ”demokratins” största problem. Den liberala demokratin gör anspråk på att kunna göra rum för alla ideologier, det vill säga att vi inom dess ramar ska kunna ”välja” helt fritt hur vi vill ha vårt samhälle. Så fungerar det såklart inte, utan ramarna är tvärtom mycket fasta.

Till exempel; när det är ”kris” så tar det över precis allt annat. När det inte är så mycket tillväxt så anses det vara ett såpass stort problem, och det finns bara en enda lösning; mer tillväxt. Alla andra politiska frågor blir i ett sånt läge helt sekundära. Ingen bryr sig om typ bostäder, utbildning, sjukvård för att inte tala om kultur eller fritid när det är kris. Då är det viktigaste att ”fixa tillväxten” för att tillfredsställa företag. en massa saker som människor värderar kan inte prioriteras eftersom det skadar ”tillväxten”. Till exempel; klimatpolitik, minska klassklyftor, öka reallöner och så vidare och så vidare.

Detta kan en ju på sätt och vis förstå, det är rimligt att saker och ting sätts ur spel i ett samhälle i kris, MEN problemet är att vi lever i ett samhälle som hela tiden skapar sina egna kriser. Det är liksom inga naturkatastrofer det rör sig om, det är vårt eget system som skapar dessa kriser, som vi förhåller oss till som om de vore naturfenomen. Vi pratar om hur ”marknaden reagerar” på det ena och det andra, ungefär som om det var ett stort odjur som vi var tvungna att mata. Och ja, så är det väl på sätt och vis, men jag har så svårt att förstå hur folk tycker detta är förenligt med demokrati.

För att inte tala om situationen med Sd nu. Plötsligt har hela valet kommit att handla om att inte låta Sd få inflytande. Frågan hanteras som om det vore något som bara har hänt oss, men i själva verket är det ju såklart ett resultat av att en under fyra år inte gjort något långsiktigt för att hantera problemet. Då skapas en kris, som måste hanteras, och den hanteras genom att politiker tvingas kompromissa bort sina ideal för att ta ”ansvar”. Och ja, det är ett rimligt sätt att agera givet situationen MEN frågan är ju varför vi har den här situationen. På ett sätt tror jag att vissa politiker tycker situationen är ganska bekväm; de kan lägga sitt fokus på att ”ta ansvar” för det som redan finns, göra små justeringar här och där kanske, men de kommer inte ha något utrymme för att driva fram några större reformer.

När jag läste demokratiteori i statskunskap så var det i en bok där det stod att det inte får bli ”för mycket” demokrati, eller folkligt deltagande, för då kan det ”koka över”. Detta är säkert alldeles sant, våra institutioner kan inte hantera att för många bryr sig. Frågan är ju vad det är för en ”demokrati”, om det bygger på att stora delar av befolkningen ska vara politiska passiva. Det är väldigt långt ifrån ursprungliga demokratiideal som byggde på aktivt deltagande (om än för en väldigt liten grupp).

Jag tänker också på hur en av polisens främsta uppgifter är att ”upprätthålla ordning”. Det finns en gräns för hur långt människor får nyttja sina demokratiska rättigheter, och den gränsen går vid när det ”stör ordningen”, och jag antar att det är det som menas med att ”koka över”. Det vill säga; folk får gärna nyttja sina demokratiska rättigheter men inte till den grad att det riskerar att bli en verklig kraft för förändring.

Stabilitet är väl på sätt och vis ett rimligt samhällsmål, men vi måste fråga oss vad vi upprätthåller för stabilitet? Just nu är det ett stabilt status quo, som är förtryckande och ohållbart på många sätt. Jag skulle gärna se en stabil reformdriven utveckling mot kommunismen, men det lär väl inte hända.

Kommunismen.

Kommunism för mig är drömmen om ett annat samhälle, om ett samhälle där produktionen sker för människor, under människors medvetna kontroll, och inte lyder under några marknadslagar som, trots att de är ett resultat av människors handlingar, ter sig som omöjliga att kontrollera. Drömmen om kommunismen är drömmen om ett samhälle fritt från skeva egendomsförhållanden som möjliggöra exploatering, som skapar fattigdom och utsatthet, som skapar skeva maktförhållanden och förtryck.

I kapitalismen så produceras varor inte främst för människor utan för kapitalet, alltså pengar som ständigt cirkulerar för att skapa mer pengar. Varor produceras för att de ska kunna säljas på marknaden och för att kapital ska kunna ackumuleras, förmeras, för att sedan kunna investeras för att kunna samla mer kapital. Det är inte själva produktionen av varor som är målet, produktionen är ett medel för cirkulationen och ackumulationen av kapital. I ett sådant samhälle är det inte människor och människors behov som är målet för den mänsklig verksamheten, och detta kommer obönhörligen att leda till att människor prioriteras bort till förmån för kapitalismens krav. Det kommer leda till att profit sätts framför människor. Ett sådant system kan jag omöjligt försvara eller acceptera, utan det är något som nödvändigtvis måste bekämpas för att vi ska kunna få ett mänskligt samhälle.

Så länge vi har kapitalism så kommer människor och människors behov att stå i bakgrunden när vi väljer vad vi ska prioritera. Det leder till att det är rimligt att göra ”effektiviseringar” som istället för att kosta pengar kostar människor, som tar ut sitt pris i slitna leder, i kortare livslängd, i stress och ångest. Det leder till att vi accepterar att en massa fullt ätbar mat, fullt användbara produkter, slängs för att den som äger dem tycker att det är rimligt. Det leder till att vi kan hävda att det är ”för dyrt” med människor trots att vi aldrig någonsin haft en mer effektiv produktion.

Men kapitalismen är inte bara marknadskrafterna, den är också de egendomsförhållanden som möjliggör detta och som springer ut ur detta, som en ständig växelverkan. Det handlar om makt. Det handlar om att pengar är den mest konkreta samhälleliga makten en människa kan ha, och att det gör oss akut ojämlika att ha ett samhälle som bygger på att vissa människor har pengar och andra inte har det. Det kastar ner vissa människor i fattigdom och djupt ekonomiskt beroende samtidigt som andra får resurser för att kunna exploatera dessa. Fattigdomen är inte bara en tragisk bieffekt av kapitalismen utan en ren nödvändighet för att den ens ska vara möjlig. Att människor befinner sig i en position som tvingar dem till att sälja sig själva som varor på en marknad, som arbetare, är en nödvändighet för att kapitalismen ska kunna fungera. Kapitalismen i sig föder också mer ojämlikhet, genom att de som äger ständigt kan skaffa sig mer.

I mina ögon är jämlikhet, inte bara juridiskt utan i praktiken, i betydelsen samma praktiska möjligheter till inflytande, en grundläggande förutsättning för ett bättre samhälle. Det finns många olika sätt vi är ojämlika på idag, men kapitalismen är ett av de mest omfattande och genomgripande eftersom den styr produktionen, det som lägger grunden för mänskligt liv. Kapitalismen har även tendensen att upprätthålla annan ojämlikhet, helt enkelt eftersom människor tvingas till fiendeskap och konkurrens istället för att se varandra och respektera varandra. I ett kapitalistiskt samhälle så kommer människor att förtrycka och utnyttja varandra, eftersom det är den väg som erbjuds för att komma högre upp i den samhälleliga ordningen av exploatering och makt. Det är svårt att hålla samman när en befinner sig under ständiga angrepp, under ständig kamp för den egna överlevnaden. Kapitalismen skapar fiendskap och alienation till andra människor.

För att kunna skapa ett nytt samhälle måste vi utgå i kritiken av det nu rådande. Vi måste definiera vår situation, definiera de problem vi står inför, och försöka hitta en väg framåt utifrån dessa. Att bara dikta upp sitt drömsamhälle utan koppling till verkligheten kan säkert vara en roliga tankeövning, men det är inte någon rimlig grund för politisk kamp. I detta så är kommunistisk filosofi ett viktigt redskap. Kommunistiska filosofer har hjälpt mig att se världen med helt andra ögon, har hjälpt mig att förstå hur det kommer sig att den ser ut som den gör och vad som skulle kunna vara en rimlig väg framåt. Istället för det liberala trams som innan utgjorde min världsbild, det osammanhängande hopkoket av olika idéer om rättigheter och skyldigheter, så har jag nu en mer sammanhängande idé om saker och ting, en idé som jag faktiskt kan använda för att förstå världen på en mängd olika områden, inte bara partipolitik eller organisationer utan även psykisk sjukdom, relationer, familjeförhållanden.

Men kommunism för mig är inte bara en analys av samhället som jag har i bakhuvudet och kan plocka fram när det är dags att diskutera politik, det är ett förhållningssätt till världen runt omkring mig. Det handlar om att se samhället ur ett visst perspektiv, förstå världen omkring mig med kommunistiska tolkningsramar. En stor del av detta är ideologikritiken. Insikter om att det är de materiella förhållandena som i stor del avgör vilka idéer som finns i omlopp i samhället, och att det är den härskande klassen som sätter agendan för det politiska samtalet, är central för mig. Det handlar om att ständigt försöka identifiera de drag i en argumentation som främst upprätthåller den rådande ordningen och dekonstruera dem, förstå dem. Det handlar om att ifrågasätta sådana saker som folk säger så ofta att de blir sanningar, som att kapitalismen bara uppstod utan tvång eller våld eller att det skulle bygga på någon slags frivillighet från alla inblandade. Det handlar om att kritisera idén om att vi skulle leva i ett samhälle där makten verkligen ligger hos folket bara för att vi råkar ha styrelseskicket liberal demokrati, det handlar om att fråga sig vem det egentligen är som har makt och inflytande i det här samhället och vilka intressen det är som tjänar på den världsordning vi har. Det handlar om att inte irra bort sig i kritik av sådant som egentligen bara är symptom på ett i grunden sjukt samhällsbygge, som att stirra sig blind på att kritisera religion och alternativmedicin istället för att fråga sig varför människor har ett behov av att ägna sig åt det eller som att försöka förklara kapitalismens kriser genom att hänvisa till enskilda individers bristande karaktär eller enskilda lagar som hade kunnat skrivas annorlunda.

Jag försöker förstå hur de problem jag ser i samhället är ett uttryck för det grundläggande systemets brister istället för att kritisera saker som vore de isolerade felaktigheter i ett annars perfekt system som en kan ”städa bort” var och en för sig, för att komma till den vackra, rena kapitalistiska liberalismen. Idag tänker jag istället att det är samhällets själva grundstruktur som är problemet, inte att saker och ting har råkat gå snett. Jag skyller inte kriser på enskilda lagar eller att alla banktjänstemän helt plötsligt bara fick för sig helt fel saker, utan jag skyller det på systemet som sådant.

Kommunism för mig är också att ta ställning. Att ta ställning emot det som råder nu och sikta mot ett nytt samhälle, ett bättre samhälle, ett samhälle där människor kan vara fria istället för att underkasta sig kapitalets logik, ett samhälle där vi gemensamt bygger upp oss själva, andra människor och samhället som sådant. Jag vill ha ett samhälle där det inte finns någon marknad som skymmer sikten mellan människorna, utan där vi möts direkt som människor, inte som företrädare för olika klasser, inte som företrädare för olika positioner i produktionsapparaten, inte som varor utan som människor.

Kriser och isolerade förklaringar.

Nu har jag lagt till en ny kategori som heter kommunism. Under denna kommer jag skriva om saker som relaterar till det jag betraktar som kommunistiska tankegångar. Här kommer ett som kommer beröra synen på kapitalismen.

Läs Powers text om upploppen i Dn idag. Hen tar upp detta att det i engelska medier rapporteras om upploppen på ett helt annat sätt än i svenska, och att samma mönster rådde under kravallerna i London. Det är alltid enklare att se helhetsbilden om en kollar på det utifrån.

Power skriver om hur det globala perspektivet ignoreras:

Bortse från det större perspektivet, vifta undan globala trender och mönster, understryk det enskilda och det specifika i händelser, så att det blir omöjligt att förstå hur till exempel arbetslöshet i vissa städer förhåller sig till den globala ekonomiska krisen.

Detta tycker jag är intressant. När en kris inträffar, alltså en stor oförutsedd händelse, så försöker folk alltid hitta förklaringar därtill. Bygga en historia kring det hela. Dessa förklaringar tar allt som oftast till fasta på små detaljer; vad var det som gjorde att detta skedde just där och då, vad är det specifika i denna situation, det som skiljer den från andra liknande situationer, istället för att försöka se till det som förenar situationerna med varandra. Kanske för att kunna hitta en enkel förklaring: ”om bara inte X hade inträffat så hade detta inte skett”.

Detta är något som görs av alla sidor i debatten. Det går att se när krisen diskuteras, till exempel: om vi bara inte hade byggt så mycket av ekonomin på ”lånade pengar” så hade krisen inte inträffat. Vad en glömmer när en ger sådana förklaringar är att det som gett upphov till krisen ofta är något som gjorts för att stävja en annan kris. Hade vi inte valt att göra det enklare att låna ut pengar så hade människor inte kunnat konsumera så mycket, och vi hade fått en stagnation i ekonomin betydligt tidigare.

Med detta inte sagt att det inte är relevant att lyfta upp dessa delförklaringar, det gör jag själv hela tiden. Däremot ska en inte förledas till att tro att allting hade kunnat undvikas bara vi hade gjort annorlunda. För mig är det viktigt att försöka koppla ihop allting i en bredare systemkritik, förstå hur olika fenomen uppkommer på grund av vårt grundläggande samhällssystem, alltså kapitalismen. Om en inte gör det så riskerar en att hamna i idéer om att allting hade kunnat var att om bara någon ”liten detalj” hade ändrats, typ att bankerna blev mindre giriga, staten gav mindre räddningspaket och så vidare, och dessutom tro att denna ”detalj” faktiskt också hade kunnat vara annorlunda, som om det inte var effekten av hur vi tidigare har hanterat andra problem som samma system gett upphov till.

Detta ser jag som ett jättestort problem inom den nutida vänstern, där många när idéer om att bara vi börjar med stimulanspolitik igen så kommer kapitalismens kristendens att reda sig, alltså att det grundläggande problemet inte är kapitalismen som sådan utan den nyliberala politiken. Vad en glömmer då är att den nyliberala politiken infördes för att lösa ett problem som den tidigare politiken gav upphov till. Vidare så är kapitalismen ett system som är otroligt starkt, och så länge det existerar så kommer det att övervinna barriärer för att växa sig starkare. Jag tror helt enkelt inte att politiken kommer kunna ”begränsa” kapitalismen på det viset som många tänker sig är möjligt, utan jag tror att den måste jämnas med marken innan vi kan ha ett fritt och jämlikt samhälle.

Att tro att vi kommer kunna rädda kapitalismen utan att ställas inför samma situationer igen ser jag som otroligt naivt. Alla idéer om ”kapitalism med ett mänskligt ansikte”, ”grön tillväxt”, ”ökad jämlikhet” fast fortfarande inom det kapitalistiska systemet och liknande är enligt mig sprungna ur samma tankesätt: att kapitalismen kan fungera, bara den får rätt ramverk. Jag tror helt enkelt inte att detta är möjligt, och jag tror att vänstern måste släppa dessa idéer om en potentiellt god kapitalism för att komma vidare. Vi kan inte betrakta krisen som ett sätt att lägga till lite positiva grejer till kapitalismen, vi måste se det som en möjlighet att ifrågasätta systemet i grunden. Jag förstår att det är lockande att tänka att systemet som sådant inte är ett problem, utan att det är möjligt att lösa med små förändringar, men jag tror tyvärr inte att det är möjligt.