Etikett: krönika

Varför är det så viktigt för människor att positionera sig emot polygami?

Tydligen har Wollin skrivit en krönika om att… hen inte kan tänka sig att leva polyamoröst??? Ett av de bärande argumenten verkar vara att eftersom människor (som Wollin träffar) är såpass keffa generellt så bara måste en bestämma sig för att bara leva med den enda människa en stöter på som är rimlig.

Är det bara jag som tycker att de flesta människor är konstiga? Är det bara jag som hade JÄTTESVÅRT att hitta en vettig människa att leva tillsammans med?

Hur är det möjligt att hitta ett helt pärlband av folk som man vill vara ihop med?

Jag tycker att det låter tråkig för Wollin att hen hittills bara träffat en enda människa som hen kan tänka sig att ha en romantisk relation med. Jag har dock svårt att se syftet med att skriva en jävla krönika om det faktum att en själv, personligen, hänger med keffa människor. Jag råder Wollin att börja söka sig till andra kretsar om det är ett problem för hen att människorna hen träffar är keffa.

Men sedan är det ju som så, att ”vara ihop” är en monogamt konstruerad norm, och för människor som inte är exklusiva innebär det helt enkelt inte riktigt samma sak. Det springer liksom ur insikten om att det är ganska konstigt att förvänta sig att en enda människa ska kunna tillfredsställa alla ens romantiska behov, att en människa ska kunna vara allt för en.

Vad som också fascinerar mig är hur Wollin lyfter upp sin svartsjuka som någon jävla dygd, ett gott föredöme:

För är det inte så kärleken är? Att det passerar en hög med halvdana exemplar och plötsligt står HAN där. Eller HON.

Och då.

Då dödar du den som vill dela.

Då är det du och jag mot världen och jag vill ha dig i en liten ask min älskade. Plocka fram dig och älska dig, visa dig för andra, visst, men aldrig någonsin låna ut dig. Du är för dyrbar.

Låter inte det här behovet av att döda människor som vill dela lite osunt och märkligt? Är det verkligen något positivt, något som vi bör upphöja inte bara som norm utan även som det allra allra bästa? Vore det ändå inte softare om vi slapp känna ett behov av att döda människor om de inte vill vara exklusiva?

Jag blir så matt på människor som ska hålla på och ”resonera” kring och förlöjliga polygami utan att ha en jävla aning om vad de prata om. Varför är det så viktigt för människor att på olika sätt positionera sig emot polygami, om de nu trivs så jävla bra i sina monogama relationer. Hur är det relevant för dem? Kan de inte bara låta det vara, alternativt läsa på lite innan de uttalar sig. Är det verkligen viktigt att världen får veta att du personligen inte begriper hur en kan undvika svartsjuka, eller att du personligen inte begriper hur en kan hitta fler än en person en vill har en romantisk relation med? Vad fan är grejen med alla ängsliga monomänniskors behov av att ständigt hävda att de inte vill vara poly? Det är ju knappast som att deras samlevnadsform är hotad.

Byt inte ut normkritik mot krass auktoritet.

Jag är lite sen på bollen med att läsa Boisens krönika om att alldeles för små flickor har bh på sig. Jag har flera problem med krönikan, bland annat att hen verkar mena att killar skulle vara helt okonstlade i den åldern, som om inte även de får lära sig en massa normer och regler kring hur en ska vara. Jag har även problem med antagandet att bh skulle vara något nödvändigt för alla vuxna kvinnor, troligen skulle de flesta klara sig utmärkt utan.

Jag tycker också att hela förbudsretoriken är problematisk, precis som Lady Dahmer är inne på är det inte smink eller bh som är det grundläggande problemet. Jag tänker att det en måste angripa är det som gör att flickor känner det behovet Boisen beskriver. Detta måste dels göras på en samhällsnivå genom att sluta tvångsobjektifiera folk, men kan även göras i hemmet genom att sluta bekräfta flickor för att de är ”söta” och att som förälder försöka undvika att hetsa kring sitt eget utseende. Det är klart att flickor som ser mamma sminka sig och så vidare varje dag själva blir sugna på det. Jag har svårt att se hur något skulle bli bättre av att vi förbjöd just vissa uttryck för detta till en viss ålder.

Det mest problematiska i detta tycker jag dock är det som står i Boisens andra krönika om saken:

Foundationfria kvinnor ger foundationfria barn skrev en klok kvinna till mig på twitter i går. Hon har rätt. Barnen speglar en sjuk värld. Sanningen är att vi inte är jämställda i Sverige i dag. Sanningen är att de flesta kvinnor sminkar sig när de går till jobbet. Men nästan inga män. Varför är det viktigare för kvinnor att vara vackra? När min kloka dotter försöker med argumentet ”Men du sminkar dig ju mamma” säger jag bara: ”Ja. Det får du också göra om du vill: När du blir vuxen! Men nu är du ett barn. Och jag bestämmer att du inte får sminka dig nu”.

Egentligen är det väldigt enkelt. Medan vi bränner upp alla bh:ar för barn, kan vi minnas en viktig sanning vi kanske glömt bort: Låt barn vara barn. Och inte minst – låt våra unga flickor vara barn.

Ofta när saker likt denna diskuteras så skapas den här dikotomin mellan barn och vuxen. Barn måste till varje pris skyddas från sin egen vilja, medan vuxna anses vara kapabla att bestämma allting själva. Plötsligt går frågan från att handla om vad som är bra för människor till att handla om vad som är passande för just barn. Nu handlar det inte om att kritisera några normer kring kvinnors utseende utan om att låta ”barn vara barn”, helt frikopplat från någon form av diskussion kring samhället i stort.

Istället för att faktiskt diskutera det här med normer och ideal så hänvisar Boisen rent krasst till sin auktoritet som vuxen. Vad tror ni barnet lär sig av det? Troligen inte att inte sminka sig utan snarare att vuxna bestämmer och att smink och bh är en cool vuxengrej. Jag förstår inte vad Boisen tänker sig att det ska lösa över huvud taget.

Jag är ledsen, men bara för att du är vuxen betyder inte det att du kan fatta bra beslut kring dig själv. Strukturer och normer är lika mycket en realitet för dig som för ditt barn, och det går liksom inte att förklara det som ”okej” bara för att du är vuxen. Vuxna människor är precis lika mycket slavar under strukturerna.

Sluta tro att ni är perfekta bara för att ni är vuxna. Med den inställningen kommer vi inte att krossa några strukturer alls. När en byter ut normkritik mot krass auktoritet så skjuter en sig själv i foten jävligt mycket.

Kampen för lika rättigheter angår oss alla.

Fan va jag stör mig på Ronnie Sandahls krönika om Anja Pärson, som när hon kom ut som homosexuell också sa att hon inte ville vara en företrädare för hela Pride-rörelsen. Han tycker att hon liksom måste betala tillbaka någon slags skuld till Pride-rörelsen nu när hon kommit ut, eftersom det är denna rörelse som gett henne möjligheten till att leva öppet som homosexuell.

Såhär. Jag tycker att man ska vara medveten om varför man har de rättigheter man har men jag tycker att hela det här resonemanget kring tacksamhetsskuld är så märkligt. Jag tycker till exempel inte att kvinnor ska vara feminister bara för att feminismen har gett dem rättigheter historiskt.

Det finns andra viktiga rättigheter också som homosexuell faktiskt inte har fått än. En av dem är rättigheten att kunna ha vilken sexualitet som helst utan att för den sakens skull behöva symbolisera alla andra med samma sexualitet. Detta är en rättighet som heterosexuella har helt naturligt, ingen skulle någonsin tycka att en heterosexuell liksom ska eller ens kan tala för alla andra heterosexuella. Men homosexuella har den tyvärr inte.

Jag vet inte om någon någonsin har krävt av Ronnie Sandahl att tala för en hel grupp på grund av sin sexualitet, klasstillhörighet, hudfärg eller sitt kön. Jag tror inte det. Jag skulle önska att han kunde fundera lite på hur det skulle kännas och varför han inte har ålagts att göra det (om jag nu har rätt i mitt antagande).

Låt Pärson vara homosexuell utan att bli en talesperson för alla homosexuella. Det är såklart utmärkt om hon tar ställning, på samma sätt som det även vore utmärkt om Sandahl i egenskap av semikändis och krönikör gjorde det. Men man har ingen större skyldighet att göra det för att man själv är homosexuell, kampen för lika rättigheter angår oss alla och är allas vår skyldighet att driva efter bästa förmåga.

Birros nya krönika.

Ah, Marcus Birro har skrivit en ny krönika. Läs den här.

Den handlar om att Sverige är ett land i förfall på grund av att vi saknar gudstro!

Orkar ej författa ett svar men såhär såg jag ut när jag läste krönikan.

Av någon anledning blev jag faktiskt förvånad över denna krönika Jag trodde inte att han var så dum i huvudet, jag trodde inte att han skulle kunna klämma ur sig något såhär pissigt. Men Birro upphör aldrig att förvåna och överträffa sig själv.

Eller så var det bara jag som hade förträngt hur dum i huvudet han är.

Varför jag tyckte det var bra att Birro skrev den där krönikan.

Rörande Marcus Birros krönika om gud i den kristna tidningen Dagen så har ju funderat en del och kommit fram till att jag faktiskt tycker att det var himla bra att Birro skrev den. Inte ofta det sker, ska tilläggas. Marcus Birro förklarar hur fel det är när människor omtolkar gud till vad som passar dem för stunden.

Varje gång jag läser eller hör någon hävda att Gud inte dömer, att helvetet inte finns, att det onda är en bluff, att aborter alltid är en rättighet och att livet som växer där inne inte är ett liv utan livmoderinnehåll, när jag hör framträdande läkare tala om aktiv dödshjälp som en rättighet, då inser jag att vi kristna och troende måste börja stå upp för vilka vi är.

En form av religiositet jag har svårt för är den typen av religiösa som fritt omtolkar läran så att den ska passa perfekt in i hur dem vill att den ska vara. Som lättvindigt ignorerar stora delar av budskapet i de religiösa texterna och liksom plockar de bitar de gillar.

Egentligen har jag inte svårt för detta fenomen i sig, det är när det används som försvar för religion i en större kontext som jag bli upprörd. ”Religion i sig behöver inte vara dåligt, se bara på den här personen som har valt att tolka religionen på det här spännande sättet”, säger man, och tillintetgör på så vis effektivt den kritik som faktiskt behöver riktas mot flera religioners grundsatser. Att vara till exempel kristen måste innebära något mer än att man bara lite diffust tror, då kan man väl lika gärna kalla sig spirituell.

Svenska kyrkan har blivit mindre och mindre extrem genom åren. Detta är inte för att man på sista tiden upptäckt att det som man trodde att bibeln ville ha sagt inte stämde, det beror på att det finns en bred folklig opinion emot de idéer man strukit ur programmet. Bibeln säger alltjämt att homosexuella och otrogna ska straffas, att kvinnor inte ska bli präster, att onani och abort är synd och så vidare. Kyrkan har aldrig varit en hjälp på traven för att liberalisera samhället och tvätta bort unkna kristna värderingar, den har bara, ofta motvilligt, följt efter resten av samhällsutvecklingen. Att tro att kristendomen skulle vara någon slags progressiv kraft i samhället bara för att svenska kyrkan, efter stora påtryckningar, blivit mer liberala är en sammanblandning mellan orsak och verkan. Det är helt enkelt inte så det ligger till.

Så jag tycker att det är himla bra att någon tar upp detta med att kristna borde stå för sin tro för det håller jag verkligen med om. Om fler kristna stod upp för att de tycker att abort är fel för att livet är heligt, att äktenskapet ska vara något mellan man och kvinna, att präster borde vara män och så vidare så tror jag att kristendomen skulle försvagas starkt i samhället. Strunta i tabut! Detta är ju trots allt något som många kristna tror är den allsmäktiga gudens åsikt i frågan.

Sedan finns det väl kristna som inte tror såhär, som har en annan tolkning av läran, men om man är i den situationen så tycker jag att man ska vara mer ärlig med kristendomens arv och att ens egna tolkning bygger på att man har plockat de delar man gillar. Att det visst finns belägg för att som kristen anse att homosexuella inte ska få gifta sig men att man helt enkelt valt att bortse från den biten eftersom man har andra värderingar i frågan som väger tyngre.

Nu väntar jag bara på den obligatoriska självömkande krönikan.

Jag fattar inte hur Marcus Birro resonerar. Hur kan en människa vara så otroligt världsfrånvänd att man inte fattar hur det är ett jävligt stort problem om man som ledare för ett debattprogram kandiderar till en roll som partiledare. Han tycker att han ska få ”en chans” att ”rätta till felet”. Han hade fan sin chans men valde tyvärr att sumpa den genom att göra ett otroligt ogenomtänkt utspel. Hade han haft en uns professionalism så hade han i alla fall frågat tv4 innan han gick ut med sin kandidatur.

Nu riskerar han att behöva flytta från lägenheten som tv4 har ordnat åt honom, vilket såklart är föremål för gråt och tandagnisslan. Det stör mig att han inte fattar hur extremt priviligerad han är som ens har fått möjligheten att vara programledare och få sin lägenhet fixad av jobbet, att han anser sig orättvist behandlad nu uppfattar jag faktiskt som riktigt hånfullt.

Nu väntar jag bara på hans självömkande krönika rörande detta. Troligen kommer den att levereras med inslags av så kallad ”jantelagskritik” eftersom Sverige är ett så jävla inskränkt land eftersom vi misstror Birros förmåga att bedriva objektiv journalistik samtidigt som han kandiderar som partiledare. Kanske även någon svada om hur vi diskriminerar kristna i detta land. Vad vet jag. Att det inte kommer någon krönika alls ser jag däremot som extremt osannolikt.

Platons fucking idé om humor.

Herre. Jävla. Gud.

Detta är bara för roligt. Jag skrattar så jag gråter.

Marcus Birro hade ju för några dagar sedan ett relativt uppmärksammat utspel där han skrev en krönika om att han kände sig hotad av en flicka som satt i rullstol och bad om hjälp (här skrev jag om det).

Traumatiskt nog för Birro var hon inte rullstolsbunden utan fejkade bara =(. Dessutom hade hon konstiga öststatsmän bredvid sig. Marcus Birro förlorade sin tro på mänskligheten i allmänhet och öststatsmän i synnerhet. Mer idiotisk krönika får man leta efter.

Nu har det kommit fram att Marcus Birro hamnade rakt i inspelningen av ett TV-program som heter ”varning för barn”. Arrangemanget var ett dolda kameran-inslag. Tydligen var de som var med flickan produktionsteamet, vilket bestod av två killar och två tjejer. Satan vad jag vill veta deras nationalitet! Bara för att få reda på om det var några öststasmän eller om Birro helt enkelt blev förledd av sina fördomar om att allt som är obehagligt är från öststaterna.

Den mannen alltså. Vilket jävla allvar han tar sig själv på. Det är för mycket för att jag ska kunna hantera det. Jag tänker på hans nästa krönika. Jag tänker mig att den kommer handla om hur media utnyttjar stackars människor på gatan och använder dem som försökskaniner i elaka sociala experiment, bara för att tjäna pengar. Säkert kommer han åberopa lagar och ”ansvar” för att få bukt med detta.

Herregud vad jag kommer skratta gott då.

Du förstår Linda, markaden styrs av tillgång och efterfrågan…

Åh herregud, det är när jag läser sånt här som jag bara får lust att sätta mig med Linda Skugge och bara lugnt och sansat förklarar hur marknadne fungerar. Tillgång och efterfrågan, konsumtion, låg- och högkonjunktur och så vidare.

Jag har extremt svårt för denna extremindividualism som vuxit fram. Individen är allt, du kan aldrig skylla på samhället, arbetslösheten, dina föräldrar eller något annat, du kan bara skylla dig själv för precis allt. Om man inte har jobb är det för att man inte vill tillräckligt mycket! Alla kan bli entreprenörer! Alla kan lyckas! Alla kan ha en månadsinkomst på 50 000! Jag vet, vi skiter i att stimulera ekonomin och anställer istället jobbcoacher, för det enda det handlar om är att folk inte vill jobba tillräckligt mycket!

För den enskilda individen kan ”positivt tänkande”, ambitioner och arbetsglädje säkert vara skitbra, men på ett samhällsplan är det en förödande inställning. För det den gör, det är att radera alla spår till politisk medvetenhet och engagemang, för det är ju aldrig aldrig fel på samhället, ens uppväxt eller den kontext man befinner sig i, det är bara en  själv och ens jävla inställning det är fel på. Tänk positivt så spelar det ingen roll att du blir vräkt, uppsagd på grund av ekonomiska problem eller att din farsa våldtog dig som liten. Om du tänker positivt så fixar sig allt.

Faktum kvarstår ju att det alltid måste finnas de som är sämst och när ett företag fyllt sitt behov så anställer de liksom inga fler hur bra de än är. Hur säljande leende du än har så finns det fortfarande bara ett visst antal kassor och stekbord på Mcdonalds, och bara ett visst antal kunder som är intresserade av en hamburgare. Och även om du ökar försäljningen så finns det bara ett visst antal kronor som folk är villiga att konsumera, och även om du ökar det antalet kronor så finns det ett begränsat antal naturresurser eller ett begränsat antal timmar folk kan lägga på att lyssna på musik eller läsa din jävla krönika och konsumtionssamhället kan inte bara expandera i all evighet, det måste ta slut. Men framförallt är ekonomi en betydligt mycket mer komplicerad process än vad Linda vill göra gällande.

Även Hanna Friden och Isabelle Ståhl skriver vettigt om detta. Jag kan framförallt hålla med Isabelle i att men idag inte bara antas göra sitt jobb, utan även vara nån jävla imagebyggare för företaget. Ha ett säljande leende och så vidare. Och alla vill inte att deras jobb ska vara deras jävla liv, vissa vill bara vända lite hamburgare eller sortera lite papper och sen bara gå hem och vara klar. Alla vill inte lägga själ och hjärta i sitt jobb.