Etikett: kroppsideal

Man kan faktiskt komma till ro med sig själv utan att tycka att man är helt perfekt på alla punkter.

Jag älskar när Kissie tänker till. Detta är alltså inte menat att vara hånfullt, jag tycker seriöst att det är trevligt när Kissie kommer med sina funderingar. Här skriver hon om dejtingsidor för fula.

Men ang sidan igen, fyfan vad töntigt!! Stackarns männsikor som signar upp sig på sidan då? Fatta hur sjukt dåligt dom måste må över sig själva? Dom är inte redo att dejta alls tycker jag, man måste älska sig själv innan någon annan ska kunna göra det. FAKTA!

Jag tycker faktiskt att det är en sjukt bra grej att det finns sidor för människor som vet att de är fula. För face it: man kan vara ful, rent objektivt. Sedan så brukar man hitta något vackert i människor man älskar oavsett, men man kan verkligen ha ett utseende som är oattraktivt för det stora flertalet vid första anblick.

Att man då kan komma till ro med det och ba: ”ok, jag är ful. Nu gör jag det bästa av mitt liv ändå” tycker jag är en himla bra grej. Ens välmående behöver faktiskt inte bygga på hur man uppfattar sitt eget utseende, det finns så mycket annat i livet. På samma sätt som man kan acceptera sina intellektuella tillkortakommanden (vilket jag personligen har svårt att begripa att folk gör, men ok) så kan man också acceptera ett ofördelaktigt utseende.

Kissie försöker få det till att ingen är ful men det fattar väl alla att hon inte tycker. Hon verkar tro att nyckeln till att älska sig själv ligger i alla älska sitt utseende och det är väl lite det som är så sorgligt. Man kan faktiskt komma till ro med sig själv utan att tycka att man är helt perfekt på alla punkter.

Idag är det så jävla tabu att påpeka saker man ogillar med sitt utseende. Så fort man gör det så får man en störtflod av ”nejmen du som är så soet” trots att man verkligen inte har några som helst problem med att vara lite småful eller fet. Folk antar att det spelar så himla himla stor roll hur man ser på sig själv utseendemässigt men för alla så gör det faktiskt inte det. Detta ständiga tjat om att alla är snyggast i världen kan nog vara jävligt kontraproduktivt tror jag, för det befäster bara iden om att utseendet är allt man har.

Varför kan inte vanliga tjejer få vara sexiga?

Veckorevyns nya tilltag size-hero som jag innan skrivit om här har fått många reaktioner, bland andra Daniel Nordströms helt efterblivna. I tidningen viker redaktionsmedlemmarna ut sig, omslaget pryds av en överretuscherad Molly Sandén och ett löfte om att få reda på hur hon fått sin drömkropp.

Den konstigaste reaktionen måste vara Alex Schulmans, som klagar på att Veckorevyn minsann inte alls vill göra något åt problemet utan bara vill tjäna pengar genom att utannonsera den nya ”bli smal”- metoden LYS* på omslaget tillsammans med text som utlovar tips om hur Molly fick sin perfekta kropp. Som jag förstått det så är LYS*-metoden i själva verket retuschering om omslagets syfte är att få läsaren att tänka till över sina ideal, när de blir besvikna för att ingen verklig supermetod presenteras. Jag tycker det är skitsmart! Ärligt talat, jag hade lätt tänkt till om jag köpt tidningen på grund av de rubrikerna.

Att veckorevyn vill tjäna pengar är knappast en hemlighet, men det förhindrar inte att de kan göra ett bra jobb och att de har ett visst engagemang i det. Ungefär som om allt kommersiellt per praxis skulle vara dåligt på något vis. Som om jag skulle säga: ”Paradise hotel eller Skynda att älska är inte bra, Alex Schulman vill ju bara tjäna pengar!”. Det är en självklarhet, men det kan vara bra underhållning för det!

Pyttis skriver också om det och tycker att det är fel att de har satt en retuscherad tjej på omslaget, hon tror att effekten hade blivit större om det inte gjort det. Jag håller inte med, jag tycker att kampanjen är smart just eftersom vi tvingas reflektera över vad som säljer och varför. Ändamålen helgar medlen. Deras budskap är ju att ingen människa, inte ens heta tjejer, ser ut sådär i verkligheten. Men att alla kan vara snygga ändå, på sitt sätt.

Av Linus Fremin lyfts bloggen kroppsbilder, där vem som helst kan lägga ut en bild på sig själva, fram som ett bättre alternativ. Kroppsbilder är förvisso ett mycket bra och hedervärt initiativ som jag gillar, men jag tycker inte att de fyller samma funktion. Kroppsbilder handlar om att se kroppar för vad dem är i vardagen, veckorevyns kampanj handla rom att vara stolt över och vilja visa upp sin kropp trots att den inte är perfekt. Hanna skrev i ett inlägg angående detta om att vanliga kroppar alltid framställs på ett tråkigt sätt, de får inte vara sexiga eller utmanande utan bara vanliga. Det är sant! Alltid när det skrivs om vanliga kroppar så framställs de på ett tråkigt sätt. Det man tänker då blir ju snarare: jaha, sådär boring ser man ut om man har en normal kropp, kul för mig!

Det är kanske trist med det är sant: folk i regel vill vara åtråvärda och sexiga, kanske speciellt veckorevyns målgrupp. Därför är det skitbra att visa att även dem med helt normala kroppar kan vara det också. Sen jag började fota självporträtt så har jag själv reflekterat över det. Det är skönt att veta att även om man för det mesta inte är det, så kan man faktiskt vara jävligt snygg om man lägger manken till. När jag har mina värsta sunkdagar kollar jag på bilder där jag ser bra ut, och tänker att jag inte går omkring och är skitful dagarna i ända. Inte för att skönhet är mitt enda mål här i livet, verkligen inte, men alla påverkas vi av hur vi ser ut och det är skönt att veta att man kan vara snygg om man fixar till sig lite.

Olika målgrupper kräver olika strategier och alla som bryr sig bör göra vad de kan för att hjälpa till istället för att klaga. För mig funkar kroppsbilder skitbra, men för andra så är nog veckorevyns kampanj toppen! Om jag hade läst veckorevyn hade jag troligen blivit påverkad av den.