Etikett: kvinnlig

För ful för att ha en åsikt om patriarkatet.

IMG_20140421_170809En sån där grej en ofta får slängd i fejset som feminist är hur oerhört ful en är, något som av någon anledning gör ens åsikt om patriarkatet mindre legitim. Jag har funderat en del på detta med vad fulhet och snygghet är. När jag rakade av mig håret så fick jag betydligt fler kommentarer om att jag ”såg ut som en man” och liknande. Detta kan jag tycka är intressant eftersom det ju uppenbarligen är mitt beslut att ha just en kortklippt frisyr. Jag inser såklart att det är något som kan ge mig en mer ”manlig” eller i alla fall mindre ”kvinnlig” framtoning, på samma sätt som min klädsel (vanligtvis jeans och hoodie), att jag inte rakar mig eller att jag i princip aldrig sminkar mig gör det. Jag ägnar mig helt enkelt ganska lite tid och energi åt att göra mig till ”kvinna”, något som är provocerande i mångas ögon. Måhända tycker vissa att jag också är oerhört ful bara sådär, men jag tvivlar på att det är det främsta skälet till kommentarerna utan tror snarare att det upplevs som provocerande med en person som tar avstånd från vissa former av kvinnlighet både i ord och handling.

För mig har det varit väldigt skönt att släppa grejen med att i olika sammanhang försöka ha någon slags ”kvinnlig” framtoning. Sedan jag slutat försöka tygla min kropp på olika sätt, i form av utseendemässiga ingrepp eller att försöka ändra mitt uppförande så att det ska framstå som mer kvinnligt, så har jag blivit mycket mer bekväm med hur jag faktiskt ser ut. Jag kan vara nöjd med mitt utseende på ett helt annat sätt än innan, kan känna att det är såhär jag ser ut istället för att mäta mig själv mot mallen ”kvinna”. Detta är såklart inte alltid, men för det mesta.

Detta har också gett mig en ganska mycket mer avslappnad inställning till mitt utseende, innan så kunde det växla mellan hybris de dagar jag kände mig kvinnlig nog och självhat de dagar jag inte tyckte mig passa in i mallen. Nu jämför jag mig för det mesta bara med mig själv, och det ger en ganska mycket mer jordnära inställning till det hela. Jag kan önska att jag hade mer eller mindre av det ena och det andra på min kropp, men jag har i regel ingen yttre måttstock eller ideal som jag förhåller mig till. Jag ser inte andra kvinnor och tänker att de är snyggare än vad jag är eller att jag önskar att jag såg ut som dem.

Jag har också kommit fram till att det här med att uppfatta folk som snygga/fula ändå är en väldigt subjektiv upplevelse. Jag har tänkt på det när jag själv börjat reflektera mer över vad jag attraheras av, och att det inte har så mycket att göra med vad som generellt lyfts fram som attraktivt. Typ att jag kan se att någon är snygg rent ”objektivt” (alltså enligt rådande ideal) men själv inte attraheras av det. Jag tänker mig att det är så de flesta andra fungerar liknande. Hela grejen med att vara ”snygg” har därför blivit lite mindre betydelsefull, avdramatiserad helt enkelt.

Vill bara säga att det är helt jävla fantastiskt att tycka att det känns helt okej om en framstår som ful i någons ögon, att helt enkelt inte bry sig så jävla mycket om det. Det är också skönt att slippa den där ständiga jävla pressen på att vara ”kvinnlig” som jag gått omkring med precis hela tiden innan. Jag rekommenderar det verkligen!

För att krossa utseendeidealen måste vi först krossa liggbarhetsmyten.

När jag bodde i Bryssel hade jag inte sex på ungefär ett år. Jag hade precis blivit dumpad av mitt ex och var inte särskilt sugen, och när sorgen hade börjat lägga sig så orkade jag inte anstränga mig. Jag skrev och pratade en del om detta och fick ofta höra olika ”tips” om hur jag skulle göra för att få ligga. Det kunde röra sig om att jag skulle sminka mig oftare, le mer, gå ner i vikt och så vidare. Det är enkelt! Att jag kanske helt enkelt inte tyckte att det var så viktigt att ligga att göra de här sakerna slog uppenbarligen inte dessa personer.

När en diskuterar utseendeideal så tas ofta detta med liggbarhet upp. Det går inte att göra något åt utseendeidealen för det är biologiskt betingat att alla vill ha sex, och då är det så som ”reglerna” ser ut. Inget att göra något åt helt enkelt. På detta sätt förklaras utseendehets biologiskt och legitimeras därför genom att vara oundviklig. På grund av detta ser jag det som relevant att diskutera liggbarhet.

Talet om liggbarhet innehåller tre stora problem enligt mig. Det första är att liggbarhet inte nödvändigtvis hänger ihop med hur mycket sex en person faktiskt får. Många personer gör sig liggbara utan att faktiskt vara ute efter att ligga. Andra får en massa sex utan att passa in i den konventionella mallen för liggbarhet. Snarare handlar det om att få sexuell bekräftelse, att bli åtrådd. Detta tror jag främst gäller för kvinnor som ju anstränger sig mycket mer för att se bra ut, samtidigt som det anses dåligt att vara för på i sexuella sammanhang. Av alla män som visar en uppmärksamhet för ens utseende ligger en kanske med 1 %, ändå går en in för att tillfredsställa alla männens blickar. Jag har mer och bättre sex nu än när jag ansträngde mig för att vara liggbar, främst för att jag har en etablerad relation och för att jag själv har mer lust till sex nu, delvis på grund av bättre självförtroende som kommit sig av mindre utseendehets.

Det andra problemet är att det finns en etablerad tolkningsram kring vad en liggbar människa är. Det finns såklart variationer inom denna, men det är fortfarande vissa egenskaper som räknas in i liggbarheten. Här tillmäts ofta utseendet en orimligt stor del, i högre grad för tjejer än för killar. Det finns också en idé om en sexuell hierarki där alla människor anses ha ungefär samma position i alla andra människors ögon. Att alla har en massa olika idéer om vad som är attraktivt tas inte riktigt hänsyn till utan alla placeras på en liggbarhetsskala som sätts utefter rådande skönhetsideal. Den som menar sig uppfatta andra saker som attraktiva misstros ofta. Min utsaga att jag inte värderar klassiskt manliga egenskaper så högt har tagits som ett sätt att rationalisera det faktum att jag är för oattraktiv för att få ligga med männen högre upp på skalan, men inte vill erkänna detta för mig själv. Att jag helt enkelt kan ha andra sexuella preferenser än de som förväntas anses inte trovärdigt.

Det tredje problemet är att det inte anses acceptabelt att inte vara ute efter att vara liggbar. Även den som uttalat inte är intresserad av att ligga värderas utefter ”liggbarhet”. Detta fick jag som sagt erfara under mitt liggfria år. Människor ville, trots min uttalade önskan att inte ligga, ändå pracka på mig olika ”tips” om hur jag skulle göra för att få till det. Även på ett mer generellt plan så är det inte ovanligt att det pratas om människor i termer av liggbarhet, till exempel vilka utseenden, kläder och beteenden som är ”sexiga” eller ”osexiga”. Jag kan inte se detta som något annat än ett försök att få människor att värdera liggbarhet så högt som en ”ska” göra vilket i praktiken innebär högre än mycket annat. Om en hade kunnat välja bort att vara liggbar så hade de snäva ramarna kring vad liggbarhet är fortfarande varit ett problem, men inte ett lika stort sådant. Att alla ska pressas in i liggbarhetshetsen oavsett om de vill eller inte gör det ganska uppenbart att det inte handlar så mycket om liggbarhet som om utseendeideal i största allmänhet, fast det maskeras i något ”naturligt” och därmed legitimt.

Att inte vara intresserad av att ligga tolkas ofta som att en egentligen vill men inte får på grund av att en är ovärdig på olika sätt, och tolkar en det så blir det såklart rationellt att ge ”tips”. Generellt så vet nog folk hur de ska göra för att vara liggbara, men tycker helt enkelt inte att det är värt det. Om jag går tillbaks till mig själv så innebär liggbarhet att konsekvent göra våld på mig själv genom att lägga mer tid på mitt utseende än vad jag egentligen vill, ägna mig åt saker jag inte tycker är intressanta (till exempel gå på krogen) och bete mig på sätt som anses ”attraktiva”. Det är klart att det finns personer jag gärna hade haft sex med om tillfälle bjöds, men jag tycker helt enkelt inte att det är värt besväret eller förlusten i självrespekt det skulle innebära. Kanske hade denna förlust varit mindre om jag var skapt annorlunda och haft en ”kortare väg” till målet, men nu är det inte så. Det är ju inget märkligt i att välja bort saker en inte tycker är värda så mycket ansträngning som de skulle kräva.

Att inte ligga, ”dejta” eller ägna mig åt något liknande under all den tiden var befriande på många sätt. Jag slutade tänka i termer att jag skulle göra mig attraktiv för att nå ett särskilt mål, vilket gjorde det möjligt att skippa en massa skönhetsrutiner jag innan upprätthållit för att vara liggbar. När jag sedan började ligga igen skedde detta utan att jag började med alla dessa rutiner igen, så en får väl bara anta att det inte var grundläggande för att få sex.

Liggbarhet handlar inte bara om möjligheter till att få sex utan också om att tillfredsställa den manliga blicken och få bekräftelse som kvinna, alltså som könslig varelse. Genom att vara liggbar enligt de liggbarhetsnormer som råder som bekräftar en en stor del av sin identitet, nämligen den könsliga delen. Att män visar ett sexuellt intresse för en som kvinna innebär att de bekräftar ens könsidentitet, vilket är en väldigt viktig del av de flestas självbild. Liggbarheten handlar alltså inte bara om något slags oförfalskat behov av att bli sexuellt tillfredsställd utan också om ett socialt behov att få vissa delar av en identitet bekräftad.

För att bryta utseendeideal så måste även liggbarhetsmyten krossas, eftersom denna är en viktig komponent i att legitimera utseendehetsen och få den att framstå som naturlig och omöjlig att bekämpa. Så länge vi legitimerar utseendehets med att det är så det ”sexuella spelet” fungerar så kommer vi inte att kunna problematisera den på ett grundläggande nivå, utan kritiken kommer att landa i antingen att de extrema fallen är ett problem eftersom det då ”gått för långt” eller i att vissa utseendeideal är suboptimala ur ett liggbarhetsperspektiv (som till exempel alla dessa bilder på hur ”kurviga” (=väldigt smala men utan att benen sticker ut) kvinnor är så mycket attraktivare än supersmala på ett tydligt sätt visar), och då sitter vi fast. Det är viktigt att vi slutar med den slentrianmässiga reproduktionen av myter kring sex, sexighet och liggbarhet för att kunna komma till bukt med detta.

Skäringer, fördomar mot feminister och kvinnlighet.

Som ni säkert har hört talas om så har Skäringer sagt att hon inte är feminist. Det är hemskt tråkigt tycker jag, eftersom Skäringer verkar vara skarpsinnig och dessutom är en person som inspirerat många till att tänka mer kring kön, sexualitet och så vidare. Som jag förstått det kretsar mycket av hannes böcker och föreställningar kring just feministiska frågor, som kroppshat och sexuellt våld. Därför kommer det som en överraskning att Skäringer inte kallar sig feminist.

Det är klart att en kan strunta i att vara feminist och sådär, vad jag däremot tycker är otroligt tråkigt är sättet Skäringer motiverar det på. Det gör hen nämligen genom att tala om ”Fittstim” (som för övrigt inte är något ord som feminister uppfunnit, utan boken fick sitt namn efter att Lo-ordföranden Malm hade använt ordet nedsättande om feminister) och ”hår”. Genom att göra detta stärker hen två myter kring feminist en nästan alltid blir konfronterad med, dels den om att alla feminister är håriga och att hår är feminismens viktigaste fråga och dels den om att feminister är vulgära och springer omkring och pratar om fittor hela tiden. Detta gör mig så trött.

Givetvis så hyllas Skäringers uttalande av andra personer som känner sig tvungna att ta avstånd från feminismen, som till exempel detta spännande inlägg jag hittade. Där står bland annat:

Jag har ingenting emot feminism men jag verkligen avskyr dessa konstanta överdrifter extremfeministerna använder sig av. Överanvändande av vulgära, slabbiga ord. Verbala våldsamma tendenser. Tron i att de biologiska skillnaderna inte betyder ett skvatt. Jag tycker de feministerna (extremisterna)  trashar ner kvinnor i allmänhet, får oss att framstå som slabbiga, vulgära och ohyfsade, okvinnliga. Jag menar så jävla fräscht är det inte att i tid och otid höra dessa människor bröla ur sig “Det är min fitta och jag gör vad jag vill med min egen jävla fitta”-“Det är inte bara män som har rätt att gräva sig mellan benen, det kan jag göra också och köra upp fingrarna under näsan på första bästa man sedan”- Småkukade män som bla bla och bla bla skulle avrättas, de tillför inget!” . Det är slabbigt, vulgärt, ohyfsat, ingenting som på något sätt visar att man är en “stark kvinna” eller “modig kvinnokämpe”.

Det här är så himla himla intressant. Av de exempel den här personen tar upp så har jag bara hört det första sägas av en feminist, och jag har väldigt svårt att se vad som skulle vara problemet med att säga att en gör vad en vill med sin egen fitta. Sedan kan en såklart invända emot svordomar, men skriv då ett inlägg om det istället för feminister. Jag utesluter såklart inte att det kan finnas feminister som sagt de saker som exemplifieras i texten, men jag menar att det absolut inte är vanligt förekommande, ens bland ”extrema feminister”. Det är inte representativt för feminismen på något vis.

Men fundera nu på resonemanget här. Problemet med oss feminister är alltså att vi får kvinnor i allmänhet att framstå i dålig dager genom att få ”oss att framstå som slabbiga, vulgära och ohyfsade, okvinnliga”. Okej. Så en enskild och ganska liten grupp kvinnor får alltså världens samlade kvinnor, hälften av jordens befolkning, att framstå som ”slabbiga, vulgära och ohyfsade, okvinnliga” genom att själva använda ett ovårdat språk. Vad säger detta om världen?

Har ni någonsin hört en man som beter sig illa få kritik för att han får alla män att framstå som idioter? Troligen inte. Detta beror på att en som man inte anses respresentera alla män. Detta beror på att män i vårt samhälle så att säga står modell för den mänskliga. De blir inte generaliserade på samma sätt som kvinnor blir. Jag har till exempel läst mycket kritik mot Ström, men aldrig varit med om att någon anklagat hen för att få alla män att framstå som dumma i huvudet.

Vidare skrivs det att det är ”extremisterna”, alltså de feminister som skrivits om innan som i alla fall jag inte har hunnit stöta på än under mina år som aktiv feminist, som är feminismens verkliga fiende och förstör för alla ”riktiga” feminister.

Jag tycker Robert och liktänkande faktiskt ska ge sig på extremisterna vars “jämställdhetsarbete” verkligen förstör för de riktiga feminister som finns. De riktiga feministerna syns nämligen inte längre, det är alltid de som skriker högst som syns. Det som hatar mest. De som är mest vulgära.  Extremismen har tagit över feminismen.

Alltså nja. Det är klart att det finns en massa olika feminister med olika åsikter och ibland kan det ställa till problem för en som feminist när en ställs till svars för vad andra feminister sagt. Men problemet i grunden är ju knappast att feminister har olika åsikter utan att människor är så jävla måna om att generalisera just när det kommer till feminism. En rörelse måste få, och borde vara, diversifierad. Det leder egentligen till en massa bra saker, såsom ideologisk utveckling och inbördes kritik.

När människor har detta extrema behov av att generalisera kring hur feminister är och alltid ställa alla feminister de träffar till svars för något som andra feminister sagt eller gjort (eller för den delen inte sagt eller gjort, som ju också är ganska vanligt förekommande) så är det ett problem. Problemet är dock inte diversifieringen utan den som generaliserar. Men givetvis är det feministernas fel att folk har fördomar om dem, på samma sätt som det är invandrares fel att folk är rasister eller kvinnor fel att folk hatar kvinnor.

Att det skulle kunna vara den person som sitter på alla dessa fördomar som har fel och borde ta sig en titt på hur verklighetens feminister ser ut, resonerar och agerar, det slår dem såklart inte. Nejnej. Det är alltid feministerna som ska ändra sig för att de ska sluta ha fördomar.

Vidare skrivs detta om feminismen:

Nämligen att kvinnor får idag inte vara kvinnliga, biologiska skillnader viftas bort som trams, de får inte gilla män för då är de förrädare, då är de svikare. Man ska helst vara som en jävla grottmänniska, bröla “fitta, kuk och jävla Breivikare” på både in och utandning.  annars är man ingen kvinnokämpe. Då är man en som slickar patriarkatet i röven. Och jag säger bullshit.

Väldigt intressant även detta. Samtliga feminister jag känner, mig själv inkluderad, har relationer med män. Antingen kärleksrelationer eller vänskapsrelationer, ofta båda delarna. Själv så umgås jag till övervägande del med just män. Vad jag däremot ogillar är en viss typ av socialt konstruerad manlighet, på samma sätt som jag ogillar den kvinnliga motsvarigheten till detta. Jag har aldrig hört någon feminist säga att någon ”slickar patriarkatet i röven” för att hen gillar män. Däremot när någon skriver en jävla hyllningstext till patriarkala normer och strukturer, då tycker jag nog att det kan vara på sin plats. Men det är inte samma sak att tycka om patriarkala strukturer och att tycka om män, hur mycket vissa än försöker lura i oss det.

Sedan blir jag också förbryllad över denna önskan att det ska vara så jävla fräscht hela tiden. Varför i allsin dar ska vi hålla på och måna om att framstå som fräscha när vi har ett jävla patriarkat att bekämpa. Anklagelsen i sig bygger ju på en patriarkalt konstruerad bild om hur kvinnor bör vara. Visst, var feminist men var inte så satans ofräsch och skrikig utan var istället behaglig och vän. Kvinnor ska aldrig vara till besvär. Det är så tragiskt att en av den vanligaste kritiken mot feminismen tar sitt avstamp just i patriarkala förväntningar på hur kvinnor bör vara.

Istället för att klaga på att feminister får kvinnor att framstå som ofräscha och okvinnliga så kan du istället fundera på varför du har dessa farhågor. Varför skulle en liten grupp kvinnor agerande säga något om kvinnor som grupp? Varför är det så farligt att framstå som ofräsch och okvinnlig? Och framförallt: vad är det att vara okvinnlig? Borde inte vad som är kvinnligt och inte avgöras utifrån vad kvinnor faktiskt ägnar sig åt och inte någon slags uppdiktad idealbild? Att beskylla kvinnor för att vara okvinnliga faller ju på sin egen orimlighet, ty allt kvinnor gör borde ju rimligtvis också vara kvinnligt. Att det är möjligt att använda en sådant språk bevisar i sig en uppdelning i kvinnligt/manligt som saknar täckning i den verkliga världen.