Etikett: kvinnohat

Internaliserat kvinnohat.

Det blir tydligt när jag försöker ha en någorlunda rimlig relation med någon vilka enorma mängder kvinnohat jag har internaliserat. Jag känner djup skam över så många relationsbeteenden som jag sett som ”kvinnliga”. Till exempel; att ta mycket ansvar och ”gå upp” i relationen, vilket jag förknippar med att vara osjälvständig, beroende och att gå in i en klassisk kvinnoroll där en ger en massa. Att vara ”svag” och typ gråta eller behöva stöd och/eller närhet.

Detta är barriärer jag måste övervinna för att kunna leva i nära relationer med andra, och det är verkligen inte enkelt. Det är liksom en skam som sitter så oerhört jävla djupt och har format hela min självbild. Det gör det svårt att ha något slags rimligt förhållningssätt till de här grejerna. Det är ju inte alltid positiva beteendemönster det rör sig om, men om en går omkring och är uppfylld av skuld inför något så går det liksom inte att arbeta med på ett konstruktivt sätt.

Samtidigt ger motsatta beteenden mig en känsla av skuld, eftersom jag ändå tänker att det är min ”plats” att göra på det sätt jag lärt mig. Det har varit min plats, men det har varit en plats som är lägre. Och det är ju så kvinnor behandlas i samhället i stort; de har en plats som på sätt och vis upp upphöjd, samtidigt som den ständigt nedvärderas. Det är liksom en viktig del av samhällsbygget, men det är ändå lägre och skapat för den som har mindre individuellt att bidra med. Det är skapat för den som är dömd att kräla i återupprepning och upprätthållande.

Det ultimata vore ju att kunna ha plats för båda två. Att ha plats för att både bry sig om andra och bejaka de förmågorna men också att vara en individ och att få omsorg. Det är dock en balansgång som inte faller sig naturlig. Jag känner hela tiden att jag måste göra olika saker, visa omsorg och så vidare, för att ha något slags existensberättigande i en relation. Samtidigt känner jag skam för att ju uppfattar detta som min ”plats”. Helt enkelt; jag uppfattar att detta är min ”plats” eftersom jag är kvinna, samtidigt som jag skäms över att jag är kvinna och därmed förvisad till den här platsen. Jag känner skam inför hela min existens.

Vägen till att sluta hata andra kvinnor har varit att sluta hata mig själv.

Fick den här frågan för ett tag sedan:

Skulle inte du kunna skriva något om det här med att tjejer ofta tävlar och konkurrerar med varandra på ett osunt sätt. Hittade ett inlägg som tangerade det som handlade om tjejer som umgås med killar ”för att det är mycket rakare skönare jargong”, men jag tänker mer på detta att vi tidigt lär oss tycka illa om andra tjejer på ett sätt jag inte upplever att killar gör. Förstår du hur jag menar?

Jag förstår precis vad du menar, och har också känt det här hatet gentemot andra kvinnor.

Egentligen är det inte så konstigt att kvinnor hatar varandra, vi har ju hela livet blivit inpräntade med att kvinnor är sämre, att kvinnor gör fel, att kvinnlig vänskap är skit och så vidare. I ett samhälle där män har makten så blir det såklart viktigare att få bekräftelse av män, och därför är många kvinnor beredda att slänga sin vänskap med kvinnor i sjön så fort manlig bekräftelse hägrar. Jag har varit med i många könsblandade sammanhang där kvinnor har varit extremt pådrivande i baktalandet av andra kvinnor och kvinnliga egenskaper, och jag har själv gjort mig skyldig till detta. Det handlar om att försöka skapa distans mellan sig själv och den förtrycka gruppen, utmåla sig själv som bättre än de andra kvinnorna och samtidigt trampa ner dem lite mer i skiten. Men problemet med den här metoden är att en också drar ner sig själv, för om en försöker framstå som bättre för att en är ”okvinnlig” så kommer alla gånger en visar upp ”kvinnliga” egenskaper att vändas emot en. En kommer förakta sig själv så fort en ger uttryck för svaghet, irrationalitet, ytlighet eller vad det nu kan vara en har tagit avstånd från. Att hata andra kvinnor leder till självhat, och självhat leder till hat mot andra kvinnor.

När kvinnor väl försöker skapa systraskap så blir det ofta skjutet i sank av omgivningen. Det nedvärderas och förklaras ohållbart. Jag har flera gånger hört om mig och mina feministkompisar att det ”inte funkar” och att vi kommer ”börja bråka”. Alla konflikter kvinnor emellan härleds till att kvinnor helt enkelt inte kan ha relationer med varandra utan att bråk uppstår. Kvinnors vänskap tas sällan på allvar utan degraderas, mäns vänskap däremot beskrivs ofta som det vackraste som finns. Ni vet allt snack om ”bros before hoes” och liknande, det handlar ju om att degradera relationer med kvinnor och uppvärdera relationer män emellan. Motsvarande kultur finns inte bland kvinnor.

Jag tänker mig att det finns en liknande relationsdynamik i vänskapsrelationer mellan kvinnor och män som i heterosexuella kärleksrelationer, nämligen att kvinnor anpassar sig känslomässigt för att få relationen att fungera. Jag har aldrig kunnat tala med en man om vår gemensamma vänskap på samma sätt som jag kunnat tala med en kvinna, vilket har gjort att jag istället för att ”leva ut” konflikten internaliserat den i mig själv och tänkt att det är jag som ska ändra på mig eller ha ”överseende”. Mitt intryck är också att få män talar om sina relationer med varandra. Detta kan göra att relationer med män uppfattas som mindre konfliktfyllda.

För mig har vänskapen med kvinnor alltid varit den mest betydelsefulla och mest uppbyggande, relationer med män har varit betydligt mycket mer nedbrytande. Däremot har jag varit dålig på att värdera min vänskap med andra kvinnor, och ofta tagit den för given. Mina kvinnliga vänner har ändå alltid funnits där för mig, även då jag svikit, jag har alltid kunnat lita på dem. Mina manliga vänner har jag inte alls kunnat lita på på samma sätt. Men på ett sätt har jag ändå skämts för min vänskap med andra kvinnor, inte vågat leva ut den ordentligt.

Idag så skäms jag inte längre över att vara kvinna, och jag hatar inte heller andra kvinnor. Jag värderar min vänskap med andra kvinnor betydligt mycket högre än vad jag gjorde innan, jag har insett att den är väldigt betydelsefull för att jag ska kunna leva ett bra liv och att det är dumt att prioritera den lägre än relationer med män. Jag har också slutat offra kvinnor för att själv framstå i bättre dager inför män. Och jag har upptäckt att systraskap är så otroligt starkt när en låter det finnas, låter det betyda något. Vägen till att sluta hata andra kvinnor har varit att sluta hata mig själv och istället börja hata patriarkatet.

Fyra avslutande tankar.

Har fyra avslutande tankar kring Löwengrip och hens kvinnohjärna, som jag redan skrivit om två gånger idag (och jag som brukar tycka att en inte ska ge Löwengrip så mycket uppmärksamhet. Aja):

  1. Tänk er att det inte är Löwengrip eller kvinnor i allmänhet som ”överanalyserar” utan män som uttrycker sig som spån?? Jag vet, flippad tanke att något kan vara mäns fel, att det kan vara män som behöver ändra på sig. Men alltså, försök tänka denna tanke fullt ut: det kan vara mannens fel!!! Det kan vara män som inte är tillräckligt tydliga, inte uttrycker sig på ett finkänsligt sätt, och inte kvinnorna som överanalyserar och är överkänsliga. Nå, troligen är det väl båda parternas fel, men i dagsläget är det i princip bara kvinnans sida i det hela som problematiseras. Mannen ses som rationell och stabil, kvinnan som något slags känslomonster som spyr ur sig sitt känsloklägg.
  2. Fick följande svar när jag kommenterade under Löwengrips inlägg: ”Håller inte med om att det endast ständigt är kvinnor som ständigt ska försöka förstå männen. Det är precis lika vanligt tvärtom tror jag. Hur många gånger har man inte hört män beklaga sig över att det inte förstår vad kvinnor menar med det de säger?”. Nyckelordet här är ”beklaga sig”. Ja, jag har också hört många män beklaga sig över att de inte förstår kvinnor men det är också allt de gör, de försöker inte hitta orsaken eller lösningen till detta hos sig själva, utan konstaterar rätt och slätt att kvinnor är svåra att förstå, alternativt knäppa, och sedan återgår de till att snacka om något annat, alternativt gör någon ”rolig lista” över hur en ska förstå kvinnor, som innehåller geniala punkter i stil med ”ja betyder nej” och så vidare. Det är kvinnor som snackar om hur de ska anpassa sig, som förebrår sig själva, som försöker förstå män.
  3. Varför envisas människor som tycker att kvinnor och män är fundamentalt olika att ingå i könsblandade förhållanden? Detta verkar vara en jättedålig lösning. Varför inte vara tillsammans med någon som förstår en istället? Eller kanske ligga med folk av motsatt kön fast inte envisas med att bo med dem och så vidare? Så jävla jobbigt att dela sitt liv med någon som en inte kan kommunicera med utan att behöva ändra sitt sätt att tänka. Detta är verkligen en gåta när det kommer till människor som båda envist hävdar de fundamentala skillnaderna mellan män och kvinnor och dessutom alltid ska lyfta fram hur extremt soft det är att vara i ett monogamt heteroförhållande.
  4. Generellt tycker jag inte att en ska skuldbelägga kvinnor för att det upprätthåller patriarkala strukturer, men jag tycker verkligen att Löwengrip har ett ansvar här. Varför bidrar en person som säger sig vilja hjälpa ”unga tjejer” till bättre självkänsla till att få dem att hata sig själva genom att skriva den här typen av inlägg? För det är det det handlar om: kvinnohat. Att lära människor att kvinnor är mindre rationella bara för att de är just kvinnor. Varför gör Löwengrip detta? Jag tycker att det är tragiskt, speciellt då hen inte bara nedvärderar sig själv utan också uppmuntrar en massa andra unga tjejer att nedvärdera sig själva och varandra. Extremt dåligt inflytande.

Nå, detta om detta.

En studie i internaliserat kvinnohat.

Läser Löwengrips kommentarsfält och förfäras över den mängd internaliserat kvinnohat som finns där. Alla dessa kvinnor som uttrycker att de är mindre logiska, rationella och så vidare för att de ibland tolkar män på ett sätt som de inte var menat från männens sida. Och det är alltid alltid kvinnorna är är problemet.

Ska köra lite exempel nu:

Bella nu överanlyserar du.

En till på temat överanalyserar:

Haha, jag förstår precis vad du menar! Brukar också hålla på och överanalysera sådär.

Alltså det här ordet ”överanalysera”, vad ska det ens betyda? Kanske har Löwengrip missuppfattat det Spångberg säger men ”överanalysera” är ett så konstigt ord att använda för att beskriva detta. Hur kan en analysera för långt, se saker ur för många olika vinklar? Förmåga och vilja till analys är ju någonting bra, något en ska vara stolt över. Inte något en ska skämmas över.

Min kille hade kunnat säga exakt likadant och mena att säga nåt jättejättefint, utan att fokusera på formulering, medan jag direkt hade kopplat det som du och startat analyseringen. Det är tur man kan skratta åt det.

Ja, tur att vi kvinnor i alla fall har så mycket självdistans att vi kan skratta åt vår egen tokighet. Haha! Ojojoj så tokigt det kan gå när en har en dålig liten kvinnohjärna istället för en rationell och logisk manshjärna.

Jag förstår precis vad du menar, att kvinnor vanligtvis överanalyserar allting och väger in sitt känslomässiga klegga istället för att se på livet som det är.

Ja, klegga är verkligen ordet som vi ska använda för kvinnors känsloliv! En vidrig och äcklig smet som bara sväller och fastnar överallt. Stackars alla logiska och rationelle män som måste vada omkring i detta vidriga känsloklegg.

En tjej lägger alltid mer vikt vid specifika ord och formuleringar.

Gör vi? Vidare kan detta kanske bero på att män typ ofta är ganska fåordiga, vilket gör att den som vill ha mer information lätt försöker pressa ur mer än vad som finns där. Om män blev bättre på att förklara sig ordentligt så kanske detta problem inte skulle existera. Jag vet i alla fall att de gånger jag ”överanalyserat” har varit när män har antingen varit väldigt fåordiga eller motsägelsefulla, vilket har gjort att jag har försökt pressa ut så mycket information som möjligt ur det lilla som finns.

Hahaha! Jaaa det är lätt att vi kvinnor överanalyserar medan, som du skriver, männen menar exakt vad dom säger och inget annat. Oftast så försöker dom inte ge pikar eller gömma saker mellan raderna, medan vi kvinnor ofta kanske vill att någon ska läsa våra tankar!
Så Odd menade det han sa med kärlek men även logik, att det faktiskt finns en risk att förhållandet en dag spricker men att det inte förändrar hans syn på dig som mor till hans barn. <3

Männen menar alltså ”exakt vad dom säger”. Vad innebär det? Vad är det egentligen Spångberg säger? Det kan ju, som Löwengrip redogjort för, tolkas på flera olika sätt. Även om en man inte försöker ge pikar så spelar det ändå roll vilka ord en väljer att formulera sig med. Den här idén om att männens tolkning av orden skulle vara mer ”rak” och rimlig medan kvinnors tolkningar tar konstiga omvägar bygger ju rakt upp och ner på en förställning om att män ser saker ”som dom är” medan kvinnor tolkar in saker som inte finns.

Haha, men man förstår ju att han bara menade väl egentligen när man tänker som en kille ;):P så söt han är :D

Ja, Spångberg menade ju bara väl för hen ”tänker som en kille”. Så behöver Löwengrip inte bry sin lilla kvinnohjärna om det. Tokigt det kan bli när folk med helt olika hjärnor försöker kommunicera med varandra.

Kom igen nu kvinnor, inse att ni är fantastiska som har den här förmågan och viljan att förstå och analysera vad andra menar istället för att skämmas över den och tycka att ni överanalyserar. Sluta tro att det är mäns tolkning av saker och ting som är ”rakt på” och rationell, utan förstå att er är minst lika rimlig.

Ta ett steg åt sidan och stå ut med att du inte är universums centrum.

KimonIbland blir en så trött. Ett sådant tillfälle än när män inte kan stå ut med att saker för en gångs skull inte har dem som huvudpersonen eller visar upp deras perspektiv på hur världen ser ut. Ett klockrent exempel på detta är när Lundberg kände sig nödgad att uppmana folk till att ”inte glömma” att alla män inte hatar/våldtar angående gårkvällens avsnitt av Uppdrag granskning.

De flesta är såklart medvetna om att alla män inte är skyldiga till detta. Jag har faktiskt aldrig sett någon hävda att alla män hatar eller våldtar. Däremot har jag sett folk göra den helt korrekta observationen att de som hatar och våldtar framförallt är män.

Att peka på att ett problem är könat, vilket i det här fallet betyder att offren generellt är kvinnor och att förövarna generellt är män, är inte samma sak som att säga att alla kvinnor är offer eller alla män är förövare. Ingen har hävdat detta, tvärtemot vad Lundberg verkar ha fått för sig.

Det Lundberg gör här är inte oskyldigt. Hen gör två olika saker. Dels så bidrar hen till en syn på feminismen som om den utmålade alla män som onda, vilket inte stämmer generellt och absolut inte i det specifika fallet. Dels så ser hen det som mer relevant att hävda sin oskuld och ickeinblandning än att faktiskt göra något åt det enorma problem som kvinnohatet utgör. Hen tar tillfället i akt att sprida sin egen agenda, agendan att vi faktiskt måste prata om de snälla männen. Hen tar fokus från kvinnoförtrycket och riktar om det till sin egen ”utsatthet” som kommer sig av att ingen aktivt sa att det faktiskt finns snälla män (ingen sa motsatsen heller). Det är att stjäla showen, och dessutom på helt felaktiga premisser! Det är att sno åt sig uppmärksamhet från ett jävligt fett problem, nämligen kvinnohat, och istället bara gnälla om att en minsann är snäll.

Vad är det egentligen som krävs för att få ta upp en diskussion om det strukturella förtrycket mot kvinnor? Ska vi innan varje program, inslag, text och tweet skriva någon slags avbön i stil med ”alla män våldtar/hatar inte, det finns en massa snälla män”, bara för att inte trampa Lundberg och liknande ”snälla killar” på tårna. Eller skulle det inte vara något rimligare om vissa personer bara undvek att bli så satans förnärmade så fort ingen säger att de faktiskt är snälla? Jag röstar på det senare!

Varför kan vissa inte stå ut med att de ibland inte står i centrum? Varför är behovet av att alltid ha sitt perspektiv representerat så stort att en är villig att trampa på de kvinnor som fått utstå direkt hot och våldtäkter? Det är så fruktansvärt egocentrerat och respektlöst att jag vet inte vad. Herregud, bara ta ett jävla steg åt sidan och stå ut med att de inte är universums centrum.

Kvinnohat.

Jag blir så jävla irriterad när hatet och hoten som riktas mot kvinnor kallas för näthat. Det handlar inte om näthat, det handlar om kvinnohat. För det första drabbas kvinnor av så mycket mer av denna vara. Dessutom är orden rent kvalitativt tydligt riktade mot en kvinnlig mottagare. Orden de kallas, hoten de utsätts för, är tydligt könade. Kvinnorna kallas för slyna och hora, de hotas med våldtäkt och så vidare. Att säga att detta inte har något med kön att göra, att även en man skulle kunna kallas så, är helt enkelt lögn. Visst, någon skulle säkert, på ren princip och för att bevisa en poäng, kunna kalla en man hora eller hota honom med våldtäkt, men det är inte vanligt förekommande och det har inte samma samhälleliga innebörd. Hot om sexuellt våld anspelar på manligt maktövertag, så enkelt är det.

Ibland skylls det hela på anonymiteten eller att en inte kan se den en skriver till bakom skärmen. Men om en inte är en kvinnohatande idiot generellt så blir en inte plötsligt det bara för att en sitter vid en dator. En massa människor klarar dagligen av att hantera anonymitet utan att hota kvinnor med våldtäkt för att de skrivit något de ogillar. Vidare så är det inte heller ovanligt att folk faktiskt skriver detta på facebook, alltså i ett forum där de inte är anonyma. Detta skrämmer mig verkligen. Vissa människor är alltså beredda att stå för den här skiten, och blir till och med förvånade när de konfronteras eftersom de liksom inte tänkt närmre på saken. Det är verkligen helt jävla otroligt. Har de ingen skam i kroppen?

Detta om något är ett bevis på att kvinnohatet är accepterat. Att folk är beredda att stå för det öppet. Att de inte skäms!

Om det nu är så, vilket många hävdar, att ”slyna”, ”hora” eller hot om våldtäkt liksom är helt normala och vanligt förekommande ”skämt” så är det i sig ett jävligt fett problem. Den typen av saker ska inte sägas, inte ens på skämt, för det normaliserar kvinnohatet. Sedan kan en ju också fråga sig exakt vad som är roligt med det hela. Jag tycker ändå att det säger en hel del om vårt samhälle att det anses roligt att skämta om att kvinnor ska bli utsatta för våldtäkt, något som de flesta är överens om är ett ganska grovt brott.

Men ärligt talat så är det nog inte riktigt på skämt detta, utan mer jävligt allvarligt. Kanske lite så att en faktiskt går omkring och bär på en jävla massa kvinnohat som en gärna låter komma till uttryck. Och det funkar ju, för kvinnohat är kanske ”inte så allvarligt” eller i alla fall klandervärt men ”förståeligt” eftersom kvinnan faktiskt ursprungligen ”provocerade” genom att t.ex. skriva en text om att kvinnor också borde ha rättigheter.

Jag kan i alla fall säga som så att trots indignationen och uppgivenheten efter kvällens avsnitt av Uppdrag granskning så är jag jävligt glad att programmet gjordes, och att det gjordes med den korrekta vinkeln ”kvinnohat” och inte ”näthat”, ty detta är ett könat problem. Vidare vill jag säga att jag är jävligt stolt över att vara en av de kvinnor som aktivt för den feministiska kampen trots hot, förlöjligande och trakasserier. Om jag nu skulle bli dödad för det så skulle jag fortfarande tycka att det var värt det. Varenda jävla dag.

Kvinnohatare.

Läste detta hos Lisa (typ en av mina nya favoritbloggar för övrigt) om att kalla män som gör vissa saker för kvinnohatare.

Varför måste man hålla på och ha snack på nivån att om män kollar på porr är dom kvinnohatare. Om en man har sex med en prostituerad måste han vara kvinnohatare.

Nu har jag personligen inget emot porr av nödvändighet, men i fallet prostitution skulle jag nog kunna tänka mig att kalla en man som köpte sex för kvinnohatare.

Ofta när man talar om misogyni så säger folk ofta ”jag är inte kvinnohatare” när man konfronterar dem med något misogynistiskt de sagt eller gjort. De kan vara att de betett sig jävligt förminskande och så blir man arg och då kommer det där att ”ja, jo, det kan jag väl förstå, men jag hatar absolut inte kvinnor”.

Nej. Jag hoppas fan att du inte är uttalad kvinnohatare för då vore ju loppet onekligen kört. Men grejen är att man kan göra saker som är sexistiska och misogynistiska utan att vara kvinnohatare. De flesta vill inte bete sig på ett sätt som förstärker könsmaktsordningen men gör det ändå helt enkelt för att könsmaktsordningen finns, vi alla ingår i den och har fostrats in i den och om vi inte agerar aktivt emot den då bidrar man med största sannolikhet till den.

Därför tänker jag att man måste konfrontera även de personer som beter sig såhär utan att vara medvetna om det. För samhällsstrukturer upprätthålls inte av vilja utan av ovilja att förändra, av slentrian. De personer som mest ihärdigt upprätthåller könsmaktsordningen drivs väl inte heller alltid av hat, utan av likgiltighet. En konstant ovilja att försöka förstå och förändra sitt eget beteende.

Så nej, man behöver väl inte säga ”kvinnohatare” men det tycker jag inte heller sägs särskilt ofta. Däremot är det ganska många som tolkar det som att man ”tror” att de är kvinnohatare när man påpekar att något de gör bidrar till kvinnoförtrycket i samhället och sedan vill motbevisa en i frågan. Det är så hemskt viktigt för dem att påpeka att de inte hatar kvinnor. Alltså, jag brukar inte heller påstå att de gör det men däremot påstår jag att vissa handlingar människor gör sig skyldiga till får negativa konsekvenser för kvinnor. Antingen kan man lugna sig själv med att tänka att man trots allt inte är kvinnohatare, eller så kan man rannsaka sitt eget beteende och förstå hur man, trots att man inte vill, bidrar till ett förtryck av kvinnor och försöka göra något åt detta.