Här i Bryssel finns det många många hemlösa. Nu har det gått en ganska rejäl köldvåg vilket är ganska ovanligt för Bryssel, temperaturen har legat på kanske 9-12 minus. Detta har föranlett en våg av omtänksamhet inför de hemlösa som har lett till att socialarbetare har gått omkring och försökt samla in dem och få in dem i värmen på härbärgen och liknande. Det som är så otroligt sorgligt är att många av de hemlösa tackar nej, inte för att de inte vill ha det varmt eller för att de måste kunna knarka utan av den enkla anledningen att det blir så mycket hemskare när de ska ut i klan igen. För de vet att denna våg av omtänksamhet bara kommer att hålla så länge folk som har hem tycker att det är förjävligt att gå utanför dörren, men när temperaturen hamnar på nollgradigt eller bara några minus under dagarna så kommer omtanken vara slut och de blir utskickade på gatorna igen. Lika bra då att sitta därute hela tiden så att man åtminstone slipper chocken.
Det finns en sån jävla tragik i denna medvetenhet om att människors omtanke bara sträcker sig så långt som dit de själv kan förstå att det suger att bo under en filt på shoppinggatan. Jag tänker på att jag själv alltid tänker mycket mer på de hemlösa under kalla vintrar medan jag inte brukar vara så brydd under sommarhalvåret. Det är lite som det där med att allas omtanke plötsligt skjuter i höjden när det är jul, för ”alla ska få fira en riktig jul”. Jag säger inte att det inte skänker glädje att få komma in i värmen och äta julmat på julafton, men jag tror att det handlar mer om att folk som inte befinner sig i den situationen sätter ett väldigt stor symbolvärde vid julen, medan de som är hemlösa nog mest vill ha ett hem att gå till och pengar till mat, och det året om.
Det är lite det här som är problemet med välgörenhet: den är väldigt situationsberoende och syftar ofta inte till att långsiktigt förbättra dessa personers situation. Att leva sig in i hur det är att sakna ett hem att komma till kan vara svårt, desto lättare är det att förstå hur det känns att sova ute i 12 minus en natt eller att ligga på gatan när andra firar jul. Visst finns det välgörenhet som sträcker sig längre, men generellt är den kortsiktig. Folk vill se den direkta glädjen i barnhemsbarns ansikten när de får godis, inte den långsiktiga förbättringen av levnadsvillkor när de får gå i skola. Man vill ha något att ta på, en omedelbar reaktion som är lätt att ta in. Därför kan välgörenhet aldrig ersätta politik som metod för att långsiktigt förbättra människors levnadsvillkor.