Etikett: kyrkan

Drömmen om den opolitiska religionen.

IMG_20130614_184558

Jag bläddrade lite i Timbros tidskrift Neo för några veckor sedan, och fann en artikel som delvis handlade om svenska kyrkans tankesmedja Seglora. Nu har jag inte läst hela artikeln, men jag fastande för det här citatet.

Det finns ofta en idé hos människor att trossamfund ska vara opolitiska. En vanlig grej som folk säger är att det är okej med religion, så länge det hålls ”hemma” och folk inte försöker få in det i politiken. Som om inte religion till sin natur var politiskt; det handlar ju om idéer om hur människan är beskaffad, om rätt och fel och så vidare. Kan något sådant ens bli opolitiskt?

Jag menar såklart inte att jag tycker att det är en bra grej om religiösa typ går omkring och hotar folk med kniv om de inte ber böner, men jag menar att religionen liksom all annan ideologi är och bör vara politisk. I många människors trosuppfattning ingår ju att göra saker på ett samhälleligt plan; typ hjälpa hemlösa, kämpa för ett mer humant samhälle och så vidare. Det är alltså i sin natur politiskt.

Svenska kyrkan borde såklart stå upp för sina värderingar också gentemot politiken. Kyrkan sysslar mycket med social hjälp till utsatta, och det vore märkligt om en inte tog med sig det engagemanget och den kunskapen till samhällsdebatten. Om du tycker att det är rätt att ge svältande människor mat, varför skulle du då hålla dig till allmosor och inte kritisera den politik som gör att de svälter?

Många verkar vilja att kyrkan ska vara någon slags välgörenhetsinstitution, som ska hjälpa behövande i det tysta, men inte dra det längre än så, aldrig dra det utanför ”civilsamhället” och in i politiken. Men det går inte att särskilja civilsamhälle och politik, det går inte att särskilja välgörenhet och politiska beslut, utan de är tätt sammanvävda.

Jag förstår att det är jobbigt för högern att få kritik, och det hanterar de ofta genom att hänvisa olika fenomen till olika ”sfärer”. Arbetslöshet, sjukdomar och patriarkalt förtryck hamnar i den privata sfären, religionen och välgörenheten hamnar i civilsamhället, och överträdelser av dessa gränser bestraffas. Grupper som arbetar med detta ska hålla sig i skinnet och inte tro att de kan lägga sig i politiken, för det gör partier, och såklart Svenskt näringslivs lobbyorganisation Timbro.

Drömmen om den opolitiska är starkt förhärskande, iden om att en kan särskilja olika fenomen som äger rum i samhället från politiken. Drömmen om ”ideella krafter” i ”civilsamhället” som bara ska göra gott utan att någonsin ställa krav på politiker. Drömmen om att de negativa effekterna av politiken ska lindras av dessa krafter, men att de samtidigt aldrig ska lindra just politiken.

Att hålla saker för heligt.

När vi var i Amsterdam så gick vi i Red Light district, som har sin ”början” vid den gamla kyrkan där. Hela kyrkan är omgärdad av skyltfönster där kvinnor står och säljer sig, något som anses sensationellt och upprörande. ”Hur har de mage att stå vid kyrkan”, frågar folk sig, och tanken har även föresvävat mig.

Jag tycker att det är intressant hur många även som icketroende håller religiösa symboler för heliga i någon mening. Kyrkoskändning, bibelbränning och så vidare anses upprörande även av människor som frånsäger sig tro. Givetvis ska man respektera andras tro och jag blir också upprörd av bokbål, Lars Vilks korkade konst och så vidare, men inte för att det är just religiösa skrifter och personer som häcklas utan för att de är uppförda i syfte att just provocera.

Det viktigaste för mig i att vara ickereligiös är just att inte hålla något för heligt. Men det menas inte att jag går omkring och har någon slags inställning av att inget betyder något eller att man med mening ska bete sig respektlöst mot andra människors tro, men jag håller inte något för heligt på så sätt att jag ställer det i särställning utöver allmän respektfullhet. Är man icketroende tycker jag inte att man ska respektera heliga skrifter och platser mer än man respekterar annat här i världen.

Problemet är inte kostnaden, problemet är att hela Sveriges representant inte är vald av folket.

Hanna Fridén har skrivit intressant om kungahuset. Hon anser att man ska göra med kungahuset som man har gjort med svenska kyrkan, alltså göra skattebidraget frivilligt.

Det skulle absolut vara en bättre lösning än som det ser ut nu, men jag har två invändningar.

För det första ställer jag mig emot hela konceptet med att införa frivilliga skatter. Hela skattekonceptet är väl ändå någonstans att alla bidrar och alla får ta del av. Många personer anser att man ska ha olika grader av medborgarskap, och alltså bara betala skatt för det man är villig att nyttja, en ide jag ställer mig helt emot eftersom den undantagslöst skulle leda till att rika människor sket i att betala skatt och samhället utarmades (ryser när jag tänker på eventuella kommenterar från arga nyliberaler över detta, men skitsamma).

Jag inser dock att det inte riktigt är samma sak när det kommer till kungahuset eller kyrkan som t.ex. sjukvård eftersom det inte är något man nyttjar och tar slut på på samma sätt. Oavsett om man betalar kyrkskatt eller inte får man ju vara i kyrkan, till exempel. Jag anser dock att det optimala vore om svenska kyrkan sköttes som en helt separat instans med en avgift, och inte som en semidel av staten med en skatt.

Min primära invändning är dock att det finns en stor skillnad mellan kyrkan och kungahuset eftersom kyrkan inte har i uppdrag att representera Sverige/svenska folket. Att jag är emot kungahuset beror inte på att jag inte vill betala för det, det beror på att jag inte vill att den instansen ska anses representera mig på något sätt. Även om det blev frivilligt att betala till kungahuset så skulle det fortfarande anses vara representativt för Sverige som stort och det är det jag vill komma ifrån, det är det jag ogillar: att hela jävla Sveriges representant inte ens är vald av folket, utan är en kvarleva från ett äckligt klassamhälle där yrken gick i arv.

Låt religiösa grupperingar själva bestämma vem de ska inkludera och inte.

DennisM har ju påbörjat ett mindre korståg mot Islam, och har nu skrivit om att han anser att moskén ska ha skyldighet att viga homosexuella, precis som svenska kyrkan.

Homovigsel är en intressant fråga. Jag tycker såklart att homosexuella ska ha samma rättigheter som heterosexuella och om jag själv var präst eller hade en ledande position inom kyrkan skulle jag såklart vara för homoäktenskap. Däremot rör frågan kyrkas och statens åtskillnad på ett intressant sätt.

Anledningen till att kyrkan måste viga homosexuella är att kyrkan har rätten att låta folk ingå juridiskt äktenskap. Kyrkan har alltså samma befogenheter som staten när det gäller äktenskap. Det tycker jag är konstigt, ett rimligt arrangemang hade i mina ögon varit att låta alla vigslar ske borgerligt och låta kyrkan ha kvar sina ceremonier. Det finns inget rimligt skäl till att kyrkan ska kunna binda folk till varandra juridiskt.

Extra orimligt blir det i ljuset av att muslimska, judiska eller buddhistiska samfund inte alls åtnjuter samma rättigheter. Med andra ord är Sverige en stat där kristendomen åtnjuter extra fördelar, även om vi låtsas vara sekulära.

Detta gör också att vi inte kan ställa samma krav på muslimska kyrkor som på kristna helt enkelt för att de muslimska kyrkorna saknar rätten att viga folk juridiskt. Om man vill ge moskén samma skyldigheter som kyrkan ska man börja med att ge den samma rättigheter. Om man ska dra Dennis resonemang ännu längre så skulle man ju behöva ställa samma krav på alla religiösa grupperingar, som jehovas vittnen, pingstkyrkan och så vidare, vilket ju faller på sin egen orimlighet. Det rimliga här är att ställa krav på de grupper som också åtnjuter fördelar, vilket är svenska kyrkan.

Men istället skulle man bara kunna skita i att låta religiösa samfund ha dessa rättigheter och därmed slippa problemet med att staten ger vissa religiösa grupperingar större rättigheter än andra. Varför ska religiösa grupper har rättigheter utöver den grundlagsstadgade religionsfriheten alls egentligen?

Låt staten ta hand om den juridiska vigseln och låt olika religiösa grupperingar själva bestämma vem deras ceremonier är öppna för. Man kan tycka att det är infantilt och fel att utesluta folk på grund av deras sexualitet, men staten ska inte ha befogenheten att tvinga olika föreningar att inkludera folk efter vissa premisser. Det skulle i slutänden sätta käppar i hjulet för alla möjliga grupperingar, som herrklubbar eller kvinnojourer.

Vissa föreningar tillåter vissa människor. Det kan man tycka vad man vill om men om man inte är välkommen får man väl helt enkelt söka sig någon annanstans. För det är fan ingen rättighet att vem som helst ska kunna vara med i vilken klubb som helst. Och det är ingen rättighet för klubbar att kunna binda folk juridiskt.

Kyrkans smarta plan.

Idag skulle vi gå och se en debatt i kyrkan som ligger här i Visby. Vi gick in i lokalen och bänkade oss, allt var frid och fröjd. Tills det hela skulle inledas med ”en liten bön”.

Är det inte jävligt sneeky att lura in folk i kyrkan med löfte om spännande debatt och sedan ba tycka att alla ska be? Orkar inte med sådana fasoner så jag gick i protest.

Detta är faktiskt att gå för långt.

Det här är fan att gå för långt. För det första fattar jag inte varför det hållas gudstjänst för de som ska arbeta i regering och riksdag om vi nu är så jävla sekulära? (svaret: för att det är en myt att kyrka och stat är åtskilda i Sverige) Nu kommer det väl vara en massa människor som tycket att det ”trots allt är en del av det svenska kulturarvet med kristendom” men det är för det första inte sant och för det andra inte relevant. Jag hade tyckt att en liten offerritual i typisk asatrosstil hade varit lika malplacerad, det passar sig helt enkelt inte att ägna sig åt religion eller nån slags vidskepelse när man sysslar med politik i ett så kallat sekulärt land.

Om man nu nödvändigtvis ska ha detta ofog så ska det vara just en ritual, inget annat. Partierna får gärna göra vad de kan för att gå emot Sd och minska deras inflytande men man ska inte göra om något som i det ”sekulära” Sverige ska vara en trevlig liten tradition till ytterligare en arena för dem som redan har makten att få sina åsikter lyfta. Då börjar man komma närmre det som verkligen kan räknas som mobbing av ett politiskt parti, det vill säga att hoppa på dem i helt ovidkommande sammanhang där de inte ens yttrar sig. Det är typ som att låta Sd-ledamöter ha speciella ingångar till riksdagen eller speciella mindre bekväma stolar för att vara elak, det passar sig inte i en demokrati.

Göran Hägglund tycker till:

– Det är en skandal. Det var extremt olämpligt att i Storkyrkan, i kungliga familjens närvaro, resa sig upp och gå.

Men åh nej, ett riksdagsparti vanhedrar inte bara kristendomen utan även Sveriges konung genom att agera såhär. Gu vad hemskt! Jag som alltid tyckt att alla politiker ständigt ska visa respekt och vördnad inför konungahuset och kristendomen, som har gjort så mycket gott för vårt land.

– När de lämnade visade de upp sig som de som biskopen pratade om.

Men som om det inte var uppenbart? Inte för att Sd är ett rasistiskt parti, utan för att Eva Brunner talade om demonstrationen mot Sd när hon sa att flera tusen männsikor har samlats för att ”ropa ut sin avsky mot de som gör skillnad på människor”. Vad jag vet så var det ingen annan demonstration där folk ropade ut sin avsky mot de som gör skillnad på människor igår kväll, i alla fall ingen som flera tusen deltog i. Att försöka förneka att detta var ett direkt påhopp på Sd är sandlåderesonemang, ungefär som att det fanns en enda människa som inta fattade vad Eva Brunner syftade till.

Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor.

Det är så himla uppenbart att detta handlar om Sd, och att Eva Brunner tog partipolitisk ställning. Det är under inga omständigheter okej och jag tycker att Jimmie och Co gjorde helt jävla rätt i att resa sig upp och gå. Även om det var inför kungen och allt.

Det är skillnad på att tro och att gå till kyrkan lite när man känner för det.

Jag diskuterade invandring med en polare för några dagar sedan och kom till huruvida starkt religiösa homosexuella kunde tänkas fly från diverse länder där de på grund av att deras religion är den rådande inte kan utleva sin sexualitet. Min tes var att man som starkt troende homosexuell knappast kommer vara villig att erkänna detta varken för sig själv eller andra, medan hon tyckte att man känner sånt oavsett övriga värderingar hos en själv.

Om jag hade trott, alltså verkligen trott, alltså verkligen varit övertygad om att verkligheten förelåg på det sättet att man som utövande homosexuell blir bestraffad för all evighet i livet efter detta och att det dessutom är ett tecken på ren och skär ondska så skulle jag ha stora problem med att erkänna min läggning för mig själv.

I religionsdebbaten finns en tendens att förneka sambandet mellan religion och terrordåd, könsstympning och andra hemskheter. Man påstår att religionen missbrukas av onda människor för att de ska kunna utföra onda handlingar. Problemet här tror jag är att folk inte inser vad det egentligen är att tro. Om man verkligen tror någonting så är man ju per definition övertygad om att det föreligger på ett visst sätt, således så är man som kristen bokstavstrogen övertygad om att man kommer brinna i helvetet om man har begär till sin nästas åsna , då det är det som står i bibeln och det ju är bibeln man tror på.

Vad folk missar är att Koranen eller bibeln för den bokstavstrogne är ett substitut för verkligheten, de tror verkligen att det som står där är hundra procent sant, på samma sätt (om inte mer) som du tror på de senaste forskningsrönen eller att ett plus ett är två. Och i Koranen så står det faktiskt att man ska föra heligt krig mot det som angriper religionen, vilket bland annat kan tolkas som en person som gör en rondellhund föreställande Muhammed, sharialagstiftning säger verkligen att det är rätt att döda den som går från islam till annan religion eller ateism, det står även att den som dör för att skydda islam kommer hamna i himlen med ca 70 oskulder, man får även ta med ca 17 nära vänner/släktingar som man väljer själv(jag är inte exakt säker på antalen, men det var nog där nånstans), jag tror även att koranen uttrycker sig starkt emot homosexualitet men jag vet inte exakt vad den säger.

Det är liksom det som står och om man upphöjer den boken till absolut sanning och den högsta av alla sanningar så kommer det ju automatiskt ur det att man följer det som står där i sitt dagliga liv. Om du faktiskt på allvar tror att du komme brinna i helvetet om du inte bekämpar din homosexualitet så tror jag inte att det spelar någon roll att du ”innerst inne” är det, för helvetet är nog ganska skrämmande, om du faktiskt tror att du och de 17 personer du bryr dig mest om har en säkrad plats i det eviga himmelriket om du spränger world trade center i luften så spelar det nog ingen roll hur skrämmande döden är, du gör det ändå.

Här i Sverige så är religion för många något man plockar upp när det känns bra, man går kanske i kyrkan på söndagar för att få lite andlighet eller hämtar styrka ur bibeln då och då, men man täcker inte sitt hår för att inte väcka begär och man stenar inte homosexuella. Det är ett rimligt och sekulärt förhållningssätt till religion, men då måste man också ha i åtanke att Sverige är ett sekulärt land. Utövande av religion ser inte likadant ut i alla andra länder eller på alla platser ens i Sverige.

Poängen är att religion säkert kan vara ett bra inslag i individers liv om den tillämpas vettigt och med måtta, men om man verkligen tror att världens förhåller sig enligt guds egna ord som står i bibeln eller Koranen eller vilken helig skrift man nu hänger sig till så leder det oundvikligen till att man handlar på sätt som skadar andra människor, speciellt om ett helt samhälle bygger på en helig skrift. Därför så borde man debattera och kritisera religion i högre utsträckning är man gör. Men framförallt borde man ladda ordet ”troende” med vad det faktiskt innebär: att man tillskriver en urgammal text med okänd upphovsman absolut sanningsvärde, att man upphöjer vad som skulle kunna vara vilket pladder som helst till den högsta av alla sanningar. Och då spelar det nog ingen roll om man egentligen vill stoppa kuken i andra mäns rövhål.