Lady Dahmer har skrivit ett inlägg om det här med skuld och jag tror faktiskt att jag börjar förstå lite vad grejen är, varför jag hade så svårt att förstå hennes agerande.
Såhär. Den där skulden som så många kvinnor vittnar om. Jag har aldrig känt den. I alla fall inte rörande min åsikter. Jag har alltid varit en jävligt gapig person, en person som säger vad jag tycker och tänker och jag har aldrig någonsin skämts för det. Därför är det svårt för mig att begripa att det här kan vara något man behöver kämpa emot. Jag förstår det rent intellektuellt eftersom många vittnar om det, men jag har svårt att sätta mig in i det.
Jag hade så otroligt mycket dåligt samvete och ångest när jag var yngre, när jag försökte separera mig själv i bra och dålig, god och ond och när jag gjorde allt i min makt att aldrig visa, aldrig låta andra se det fula. Så mycket tid och energi som gick åt att förtrycka och förtränga och SKÄMMAS över alla sämre egenskaper för jag ville inte vara en dålig människa och dåliga kvaliteer innebar ju att jag var just det. Dålig. Konstant skam följde mig genom hela barndomen och tonåren och långt upp i mitt vuxna liv.Sen insåg jag att jag är jag och att jag faktiskt är ganska ok precis som jag är. Jag tänker inte känna den där skammen igen. Även om andra tycker att jag borde det.
För mig har det tvärtom varit så att jag behövt tona ner mig. Jag har behövt lära mig att släppa fram andra, att lyssna och förstå. För mig har det aldrig handlat om skuld för den jag är utan bara om att bete sig vettigt mot andra. Jag har aldrig riskerat att falla tillbaks i skuld om jag ifrågasätter mitt eget agerande för jag har aldrig varit där.
Precis som en person som innan lidit av ätstörningar måste ta det mer försiktigt med bantning än andra så måste en person som innan känt en massa skuld inför sin person vara mer försiktig när det kommer till självkritik och förändring. Man måste först acceptera sig själv som man är innan man kan gå vidare.
Jag menar inte att jag har kommit ”längre” i detta på något sätt, det jag menar är att jag aldrig någonsin har skämts för dessa drag som jag och Lady Dahmer i ganska stor utsträckning delar. Det gör att jag har svårt att förstå att man skulle kunna göra det. För mig handlar det absolut inte om att någon ska skämmas, det tycker jag inte att man ska göra alls. För att citera Kajsa Ekis Ekman:
Men skuld är en förlamande och självupptagen känsla och leder ingen vart.
Precis så är det. Skuld är inte på något vis konstruktivt och det är inget jag vill att någon ska känna, absolut inte. Jag förstår att jag tolkades så i det jag skrev och jag tror det beror på att jag inte tänkte på att detta är något man kan tänkas känna skuld inför.
Och på den grunden håller jag med om att man inte ska be om ursäkt. Man ska inte be om ursäkt för den man är. Man måste landa i sig själv och fullt ut acceptera sig själv innan man kan börja tänka på annat, helt enkelt. Det är bara det att jag aldrig behövt göra den här landningen.