Etikett: lesbisk

Att kassera kvinnor efter ett försök.

En grej som heterokvinnor säger ganska ofta är att de minsann har prövat att ligga med en tjej men att det inte var något för dem. När jag hör detta undrar jag om det varit ”något för dem” varje gång de legat med en man. För jag har verkligen inte känt att det varit ”rätt” varje gång jag gjort det, snarare motsatsen. Även mediokert kvinnosex är najsigare än heterosex, eftersom en slipper känslan av förnedring och degradering efteråt.jagärfaktisktheterosexuellJag undrar hur det känns att vara den där kvinnan som har blivit ”prövad” på för att sedan utgöra grunden för att kassera alla andra kvinnor. Vilken jävla prestation att behöva föregå med gott exempel för någon heterobrud som bestämt sig för att det bara finns en chans att ha bra sex. En liksom görs till mannen i dessa sammanhang, en förväntas ta en ledande position för att en har mer erfarenhet trots att en kanske inte alls vill det. Allt detta för att heterokvinnor är så ängsliga och inte kan tänka sig att ta lite initiativ.

Med lesbiskt sex gäller samma som med det mesta, en måste öva lite innan en får till den ”rätta knycken”. Kanske har en i vuxen ålder ofta glömt hur det var att fumla fram innan en var sexuellt erfaren, och förutsätter att även sex med kvinnor ska gå lika ”smidigt” som det heterosex en har haft åratal att träna på. Det är ju såklart fullständigt orimligt, men det är som att lesbiskt sex inte har något existensberättigande om det inte är perfekt.

Dessutom finns aspekten att heterosex oftare är ”enklare” för kvinnan, givetvis på bekostnad av att det är mindre tillfredsställande och har övergreppskaraktär (om det inte är rena övergrepp, vilket det som bekant väldigt ofta är). Kvinnan förväntas inte föra i sexuella sammanhang, det gör mannen, eller snarare; han tar det han vill ha och lämnar henne åt sitt öde. Om hon blir tillfredsställd är det en bonus. På detta tillkommer även internaliserad lesbofobi som gör det svårare att ”ta för sig”. Det tar ett tag att komma över dessa barriärer, och det är inte så konstigt.

Eftersom det saknas samma form av sexuella schema så bli lesbiskt sex kanske krångligare men givetvis också roligare om mer tillfredsställande. En fastnar inte på samma sätt i förväntningar om vad den ena eller andra parten ska göra; det blir mer dynamiskt.

Varje gång jag kommer ut som lesbisk så blir jag också det.

Jag har tänkt på det här med att komma ut en del på sista tiden. När jag ”kom ut” som lesbisk så kände jag mig inte alls säker på att jag verkligen var lesbisk. Jag hade en massa tvivel kring min sexualitet. Mycket av detta bestod av internaliserad homofobi, en misstanke jag riktade mot mig själv om att jag i själva verket inte var lesbisk ”på riktigt”, att min kärlek och mina begär var politiska. Jag var rädd att det skulle uppfattas som, och också vara, ett statement mer än en beskrivning av min sexualitet. Jag tvivlade helt enkelt på min egen autenticitet, min rätt att kalla mig lesbisk. Jag tror att alla ickeheterosexuella någon gång haft liknande tankar, det ingår liksom att en ska tvivla för en blir ju ständigt ifrågasatt.

Varje gång jag kommer ut, varje gång jag kallar mig lesbisk, så blir jag också lesbisk. Jag blir lesbisk eftersom jag hävdar min position som lesbisk. Varje gång jag säger att jag är lesbisk så blir mina tidigare erfarenheter med män mer och mer absurda, och tanken på att jag skulle kunna känna dem igen mer och mer avlägsen.

När jag kommer ut som lesbisk hävdar jag mig som utomstående alla former av heterosexuella begär, att det inte är ett alternativ för mig att ha den typen av relationer med män. Varje gång jag hävdar mig som lesbisk så vänjer jag mig mer vid tanken på att jag aldrig mer kommer att begära en man, ha sex med en man, ha en relation med en man. Just detta, att vänja sig vid tanken, har varit viktigt för mig. Innan kändes det som om jag var på genomresa, men ju längre tiden går och ju fler gånger jag kommer ut desto mer kan jag själv se mig som lesbisk.

För mig har det varit viktigt att kalla mig just lesbisk från starten på grund av detta. Vissa menade på att jag minsann borde kalla mig bisexuell, eftersom jag hade haft relationer med män. Men för mig är min sexualitet mer än vilka jag har kommit att ligga med under mitt liv. Sexualitet handlar också om hur jag vill leva mitt liv, vilka relationer jag vill lägga tid och kraft på, vad jag upplever är bra för mig och vad jag upplever som destruktivt. När jag insåg att jag kan begära kvinnor så ville jag inte ha något mer med det att göra. Jag ville inte hålla dörren öppen. Det var viktigt för mig att markera relationer med män som ett avslutat kapitel.

Givetvis skulle jag kunna öppna dörren igen om jag ville, att kvinnor ska ha relationer med män är ju som bekant något av det viktigaste i det här samhället. Men om det nu skulle ske (gud förbjude) så skulle det inte vara mindre sant att jag nu är lesbisk. Nu är relationer med kvinnor det enda som finns i min värld, precis som jag innan var heterosexuell när relationer med män var det enda som fanns. Jag tänker att min sexualitet inte är en fråga om någon inre kärna av begär, utan beror på en mängd olika faktorer där mina aktiva val är en. Att kalla mig lesbisk är ett val, och det gör också något med mig. Det gör att jag kan prata om mig själv som lesbisk med andra lesbiska, att människor i min omgivning behandlar mig som om jag vore lesbisk, att jag själv betraktar mig som lesbisk. Det ger mig nackdelar när jag utsätts för homofobi, men det gör det också enklare för mig att leva ut mina begär och få stöd i dem av andra lesbiska.

Heterokvinnor kan förslagsvis hålla käften om hur hemska och ojämställda lesbiska relationer är.

lesbiskakanvaelakaIgår på föreläsningen så kom vi in på ojämställdhet i heterorelationer (eller jag ”lyfte frågan” kan en väl säga). Förutom det standardmässiga ”vi bode inte skylla på männen” (jag hade inte ens pekat ut män specifikt men aja) så sa föreläsaren också ”men flator kan faktiskt också vara ojämställda”.

Sådant gör mig så provocerad. För det första är inte flators eventuell ojämställdhet ett könsmaktsproblem på samma sätt. Det kan vara ett problem bundet till andra maktstrukturer, men det handlar inte om specifikt könsmakt. Vissa tycker ju om att tro att så kallade ”butchar” (lesbiska med manligt kodade attribut) förtrycker ”femmes” (lesbiska med kvinnlig kodade attirbut) och liknande, för att upprätthålla sina egna fördomar baserade på könsuttryck. Detta är dock en lesbofob myt, eller som Vanda skrev på twitter:

analysen att butchkvinnor på något sätt förtrycker femmes är pk-versionen av ”ok men vem är mannen i förhållandet lol”

Men framförallt så är det talande hur den eventuella ojämställdheten i lesbiska relationer bara berörs när en kritiserar heterosexuella för deras bristande jämställdhet. Ungefär som om det var flators fel att heterokvinnor förtrycks av sina pojkvänner. Ungefär som om ojämställdhet inte hade något med heterosexualitet att göra.

För grejen är, att jag skulle gärna se att lesbiska relationer lyftes fram mer. Jag skulle gärna se att vi pratade om de problem vi ställs inför, vad de beror på och hur vi kan lösa dem. Det skulle verkligen förbättra min situation som lesbisk om detta gjordes. Men av någon anledning så verkar detta samhälle inte särskilt intresserat av att gynna kvinnors relationer med andra kvinnor, utan fokus ligger som alltid på att heterorelationer ska bli jämställda och lyckade.

Lesbiska relationer har, till skillnad från heterorelationer, förutsättningar att vara jämställda. Detta beror på att våra relationer inte kretsar kring olikhet, att vi ska komplettera varandra som könsvarelser. Vi möts på ett annat sätt som lika i våra relationer. Vi möts inte som kvinna och man, utan som jämlikar. Detta är en stor och grundläggande skillnad som ändrar förutsättningarna för relationer. Det för såklart inte att allt blir bra, bland annat möts vi av homofobi vilket försvårar vår situation.

Det faktum att heteros är så jävla ojämställda trots att hela jävla samhället arbetar för att folk ska lyckas med heterorelationer är ju ganska talande. Om samhället hade coachat lesbiska i samma grad, eller åtminstone skitit i att utsättas oss för homofobi, så hade våra relationer troligen varit så jävla mycket bättre. Heteros lyckas ju fan inte ens när de är oifrågasatt norm, det säger ju en del om hur dålig relationsformen är.

Heterokvinnor kan förslagsvis hålla käften om hur hemska och ojämställda lesbiska relationer är. Det vore ganska smakfullt med tanke på att de lever i den relationsform som gynnas i samhället.

Om att begära kvinnor.

Twittrade lite kort om att begära kvinnor:

Gillar verkligen att kunna tycka en kvinna är attraktiv och begära själv istället för att konstatera att hon uppfyller patriarkala ideal. Innan tyckte jag kvinnor var vackrare för att skönhet alltid porträtteras med kvinnor, nu för att jag känner eget begär till dem. Märker också hur jag ser helt andra saker i kvinnor nu än tidigare. Värderar helt andra egenskaper som attraktiva.

Tycker det är oerhört attraktivt med kvinnor som är passionerade inför sina intressen och människor omkring dem. Tycker det är attraktivt med kvinnor med intellektuell skärpa. Och framförallt är det attraktivt med kvinnor som är kvinnosolidariska och kvinnotillvända.

En sådan där grej som jag hört många gånger från kvinnor som främst eller uteslutande har relationer med män, och även sagt själv under perioder då jag hade det, är att kvinnor ”egentligen” är vackrare. Just utsagan att kvinnor är vackrare ”egentligen” är så lustig kan jag tycka, vad är det egentligen som menas? Om nu kvinnor ”egentligen” är vackrare borde de väl vara mer naturliga objekt för åtrå, så hur kommer det sig att kvinnor som säger såhär inte åtrår kvinnor?

Jag har också flera gånger hört utsagan att fler kvinnor blir lesbiska eller bisexuella eftersom kvinnokroppen objektifieras alltmer. Jag vet inte varifrån människor får denna idé, eller om det ens är sant att fler kvinnor älskar kvinnor nu än ”tidigare”, men jag har i alla fall hört tesen drivas flera gånger, även från feministiskt håll utan något större underlag. En kan ju fråga sig varför detta lyfts fram som en förklaring snarare än till exempel att fler kvinnor har ekonomiska möjligheter att leva utan män och större socialt och juridiskt utrymme att bli erkända som par.

Det finns många problem med den här utsagan. För det första bygger den på idén att kvinnors begär till varandra är beroende av manssamhällets kommersiella framställning av kvinnor. Det är ett slags nedvärderande av kvinnors inbördes relationer, och sätter dem i relation till patriarkala kvinnoideal först och främst. Det bygger på idén att kvinnors begär till kvinnor skulle följa samma mönster som mäns begär till kvinnor, det vill säga att jag begär samma sak i min partner som en man skulle ha begärt i henne. Detta tror jag inte är sant. Eftersom heterorelationer är konstruerade kring olikhet så är begäret inte utformat på samma sätt som i samkönade relationer. Det en begär i en olikkönad relation är framförallt att kunna komplettera varandra i sin olikhet, och kanske i viss mån att överbrygga den.

För mig är det uppenbart att det inte är samma slags begär jag känner nu som innan fick mig att tänka att kvinnor var vackrare. När jag tänkte att kvinnor var vackrare såg jag dem utifrån patriarkala ideal, som konkurrenter snarare än föremål för min egen åtrå. Jag ville vara dem inte vara med dem. Denna känsla av konkurrens och avund är väsensskild från känslan av begär och gemenskap som jag känner nu. Nu handlar det inte längre om att ”kvinnor är vackrare” utan om att kvinnor är det enda alternativet.

Framförallt så begär jag inte den typen av kvinnoideal som framställs som eftersträvansvärda i patriarkatet. När jag ser en kvinna som är tillfixad för att tillfredsställa en manlig blick känner jag absolut ingenting. Det är inte den typen av kvinnlighet jag dras till. Snarare dras jag till människor som jag kan se som mina jämlikar, som hela människor som jag kan möta både intellektuellt, politiskt och begärsmässigt. Den i patriarkatet accepterade kvinnligheten lever inte upp till detta.

Angående att ”välja” sin sexualitet.

Eftersom det har gått en massa snack om att ”välja” att vara lesbisk och politisk lesbiskhet och så vidare så tänkte jag förklara hur jag ser på min sexualitet och ”val”. Det är intressant när folk pratar om att jag har ”valt” att vara lesbisk när jag inte har uttryckt det själv. Jag har inte heller kallat mig politiskt lesbisk. Däremot har jag beskrivit en process där jag med hjälp av feministisk litteratur och samhällsanalys lyckats förstå min begär i en bredare kontext och även omvärdera dem. Jag anser också att detta är någonting som flera kvinnor kan och borde göra, dels för sin egen skull men också för att det kan vara en väg mot frigörelse att vara kvinnosolidarisk. Däremot har jag inte ”valt” att bli förtryckt och exploaterad i mina relationer med män, jag har inte valt att leva i ett patriarkat där kärlek mellan män och kvinnor är i princip omöjlig då den solkas ner så mycket av strukturer, jag har inte ”valt” att vara en människa som begär trygghet, närhet och kärlek och gör motstånd mot förtryck. Jag har inte valt min situation eller det samhälle som gör att denna process varit meningsfull eller ens möjlig.

Alla mina relationer med män har gjort mig djupt olycklig. Uppenbarligen kunde jag trots detta rent fysiskt befinna mig i deras närhet under en tid. Jag kunde ha fleråriga relationer med dem. Jag dog inte. Jag upplevde rentav att jag uppskattade dem, som en ju lätt gör när en har lärt sig att relationer med män är livets mål och mening. Visst resulterade det i utbrändhet och långa depressioner, men det var ju inte som att det var fysiskt omöjligt. Det går att trycka ner sina behov och begär, det går att leva i känslomässig misär. Det är bara det att det gör en deprimerad som fan, det gör att en känner brist på glädje i livet och så vidare. Men det går att leva så. Jag kunde leva så i flera år.

Gör det faktum att jag hade dessa relationer mig mindre lesbisk? Nej, det är fortfarande sant att jag inte har någon som helt lust att varken ha sex eller relationer med män. Jag anser att det är detta som är viktigt när det kommer till att ”definiera” min sexualitet, hur mina begär är riktade idag. Relationer med män är inte ett alternativ, och därför tänker jag inte kalla mig ”bisexuell”. Däremot kommer jag inte sitta och säga att allt jag känt innan för män varit lögn. De känslorna har varit genuina, men det har inte varit samma typ av känslor eller begär. Det har varit begär efter vissa ideal snarare än dem som personer, det har varit begär efter att bli bekräftad som kvinna och få en plats i samhället. Jag tänker inte säga att dessa begär var mindre autentiska, uppenbarligen styrde de ju mitt liv under flera år och var avgörande i min utveckling. Att avskriva dem som falska är en förenkling jag inte vill göra.

Jag finner det inkorrekt att beskriva min process som att jag har ”upptäckt” att jag var lesbisk hela tiden. Jag ser flera problem i detta. För det första så gör det mina tidigare misslyckanden i heterorelationer till en fråga om att jag var lesbisk ”egentligen”. Detta är såklart inte sant. Anledningen till att jag mådde skit av mina heterorelationer var att männen jag hade dessa relationer med behandlade mig illa som män gör, och att jag lever i ett samhälle där detta ses som normalt och ibland rentav erotiseras. Om jag inte hade levt i ett patriarkat så hade jag aldrig accepterat att de relationerna såg ut som de gjorde. Ett annat problem är att det implicerar att andra kvinnor skulle vara mer bekväma med det jag utsattes för i mina relationer för att de ”är” heterosexuella.

När folk pratar om det som ett ”val” från min sida så undrar jag vad som krävs för att vara flata ”på riktigt”. Att en ska få en allergisk reaktion när en rör vid en man? Att en aldrig ska ha känt begär till en man? Att en ska förklara att alla ens heterosexuella begär och handlingar bara varit en stor lögn och att en nu funnit sanningen? Nej, jag tänker inte göra, då jag anser att det är att spela på heteronormens villkor. Jag tänker inte låtsas att mina heterorelationer var mer tragiska för att jag var flata ”egentligen”. De var tragiska för att det är sådana heterorelationer i patriarkatet är.

Nej, det var inte något ”val” att konstatera att heterorelationer gjorde mig sjuk (ja, jag blev utbränd, deprimerad och ångestfylld av dem, något jag beskrivit åtskilliga gånger på den här bloggen) och djupt olycklig och att jag inte skulle kunna leva ett rikt liv om jag skulle fortsätta med dem. Visst hade jag kunnat förneka mina behov och trycka ner mig själv lite till, men det skulle ha fått stora konsekvenser för min psykiska hälsa och min livskvalitet. Den situation som gjorde att jag var tvungen att värdera om mitt liv och mina relationer var ingenting jag ”valde”. Jag ”valde” inte att heterosexualiteten skulle vara djupt destruktiv och skadlig för mig. Jag ”valde” inte att jag trots detta skulle komma att indoktrineras i den.

Att någon tar sig rätten att definiera min sexualitet som ”självvald” tycker jag är väldigt respektlöst och bygger på en stor oförståelse inför mitt sätt att resonera kring de här sakerna. Jag är inte mindre lesbisk än någon annan, jag kan inte ”välja” att vara heterosexuell. Det skulle göra mig olycklig nu precis som det gjorde mig olycklig tidigare. Bara för att jag inte anpassar mig till en syn på sexualitet som något ”medfött” så innebär inte det att det är ett ”val” att vara lesbisk.

Att ”bli lesbisk”.

Ok, har fått frågor från flera olika håll om ”hur en blir lesbisk” och liknande, så jag tänkte skriva om hur denna process gick till för mig. Observera att jag inte tror att det är såhär alla lesbiska känner eller att detta kan fungera för alla, men det är såhär jag har upplevt min egen process.

Nu är det lite mer än ett och ett halvt år sedan min resa mot att bli lesbisk började. Jag tror det tog ganska tydligt avstamp i en kvinna jag träffade som på allvar frågade mig varför jag utgick från att jag var heterosexuell. Vid detta tillfälle så var jag väldigt olycklig i min relation med min dåvarande manliga partner, men jag visste liksom ingen väg ur det hela. Eftersom jag utgick från att jag var heterosexuell (har refererat till mig själv som ”hopplöst hetero” och liknande, nu känner jag bara avsmak av att tänka på heterorelationer) så antog jag att alternativet var att härda ut.

Jag upplevde i alla fall en helt annan form av gemenskap med den här personen än vad jag någonsin gjort med män, och jag tror att detta blev en ögonöppnare. Vi hade inte någon kärleksrelation, men jag insåg väl att det fanns andra former av mänsklig gemenskap. Inte för att jag inte haft nära relationer med kvinnor innan, men det handlade ju om att det kom i en livsfas där jag var väldigt uppgiven inför heterosexualiteten och försökte hitta nya vägar.

Sedan var jag och min dåvarande pojkvän ihop i ungefär ett halvår till, men jag mådde sämre och sämre i relationen och blev väl mer och mer uppgiven inför att det någonsin skulle kunna funka. Det blev också väldigt tydligt för mig hur relationen med honom gick ut över andra relationer eftersom den gjorde mig så olycklig och tog så mycket kraft. Sedan gjorde vi slut och jag träffade lite män, framförallt en jag ”dejtade” under en period. Men eftersom jag var bränd från den relationen och inte ville göra mig för känslomässigt involverad i en ny så fungerade det dåligt.

Jag hade även en relation med en ickeman lite av och till under den här perioden, som tyvärr fungerade ganska dåligt av en mängd olika skäl. Jag tror att en bidragande orsak var just att jag var så uppe i min relation med mitt ex och prioriterade den högt då jag var väldigt emotionellt beroende av honom.

Det blev mer och mer aktuellt att inte ha några relationer med män och då var ju alternativet att ha relationer med kvinnor eller att vara ensam. Just detta med sex är en grej som många fastnar på. Jag tänker att det handlar om att en som kvinna lär sig att vara sexuellt passiv och då blir det jättekonstigt att tänka sig en situation där det inte finns en självklart ”aktiv” part. Det bidrar nog också mycket att det helt enkelt inte finns särskilt många beskrivningar av hur kvinnor har sex med varandra i kulturen, och de som finns är ofta inriktade på mäns njutning. För mig har det varit en process att ha sex på andra sätt än jag hade i mina heterorelationer. Den största skillnaden i mina ögon är att det krävs att jag ska vara ett begärande subjekt på ett helt annat sätt. Detta är obehagligt på ett sätt, men det har också varit en stor befrielse. Sedan är det såklart inte så att jag skulle kunna ha sex med vilken kvinna som helst bara för att jag är lesbisk, ibland känns det som att det är så folk tänker på saken.

Jag hade en period där jag funderade väldigt intensivt på det här med sex och jag tror att det var en stor hjälp i min process. Jag försökte omvärdera min syn på sex och det sex jag hade haft.  Jag tänker att när det kommer till heterosex så finns det liksom ett ”schema” som en kan följa även om det saknas passion, som gör att det blir ”sex”. Om jag ser tillbaks på det heterosex jag haft så har ju i princip allt varit passionslöst, tråkigt och ofta obehagligt, men det har varit ”okej” eftersom det ju förväntas vara ungefär så. Jag kom fram till att sex för mig inte hade handlat så mycket om njutning utan snarare om bekräftelse och att etablera relationer med män. Jag kom också fram till att även det sex jag haft som var ”bra”, alltså där jag fått orgasm, hade varit förnedrande, kravfyllt och oömsesidigt.

Istället för att tänka i termer av sex började jag tänka i termer av närhet. Jag ville inte nödvändigtvis ha sex, men jag ville ha nära relationer där en även kan vara fysiskt intim. Att tänka såhär tror jag öppnade upp många möjligheter för mig. Det gjorde att jag började se på relationer på ett annat sätt och vara mer okej med att kanske inte ha sex på ett tag, eller kanske inte alls. Nu blev det ju inte riktigt så, men jag har fortfarande fått med mig mycket av att ha det här perspektivet på sex. Det känns betydligt mindre pressat att ha sex nu, och det finns mer utrymme för andra former av intimitet vilket jag värderar högt.

Hela idén om att problemet skulle ligga i just ”sex” och ”attraktion” tror jag har att göra med att detta upplevs som något naturligt. Det vill säga att kärlek är någonting som bara händer en och en kan inte göra så mycket åt saken. Alltså blir det helt rimligt att ha sex med människor som en inte har något känslomässigt eller intellektuellt utbyte av och som en kanske rentav mår dåligt av att umgås med, eftersom ”sex” är någonting skilt från annan mänsklig samvaro.

Det jag attraherades av med min nuvarande partner från första början var ju inte att jag ville ha sex med henne, utan att jag kände att vi var intellektuellt samspelta och att jag fick energi av att vara med henne, att hon intresserade mig som person och att jag ville lära känna henne mer och utveckla någon slags relation. Jag tänkte mycket på henne men jag förstod det inte som ”kärlek” på samma sätt som jag troligen hade gjort om det var en man. Om det inte var för att jag hade tänkt väldigt mycket på att ha relationer med kvinnor hade det nog lika gärna kunnat utvecklas till en vänskap. Det handlar ju om vilka ramverk en har för att förstå sina känslor. Eftersom jag såg lesbiskhet som ett alternativ teoretiskt så tänkte jag att det kunde vara värt att pröva, det hade jag troligen inte gjort två år tidigare. Men nu när detta väl är framsläppt så känns det betydligt mycket mer ”äkta” än vad heterosexet någonsin har känts.

Den största grejen för mig var nog inte att börja begära kvinnorutan snarare att ifrågasätta mitt begär mot män. Typ ”varför tänker jag att det här sexet jag har är bra” ”är jag verkligen bekväm i de här situationerna” och så vidare. Det visade sig att jag tagit väldigt mycket för givet som inte alls var självklart. Att ”bli lesbisk” har för mig inte handlat om att rikta om mitt begär från män till kvinnor och begära dem på samma sätt, utan snarare om att dekonstruera hela min uppfattning om vad begär, attraktion och sexualitet är och ska vara.

Hur kan en känna det en inte levt?

Hur ska jag kunna säga att jag ”alltid vetat” någonting som jag inte haft ett språk för att beskriva? Vilka känslor och tankar ska jag hänvisa till för att bevisa att mitt begär till kvinnor är någonting som följt mig genom livet, och därmed autentiskt? Det faktum att jag inte vågade ta några initiativ sexuellt förrän ett år efter min sexdebut? Det faktum att jag aldrig blev våt när jag hade sex med män, i alla fall inte som nu? Det faktum att jag aldrig kände ett så starkt, rent och lustfyllt begär till någon man som jag gör nu? Ska jag använda dessa erfarenheter för att bevisa att mina begär är autentiska, att jag är född såhär men bara inte har vågat erkänna det på grund av samhällets homofobi och min egen internaliserade.

Det har alltid varit något som skavt i mina heterorelationer. Jag har alltid känt mig otillfredsställd. Men jag tror inte att det är för att jag egentligen, innerst inne, begärde kvinnor. Snarare började öppna mina ögon inför mitt begär för kvinnor för att heterorelationerna skavde så mycket att det till slut blev stora öppna sår som tog månader att läka. Det var först när jag var helt söndertrasad av allt skavande som jag började se mig om efter något annat.

Min process var en resa bort från något, inte till något. Jag visste inte vad jag ville ha, bara vad jag inte under några omständigheter kunde tänka mig att genomleva igen. Om jag hade hittat en man som hade gett mig det jag behövde, eller i alla fall något som inte skavde fullt så mycket, så hade jag nog slutat leta. Om jag hade kunnat vila i heteromonogamin så hade jag aldrig behövt ta reda på att jag också kan begära kvinnor, för det hade inte varit relevant för mig.

Samtidigt var det något som hindrade mig att söka under flera år. Jag var under många år helt övertygad om att jag var heterosexuell, om att jag bara kunde känna begär gentemot män. Det var inte det att jag kände något starkt tvång från min omgivning eller från mig själv, det var mest bara en självklarhet att det var så det var. Inte kunde jag känna begär till kvinnor, för då hade jag ju vetat det. För det är så det är, när en känner begär till kvinnor, att en vet. Det ska inte bara vara något som skaver, det ska vara en ren känsla av begär.

När folk pratar om att vara född på ett visst sätt blir jag arg, för jag vill inte att min sexualitet jag förstås utifrån de termerna. Jag är inte född till att älska och begära kvinnor, jag är född precis som alla människor med ett behov av närhet, trygghet och gemenskap, och det är någonting jag inte kan få utan väldigt omfattande uppoffringar inom ramarna för en heterorelation i detta samhälle. Det är inte något inre begär hos mig som gör att jag dras till kvinnor, utan den mycket konkreta erfarenheten av hur heterorelationer skadar mig.

När ni pratar om att vara ”born this way” så ställer ni ett krav på alla kvinnor som begär kvinnor att bevisa sig, att passa in sig i er mall om hur en riktig lesbisk ska vara. Jag åläggs kravet att bevisa att mitt begär är autentiskt på ett sätt som jag aldrig behövde i mina heterorelationer, trots att det kanske hade varit mer välbehövligt.

Varför gör ni detta? Jo, för att inbilla er att mina begär inte spelar någon roll för er. För att inbilla er att om ni hade begärt kvinnor, då hade ni minsann vetat det. För att inbilla er att era heterosexuella begär sitter hårt som berget. Och detta handlar i sin tur om att upprätthålla heteromonogamin. Genom att förpassa mig in något slags undantagsland som ni kan tolerera så håller ni heteromonogamin intakt.

Hur kan en känna det en inte levt? I vilken vrå av mitt inre ska jag gräva för att hitta det där rena begäret, den där känslan av att vara ”born this way”, som ni vill att jag ska känna? Vilken av alla dessa erfarenheter ska jag plocka fram, så att ni ska kunna granska den och tänka att ”gud vad skönt sådär har inte jag känt” och godkänna den, eller känna igen er och avgöra att den inte är nog för att bevisa min autenticitet.

Mitt begär har ingen kärna, det är någonting jag lever. Det är inte mer eller mindre autentiskt än era begär. Jag är inte född till att begära kvinnor, lika lite som ni är födda till att begära män. Jag är, liksom er, en produkt av mina erfarenheter och det liv jag lever.

Att ha utrymmet att tolerera.

En incident inträffade där jag tog illa vid mig på grund av att homosexualitet framställdes som en stor grej. Jag konfronterade personen om detta, varpå denne svarade med att det minsann inte alls var så det menades och att denne inte alls tyckte att det var en stor grej.

Jag tänker att jag själv hade kunnat säga precis samma sak för kanske två år sedan.

Nu däremot är det påtagligt för mig att jag inte tillhör normen. Hela tiden när jag ser människor skriva om sina heterosexuella relationer så påminns jag om att jag står utanför normen. när jag ska dela med mig av något om mitt liv så ställs jag inför valet att outa mig själv som lesbisk eller att hålla det inne.

Om en lever normativt så kan det vara enkelt att säga att en inte lägger någon större värdering vid detta. Dels är det ofta inte sant – människor lägger värderingar i sånt även om de säger sig inte göra det. Att tycka att något är lite spännande och avvikande och något som ska ~*tolereras*~ är också en värdering.

Men framförallt så spelar det föga roll vad personen själv tycker, eftersom den som känner sig träffad inte bara förhåller sig till den personens åsikt utan till hela samhällets normsystem kring detta. Det som för någon annan är ett samtalsämne av många är för mig hela mitt liv, en aspekt av tillvaron som jag ständigt förhåller mig till. Jag har inte lyxen att välja att se mig själv som ickeavvikande eftersom det inte är min åsikt om det hela som räknas, utan andra människor.

En person som lever normativt kan kosta på sig att tolerera andras levnadssätt som om det var något perifert. De kan kosta på sig att inte tycka att det är något speciellt, eller i alla fall säga att de inte tycker det. Jag har inte detta utrymme.

Twitter 14/1. ”Born this way”.

Tycker det är lite konstigt när heteropersoner anser att en måste vara ”born this way” för att kalla sig lesbisk. Nä sorry kommer ej anpassa mig till din bild av homosexualitet som en avvikelse en inte kan rå för.

Alla homosexuella har inte samma historia, begär och så vidare och det måste vi få diskutera utan att någon ska tycka att vi är falska på grund av ej ”born this way”. Jag vill inte behöva avskriva mina relationer med män som falska bara för att jag nu är i en lesbisk relation. Att säga att det alltid är medfött är ett fett avskrivande av många homosexuellas erfarenheter. Men det är väl en grej som ni säger för att våra liv inte ska vara relevanta för er antar jag.

Min erfarenhet är i alla fall att jag på grund av delvis aktiva ideologiska beslut började älska kvinnor istället och DET STÅR JAG FÖR. Antar att det inte är samma för alla homosexuella men det är min erfarenhet och min sexualitet är inte mindre autentisk för det.

Och ja hade också kunnat leva med en snubbe. Men nu gör jag inte det o det är jag jävligt glad för. Min avsmak inför män beror ej på ”born this way” utan på hur faktiska män betett sig mot mig i faktiska relationer. Insikten om detta gjorde att jag försökte släppa fram andra begär istället. Om jag hade varit tillfreds i relationer med män hade jag troligen inte gjort det på grund av, ni vet, heteronormen. Heteronormen som gör att en släpper fram begär riktade mot män, tar dem på större allvar, bygger liv kring dem.

Denna heteronorm har jag fått ifrågasätta genom feminism. Därför är det ideologiskt. För att patriarkatet är ideologiskt. Och våra begär.

Tror att många säger att de är ”born this way” för att accepteras. Jag är nöjd med att min process finns öppen att beskåda. För att fler ska kunna fundera på sina begär utan att avskriva dem som inautentiska.

En sak som blivit väldigt tydlig sedan jag ”kom ut” är att många accepterar homosexualitet så länge det är en avvikelse de kan tolerera. Men så fort jag gör anspråk på att det kanske inte bara gäller mig, att det inte är min ”essens” utan också politik, är det slut med det. Nej tyvärr jag tänker inte sätta min sexualitet i facket ”avvikande” för att du ska kunna fortsätta lunka på ostört i heteronormen. Den enda ”identitet” jag någonsin är lojal mot är den som feminist.

Det är fan vämjeligt hur genomskinliga ni är i er homofobi när ni kräver att jag ska sätta mig snällt och tyst i ”sexuellt avvikande”-facket. Dra åt helvete med er homofobi som tvingar en att dra någon jävla snyfthistoria om att en ”alltid vetat” men ej erkänt på grund SKAM. Nej jag har inte alltid vetat nej jag har inte aktivt undertryckt, jag har bara aldrig fått lära mig att det är ett alternativ. Och detta beror bland annat på era infantila jävla krav på att en ska vara ”born this way” för att räknas. Detta krav som har gjort att jag inte kunnat ta mina begär på allvar, för att de inte varit starka nog att trumfa heteronormen.

Och främsta skälet till att kvinnor är trevligare är nog ej på grund av ”born this way” utan för att de inte håller mig i konstant förtryck. Kommer fan aldrig säga att anledningen till att mina relationer med män sög är för att jag ”egentligen” var flata

Svar på kommentarer.

IMG_20141231_173755Fick lite kommentarer som jag tänkte svara på:

Jag funderar på en sak kring sexualitet, könsroller, feminism och din syn på relationer med män (och undvikandet utav dem). Hur ser du på homosexuella män? En man som har en relation med en annan man? Även om en homosexuell man oftast ratas för att gå ifrån normen, är han förmodligen ändå präglad av sin könsroll som man, och därför också någon att undvika för att inte tryckas ner av m a n l i g h e t e n även om han inte har ett intresse av kvinnor sexuellt. Jag undrar bara lite hur du tänker kring detta, och om du förstår vad jag försöker få fram? För det är knappt jag vet själv. Det slår mig bara varje gång jag läser dina texter om att som kvinna gynnas en av att undvika sällskap av män. Hur funkar det i praktiken? Hur undviker jag som kvinna män, och till vilken grad och vilka män?

Jag tänker att homosexuella män också är män, och således vill jag undvika även dessa. Men sedan är det såklart så att riskerna är mindre när en umgås med män som inte försöker inleda en massa romantiska relationer med en eller ha sex med en och så vidare.

Däremot tror jag inte att det handlar om ”mansrollen” så mycket om att homosexuella män fortfarande har en position som män. En man som har sex med andra män blir inte kvinna i samhällets ögon, och han uppträder fortfarande som man med all den auktoritet det innebär i detta samhälle.

Jag tänker lite på den här grejen vissa kvinna har för homosexuella män, typ ”faghags”, och jag tänker att det ofta är så att kvinnor dras till män som de vet är ”ofarliga” för dem. Detta är problematiskt på flera olika sätt, dels för att dessa män såklart visst kan utöva till exempel misogyni men också för att det är objektifierande från kvinnornas håll.

När jag skriver om att undvika sällskap av män så är det inte direkt så att jag har en idé om exakt vilka som ska undvikas, jag utesluter inte att en kan ha bra och givande relationer med män. Däremot så finns det en tendens att vara mer förlåtande mot män, att ursäkta män trots att de beter sig illa och så vidare. Som kvinna tror jag att en gör bra i att fundera mer på detta och överväga de relationer en har med män.

Sedan jag har börjat göra detta så har jag kommit på mig själv med att ha en massa relationer med män som jag egentligen inte får ut så jävla mycket av, eller rentav känner mig direkt nedtryckt och hotad i dessa relationer. Detta gäller inte alla relationer med män rakt av, men det är ett generellt mönster jag kan se. Åt andra hållet kan jag se att jag har valt bort relationer med kvinnor som i regel har varit mycket mer givande och tryggare för mig att befinna mig i.

Det här är så intressant och dessutom något jag gått och tänkt på mycket det senaste. Jag har känt ett ökat begär mot andra kvinnor under en längre tid, men i och med att jag är ”vuxen” känns det så larvigt att söka mig till kvinnor nu vid 26 års ålder då jag har haft en heterosexuell livsstil hela mitt liv. Kan nog säga att jag är rädd för att bli ifrågasatt kring mina intentioner.

Jag tror att jag också var rädd för detta. Jag var rädd för att bli ifrågasatt och för att det på något sätt skulle finnas en poäng i detta ifrågasättande. Därför så uppsökte jag inte aktivt relationer med kvinnor, eftersom det kändes fel att göra anspråk på att vara lesbisk när jag inte hade någon aning om hur det låg till. När jag började känna ett specifikt intresse riktat mot en person fattade jag först inte vad det var, jag hade inga tolkningsramar för att förstå det. När jag sedan blev jättekär så blev jag chockad, jag visste liksom inte att jag kunde känna den typen av känslor inför kvinnor.

Ofta hör jag kvinnor som säger typ ”jag har faktiskt prövat att ha sex med tjejer men det funkade inte”. För det första så är det väl inte som att det ”funkar” med alla män en har sex med för att en är heterosexuell, för det andra så är det ganska konstigt att förvänta sig att en ska kunna ta fösta bästa kvinna och bara ”testa” om det ”funkar”. Jag tycker det är ganska respektlöst, helt enkelt.

Jag tänker såhär; försök att bara vidga din blick lite. Försök att inte bara avfärda begär inför kvinnor direkt, utan agera på dem. Det behöver inte innebära något återkalleligt, men det ska inte heller vara något ”experiment”. Precis som med män tar det såklart tid att hitta rätt, att hitta personer en är intresserad av och som är intresserade tillbaka och så vidare.

Du skriver ofta om dina ex och heterorelationer samt hur dessa leder till att exempelvis vänskapsrelationer mellan kvinnor underpriotriteras. Varför skriver du inte mer om vänskap i din blogg? Jag menar varför får det ej lika mkt utrymme som heterorelationer? Vore intressant!

Det enkla svaret är att jag skriver om det som berör mig för tillfället, och under den största tiden jag har haft den här bloggen har jag varit uppe i bearbetningsprocesser av gamla förhållanden, vilket har gjort att jag har behövt skriva mycket om det. Jag har helt enkelt varit sårad och förbannad och behövt få ur min ilskan.

Sedan tror jag också att det kan ha att göra med att jag inte har lika klara uppfattningar när det kommer till vänskapsrelationer. I mina heterorelationer har jag blivit utsatt för saker som har varit oacceptabla och som jag har haft lätt att ta ställning om och skriva om. Bilden är mer komplex när det kommer till vänskap och kan ibland vara väldigt smärtsam att gräva runt i, varför jag helst inte gör det offentligt.

Jag försöker att skriva mer om relationer generellt nu, både om kärleksrelationer mellan kvinnor men också om vänskap. Jag tror att mycket av det jag skriver kan appliceras på vänskap, trots att jag inte benämner det som en specifik vänskapsgrej. Men jag tänker att mycket om makt och kontroll, om samberoende och att ta ut sin ångest på andra även kan appliceras på vänskapsrelationer.