Etikett: liberal demokrati

Om ”praxis” och att klamra sig fast vid liberal demokrati.

Det finns en idé om att det är viktigt att ta ”ansvar” för ”demokratin” och följa ”praxis”, vilket i praktiken innebär att en ger motståndarna makt en inte behöver ge dem egentligen (enligt lag alltså) för att det råder någon slags samförstånd kring att en ska respektera sin politiska motståndare i en liberal demokrati och bla bla bla. Detta uppkommer för att det mest centrala värde i en liberal demokrati är stabilitet, utan denna går allt åt helvete mycket mycket snabbt, vilket såklart i sig är ett gott argument för varför det inte är ett så jävla fett system till att börja med.

När då ett parti som Sd kommer så blir den här retoriken ytterst problematisk. Från alla sidor låter en Sd få inflytande för att det är ”praxis”, för att en ska respektera demokratins spelregler och så vidare. Att Sd som sådana riskerar att ödelägga ”demokratin” är irrelevant. Sd bryr sig själva inte ett skit om ”praxis” eller ”ansvar” när det inte gynnar dem, vilket är helt förståeligt då de prioriterar att få igenom sin politik snarare än att ägna sig åt en massa meningslösa ritualer. Detsamma gäller Alliansen.

De senast dagarna har det gnällts en del om att Sd och Alliansen minsann inte följer praxis och så vidare och så vidare. Detta fastklamrande vid den liberala demokratin är patetiskt. Vad bryr vi oss om om de följer praxis när de genomför sin människofientliga politik? Hur kan det vara viktigare än själva innehållet i deras politik? Och hur kan vårt innehåll vara så oviktigt att vi värderar ”praxis” högre?

Men det vi måste göra är inte att få Sd eller högern att respektera ”spelreglerna”, det vi måste göra är att själva börja skita i dem. Spelreglerna gynnar inte oss, de är inte uppsatta på våra villkor. Så länge vi följer dem kommer vi alltid att förlora, särskilt om vi är mer måna om att följa dem än våra motståndare.

Det jag stör mig mest på är idén om att det skulle vara ”ansvarsfullt” att låta rasistiska partier eller högerpartier få mer av makten för att en ska ”respektera demokratin” eller liknande. Hur kan det vara ansvarsfullt att som vänster prioritera upprätthållandet av den liberala demokratin högre än införandet av ett klasslöst samhälle? Jag menar inte att en alltid ska sätta sig på tvären, men det finns inget egenvärde i att följa ”praxis”.

Vänstern får ofta för sig att det är viktigt att vara moraliskt framstående och ”hederlig”. Istället borde en satsa på att vara en faktisk progressiv kraft i samhället. Att ta makt för att förändra. För det är väl ändå det vi vill? Det är svårt att tro när en ser på hur den ”parlamentariska vänstern” stryker den liberala demokratin som system medhårs, när den klamrar sig hårdare fast vid det än vad faktiska liberaler gör.

Twitter 22/5. Demokrati som obligatorisk lek.

Ingenting får mig mindre taggad på att rösta än borgare som tycker att det är en ”plikt”. Norberg drev idag tesen i metro att det är att ”slänga bort sin makt”. Att reducera sin makt till en röst är om något att slänga bort den. Norberg vill att alla ska delta i spelet och därmed också acceptera dess regler. Det är så oerhört ignorant att inte ta den kritik som framförs mot parlamentarismen på allvar och istället skuldbelägga kritikerna.

Demokrati som en obligatorisk lek alla måste delta i en gång var fjärde år för att hålla skenet uppe.

Nej Norberg, det som bär ansvar för att fascismen går framåt är inte sofflocksliggarna utan din egen ruttna politik.

Varför ska människor lägga kraft på något de ändå inte upplever påverkar deras liv? När den liberala demokratin inte kan påvisa faktiska resultat så avkrävs vi trohet till själva idén. Du tror väl på demokrati? Det ses som en plikt att ”delta” för att visa att en i alla fall är ”demokrat”. Att det sedan ger föga resultat är inte ett problem. Så längae tillräckligt många erkänner sin trohet till den liberala demokratin som ide spelar det ingen roll hur den fungerar i praktiken.

Det hela blir en absurd självmotsägelse när det kommer från människor som säger sig värna individens frihet framför allt. För hur ”fri” individen än är måste hen ingå i det demokratiska skådespelet för att ”förtjäna” sin frihet. Det finns alltid ett överliggande hot, att ens frihet kan tas ifrån en om en inte uträttar vissa plikter.

Den främsta av dessa plikter är att tro på den liberala demokratin. Den individ som inte gör detta i tillräckligt hög grad har ingen rätt att klaga på hur saker och ting ser ut. Vi måste alltid delta i systemet för att anses vara legitimerade att kritisera det, och den som deltar måste också tro på det. All kritik mot den liberala demokratin blir effektivt bortviftad genom denna manöver.

”Ordning” som överordnat mål i den liberala demokratin.

Har funderat lite på koncepten ”ordning” och ”stabilitet” i förhållande till ”demokrati”. Den form av demokrati vi har i bland annat Sverige kallas liberal demokrati, och innebär ungefär att det finns äganderätt och ”ekonomisk frihet”, att det finns en konstitution som avgöra vissa friheter och rättigheter och att det finns något slags parlament till vilket politiker väljs för att föra folkets talan.

När jag läste statskunskap så fick vi lära oss att det inte får bli ”för mycket” engagemang i en liberal demokrati eftersom det kan ”koka över” då. Exakt vad detta innebär är oklart, men det problematiserades inte vad detta egentligen säger om det system vi lever i. Om systemet nu inte klarar av för mycket politiskt engagemang, kan det verkligen kallas demokratiskt? Vad händer när det ”kokar över”, ska staten kämpa för sin överlevnad med hjälp av våldsmonopolet? Vad är viktigast, att folk faktiskt får vara med och besluta politiskt eller att upprätthålla stabiliteten och i förlängningen också systemet som sådant?

Det verkar finnas ett överordnat mål för hur polisen agerar vid typ demonstrationer och det är att ”ordningen” ska upprätthållas. Men vad är det egentligen för ”ordning” som upprätthålls. När till exempel nazister tillåts hålla en demonstration så sabbas ”ordningen” för väldigt många människor på både kort och lång sikt, de människor som drabbas av nazisternas våld idag och de människor som kan komma att drabbas av ett eventuellt framtida fascistiskt eller nazistiskt samhället (det vill säga typ alla).

Den ”ordning” som ska upprätthållas har inte något med faktiska människors säkerhet att göra, utan handlar om säkerheten för staten och det system som staten tjänar, det vill säga kapitalismen. Därför anses det mer angeläget att upprätthålla ”ordningen” så att det inte blir ”kaos” än att motarbeta fascism. Fascism är inget hot mot vare sig staten eller kapitalismen, det är däremot de delar av vänstern vars mål är att avskaffa just detta system. Fascism är däremot ett mycket konkret hot för människor på både kort och lång sikt. Grejen är att det spelar marginell roll, när det viktigaste är att upprätthålla ordning och stabilitet.

Här kan vi se hur den liberala demokratin som form överordnas demokrati i en djupare betydelse, det vill säga folkstyre. När människor förbjuds från att demonstrera för att det är viktigare med ”ordning” så handlar det om att det är viktigare att bevara systemet så som det ser ut än att människor faktiskt får realisera sina ”demokratiska rättigheter”. Samma sak när människor som demonstrerar mot fascism som ju är en djupt odemokratisk ideologi ses som ett större problem än fascismen som sådan, eftersom fascismen som sådan inte utgör något direkt hot mot staten.

Detta kan motiveras med att det hur som helst är värre att befinna sig i kaos, att det är bättre att ha några demokratiska rättigheter än inga alls och så vidare. Men det visar på en väldigt tydlig spricka i realliberalismen, nämligen det faktum att alla rättigheter inte kan realiseras samtidigt. Om alla, eller bara en större mängd än idag, utnyttjar sina demokratiska rättigheter så kommer det att ”koka över” och repressionen kommer att bli hårdare. Ordningen kommer att prioriteras framför att människor får utnyttja sina rättigheter. Den liberala demokratins upprätthållande bygger således på att det store flertalet inte utnyttjar de demokratiska rättigheter de har. En kan såklart mena på att detta ”fungerar i praktiken”, men frågan är om en kan kalla ett samhälle där våra demokratiska rättigheter är villkorade på det här sättet en ”demokrati”.

Jag vet att kampen för ett mänskligt samhälle är viktigare än allt.

Spännande det här med polis, våldsmonopol och så vidare. På förfrågan tänkte jag klargöra för min grundläggande syn på våldsanvändning, vilket också kommer bli ett klargörande för min syn på ideologi och demokrati.

Många verkar se den liberala demokratin som neutral. Det är det inte, det är liberal och borgerlig. Den liberala demokratin som form skapades ur borgarklassen krav på samhällsförändring, krav som givetvis var anpassade efter dem själva och deras verksamhet, det vill säga kapitalistisk sådan. Därför är den liberala demokratin inte anpassad för ett samhälle fritt från kapitalism. Om vi lämnar kapitalismen så kommer vi även att lämna den liberala demokratin bakom oss, och kamp mot kapitalismen kommer aldrig att kunna ske enbart eller ens huvudsakligen med parlamentariska

I ett samhälle där pengar ger makt på alla områden är ”en person, en röst” en gång vart fjärde år inte någon större tröst. Det politiska samtalet är fortfarande utformat efter företagens behov. Det enda som talas om är jobb och tillväxt, något som inte är så konstigt i ett samhälle som styrs av pengar. Politiken är ingen separat sfär där en kan diskutera andra frågor än de som står på agendan i resten av samhället, politiken påverkas av den makt som florerar i resten av samhället. Så länge vi har kapitalism så kommer dessa frågor att prioriteras, för det är där makten ligger.

Som jag ser det så bygger samhälle idag på våld. Dels på ett väldigt konkret, direkt våld, alltså polisens och militärens våld. Det är det våld som kommer fram när en på riktigt utmanar makten. Men också ett strukturellt våld som finns precis överallt. Människor tvingas dagligen in i saker de inte har den minsta lust till eller kan styra över, människor exploateras, människor blir ifråntagna sina möjligheter till att leva ett värdigt liv och så vidare. Så blir det i ett samhälle där profit går före människor, då kommer människor välmående obönhörligt att pressas undan för kapitalismens skull. Det är det som sker under arbetslinjen; människor tvingas in i till synes meningslöst lidande för att de ska bli ännu billigare för kapitalet att köpa, för att de ska kunna exploateras i allt högre grad. Samhällsbygget ger även upphov till våld, till exempel rasisters och nazisters våld. Detta våld ställer jag mig emot.

Jag tycker att en bör använda våld för att hindra ett större våld. Jag tycker att det är ens plikt att använda våld för att hindra ett större våld. I mina ögon bygger detta samhälle på våld, och det riskerar alltid att bli än mer våldsamt. När jag står och skriker på nazister är det inte för att jag inte tycker att de har rätt att uttrycka sina åsikter, det är för att jag är rädd för vad deras åsikter kommer leda och till viss del redan har lett till. Om det ”bara” handlade om åsikter hade jag inte brytt mig, men inget existerar i ett vakuum. Om de inte stöter på motstånd kommer de att expandera, och deras expansion kommer obönhörligen att leda till våld. Jag tycker att en ska vara så sparsam med våldsanvändning som möjligt, vilket jag också tycker att vänstern brukar leva upp till. Överlag finns det en ganska negativ inställning till de som är alltför taggade på att slåss bara för sakens skull, och det ”våld” som brukar förekomma brukar vara i form av blockader, oväsen och, som senast, vattenballonger. Det är ganska harmlöst i förhållande till hur mycket våld en ideologi som nazismen kan ge upphov till.

Vissa pratar om ”olika åsikter”, som om det var en fråga om tandkrämspreferens. Detta tycker jag är ett sjukt sätt att se på saken. Nazism är en ideologi som bygger på att människor har olika värde på grund av sitt ursprung, det är en ideologi som redan har lett till miljontals döda och som kan göra det igen. Vi är inte skyddade mot nazismen eller fascismen bara för att vi lever i en liberal demokrati. Den ökade rasismen leder redan idag till att människor lider och dör. Det är ingen jävla lek, det är allvar. Det handlar om människors liv. Och det är de jag protesterar emot. Jag protesterar inte emot en ”åsikt”, jag protesterar emot en realitet, mot en viss typ av samhälle. Det räcker inte med att rösta på något annat än nazisterna var fjärde år, en måste ta ställning emot förtrycket varenda jävla dag.

Den liberala demokratin står inte på min sida, för den är utformad efter kapitalets intressen. Den liberala demokratin kommer aldrig att kunna erbjuda ett ramverk för mig att driva de frågor jag tycker är viktiga, alltså frågor som rör människors värde. Därför väljer jag att gå utanför den. Det handlar om ideologi. Det handlar om att jag tror på ett samhälle fritt från förtryck, fritt från exploatering, och jag tycker inte att det samhälle vi lever i idag är detta, hur mycket formell ”frihet” och ”jämlikhet” det än sägs bära på. Frihet och jämlikhet under kapitalismen ser jag som en omöjlighet, eftersom kapitalismens själva grundsten är just ojämlikhet och underkastelse under kapitalets logik. Jag kommer aldrig att spela deras spel, för jag vet att reglerna inte är viktade för mig. Och jag vet att kampen för ett mänskligt samhälle är viktigare än allt.