När vi nu ändå är inne på skön kristen moral så tyckte Marcus Birro uppenbarligen att det var en bra idé att åter stiga fram i ljuset och skriva ytterliggare en pinsam, högst subjektiv och fördömmande krönika. Den handlar om hur fegt och fel det är att kritisera religion och hur vackert det är att tro på gud.
Människor som lever sina liv utan något heligt missar flera dimensioner av tillvaron. Det är en helt och hållet magisk värld där döden inte är det slutgiltiga mörkret, där trygghet är på riktigt, där samtalet med Gud är en kärleksrelation genom livet, där trösten finns bara en liten bit bort, precis där ljuset bryts.
Människor utan känsla för helighet kommer en dag upptäcka att livet planas ut, att tillvaron går ner för landning på en enda grå åker av värkande vardag. Det finns mysterium som inte går att lösa, men som lättar på förlåten och skänker dig lugna drömmar alla stormiga nätter.
Det finns en saga som väntar på att bli läst, men slarvar man bort sitt liv på världsliga ting, på fyllor, plast och cynism, så missar man den där sagan. Mysteriet förblir olöst. Sagan blir aldrig läst.
Utan helighet kommer dina tårar aldrig sluta rinna. Om du envisas med att trampa på allt heligt, och blundar för miraklet, kommer du aldrig hitta källan till de där tårarna. Din kran kommer stå öppen tills allt ditt ljus har runnit ut och du sitter ensam, yr och full av mörker och vind.
När du hånskrattar åt min tro eller min svaghet är jag inte längre där. Jag är där trösten är.
Jamen synd för dig att det enda som kan skänka ditt liv mening är tron på något högst irrationellt och totalt obevisbart. Synd att du inte bara kan finna mening i livet som det är.
Vissa religiösa verkar leva i tron att den enda vägen till ”helighet” är tron på gud. Jag har svårt att begripa vad den här idén kommer ifrån. Inget ont om religion i sig (för den här gången). Jag kan bara bli så jävla irriterad på de som verkar tro att de har hittat den enda och sanna vägen till lycka och att alla vi andra bara lever små futtiga obetydliga jordeliv och inte tror eller kämpar för något.
Jag har nyheter till er: jag kan fan älska och ta saker för ”heligt” utan att acceptera en gud. Det är verkligen inga problem. Jag kan gå omkring och tycka att världen är farbannat vacker och ”magisk” utan att tro att det är gud som har skapat den. Inget fattas mig för att jag inte tror på gud. Synd för er att ni behöver gå den vägen, men jag måste inte!
Om man nu ska vara sådan så tror jag fan bara att tro är ett uttryck för djup rädsla. Denna ovilja att ta livet för vad det är: lidande och död. Och sen denna insikt om att man själv måste fatta beslut över hur man önskar leva och dessutom själv stå ansvarig för dem. Hemsk tanke för alla religiösa som förlitar sig på att det finns något ”rätt” som står utanför deras förstånd.
Religiösa anklagar ofta oss ateistiter för att vara oödmjuka inför den ”högre makten”. Om det finns något som är sjukt högfärdigt så är det väl att åberopa att man själv skulle ha nått någon slags högre insikt: den ödmjuka insikten.
Men vad fan. Jag kanske skulle bli lite mer ”andlig” och ”ödmjuk” och fokusera lite mer på att älska ”gud” så att jag får komma till himlen än att ge kärlek till mina nära och kära och fylla upp mitt jordeliv med mening. Kanske ska jag även skriva långa texter om hur fattiga och futtiga alla andra människors liv är och hur rikt mitt eget är.