Etikett: liggbar

Oliggbarhet.

I detta samhälle finns det människor som anses oliggbara, alltså människor som inte anses vara aktuella för någons intima begär. För den som är intresserad av sådana aktiviteter är detta såklart väldigt tråkigt, och jag förstår att många män är ledsna över att de inte får ha sex. Att anses vara oliggbar är nog jobbigt vem det än drabbar, men det är skillnad på att anses oliggbar som kvinna och som man.

Att vara oliggbar som man kan absolut vara något en blir utsatt på grund av, men det gör inte att ens grundläggande människovärde försvinner. En oliggbar man kan fortfarande förverkliga sig själv på en mängd andra sätt, och kanske genom något av dem även förvärva egenskapen ”liggbar”. En oliggbar kvinna däremot är ingenting, hon exkluderas från samhället i stort. Om hon inte kan finnas till för män får hon inte finnas till över huvud taget.

Män som anses oliggbara brukar också kunna kräva rättigheter som könsvarelser, det vill säga att de kan mena på att de minsann visst förtjänar närhet. De kan säga att problemet inte är de själva utan att kvinnor (ja, jag utgår från en heterosexuell kontext) har fel preferenser eller prioriteringar. Att de ligger med fel snubbar. Tanken på att en kvinna skulle säga motsvarande ter sig absurd, jag har i alla fall aldrig hört något liknande. Det anses helt enkelt självklart att män väljer rätt när de väljer sina sexpartners, medan kvinnors val alltid kan ifrågasättas.

De män som klagar över att de inte får ligga med kvinnor som om det vore likvärdigt missar den högst avgörande detaljen att detta generellt handlar om deras eget begär, de vill ha något som de inte får och blir arga över det. För kvinnor förhåller det sig inte så; oavsett vilket intresse jag själv har i dessa aktiviteter så ska jag ändå pressas in i denna ram. Det är ingenting jag någonsin frågats om, det bara antas att detta är meningen med min existens.

Jag har noterat att när feminister ska misstänkliggöras är det ofta just deras liggbarhet som ifrågasätts. Att de inte får ligga, eller snarare att de inte anses vara liggbara, anses vara något som helt drar undan grunden för hela deras person, hela deras existens i detta samhälle. Mången gång har jag sett min egna eventuella liggbarhet eller brist på sådan diskuteras i helt orelaterade sammanhang. Trots att jag själv upprepade gånger tydliggjort att detta inte ligger i mitt intresse så fortsätter det att diskuteras.

För mig handlar feminism om rätten att ses som människa trots att en inte anses vara värd sexuell uppmärksamhet från män. Det är skillnad på att inte få ligga om en nu vill det och att hela ens värde ska bestämmas utifrån ens ”liggbarhet”, oavsett om en själv har något intresse i det. Ingen människa har någon ”rätt” till sex, men alla har rätten att ses som fullgoda människor oavsett deras eventuella liggbarhet.

Kvinnor måste alltid finnas till för män.

Det är fascinerande att se hur en som kvinna om en öppnar käften genast ska utvärderas utifrån sin förmåga att behaga en man. Även om jag uttalat inte bryr mig om sådant så ska det ändå diskuteras. Jag får olika välmenande råd om hur jag ska göra för att attrahera män, även om jag aldrig någonsin bett om dem. Jag ska gå ner i vikt och jag ska raka mig och jag ska piffa till mig och gud vet allt. Att det kan vara så att jag faktiskt är nöjd med min situation som den ser ut idag är helt enkelt inte ett alternativ. Nej, jag ska desperat ”hjälpas” till att uppnå det alla kvinnor har som mål i livet; att bli attraktiv nog för att olika cismän ska vilja stoppa sina könsorgan i mig, alldeles oavsett om jag har ett intresse av det eller inte.

Det är uppenbarligen oerhört provocerande med en kvinna som har andra mål i livet än att attrahera män. Hon kan såklart inte lämnas ifred med sina intressen, utan måste tvingas in på rätt bana igen. Genom ”råd”, genom trakasserier, genom kultur och ideal och så vidare. Det är en omfattande ideologisk bearbetning som sker av kvinnor och som tvingar in dem i att ständigt anpassa sin tillvaro för att behaga män.

Ibland råder människor mig att sluta ha samröre med män, om de nu är så hemska. Jotack, detta är en metod jag tillämpar i hög utsträckning. Problemet är liksom att kvinnor som inte är tillgängliga för män desperat måste tvingas in i att bli det, genom att människor gång på gång förklarar att det är det som är meningen med alltsammans.

Kvinnor ska även visa tacksamhet inför de män som förärar dem uppmärksamhet. Eftersom kvinnors mening här i livet är att skaffa en man så ska vi såklart vara evigt tacksamma emot de män som ödmjukt låter oss uppfylla denna uppdrag. Dessa män som offrar sig för att leva tillsammans med oss, så att vi får någon mening i våra fjuttiga små liv.

Jag minns hur jag som liten drömde om att ha en pojkvän. Det spelade liksom ingen roll vad det var för en person, jag ville bara ha en man som kunde bekräfta mig. Jag minns till och med ett tillfälle då jag tydligt tänkte att den här eventuella pojkvännen kunde vara vem som helst, men undantag från en som mobbade mig. Det är så himla himla sjukt att en tänker sådana tankar på lågstadiet. Jag minns hur jag sedan desperat sökte bekräftelse av män som jag egentligen inte hade ett skit gemensamt med, just för att det var så jävla viktigt att behaga män. Vilka män det var eller varför de uppskattade mig spelade liksom ingen roll.

Och när jag väl skaffade en pojkvän så var ju det fint och så, men idén om kärleken liksom översteg själva kärleken. Det blev viktigare att ha honom kvar för kärlekens skull än för att jag älskade honom, för att jag mådde bra med honom. Relationsformen blev ett självändamål, innehållet var sekundärt. Och det ledde till att jag plågade mig igenom många månader där jag egentligen bara mådde dåligt av vårt förhållande, det ledde till en avgrundsdjup ångest är han lämnade mig. För det handlade inte om honom, det handlade om idén om honom. Om den patriarkala bekräftelsen. Om att vara en kvinna, en könsvarelse, och därför också en människa.

Det är så mycket smärta förknippat med allt det här. Så mycket smärta som kommer sig av just detta, att en som kvinna ska ha män som sitt största mål i livet. Tänk att leva i en värld där en som kvinna kan få vara kreativ, arg, intelligent, ha intressen, utan att det genast ska sättas i relation till i vilken grad det tillfredsställer en man.

Men vad som är värre än trakasserandet för att inte vara attraktiv nog är de män som skriver till mig att det är sexigt att jag är intelligent, stark, feminist och så vidare och så vidare. Som ger mig patriarkal bekräftelse för att jag utmanar patriarkatet. Det är värre, ty det är så oerhört förrädiskt. Det är lätt att bli smickrad, ty den patriarkala bekräftelsen är så viktig, och sen står en där och har återigen blivit ett offer för mäns blickar och omdömen. Tänk bara på alla dessa texter ni läst där män ”bekänner” att de gillar starka kvinnor, alla dessa modereportage där den starka kvinnan hyllas, alla dessa bilder med oerhört sexiga och lättklädda men ”farliga” kvinnor. Alla dessa gånger då idén om den sexiga, starka, självständiga kvinnan reproduceras.

Det är så jävla typiskt att så fort en kvinna är självständig eller stark så måste hon oskadliggöras genom att det görs till något sexigt, något som är till för att behaga män. En kvinna kan aldrig vara för sin egen skull, och detta märks extra tydligt i hur den starka kvinnor höjs till skyarna av män. Den starka och självständiga kvinnan måste objektifieras till det yttersta så att ingen får för sig att hon finns till för sin egen skull. Hon måste ständigt återskapas som ideal av och för män, allt för att hindra att hon tar makten över sig själv och faktiskt blir självständig och stark på riktigt.

Alla kvinnor görs till manliga fantasier, alla kvinnor objektifieras och idealiseras för mäns skull, för den manliga blicken. Aldrig får kvinnor bara vara, bara finnas till för sin egen skull. De måste ständigt dras in i denna helvetesspiral av patriarkal bekräftelse.

En kvinna som inte är liggbar, hon är ingenting.

Det är fascinerande i vilken grad det spekuleras kring mitt sex- och kärleksliv. Hur många jag fått ha sex med, vilka jag har sex med och så vidare. Jag har till och med fått frågor om huruvida min partner är en ”riktig man” (dvs en person som definierar sig som man och hade kuk vid födseln, alternativ någon som beter som som en ”riktig man” ska göra). Det insinueras även att skälet till att jag skriver om min förra relation är för att jag blev så sårad och har ett hämndbegär, eller för att jag måste rationalisera det hela. Tja, jag är helt ärlig med att det var han som dumpade mig och att jag vid tillfället var helt hjärtekrossad, det är liksom ingen hemlighet. Jag försöker inte hålla upp någon ”fasad” av att det var jag som dumpade honom för att vi inte hade det jämställt eller av att jag inte var ledsen. Jag har heller inte hymlat med att jag tyckte det var jobbigt att inte få manlig bekräftelse i Bryssel. Däremot är jag idag glad att det tog slut och att jag efter det inte hittade någon ny direkt, utan fick frigöra mig ordentligt själv istället. Det har nämligen gjort mig till en mycket friare individ, och det har gjort att jag har haft kraft att kräva jämställdhet i mitt nuvarande förhållande. Detta är något jag skriver mycket om, så en borde inte behöva spekulera i saken. Ändå görs det. Varför?

En kvinna kan såklart inte bedömas självständigt, utan hon måste ses i relation till männen i hennes liv. En kvinna kan inte själv komma fram till något utan det måste alltid vara ett direkt resultat av olika relationer hon haft med män, eller avsaknaden av sådana. Att jag är feminist handlar således om att jag inte får tillräckligt mycket manlig bekräftelse (eller kuk som det också brukar kallas av dessa idioter).

Att jag kritiserar heterorelationer bara måste handla om att jag själv inte kunnat bli tillfreds i en heterorelation som andra tjejer blir. Nå, det stämmer såklart att jag inte varit tillfreds i tidigare relationer, men det är ju liksom något som jag lyckats komma i alla fall en bit på vägen att lösa genom feminism. Feminism är inte en försvarsmekanism, det är ett sätt att lösa problem, i det här fallet förtrycket av kvinnor.

Det verkar som om en som feminist liksom måste höja tvåsamheten och mannen till skyarna för att det ska vara okej. Feminism ska bara handla om typ lönefrågan och våldtäkter, aldrig om hur män och kvinnor lever tillsammans. Där ska en vara extremt traditionell. För att om en inte är det, då är det plötsligt ens egen bitterhet som är orsaken till att en kritiserar könsmaktsordningen. Om en inte är som en kvinna ska vara, alltså bunden i ett lyckligt tvåsamt förhållandet med en man, så faller kritiken plötsligt platt. Då handlar det plötsligt om att en är bitter för att en inte får den så omtalade, magiska, manliga bekräftelsen.

Hur detta är patriarkalt är ju inte särskilt svårt att räkna ut. Att kvinnor alltid först måste ingå i det patriarkala systemet, fylla upp alla dess normer, innan de kan börja kritisera det. Att en först och främst måste vara liggbar innan en kan göra något annat som kvinna är såklart en patriarkal norm. Män behöver inte gå igenom de steget, de får ha åsikter även om de är oskulder och fruktansvärt fula. Det kan såklart vara tråkigt av andra skäl, men det är inte en lika stor begränsning av deras övriga liv som det är att som kvinna inte anses vara liggbar. För en kvinna som inte är liggbar, hon är ingenting.