livsstil – Fanny Åström

Löwengrip och feminismen.

Jag har funderat lite på det här med Löwengrip och feminismen. Människan har ju fått för sig att basha på feminismen, vilket knappast är förvånande med tanke på att det stärker hens ”personliga varumärke”.

Jag bara undrar: varför är det så viktigt för vissa att Löwengrip är feminist? Jag har så svårt att begripa det. Det är inte som att feminismens legitimitet hänger på om Löwengrip kallar sig feminist eller inte.

Jag har också svårt för det här skuldtyngda pressandet. Ni kommer inte kunna tvinga in någon i att vara feminist, och jag tycker inte att det är något en ska göra även om det vore möjligt. Feminism ska vara ett val, inte något en tvingas in i.

Men det jag tycker är märkligast är nog hur folk lyfter fram att Löwengrip liksom vore en mer passande feminist än andra kvinnor, eftersom hen är en ”stark kvinna” och så vidare. Ungefär som om det fanns kvinnor som var mer ”passande” för feminism. Jag gillar inte den här idén om att en kvinna kan bete sig mer eller mindre ”feministiskt” i sitt liv. Vad som gör en till feminist är inte ens val av karriär, familj eller liknande utan ens värderingar och vad en väljer att göra politiskt.

För vad händer med alla andra kvinnor när vi lyfter fram Löwengrip som någon slags feministisk förebild trots att hen aldrig uttrycker feministiska värderingar? Vad händer med de kvinnor som dagligen kämpar för ett jämställt samhälle, men som inte har möjligheter att skapa ett lika självständigt liv som Löwengrip?

Jag tror att vi måste lägga mer fokus på de val en gör i livet och mindre på hur en ”god” feministisk livsstil skulle kunna se ut. Jag tror inte på att lyfta fram Löwengrips eller någon annan kvinnas liv som ett feministisk ideal att sträva efter i sig, utan vi måste lägga fokuset på den politiska gärningen. Och Löwengrips politiska gärning är långt ifrån feministisk. Även om hen är en ”stark kvinna” och kanske en förebild för många ”unga tjejer” så använder hen sin makt på högst ofeministiska sätt. Det är detta vi måste se och förhålla oss till.

Löwengrip kan vara hur självständig som helst, det fråntar inte det faktum att hen gång på gång uttalar sig antifeministiskt och misogynt. Att försöka värva en sådan kvinna till feminismen för att hen är en ”förebild” eller liknande tror jag är kontraproduktivt. Vi bör inte lägga det fokuset på individer och deras livsstil, för det skapar jävligt skeva ideal av hur en feminist ska vara och bete sig.

Angående folk som tror att klass handlar om livsstil.

I boken Varför Marx hade rätt så sågar Eagelton totalt människor som tror att klassamhället handlar typ om vad folk dricker för vin och jag tycker det är så himla sant. Jag är så trött på folk som menar att arbetarklassen inte finns för att de typ kan köpa likadana kläder som någon borgare. Det är för helvete inte det det handlar om! Det handlar om att vissa tjänar på andras arbete, om att det ständigt sker en omfattande exploatering av människor och att människor tvingas arbeta för andras vinning.

Varför UnderbaraClara?

När jag skrev det här inlägget om att jag unnat mig att blocka ett par bloggar så undrades det vilka. En av de bloggarna jag valt att blockera är UnderbaraClara. Nu ska jag förklara varför.

Jag har absolut inget emot UnderbaraClara i den betydelsen att jag ogillar hen som person. Jag tycker att hen verkar ganska sympatisk. Det är inte heller så att det hen skriver provocerar mig i någon mening. Däremot får det mig att må dåligt att läsa hens blogg. Det är det där ständigt idealiserandet och romantiserandet, det perfekta, som får mig att bli galen. Ändå dras jag ständigt till det, och när det är så lättillgängligt så hamnar jag ofta där igen. Därför måste jag skapa spärrar så att jag inte ständigt slentrianmässigt återvänder.

Nu kan en såklart invända att UnderbaraClara minsann är en ”sund” förebild och så vidare. För det första är det såklart helt upp till mig att avgöra vad jag mår bra av och inte, vilket jag utgår från att ingen här ifrågasätter. Men sedan kan jag fråga mig hur ”sunt” det är med förebilder över huvud taget, i alla fall på det sättet som UnderbaraClara är en: livsstilistiskt. Oavsett som UnderbaraClara har ett mer hälsosamt och ”gott” liv än många andra ”förebilder” som figurerar i bloggosfären så mår jag fan mer dåligt av att läsa hens blogg än många andras. Anledningen tror jag mycket är att just den bloggen faktiskt beskriver lite av ett ideal för mig: att leva långsamt och naturnära, att få skriva och pyssla och så vidare. Till skillnad från till exempel Kissie som över huvud taget inte har en tillvaro jag avundas, och som jag därför kan läsa utan att det blir det minsta jobbigt på något känslomässigt plan. Det är bara intressant.

UnderbaraClara är lite som en tjejtidning för mig. Fullt av massa tips om hur man ska leva sitt liv. Och alltså, det är ju inte så att jag inte samtycker med att det verkar himla trevligt att typ livnära sig som hen gör, bo i ett vackert hus på landet, ha ett barn och så vidare. Jag skulle ju inte banga på det liksom. Det verkar trevligt och mysigt bra, så skulle jag också vilja ha det.

Men grejen är den att jag pallar inte fylla mitt huvud med sånt där längre. Jag orkar inte alla dessa ideal, oavsett om de är ”sunda” eller inte. Jag märker att det tär på mig något otroligt att exponera mig själv inför det där. Jag drömmer mig bort i livsstilismens värld istället för att göra något konstruktivt eller mer lustfyllt. Det slutar alltid med att jag mår dåligt, även om UnderbaraClara är en ”bra” förebild. Det spelar liksom ingen större roll om hen röker eller dricker eller inte, det som spelar roll är att jag går vilse i drömmarna.

Jag är ointresserad av att byta ut osunda ideal mot ”sunda”, jag vill göra mig fri från hela grejen med att ha något slags hägrande livsmål som jag strävar efter, en ultimat livsstil. Jag tror inte att det är något jag mår bra av, något som hjälper mig framåt eller ens något som är möjligt att uppnå. Det är bara den där vackra bilden, den där drömmen om ett liv som man kanske skulle kunna leva någon gång i framtiden. Vad ska den tjäna till?

Så ja, därför har jag blockat UnderbaraClara. För att jag gång på gång återvänder dit, förförs av den idealiserade bilden och funderar på varför inte jag har det så, vad jag ska göra för att komma dit. Jag orkar inte med det. Jag märker hur det passiviserar och fördummar mig. Hur det får mig att känna mig otillräcklig samtidigt som det för mitt fokus från det politiska i min situation och istället uppgå i menlöst drömmande om gulliga gardiner och krukväxter. Jag pallar inte med skiten, helt enkelt.

Politiska livsstilsval.

Folk har ofta åsikter om människor bevekelsegrunder för att gör än det ena, än det andra, beslutet kring hur man ska leva sitt liv. En bevekelsegrund som har extremt låg status är den politiska; att av politiska skäl välja att inte raka sig, leva i relationer på ett visst sätt eller se ut på ett visst sätt anses inte lika bra som att göra detsamma för att man bara råkar föredra det. Ofta när det kommer till just rakning så får man som feminist höra att om man undviker rakning för sin övertygelses skull så är det synd om en, ty man ska inte låta något sådant som politiska övertygelser styra över ens kroppsbehåring.

Jag tycker detta är så märkligt. Det är klart att man inte ska kämpa sig till att leva på ett sätt man inte gillar bara för att man har en viss övertygelse, men annars så tycker jag att just politiska övertygelser är ett utmärkt skäl för att göra olika val i livet. Det är dessutom sällan så att man väljer att till exempel inte raka sig enbart för att man vill göra en politisk poäng, snarare är det så att man har en politisk analys av världen och ens livsval som leder till att man öppnar ögonen inför olika saker. Det är ju inte som att till exempel kroppsbehåring är en feministisk fråga bara för att man ville ha någon symbol att samlas kring, det rör sig ju om att det finns ett faktiskt behov av att skapa en mer tillåtande kultur kring kvinnors kroppsbehåring. Det kommer ju inte ur ingenting.

För mig är det en jättebra bevekelsegrund för att fatta vissa beslut kring min livsstil att det går i samklang med min politiska filosofi. Inte bara för att jag kan gå långt för mina övertygelser utan också för att mina politiska övertygelser baserar sig på min syn på människan som varelse och därför även mig själv. Det är inte så att mina åsikter är helt frikopplade från min människosyn, det är tvärtom så att min syn på människans, samhället och mig själv är nära sammankopplade.

Så när jag säger att jag inte rakar benen delvis på grund av feministisk övertygelse är det snarare så att feminismen som idébygge har hjälpt mig att hitta de val jag vill göra i mitt liv snarare än att jag tvingar mig till det för att uppnå något slags feministiskt ideal. Man kan väl säga att feminismen har hjälpt mig att hitta mig själv bakom alla dessa lager av påtvingade livsstilsval.

Banta.

En grej jag funderat på är det otroligt lättvindiga sätt människor använder ordet ”bantning” på. ”Banta” kan betyda allt från att gå på en 1000 kcal/dag-diet till att utesluta vissa grupper av näringsämnen eller bara träna mer och äta mer grönsaker. Jag tycker inte att det är bantning när en person bestämmer sig för att följa tallriksmodellen och dra ner på direkta onyttigheter såsom godis, sockrade frukostflingor och formfranska. I mina ögon är det en hälsosam livsstil även om syftet är att gå ner i vikt. Bantning i mina ögon är att genomgå en tillfällig kur i syfte att gå ner i vikt, inte att långsiktigt förändra sina kostvanor till mer hållbara och hälsosamma sådana.

Även vissa dieter där man utesluter näringsämnesgrupper tycker jag kan ingå i bantning även om det också syftar till att förändra kostvanorna på längre sikt. Till exempel LCHF fungerar, som jag förstått det, som så att du först går på en ganska strikt lågkolhydratsdiet får att sedan släppa lite på kraven när du nått din målvikt men att man fortfarande ska ha mindre kolhydrater i maten än innan. Människor kallar dock de allra flesta försöken att över huvud taget styra sin kost åt det nyttigare hållet för bantning vilket jag anser är helt felaktigt.

Jag tror att denna begreppsförskjutning har bidragit till bantingens oerhört goda rykte i förhållande till de negativa hälsoeffekter den ofta har. Folk relaterar bantning till en nyttig livsstil vilket absolut inte behöver vara fallet. Bantning kan lika gärna vara att äta mindre av samma saker som man åt innan eller att fylla ut sin kost med onödig skit som typ måltidsersättningar och en massa gurkor eller något liknande som knappt innehåller någon näring alls.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att skilja på vad som är bantning och vad som ”bara” är en nyttig livsstil. Att banta kan vara skitfarligt men att leva nyttigt kan liksom inte riktigt vara det. Att ständigt gå omkring hungrig är inte hälsosamt, att däremot hålla sig från att överäta är bara bra och så vidare. Jag tycker även att det är viktigt att folk fattar att människor i grund och botten har olika kroppsformer och olika benägenhet att lagra fett. Oavsett hur den ser ut hos en personligen så ska man givetvis sträva efter att leva hälsosamt, det är inga konstigheter. Ett hälsosamt leverne leder dock inte till samma resultat för alla personer.

Människor som inte lider av överviktsrelaterade hälsoproblem borde inte vaggas in i tron om att de behöver banta vilket jag tycker sker oroväckande ofta. Människor som gått upp typ ett eller två kilo över julen säger att de behöver banta när de kanske egentligen bara behöver återgå till sin tidigare livsstil och ge det lite tid, så försvinner de där kilona av sig själv.

Jag tycker i alla fall att man bör sluta använda ordet banta om att ha en hälsosam livsstil. Det är bara missvisande.

Era rubriker: Det här önskar jag att alla kunde inse.

Politik är svåra grejer. Själv är jag väldigt ambivalent när det kommer till ämnet, ibland vet jag precis vad jag tycker och ibland är ju otroligt förvirrad och vet varken ut eller in. Men det finns några uppfattningar som jag upplever som såpass skilda från mina och allt som är rimligt att det blir helt omöjligt att resonera med människor som intar dem. Ofta är det den typen av värderingar som kräver dagar av diskussion för att man ska kunna komma på rätsida med någon som resonerar så att det enklaste vore om folk bara kunde inse.

Den första är den där jävla individualismen. Människor som är såpass fästa vid sin tro på individen som isolerad från sin omgivning att de inte kan ta till sig strukturalistiska resonemang över huvud taget. De flesta sådana här människor är helt övertygade om att de alltid handlar fritt utan att påverkas av samhällstendenser eller strukturer. Typiskt för dem är att konsekvent förneka att de på något vis skulle behandla män och kvinnor annorlunda.
Och så iden om att människor är sådär brutalt olika. Vi har olika kultur och värderingar och synsätt och så vidare, men i grund och botten är vi alla människor och tenderar att värdera saker som gemenskap, stimulans, att inte svälta eller leva under ständigt hot, att inte bli slagen eller förtryckt. För att över huvud taget kunna resonera kring samhället så måste man göra vissa grundläggande antaganden om människans natur och det finns en hel del forskning som säger en hel del om hur vi faktiskt fungerar. Det är inte som att vi famlar i mörkret gällande detta. Men ändå används det ofta som ett sätt att slippa ta ställning emot en rådande samhällsordning. Typ såhär: ”jag skulle nog inte vilja vara fattig själv men alla fattiga barn kanske gillar det. Man ska inte moralisera kring folks livsstil”.
Människor som tycker att det måste finnas fasta gränser kring allt här i världen. Så fort man argumenterar för t.ex. ett socialt skyddsnät så kommer någon av dessa och ba: ”men var går gränsen för att staten ska hjälpa till”. Det är ju himla svårt att sätta en precis gräns, det är ju något som måste ske i samverkan mellan en massa olika instanser. Men bara för att man inte kan sätta en exakt gräns betyder inte det att man ska kasta det i sjön, det finns så jävla mycket man helt enkelt måste testa sig fram inom för att kunna avgöra.
Punkt tre för mig in på punkt fyra: folk som tycker att man måste härleda sina åsikter ur så kallade axiom, eller att allt måste vara filosofiskt koherent. Detta är extremt vanligt bland lite extremare liberaler som härleder precis allt ur rätten till liv och egendom och inte accepterar några så kallade ”positiva rättigheter” (saker du blir tilldelad, som skola och sjukvård. Negativa rättigheter är saker du har rätten att inte bli berövad, som rätten till att inte bli mördad) eftersom de har ett så stor behov av att precis allt i deras samhälle ska vara filosofiskt koherent. Detta drag kan finnas i många olika politiska falanger, det handlar helt enkelt om att sätta sina principer så sanslöst högt att all diskussion rörande den faktiska verkligheten blir omöjlig.
Iden om marknaden som ett perfekt urverk. En mycket vanlig föreställning är att den fria marknaden kommer fungera som ett perfekt urverk, som tillgodoser allas behov på bästa sätt om den bara får rulla på fritt utan att bli störd av saker som tullar, subventioner, anställningsskydd och så vidare. För det första tror jag inte att det är så det fungerar men det jag tycker är så obehagligt i denna retorik är att de som för den tenderar att sätta likhetstecken mellan en blomstrande marknad och ett friskt samhälle, eller snarare skita i samhället så länge marknaden blomstrar. Även om Bnp i ett land är skyhögt så kan det vara otroligt dysfunktionellt. Ett land kan vara rikt och ändå ha människor som dör av svält. Det finns även en utbredd uppfattning att marknadsekonomier är bäst på demokrati. Jag vet fan inte en enda demokratisk renodlad marknadsekonomi, däremot finns det gott om demokratiska blandekonomier.

Sen finns det en massa andra saker jag också önskar att folk kunde inse. Som att det är dåligt med krig och överkonsumtion, att vi måste ta hand om vår planet och så vidare. Men dessa fem saker är nog de som skapar mest irritation hos mig i mitt dagliga liv. Rubriken kommer från Hanna.

Därför tänker jag aldrig ta bort inlägg om feminism eller politik till förmån för rosa livsstilsmoln.

Katta Kvack skriver om de så kallade lyckobloggarna. Jag kan väl i stort med henne i själva andemeningen i hennes inlägg, att det vore trist om alla bloggar handlade om att servera en livsstil på rosa moln.

Men hon tar också en en annan sak jag finner intressant.

Jag menar, jag vet att Sandra Beijer har en stor skara besökare, monstruöst många fler än vad jag har, så det kanske ligger något i det, men samtidigt tycker jag att det är intressant att det är just de inlägg där jag ifrågasätter, undrar, och kanske just gnäller som får flest kommentarer, flest likes och utan tvekan flest klick, och när jag frågar vilka inlägg ni tycker bäst om, så är det alltid just den sortens inlägg som som omnämns.

I bloggvärlden så är det antalet besökare som räknas. Det är extremt sällan man hör någon nämna kvaliteten på besökarna. Med majoriteten av alla bloggverktyg kan man endast se antalet besökare och inget mer.

Jag använder Google Analytics när jag kollar min statistik. Jag uppskattar att det är det mest rättvisa statistikverktyget, vilket såklart kan skära i hjärtat.

Med Analytics kan man såklart se hur många besökare man har. Förutom det kan man se hur många som ”studsat” på sidan, alltså varit inne mindre än tio sekunder (det brukar vara strax över hälften för mig, vilket jag tror är ganska genomsnittligt). Jag kan också se hur länge den genomsnittliga besökaren är inne, vilket djup besöket har och en rad andra saker. Jag kan också se vilka besökskällor som levererar vilka sort besökare. Från vissa sidor så stannar nästan ingen kvar längre än tio sekunder, från andra så är genomsnittslängden på besöket uppemot tio minuter, vilket är väldigt länge (tänk själva hur ofta ni läser samma blogg i tio minuter).

Jag tror inte att Kissie brukar komma upp i en genomsnittlig besökslängd på över två minuter ofta, men jag gör det titt som tätt. Det skulle jag säga innebär att kvaliteten på mina besökare är högre, vilket givetvis beror dels på att min blogg inte är så stor och därför inte har så många okynnesbesökare, men också på att innehållet inte är lika lättsmält.

Viktor Barth-kron skrev för en tid sedan en debattartikel om att man bör gräva ner Kissie-ekonomin, där han bland annat menade att annonsörer sällan vet i vilka sammanhang de publiceras på internet eftersom det bara är mängden besökare som räknas. Jag kan inget annat än hålla med. Det är klart det är kul med många läsare, men det finns inget roligare än när folk skriver kommentarer långa som hela inlägg helt enkelt för att de är engagerade i det jag skriver om. Och därför tänker jag aldrig ta bort inlägg om feminism eller politik till förmån för rosa livsstilsmoln.

Livsstilshets.

Bloggkommentatorerna frågar sig varför detta är så provocerande.

Jag kan inte svara för andra, men personligen så tycker jag att livsstilshetsen som råder i samhället är otroligt sorglig och destruktiv.

Jag har innan skrivit om vad jag kallar ”porslinsflickor” vilket i princip är brudar som klär sig i söta klänningar, äter gulliga bakverk, dokumenterar samtliga måltider på sina gulliga bloggar och på det stora hela lever sitt liv i en illusion, en rosa drömvärld.

Fan va bitter. Vad som gör att folk bakar cupcakes eller köper rosa saftflaskor är väl upp till var och en. Själv bakar jag muffins för att inte gråta, när jag mår dåligt. Tydligen får glasyren och färg-grant strössel mig att må bäẗtre inombords. Det gör inte mig til en fulare person inombords.
Så om fina saker, gör världen lite vackrare, och får oss att må lite bäẗtre, vad gör det då?
Inte gör du saken bättre att klanka ner på andra människor, om du vill visa att insidan räknas, för din blev genast fulare. Vi är alla olika. Deal with it.

Tycker folk då. Jamen visst, alla är väl fria att leva sina liv i gulliga små drömvärldar, men det tar inte ifrån mig rätten att tycka att det är löjligt.

Estetisering och konceptualisering är två av mina favorituttryck. Estetisering är att förvandla allting till estetik, om man estetiserar sin mat så äter man kanske saker man tycker är ”fina”, antingen för att de har ett vackert utseende eller för att det platsar in i en bild man tycker är fin. Ett bra exempel på det senare är en baguette man köper på ett bageri. Man tycker att det är fint när man går in på det (förslagsvis) pittoreska bageriet, man får en fin ”frasig” påse att bära sin baguette i, man bör den kanske under armen för det gör man i frankrike, eller i alla fall i iden om frankrike och när man slutligen äter baguetten så har alla dessa bilder, värderingar och upplevelser samlats i den lilla brödbiten. Då har du estetiserat baguetten.

Konceptualisering är förlängningen av detta fenomen, när du förvandlar baguetten och tillhörande attribut till ett sätt att leva, till ett koncept, även kallat livsstil. Det börjar med att du är så vansinnigt förtjust i den bild du målar upp i huvudet av baguetten, moleskineboken eller cupcaken, sedan så läggs attribut efter attribut till för att göra livet mer och mer likt din mentala bild. Du går där på gatan med din moleskine i väskan, din basker på huvudet och din baguette under armen och känner att allt är precis som i en film.

Gott så. Det jag blir upprörd över är när konceptualiseringen står i vägen för vad man egentligen mår bra av eller värderar i sitt liv, eller när det står som en skyddsmur för människor som inte orkar göra det. Ett bra exempel är folk som estetiserar och konceptualiserar dåliga saker, som att må dåligt, rökning, olycklig kärlek, ätstörningar eller ickefunktionella produkter. Ett annat exempel är när folk köper totalt onödiga eller dåliga saker för att dem är ”fina”, såsom plåster med roliga figurer som sitter dåligt eller svindyra anteckningsböcker de aldrig skriver i.

Det tredje exemplet är när folk strävar hela sitt liv efter att nå någon slags perfektion som de sedan inte vet vad de ska göra av. Man frågar sig inte varför man vill nå det här målet, vad man ska göra efter att målet blivit nått utan ser det som ett självändamål att ha en ”perfekt” lägenhet. Visserligen är det väl trevligt med ett vackert hem men det finns alltid en risk i att hänga upp för mycket av sitt liv på en specifik vision utan övrig verklighetsförankring. Ungefär som anorektikern som bara vill gå ner utan egentlig anledning, eller som den ”duktiga flickan” som bara måste ha MVG i allt utan att ha någon ide om varför. Att hänga upp sitt liv på sin lägenhet, sin klädstil eller något annat ytligt leder ofta till en viss inre tomhet när målet är nått eller när man når någon form av insikt om att det kanske finns andra värden i livet.

Slutligen så är det ju den här typen av livsstilshets som får konsumtionssamhället att vara så efterblivet som det är idag. Människor konsumerar inte utifrån rationella argument såsom kvalitet, hållbarhet, behov eller miljö, utan bara efter sin mentala bild av det perfekta livet. Dessutom definierar folk ofta sig själv utifrån sin konsumtion. Man är en sko- eller väskmänniska, man har ”sin egen” stil eller följer trender slaviskt, man ser sin personliga stil som ett viktigt sätt att uttrycka sin personlighet på. Inte bara sin klädstil utan sina accessoarer, sina anteckningsböcker, sin musiksmak, sina inredning, sina barns kläder och ens mat. Givetvis måste konsumtion innehålla en viss mängd estetisering, men man behöver liksom inte överdriva, det skadar både en själv och miljön.

Två morgonfunderingar.

Tror Kissie verkligen att äpplen innehåller noll kalorier? Vad har hon i sådana fall fått det ifrån? För den som undrar innehåller ett äpple ca 50 kcal, jag är kaloridrottningen så jag vet.

Hur står man ut med att vara en sånhär pretentiös livsstilholist (dvs holist som i alkoholist, inte som i holistisk)? Jag fattar inte artikeln, är hon som skriver ironisk? Tycker hon att de är coola? Avundas hon deras fräscha italienska inredningsstil, deras spännande asiatiska matlagning?

Jag börjar bara tänka på en människa jag träffade i somras som alltid langade sånt här. Om hur spännande exotiskt kök X var i sina smakbrytningar och om hur svenskar är så tråkiga och dåliga eftersom vinutbudet på systembolaget var så himla fattigt. Man ba: skaffa ett liv?

Det är minsann utsidan som räknas.

Detta definierar typ allt vad jag stör mig på med det jag kallar porslinsflickor, det vill säga tjejer som alltid ska vara så jävla sköra, feminina och 50-taliga.

Varför varför varför handlar man mat som är äcklig eller ofunktionella prylar bara för att det är fint? Varför käkar man macaroons när de egentligen bara smakar socker, varför gulliga cupcakes som tar timmar att göra när de smakar likadant som helt vanliga jävla muffins, varför gulliga plåster när de inte fäster mer än en halvtimme? Varför köper man sockervaddssaft, det är väl helt uppenbart att det bara kommer smaka… socker? Eller?

Jo, för att det är en fin förpackning, en ”söt” tanke och något som passar in i ens jävla image. Lite såhär: tja, här springer jag omkring och är så jävla feminin och pantad att jag inte ens bryr mig om hur de saker jag konsumerar egentligen smakar eller fungerar, jag bryr mig bara om att ha något fint att visa på min blogg. Snacka om att dra ”det är utsidan som räknas” till oväntade höjder.

Uppdatering:

Folk verkar ha blivit upprörda över detta så jag känner att det är läge för en förklaring.

Nej, Sandra kunde inte smaka saften i affären och nej, jag behöver inte läsa bloggar jag stör mig på. Ja, det var omoget av mig att skriva detta. Det är omoget med personangrepp och jag ångrar det. Jag förstår också varför man vill skapa sin egen värld på bloggen eller vad det nu är för medie man rör sig i, det är okej.

Jag tycker mig se en utveckling i samhället där folk är mer intresserade av att få saker att verka fint ur ett tredjepersonsperspektiv än hur det verkligen är egentligen och detta manifesterar sig jävligt bra i porslinsflickor, som i princip reducerar sig själva till gulliga tjejer i fina klänningar. Visserligen tycker jag också om det som är fint, men jag har svårt för hur folk konceptualiserar hela sitt liv.

Plötsligt handlar saker inte längre om hur det smakar, fungerar eller faktiskt känns, det handlar om att det ska låta bra när man berättar om det eller vara fint på bild.

Detta fick Sandra tyvärr stå symbol för i min text. Jag ber om ursäkt.