Ibland undrar folk vad som gör mig glad. Här är en bild på mig när jag pratar om kvinnokampen och det automatiserade barnafödandet, det postpatriarkala samhället och så vidare. Det gör mig glad. Det gör mig glad att tänka på att jag för samma kamp som hundratusentals kvinnor innan mig, att jag är med i detta led av fantastiska feminister som kämpat för frigörelse. Det gör mig glad att tänka att en bättre värld är möjlig. Det gör mig glad att drömma om ett samhälle fritt från förtryck.
Etikett: lycka
Lycka.
Visst handlar lycka inte bara om hur man har det utan också om hur man tar det, men jag vågar ändå hävda att det där med hur man har det är den viktigaste aspekten. Visst finns det människor som lyckas må skit trots att de har alla förutsättningar för att må bra, på samma sätt som det finns människor som ler i de mest utsatt situationer (även om jag skulle säga att det är mer ovanligt). Jag tror att materiellt välstånd gör det. Inte på det sättet att man faktiskt blir lyckligare av att äta oxfilé istället för att äta gröt, däremot tror jag att man blir lyckligare om man slipper tänka på sin ekonomi och sin framtid hela tiden.
Att känna att man har möjligheter i livet, inte bara till att göra karriär utan också till att strunta i att göra karriär för att bilda familj tidigt eller ha mer ledig tid. Inte bara till att utbilda sig för att få ett välbetalt yrke utan också till att strunta i det välbetalda yrket för att syssla med något man gillar och kunna leva ändå. Att ha utrymme att fundera på vad man vill göra i livet, inte bara vad man måste.
Jag är övertygad om att lyckonivån i samhället skulle öka markant om folk blev fick utrymmet att fundera över sina livsval. Inte bara kring vilken utbildning som leder till jobb eller hög lön utan också kring vd man faktiskt vill gör i sitt liv. Idag finns det ett väldigt litet utrymme för alternativa sätt att leva sitt liv. Heltid är den förhärskande normen, att organisera sig i heterosexuella relationer och så småningom familjer likaså. Människor som lever utanför detta ses som konstiga undantag. Fria val har kommit att handla om vilken vårdcentral man behandlar sin av arbete trasiga rygg på, inte om att undvika ryggontet genom att jobba mindre.
Frågan är ju hur man ska skapa ett samhällsklimat där det finns eftertanke kring dessa frågor. Jag tror att en av grundstenarna är trygghet, en trygghet i att man kan testa sina idéer kring hur man vill leva sitt liv och försörja sig utan att alltid lyckas. En sådan trygghet skulle kunna vara medborgarlön: en garanti på att hur dåligt allt än går så kommer man ändå att klara uppehället. Något som skulle öka rörligheten i samhället och öka människors vilja att prova på nytt, typ byta karriär mitt i livet. Vad tror ni?
Att erkänna förutsättningarnas betydelse.
När man diskuterar abort så brukar några olika saker komma upp som argument. Dels den här: ”det är ju bättre att födas än att inte få födas alls” och den där om att man alltid älskar sina barn även om de är ”oönskade”. Hur ofta hör man inte snyfthistorier om föräldrarna som valt att föda ett barn trots att det var gravt handikappat eller som varit för sena med aborten och ändå älskar sitt barn över allt på hela jävla jorden?
Klart som fan man älskar sina ungar, det är en biologiskt betingad reflex. Man är i praktiken tvungen att älska sina barn, så är det bara. Och de flesta är tacksamma för att de fått leva, det är lika biologiskt betingat det. Vi strävar av naturen efter vår egen överlevnad och att sprida vidare våra gener, så det är klart att man känner lycka över både sina barn och sitt eget liv.
Men detta gör inte att det inte finns olika bra eller dåliga förutsättningar för att skaffa barn. Vi kan snacka människovärde tills vi storknar men allvarligt talat: handikapp är en belastning för både individen, familjen och samhället. Det betyder inte att dessa människor är mindre värda eller inte kan skapa sig ett bra liv utifrån deras förutsättningar, men ett handikapp är ett handikapp och kringskär såklart ens förutsättningar i livet.
Man önskar såklart sina barn det bästa. Om jag själv hamnar där så kommer jag också att abortera ett eventuellt skadat foster. Inte för att jag misstror min förmåga att älska ett handikappat barn, inte för att jag tror att barnet aldrig kommer kunna finna glädje i livet, utan för att jag vill ge mitt barn de bästa möjliga förutsättningarna. Det är inget konstigt med det.
Det kan vara en fråga om att jag personligen inte vill lägga ner det enorma engagemang som vissa handikapp kan kräva. Här kan man invända att barn alltid kräver engagemang men det finns ju såklart gradskillnader även här och det förstår ju varenda människa. Det är klart att det friskt barn kräver betydligt mindre engagemang än ett handikappat, jag förstår inte varför man skulle sticka under stol med detta.
Sen finns det också iden om att abort av handikappade barn på något sätt skulle skapa ett sämre samhällsklimat för handikappade, dela upp folket i första och andra klassens medborgare. Ärligt talat så tror jag inte det. Bara för att man erkänner att handikapp trots allt är något oönskat så betyder inte det att jag inte tillskriver de som föds till världen ett mindre människovärde. Jag tycker att de ska få hjälp av samhället för att leva ett så bra liv som möjligt, precis som alla andra. Men att inte acceptera abort av handikappade foster är att önska fler handikappade i samhället och det ser jag absolut inget skäl till att göra.
Det finns få oöverstigliga hinder för att leva ett bra liv, men man kan alltid förbättra grundförutsättningarna. Och om man kan göra det så ser jag inget etiskt fel med det.
Det är tråkigt att man inte kan yppa ett ord om personligt ansvar utan att bli jämförd med Fredrik Reinfeldt.
Lady Dahmer skrev ett inlägg om att man är delvis ansvarig för sin egen lycka och i kommentarsfältet skriver folk att hon har samma inställning som nya moderaterna.
Jag kan inte säga att jag helt håller med. Inställningen du uttrycker osar samma typ av värderingar som den sittande regeringen uttrycker om att de som misslyckas bara inte har ansträngt sig nog mycket…
…Ditt inlägg osar av värderingarna ”om det går dåligt i livet är det alltid ditt fel” rätta mig gärna om jag missuppfattat dig men den typen av resonemang är ett slag i ansiktet på alla som har ingen eller mycket liten möjlighet att förbättra sin situation. För oavsett vad nya moderaterna säger så kan alla inte bli egna företagare, eller akademiker eller bo i villa (och nej, jag är inte bara avundsjuk eller bitter, jag är nöjd med mitt liv, går på universitetet, har extrajobb och ett förstahandskontrakt vilket är mycket mer än många andra i min ålder har, men jag har också solidaritet och kan se samhället från ett ovanperspektiv).
Eller kanske såhär:
Så besviken jag blir! Lady Dahmer, som har så sunda åsikter om genus och – vad det verkat hittills – i övrigt också, skriver ett sådant här PRO-Allians-inlägg. Alla de strukturer och orättvisor som finns när vi talar om kön, de finns ju även bland klass, etnicitet m.m. Jag förstår faktiskt inte alls attityden i det här inlägget.
Det roliga med detta är att hennes inlägg handlar om att hon har gjort val i livet som har tagit henne till den sitaution hon är i idag. Att hon har kommit från jobbiga förhålladen, gått på soc och haft det allmänt jävligt, men att hon har jobbat mycket för att vara där hon är idag. Hon skriver att ingen har kommit och gett dem vad de har utan att de har fixat det själva, och det får man väl tro på.
Jag blir ofta jävligt nedslagen av den individualism som präglar vårt samhälle idag. Denna ”skyll dig själv”-attityd som präglar det politiska samtalet. Men samtidigt: det finns något som heter personligt ansvar och man kan skaffa sig kontroll över sin situation. Speciellt i Sverige, där hög utbildning är gratis och där det finns ett socialt skyddsnät. Det är inte som att vi lever i en liten by i Uganda där den enda tillgängliga anställningen är på ett bomullsplantage som man blir steril av att jobba på.
Det är tråkigt att man inte längre kan yppa ett ord om personligt ansvar utan att folk jämför en med Fredrik Reinfeldt. Det är ju inte som att Lady Dahmer har haft det bra förspänt. Det är liksom inte som att socialbidrag är något överklassen brukar ägna sig åt. Och att då komma och snacka om att det bara är strukturer som tagit henne dit hon är idag är fan i mig ett hån.
Människan påverkas av bakgrund, strukturer, klass, etnicitet och allt möjligt. Men hon påverkar också sig själv och sin egen situation. Och det är viktigt att man kan se båda delarna för om vi hade ett samhälle där struktur var det enda vi trodde kunde påverka våra liv så skulle det troligen vara ett otroligt allienerande samhälle. Vem vill få tryckt i ansiktet att de inte har någon makt över sin situation och att man aldrig kan göra något för att hjälpa sig själv utan att allt beror på samhället.
Troligen vill folk höra det lika lite som folk vill höra att allt pissigt som sker i deras liv är deras eget fel eftersom de inte var tillräckligt positiva.
Tack för info Birro.
När vi nu ändå är inne på skön kristen moral så tyckte Marcus Birro uppenbarligen att det var en bra idé att åter stiga fram i ljuset och skriva ytterliggare en pinsam, högst subjektiv och fördömmande krönika. Den handlar om hur fegt och fel det är att kritisera religion och hur vackert det är att tro på gud.
Det finns en saga som väntar på att bli läst, men slarvar man bort sitt liv på världsliga ting, på fyllor, plast och cynism, så missar man den där sagan. Mysteriet förblir olöst. Sagan blir aldrig läst.
Utan helighet kommer dina tårar aldrig sluta rinna. Om du envisas med att trampa på allt heligt, och blundar för miraklet, kommer du aldrig hitta källan till de där tårarna. Din kran kommer stå öppen tills allt ditt ljus har runnit ut och du sitter ensam, yr och full av mörker och vind.
När du hånskrattar åt min tro eller min svaghet är jag inte längre där. Jag är där trösten är.
Jamen synd för dig att det enda som kan skänka ditt liv mening är tron på något högst irrationellt och totalt obevisbart. Synd att du inte bara kan finna mening i livet som det är.
Vissa religiösa verkar leva i tron att den enda vägen till ”helighet” är tron på gud. Jag har svårt att begripa vad den här idén kommer ifrån. Inget ont om religion i sig (för den här gången). Jag kan bara bli så jävla irriterad på de som verkar tro att de har hittat den enda och sanna vägen till lycka och att alla vi andra bara lever små futtiga obetydliga jordeliv och inte tror eller kämpar för något.
Jag har nyheter till er: jag kan fan älska och ta saker för ”heligt” utan att acceptera en gud. Det är verkligen inga problem. Jag kan gå omkring och tycka att världen är farbannat vacker och ”magisk” utan att tro att det är gud som har skapat den. Inget fattas mig för att jag inte tror på gud. Synd för er att ni behöver gå den vägen, men jag måste inte!
Om man nu ska vara sådan så tror jag fan bara att tro är ett uttryck för djup rädsla. Denna ovilja att ta livet för vad det är: lidande och död. Och sen denna insikt om att man själv måste fatta beslut över hur man önskar leva och dessutom själv stå ansvarig för dem. Hemsk tanke för alla religiösa som förlitar sig på att det finns något ”rätt” som står utanför deras förstånd.
Religiösa anklagar ofta oss ateistiter för att vara oödmjuka inför den ”högre makten”. Om det finns något som är sjukt högfärdigt så är det väl att åberopa att man själv skulle ha nått någon slags högre insikt: den ödmjuka insikten.
Men vad fan. Jag kanske skulle bli lite mer ”andlig” och ”ödmjuk” och fokusera lite mer på att älska ”gud” så att jag får komma till himlen än att ge kärlek till mina nära och kära och fylla upp mitt jordeliv med mening. Kanske ska jag även skriva långa texter om hur fattiga och futtiga alla andra människors liv är och hur rikt mitt eget är.
Fjolligt inlägg om kärlek (men idag tänker jag för omväxling skull skriva något om en känsla som inte är ångest eller ilska).
I mitt liv finns just nu en människa som jag inte skulle klara mig utan, min pojkvän sen ett och ett halvt år tillbaka är en otroligt viktigt del av mitt liv. Om det skulle ta slut mellan oss nu skulle jag nog inte riktigt fixa det, jag skulle bli helt förstörd.
Min kompis Hilda tycker detta är dåligt, hon tycker inte att man ska vara för beroende av en person. Det är kanske sant att det gör en sårbar, men samtidigt tycker jag att man ska kunna öppna sig själv och våga ge sig hän åt kärleken. Man faller väl kanske hårdare när det händer, men hårda fall är en del av livet och något man måste våga utsätta sig för. Jag tror att det farligaste man kan göra är att aldrig utsätta sig själv för risker.
”Ensam är stark” var mitt motto tills jag träffade Emanuel, då blev plötsligt allt i mitt liv beroende av att vi var två, mina veckor planeras delvis efter när han kan ses, om han behöver mig lägger jag ifrån mig allt annat för det. Visserligen kan jag göra detsamma för en vän, men aldrig i samma utsträckning. För Emanuel kan jag göra saker jag aldrig hade gjort för vänskaps skull.
Att erkänna för mig själv att jag är beroende, att min lycka är beroende av honom, det var svårt. Dittills hade jag alltid betraktat mig själv som en stark och självständig kvinna, en person som inte behöver hjälp. Men sen insåg jag: jag är, lika mycket som alla andra, beroende av samhället, den kontext jag befinner mig i och andra personer. Jag behöver sällskap, jag behöver kärlek, jag behöver en person att skapa en framtid tillsammans med, göra upp planer med, bli hjälpt av och även hjälpa.
Så för att svara på frågan: kärlek är att erkänna att man kan vara svag, att man behöver en annan människa i sitt liv. Kärlek är att lägga sina idéer om den ensamma och starka människan på hyllan och lägga sitt liv i någon annans händer.
