En kommentar jag fick på mitt att vara hora som revolt-inlägg löd såhär:
asså… de flesta ”horor” jag känt har varit ganska trasiga tjejer med EXTREMT behov av bekräftelse. De har sökt kärlek på fel sätt och legat runt och betett sig på ett visst sätt för att de tror att det är det enda sättet för dem att få just kärlek. De har inte varit speciellt lyckliga alls.
Så jag tror inte riktigt att det är ett medvetet val.
Själv var jag den där bråkiga och högljudda och struliga tjejen som söp, skolkade, stal bilar, snattade och umgicks med grabbarna och det var kanske i viss mån nåt jag ytterligare spädde på – men inte av ett egentligt val, utan för att jag inte visste nåt annat sätt att få bekräftelse på. Jag ville bli sedd. Jag tror det är det det bottnar i. Behovet att bli sedd. Behovet att vara någon.
Ingen mår väl bra av att pressa ner sig i en mall av hur man ska vara, det är väl klart. I slutändan vill väl alla vara människor.
Men jag tror knappast att madonnan mår särskilt bra hon heller. En madonna kan nog beskrivas som en ”duktig flicka”. Någon som gör sig till, inte är till besvär och presterar på löpande band, som inte knullar runt eller dricker.
Jag var också den bråkiga och högljudda tjejen. Jag strulade inte särskilt mycket med folk, men whatever. Och jag mådde inte heller så bra, men vem fan gör det när man är tonåring? Men jag tror inte att tjejerna som satt tysta längst fram i klassrummet och ritade perfekta kartor över Sverige mådde bättre än jag gjorde, snarare tvärtom.
Jag fick ett utlopp i och med allt detta. Jag kunde visa för folk hur jag kände, jag kunde vara arg och ledsen. Jag var inte tvungen att dölja något. Och nu, när jag har växt ifrån det där, så är jag glad över att jag gjorde som jag gjorde då. För det är en bekväm roll att växa i, att vara den bråkiga och stökiga tjejen. När man har ägnat hela sin tonår åt att ursäkta sig och prestera så tror jag att det blir svårare att ta sig ur, eftersom omgivningen förväntar sig mer av en. Jag hade däremot fria tyglar.
Nu menar jag väl inte att jag var ”hora” sådär, för som sagt så är ju denna iden om att kvinnor är antingen horor eller madonnor inte något som har bäring i hur folk verkligen är, det är bara en teori kring hur samhället vill dela upp oss. Men jag var definitivt ingen fin flicka.
Sen tycker jag att det är himla tråkigt att ”unga tjejer” som knullar runt och super väldigt ofta får sitt beteende förklarat med att de mår dåligt är är självdestruktiva, att de bara söker bekräftelse och annat. Vad fan, alla söker väl bekräftelse? Alla behöver väl få utlopp. Sen kan man ju prata om vilka utlopp som är bra och dåliga, vilka som tar en framåt och när det går över gränsen, men man måste kunna supa och knulla runt utan att automatiskt bli borträknad som en trasig människa.
Detta är en slags extremversion av fjortisar. Det är så överdrivet att det bara blir absurt. I konceptet ingår även att vara skrikig och högljudd, precis som fjortisar är. Det finns många teorier om varför detta har uppstått men en är att det är en slags motreaktion på striktheten i det japanska samhället. Ungdomen tvingas in i att prestera, vara duktiga, vara timida och inte vara till besvär. Sedan ska de utbilda sig och skaffa jobb och knega på utan att klaga. När samhället ser ut så blir det en revolt att vara en skrikig jobbig tonåring.