Etikett: maktlöshet

Jag är ett hot mot det här vidriga samhället, och det är jag jävligt stolt över.

En grej jag har noterat både bland feminister och inom vänstern är en slags tävling i att framställa sig som så maktlös och ofarlig. När det till exempel anordnas en demonstration framhålls det hur otroligt ofarlig den är, att det inte finns några ”extremister” där, som feminist är det viktigt att framställa hur otroligt mycket män har att vinna på feminism och att det minsann inte finns några manshatare.

Jag blir så matt, för vad är meningen med att bedriva en politisk rörelse om den inte utgör något hot mot makten? Vad är meningen med att bara stå med sina jävla plakat och ”säga sin åsikt” om vi ändå inte kan sätta press på att åstadkomma någon verklig förändring?

Visst, det är jävligt bekvämt att inta en offerroll, utmåla sig själv som en harmlös sanningssägare, stå och ropa på sunt förnuft i ett galet samhälle, väl medveten om att ingen kommer lyssna. Med den mentaliteten kommer vi aldrig kunna vinna några slag, vi kommer bara att kunna gå ut med den moraliska segern i att ha haft rätt gång på gång, aldrig den politiska makten.

Istället för att jobba så hårt på att utmåla sig själv som ofarlig, se till att jobba på att förverkliga borgarnas värsta mardrömmar. Se till att vara det där hotet mot den borgerliga ”demokratin”, de där våldsbejakande extremisterna, som de hela tiden snackar om.

För faktum är att om vi gång på gång utmålar oss själv som maktlösa så kommer vi inte heller att kunna anskaffa någon makt. Det är inte sannolikt att folk vill ansluta sig till en politisk rörelse som inte göra något annat än att förlora hela tiden. Vi måste lyfta fram de slag vi vinner, vår potential. Vem vill stå på de säkra förlorarnas sida?

Om vi inte gör detta så kommer vi aldrig kunna bli något mer än samvetets moraliskt korrekta röst i ett vidrigt samhälle, vi kommer bara att kunna säkra oss en etablerad och bekväm plats som ”kritiker” i kapitalismen, aldrig åstadkomma något mer, något större. Det kanske kan vara ett lockande projekt för egot, men som politik är det värdelöst.

Så när någon försöker utmåla dig som ett hot nästa gång, skit i att säga emot. Säg istället; ”ja, jag är ett hot mot det här vidriga patriarkala och kapitalistiska samhället, och det är jag jävligt stolt över”.

Så stor är maktlösheten.

Så stor är maktlösheten när jag återigen ser dig dras med i hans spiraler, när du säger att ni bara är vänner men träffas oftare och oftare, och jag då och då ertappar dig med att ljuga om det. När jag försöker påminna dig om alla de gånger du gråtit ut hos mig för att han skadat dig, men du bara tittar bort i fjärran och säger nej nej nej det där har aldrig hänt det där minns jag inte jag måste ha ljugit jag måste ha hittat på för att jag var arg på honom men han är snäll mot mig han vill mig bara väl.

När jag ser hur han använder varje tänkbar väg för att komma åt dig, hur han bedyrar sig kärlek till dig, hur han säger att du är skyldig honom något, hur han köper saker till dig, kommer hem till dig, ringer dig, nästlar sig in i ditt liv.

Jag ser att du glider ifrån mig, glider ifrån allt, och jag är så maktlös. Jag vill bara att du ska se det jag ser, men jag är för uppgiven för att förmedla det. Jag har redan försökt förmedla det så många gånger, och varje gång glider du längre ifrån mig.

Jag vill att du ska vara fri, jag vill hjälpa dig, men det är så svårt. Istället blir jag arg. Arg för att du inte går ifrån honom, arg för att du inte förstår att det här skadar dig. Arg när du slutligen berättar om vad som hände, eftersom du inte berättat något om det innan trots mina envisa frågor. Arg för att jag plötsligt ska ta allt det som du förnekat och förnekat för sanning, hur du plötsligt avkräver mig det stöd du hela tiden fått men aldrig velat ta emot.

När du slutligen slår dig fri är det inte segerns sötma jag känner, bara lättnaden över att kanske kanske inte behöva uppleva ännu ett nederlag. För du har lämnat honom så många gånger innan, du har berättat så många gånger innan, du har gråtit ut så många gånger innan, och jag vågar inte lita på att den här gången är den sista, på att du faktiskt inte kommer gå tillbaks till honom. Men månaderna går, och det verkar vara över. Och sedan är det som att det aldrig ens har hänt, livet fortsätter som vanligt. Ingen gör någon anmälan, han får aldrig sitt straff, han får gå omkring och ta plats som om ingenting någonsin hade hänt. Du accepterar honom, vi accepterar honom, trots att vi känner till vad han har gjort. Ingen orkar bråka om det mer. Vi vill bara glömma.

Så många kvinnor jag känt som irrat bort sig i de där gångarna, isolationen, underkastelsen, att ständigt ständigt återvända, ge det ytterligare en chans, trots att all erfarenhet pekar på motsatsen. De dimmiga blickarna, de undvikande svaren på frågor om blåmärken, tårar och sönderklippta kläder, hål i dörrar, sönderslagna tallrikar. Hur jag inte förstått vad det varit frågan om förrän långt senare, när jag läst böcker, sett filmer, gått på kurser. Hur jag förstått att det finns ett mönster för sånt här, att det inte rör sig om isolerade företeelser, enstaka händelser, utan hur allting ingår i en process.

Så många kvinnor som berättar för mig sedan jag lärde mig att hitta tecknen och slutade vara rädd för att fråga. Så många historier som finns om slag, om regelbundna verbala kränkningar, om makt och kontroll, om en bara vågar fråga.

Det är bara några år sedan jag för första gången hörde talas om mäns våld mot kvinnor, men det har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas. Inte bara som ett abstrakt hot, något som får en att gå extra fort genom parken på kvällen, utan som en ständigt närvarande realitet, något som har slitit vänskapsband sönder och samman, något som har splittrat mig och mina vänner, något som har präglat min tillvaro under många många år.

Jag är evigt tacksam över att jag har fått ord för att beskriva det som funnits omkring mig hela mitt liv, det som präglat min tillvaro år efter år. Hur jag fått verktyg för att se de mönster, de strukturer, som håller mig och alla andra kvinnor i ett konstant förtryck. Jag kommer att göra allt som står i min makt för att sprida detta vidare, ge nya personer samma redskap som jag själv har fått, och som fått mig att förstå, att kunna sätta ord på min tillvaro.

För när en erfarit den maktlösheten, maktlösheten i att se det hända utan att kunna förstå, förklara. När en erfarit den maktlösheten och vet vilka vägar som kan ge en lite lite makt tillbaka, då vill en inte förvägra någon det.