män – Fanny Åström

Skitsnackande kvinnor och ”sköna” män.

Det sägs ofta att kvinnor är mer falska, det är kanske sant med tanke på att män sällan behöver gå några större omvägar för att uttrycka sitt förakt för kvinnor. Andra kvinnor kanske i högre grad behöver linda in sina ord, eftersom det inte finns samma acceptans för att kvinnor kläcker ur sig vad som helst. En kvinna ursäktas inte för att hon är mer värd, hon har inte samma rättigheter att såra andra kvinnor. Män sitter inne på denna rätt eftersom de anses vara högre stående, de har rätt att nedvärdera oss och få oss att känna oss värdelösa hur mycket de vill. Ingenting kommer reflekteras tillbaka på deras stjärnglans.

Nå, män behöver sällan vara falska för att få en att känna sig helt jävla värdelös, de bara säger skiten rakt ut. Eller så säger de ingenting och låter tystnaden tala, så får en själv sitta där och fantisera ihop vad de tycker och tänker om en! Ofta är det ju mycket mer fantasifullt än vad mannen själv lyckats koka ihop, för de är ju tyvärr (eller kanske turligt nog) inte särskilt begåvade.

Män har verkligen en stark förmåga att få en att känna sig värdelös med enbart blickar och tung, talande tystnad. En har liksom internaliserat så mycket av deras skit genom åren så en vet vad en förväntas tänka och tycka om sig själv, och gör det innan de ens hinner börja. Detta är en del av den manliga makten, förmågan att få kvinnor att känna sig helt jävla värdelösa utan att ens säga något. Det är en makt de har över oss för att vi behöver deras godkännande för att ha rätt att finnas till. Vår existens är villkorad av dem, av deras nåd.

Även mycket av det drama som skapas mellan kvinnor beror på något sätt på män. Kvinnor hatar varandra för att det bara finns plats för ett mycket litet antal kvinnor i toppen av den manligt styrda hierarkin, och alla kvinnor vill dit. Därför måste vi klanka ner på varandra för att stärka vår egen position. Och eftersom det som upprepas varje dag slutligen blir sanning i ens ögon så upprätthåller kvinnan såklart dessa idéer även när hon bara umgås med andra kvinnor. Vi intalar oss att kvinnor är falska, att vi sprider rykten och förtal, att män är så mycket mer sköna och avslappnade och så vidare. Detta för att det är dessa lögner vi måste upprepa inför andra för att få ”rätt” plats i hierarkin.

Ju färre män och kvinnor som har relationer med män jag har i mitt liv desto mindre drama blir det. Det drama som ändå skapas är betydligt mycket mer harmlöst än det som jag behövde utstå innan, och beror i regel också på kvinnohat och lesbofobi, till exempel folk som mår dåligt på grund av en uppväxt i patriarkatet eller det faktum att alla ligger med alla eftersom flatvärlden är så liten. I en värld utan män skulle det såklart inte se ut så.

Kampen för kvinnors rättigheter är också kampen för pojkars rättigheter.

Läser just nu om barnperspektiv när det kommer till mäns våld mot kvinnor, vilket är både sorgligt och intressant. Det finns ju en slags ideologi i Sverige som bygger på ”barns rätt till båda sina föräldrar”, men som i själva verket handlar om mäns rätt till sina barn. I litteraturen jag läser så beskriver barn själva hur de har bemötts av utredare på socialtjänsten, och vissa upplever att de har blivit pressade till umgänge med fadern trots att de själva sagt att de inte vill.

Det finns en slags generell ideologi att barn på något sätt skulle behöva ha en pappa i sitt liv, och att detta behov är så starkt att det är viktigare än barnets behov av skydd från en individ som är bevisligen våldsam och som barnet uttryckligen inte vill ha någon kontakt med. Pappan som idé blir viktigare än den faktiska relation som barnet har med sin faktiska pappa.

En annan intressant aspekt är att ingen tvingar frånvarande pappor till umgänge med sina barn. En kan ju tydligen inte tvinga vuxna till saker, men att tvinga barn till saker de inte vill är tydligen helt acceptabelt. Det handlar, som alltid, om mäns rättigheter. Om pappan vill ha kontakt med barnet så ska han få det, vill han inte det så ska även detta respekteras. Vad barnet vill och behöver är aldrig det centrala, det centrala är vad pappan anser sig ha rätt till.

Feminister anklagas ju ibland av antifeminister för att skada pojkar genom att uttrycka manshat, men det som fäder utsätter sina söner för när de misshandlar dem eller deras mödrar hamnar sällan i fokus. Kanske för att antifeminister inte bryr sig särskilt mycket om pojkars rättigheter utan om vuxna mäns rättigheter. I det feministiska perspektivet finns det ju ofta ett tydligt barnfokus, då vi är väl medvetna om att mäns makt, framförallt i familjen, inte bara drabbar kvinnor utan även barn hårt.

Det skadar barn att växa upp i hierarkiska kärnfamiljer, där de får se mäns dagliga utövande av makt över kvinnor också ofta även används som ett verktyg i detta maktutövande, inte sällan även efter föräldrarnas separation. Män upprätthåller sin kontroll över kvinnor med hjälp av barnen, både under pågående relation där kvinnan ofta tvekar inför att lämna situationen eftersom det kan göra det svårare för henne att skydda barnet från mannens våld, men också efteråt genom utdragna vårdnadstvister, att vägra skriva under papper för att barnet ska få stöd eller att använda barnet som budbärare. Detta är såklart en djupt destruktiv situation för barnet.

Att kämpa för kvinnors rättigheter är även kampen för barns, och således även pojkars, rättigheter. Pojkars rättighet att få växa upp i ett hem fritt från våld och förtryck, att slippa användas som en spelpjäs i fäders utövande av makt och kontroll över kvinnor. Detta rättighet är så mycket viktigare än vuxna mäns rätt att få tillgång till sina barn.

Män som saknar läsförmåga.

Ett fenomen jag finner fascinerande sådär i största allmänhet är Män Som Saknar Läsförmåga Och Gärna Pratar Om Detta.

Till exempel: en man blir upprörd över att en använder ordet ”en” istället för ”man”, och detta gör att det blir helt omöjligt för honom att läsa en text. Eller kanske är det begreppet ”hen” han hänger upp sig på. Eller så tycker han att ”förtryck” eller ”våldtäkt” låter så himla hårt och elakt och vill bara passa på att informera om att det faktiskt kan vara lite jobbigt för känsliga små mansögon att ta till sig. Det är som att de förlorar förståndet när de ser ett ord användas på ett enligt dem felaktigt sätt. Vad är det egentligen som utgör problemet för dessa män, kan en fråga sig.

För mig som feminist är en stor del av ”jobbet” med feministiska teorier just att utveckla att språk som är relevant för det jag vill beskriva. Ordet våldtäkt tycker jag är ett bra exempel. Människor menar väldigt olika saker med ordet våldtäkt. Vissa menar när direkt fysiskt våld eller uttalade hot om fysiskt våld förekommer, andra menar att det i ett patriarkat alltid kommer att finnas att underliggande hot om våld från män mot kvinnor, vilket gör att alla samlag som sker mot en kvinnas vilja är våldtäkt. Jag är som ni kanske begriper anhängare av den senare definitionen. Hur ”våldtäkt” definieras är i sig en politisk fråga. Vad innebär det att ha sex med någon med våld eller hot om våld? Vad är våld? och så vidare.

På detta reagerar vissa med att det faktiskt kan bli svårt för vissa att ta till sig av det jag skriver om jag använder begrepp på ett sätt de inte är vana vid. Det är såklart sant, men på samma sätt så har jag svårt att förstå en text där den förstnämnda definitionen av våldtäkt används. Jag tycker att en sådan definition är irrelevant, den ringar inte in det jag är intresserad av att diskutera. Det finns ingenting rätt eller fel i dessa frågor, snarare handlar det om olika förståelser av fenomen. Diskussionen bör alltså inte handla om vad som dyker upp när en slår i en ordbok, utan istället om vad det är vi önskar beskriva och varför. Vad är syftet med den här specifika kategoriseringen? Vad är det vi vill ringa in?

Vissa menar till exempel att det blir problematiskt när våldtäkt både kan betyda att överfalla någon och det som sker när en man i ett heterosexuellt par inte är så lyhörd som han borde inför sin flickväns signaler. I deras värld är dessa två händelser så olika att det är absurt att använda samma term för dem. Jag menar tvärtom att det är det som är själva poängen. Att använda ordet våldtäkt på det här sättet visar på vilken bredd det finns när det kommer till patriarkalt våld.

Det finns något oerhört arrogant i att tycka att ens eget språk är det nödvändigtvis korrekta att använda i en situation. Olika teorier och angreppsvinklar kräver olika begreppsapparater. Den som vill förstå ett teoretiskt fält, som feminism, bör ta sig lite tid att sätta sig in i hur begrepp används och varför. Det är i regel inte svårt, men det är såklart en del nytt att lära sig eftersom det mesta språk en använder till vardags inte syftar till att beskriva könsmakt.

Det fina med detta hela är dock att en samtidigt som en lär sig nya begrepp också lär sig teori! Att förstå begreppen är att öppna upp en tankevärld, att hitta ett nytt språk för att beskriva saker. Att förändra begreppen öppnar för nya förståelser. Inom feministisk teori finns en ständig sådan omdefiniering av begrepp, en av de mest grundläggande är kanske diskussionen och omdefinieringen av begreppet ”kvinna”, som såklart utgör ett slags teoretiskt nav inom feministisk teori.

Jag tänker mig att det männen utan läsförståelse i själva verket upprörs över inte är deras brist på förmåga att förstå, utan snarare deras brist på vilja att ta till sig de perspektiv som begreppsapparaten öppnar upp för. Därför fokuserar mannen på att användningen av det ena eller det andra ordet inte stämmer överens med hans bild av hur det borde användas, men förbiser helt det faktum att det ju är det som är själva poängen.

Givetvis kan en ha olika uppfattningar om begrepps användning om betydelse, men att klampa in i ett helt annat teoretiskt fält och förvänta sig att ens begreppsapparat ska vara lika gångbar där som överallt annars är mest ignorant.

”Män uttalar sig om feminism”, en fallstudie.

Hamnade i en diskussion om ett av mina inlägg, för att en kvinna hade länkat det på facebook. Tänkte återge lite av diskussionen.

Det hela började med att en man satte fokus på något helt annat än inlägget, det vill säga min bloggtitel. Denna bloggtitel gjorde tydligen att han inte kunde ta till sin av innehållet i min text! Istället bad han kvinnan som hade länkat inlägget att förklara för honom på ett sätt som skulle passa honom.
Kvinnan påpekade att hon inte hade någon lust att förklara någonting som redan fanns tillgängligt i och med att hon länkade det. Mannen poängterade återigen att han inte under några omständigheter kunde se förbi min bloggtitel och ta till sig av innehållet, istället ville han få det förklarat av en kvinna han faktiskt ser upp till! Det går liksom inte in annars!!!! Det är OMÖJLIGT FÖR HONOM ATT FÖRSTÅ eftersom jag skrivit ”hat” i min bloggtitel. Det går bara inte in i hans manshjärna. Han måste helt enkelt bli smekt av en kvinna som han respekterar för att kunna fatta något.

Jag frågade varför han tyckte att det var den berörda kvinnans problem att han hade svårigheter med att läsa en text för att det stod något hatiskt i en rubrik på samma sida. Men jag har missförstått allt! Han vill inte alls bli curlad! Han vill ju bara förstå, och det enda som kan få honom att förstå är om kvinnan som länkat texten ger honom en personlig förklaring.

Sedan en lång kränkt rant om att han minsann aldrig mer ska fråga feminister om någonting!!!! Han ville faktiskt bara bli mer upplyst! Han litade på kvinnans expertis!!! Och nu förvägrar dessa onda kvinnor honom kunskap genom att inte ge honom en personligt anpassad version av texten!

In träder nästa man! Han vill att jag ska läsa Jungiansk psykologi istället för att förstå att män minsann kan ha ”kvinnliga” drag och kvinnor kan ha ”manliga” drag. Hur detta skulle vara relevant i en kontext där en diskuterar patriarkatet, det vill säga hur samhällelig makt fördelar utifrån kön, är oklart. Ingenstans har jag skrivit att män har vissa ”egenskaper” för att de är män, utan att de har makt för att de är män oavsett egenskaper, och att detta är ett problem.

Samma man säger senare att han inte tänker ta reda på info om det han kritiserar och att jag aldrig kommer kunna vinna mot honom i en saklig debatt. Bra att veta!

Inlägget som länkades var för övrigt detta:

Din idé om att jag ska anpassa mitt språk så att du eller dina gelikar ska begripa det är djupt ignorant och bygger på en världsbild där du alltid står i centrum för förändring och alla ska försöka tala till dig. Jag delar inte denna världsbild. I min världsbild står kvinnor i centrum, jag tillhör en kvinnlig tanketradition som handlar om att driva frågor som berör kvinnor utifrån kvinnors villkor. Jag förstår att detta kan vara svårt att begripa när allt en kommit i kontakt med utgår från en själv.

Tycker det är roligt när män visar prov på precis det en beskriver i kommentarsfältet under samma text.

I min värld står kvinnor i centrum.

En skriver ett inlägg om en feministisk fråga. En man kommer in och ska ”analysera” ens inlägg. En förklarar för mannen att han har missförstått såväl ens begreppsapparat, teoretiska grund och syfte med inlägget. Mannen börjar prata om att en minsann måste anpassa sig efter begreppsapparaten som de en vänder sig till använder, det vill säga den begreppsapparat han själv använder. En påpekar att en inte ser något syfte med att anpassa sig efter någon annans begreppsapparat, då en ju har klargjort hur ens egen fungerar och att alla som vill förstå vad en menar har möjligheten att göra detta. Mannen menar å sin sida på att en inte ”når rätt människor” om en resonerar på det sättet och fortsätter babbla om att en ska anpassa sitt språk så att det är bekvämt för andra jag förväntas vilja nå ut till, det vill säga honom och hans gelikar. Mannen börjar prata om att ”ryggdunkare är bekväma kritiker”, det vill säga implicerar att jag bara talar till de redan frälsta. Det vill säga implicerar att de kvinnor som läser mina texter redan har full koll på precis allting jag skriver om, och inte skulle kunna få ut någonting i form av nya perspektiv av att läsa dem. Det vill säga implicerar att det skulle vara mer värdefullt för mig att skriva texter riktade till människor som honom, som saknar såväl intresse för som förmåga att begripa grundläggande feministiska begrepp.Jag förstår att det kan kännas så när en är en vit manlig akademiker, men världen kretsar faktiskt inte kring dig. Du är inte den enda som skapar teori, du är inte den enda som kan sätta premisser för samtal. Din idé om att jag ska anpassa mitt språk så att du eller dina gelikar ska begripa det är djupt ignorant och bygger på en världsbild där du alltid står i centrum för förändring och alla ska försöka tala till dig. Jag delar inte denna världsbild. I min världsbild står kvinnor i centrum, jag tillhör en kvinnlig tanketradition som handlar om att driva frågor som berör kvinnor utifrån kvinnors villkor. Jag förstår att detta kan vara svårt att begripa när allt en kommit i kontakt med utgår från en själv.

Jag vill inte ha dina tips om hur jag ska nå ut till dig och dina gelikar, för det är inte det som är mitt mål med mitt skrivande. Mitt mål är att nå ut till alla de kvinnor som utsatts för mäns våld och förtryck. Alla de kvinnor som skriver till mig att de känner igen sig. Alla de kvinnor som finner styrka i mina texter och bilder. Alla de kvinnor som törstar efter andra sätt att se och förstå världen. Om jag kan bidra till att de finner nya perspektiv och bekräftelse så är jag nöjd med min insats. Jag varken vill, behöver eller kan nå ut till alla, och idén om att du och dina gelikar skulle vara ett prioriterat mål är befängd.

Män kan aldrig vara en drivande kraft i feministisk förändring, då det ligger i deras intresse att upprätthålla patriarkala strukturer. Därför är inte män en relevant publik för feministiska texter. Att få kvinnor att inse att ni är skit och att de förtjänar bättre är en så mycket effektivare strategi. Nu gäller det bara att få andra feminister att inse detta, så att de kan sluta lägga sin kraft på att dalta med människor som ändå aldrig kommer att vara drivande.

Nära relationer med män gör kvinnor manssolidariska.

Lite angående de jag skrivit om innan om män i feminismen, men också angående inlägget jag skrev om att femininitet i det formellt jämställda samhället handlar om att framställa sin underordning som naturlig, så tänkte jag på heterorelationer mellan feminister.

Ett problem med heterorelationer är att de gör kvinnor manssolidariska. Eftersom det faller på kvinnans ansvar att upprätthålla bilden av att relationen är bra och jämställd så tenderar hon att försvara sin partner även i feministisk rum. Generellt har kvinnor som är i heterorelationer mycket svårare att prata om män som grupp och problem i heterorelationer. Även om de såklart ofta pratar om sina personliga problem så är det jobbigt för dem att höra att heterorelationer vilar på en ojämställd grund, eller att män förtrycker kvinnor i nära relationer. Mitt problem är inte att folk inte håller med, utan snarare när det slutar i ett reflexmässigt ”miiiin pojkvän är faktiskt feminist” eller ”miiiiiin relation är faktiskt jämställd”. De vill gärna försvara sin partner och nyansera bilden. Jag förstår på ett sätt detta, samtidigt som jag tycker att det är jobbigt när jag själv vill dela med min av erfarenheter och tankar utan att behöva förhålla mig till ett ”inte alla män”. Jag tycker att det är jobbigt att inte kunna teoretisera kring heterosexualitet utan att någon ska ”nyansera bilden” genom att prata om att deras pojkvänner minsann inte är på det viset.

Detta kan komma att bli ett problem, speciellt när partnern själv är feministiskt aktiv. Som feministiskt aktiv ska en såklart vara möjlig att kritisera, och speciellt som man, men ofta tycks kvinnor som har relationer med män ta väldigt illa vid sig när männen de har relationer med kritiseras.

Många kvinnor uppfattar det som att en är osolidarisk mot dem när en kritiserar deras partner. Detta antar jag hänger ihop med att kvinnor i så hög grad definieras i förhållande till sina män. Män brukar inte alls ha samma problem med att andra tycker illa om deras kvinnliga partner, de brukar framförallt inte rusa till deras försvar i tid och otid. När en kvinnas manliga partner kritiseras så faller det på henne att upprätthålla hans heder, vilket sätter henne i en svår position. Jag kan absolut se varför det är jobbigt när ens manlig partner blir kritiserad i feministiska rum, men samtidigt anser jag att det inte är någonting som ska lösas genom att resten tar det försiktigt. Det är inte acceptabelt att låta ens heterorelationer dominera feministiska rum på det viset.

Jag minns när jag själv hade relationer med så kallade feministiska män, att när de blev kritiserade så tenderade jag att ta deras parti eller i alla fall ~*nyansera bilden*~ av situationen. Detta är någonting som skapar obehag när någon vill prata om vad personen ifråga gjort. Det blir ofta tydligt att vissa har ett intresse av att försvara mannen ifråga, och framförallt deras partners brukar ha det. Såhär i efterhand inser jag att det faktum att jag hade en heterorelation som jag kände mig tvungen att försvara gjorde det svårt för mig att ta till mig och diskutera mycket feministisk teoribildning.

Jag tror att det är viktigt att som heterokvinna i feministiska rum fundera lite på vad detta gör med en och hur en ska hantera det. Vad gör det för ens praktiker och teorier att en har nära relationer med män? Jag tänker att en åtminstone kan jobba efter att inte reflexmässigt försvara sin partner när han personligen eller män i allmänhet kritiseras.

Det är upp till oss att vara kvinnosolidariska.

Det är så intressant, alla dessa teorier och argument som används för att män ska tillmätas plats i feminismen. Till exempel att ”kön är flytande”, som om det skulle göra mäns maktövertag över kvinnor mindre reellt. Eller som att vi minsann måste kunna hantera interna konflikter i grupper. Eller att män faktiskt också kan kämpa för jämställdhet och ska inte alla krafter räknas.

Män utgör ett direkt, reellt hot mot kvinnors fysiska och psykiska säkerhet. Män skadar kvinnor. Detta gäller inte bara ”dåliga” män, det gäller även medvetena och upplysta feministiska män. Jag vill inte att det ska vara på det här viset, men i samhället vi lever i är det tyvärr så och det är inte så mycket att göra åt.

En rörelse för kvinnors frigörelse måste ha kvinnors säkerhet i fokus. Det måste alltid vara högre prioriterat att kvinnor ska känna sig trygga än att män ska kunna vara med. Hur ska vi kunna kämpa för kvinnors rättigheter om vi i våra egna sammanhang prioriterar mäns deltagande framför kvinnors?

Jag tycker att det är angeläget för feminister att fundera på vad deras relationer med och lojalitet till män resulterar i. Jag har sett många olika situationer där kvinnor har offrats för att de blivit utsatt för en man som andra tycker ”inte alls är sådan”. Att kvinnor har valt bort varandra för män även i ”medvetna” feministiska sammanhang. Detta är något som enligt mig inte får inträffa, och risken för det ökar markant om män inkluderas i feministiska rum.

Givetvis kommer män vilja göra allt för att få vara med i dessa rum. Det är upp till kvinnor att se detta och prioritera varandra framför män. Det är upp till kvinnor att vara kvinnosolidariska.

På grund av detta kommer jag alltid att kämpa emot mäns deltagande i feministiska rum. inte för att de nödvändigtvis gjort något fel, utan för att de kan komma att göra någon illa och att jag inte tycker att vi ska sätta oss i en position där vi behöver välja mellan en man och en kvinna. Vi ska inte behöva sätta någon kvinna i en position där hon, i ett sammanhang som ska vara till för henne, måste välja mellan att själv försvinna från ett sammanhang där en man som gjort henne illa deltar eller ta konflikten och riskera att bli sviken av andra feministiska kvinnor.

Männen i mitt liv: provokatören.

Att en som kvinna lär sig att det skulle vara ett tecken på svaghet att låta sig ”provoceras” av mäns uppenbara provokationer är ytterligare ett sätt att definiera oss som problemet. Problemet är att det inte finns något sätt att som kvinna reagera legitimt på mäns övergrepp. Det är alltid vi som ska vara duktiga genom att ta emot så mycket skit som möjligt utan att säga ifrån. Även om män slutar provocera oss när vi säger ifrån så är det vi som är problemet, männen är bara snälla mot oss och anpassar sig.

Jag har löst detta genom att helt enkelt sluta umgås med män som försöker reta upp mig. Det är inte värt det, för en kan inte vinna.

Vi kan inte befria män från mansrollen genom att dalta med dem.

När det talas om hur förtryckts män blir i patriarkatet så undrar jag vad en menar med förtryck. För förtryck i mina ögon är någonting som hänger ihop med resurser och makt, det handlar om exploatering.

Precis som kapitalisten är ”tvungen” att exploatera arbetare för att upprätthålla sina samhällsposition måste mannen upprätthålla sin manlighet och sin makt över kvinnor. Innebär detta att han är förtryckt? Nej, det innebär bara att han har en låst position, men denna position är rollen som förtryckare. Det är han som exploaterar, det är han som drar vinning.

Att en har makt i ett system innebär inte att en har total frihet att göra vad en vill. Även förtryckaren är låst i sin position, både av sitt eget intresse och av andras blick på honom. Patriarkatet omöjliggör eller i alla fall försvårar en massa former av mänsklig interaktion och relationer, och detta är något som kan drabba alla som är låsta i detta system.

Vissa talar om patriarkatet som en abstrakt struktur som i sig förtrycker alla. Så ser inte jag på saken, för jag tror att det är viktigt att påvisa hur faktiska människor både tjänar på och upprätthåller strukturer. Att det inte är något abstrakt utan att det finns faktiska människor av kött och blod som tjänar på detta. Syftet med en sådan förståelse är att det finns en konfliktyta som en kan bedriva kamp mot. Om en har en förståelse som bygger på patriarkatets som en ”struktur” som alla drabbas av så blir det svårt att ta fram metoder för kamp. Det blir helt enkelt ett utsuddande av makt och intressekonflikter. Med en sådan förståelse landar en lätt i att patriarkatet mest bara är en kunskapsfråga, och att lösningen är att få män att inse att de i själva verket tycker att patriarkatet är dåligt.

Jag tror att en sådan förståelse leder till handlingsförlamning. Även om män såklart kan lida av att vara begränsade av patriarkala strukturer så måste vi fortfarande kunna se att de är våra motståndare i kampen. Bara för att män lider i patriarkatet innebär inte det att lösningen är att inkludera dem i feminismen och dalta med dem, försöka få dem att förändra sig av egen vilja och uppfostra dem. Detta är ju i sig en del av en patriarkal struktur, att kvinnor jämt och ständigt ska ta ansvar för män och deras utveckling. Jag tror inte att det går att störta patriarkatet med den typen av metoder.

Att ah förståelse och empati, och framförallt med män, är en del av kvinnorollen. Detta är fint på ett sätt, men det kan leda till en situation där vi blir oförmögna att handla för att vi har för mycket empati med våra förtryckare. Och om en nu ska ta orden att män lider av att leva i patriarkatet på allvar, då borde vi för deras skull sätta hårt mot hårt och jobba för ett faktiskt upphävande av deras makt. De verkar ju inte vara kapabla att göra det själva. Vi kan inte befria män från mansrollen genom att dalta med dem.

Män som vill göra ideologiska utrensningar i feminismen.

Fenomenet män som tar plats i feminismen och försöker domdera vilka som är Riktiga Feminister och inte gör mig så jävla trött.

Jag undrar generellt varför dessa män är så jävla taggade på att ha utrensningar inom en ideologi. Jag menar, det är väl bra att det får plats med flera olika perspektiv och strategier. Vissa feminister hatar män, andra vill inget hellre än att rulla ut röda mattan för dem. De kan väl förslagsvis gå och hänga med de senare istället för att trakassera oss som inte vill ha med dem att göra.

Det är så spännande hur viktigt det är för män att de ska vara inte bara välkomna utan rentav efterfrågade av alla inom en rörelse innan de kan tänka sig att bidra med sitt. Första måste allt de tycker är störande rensas ut och sedan kan de vara med och kämpa.

Symptomatiskt för människor som talar om att rensa ut ”dåliga” feminister är att de sällan har någon egen föredragen teori eller praktik. Det låter bara ”såhär ska feminism INTE vara”, väldigt sällan finns någon konkret idé om var en istället ska lägga fokus. Istället för att försöka erbjuda ett bättre alternativ så handlar allting bara om att rensa ut och anpassa för att män ska känna sig mer ”hemma”.

Vad är detta om inte ett sätt att försvaga en rörelse? Att ställa en massa krav på någon slags ideologisk renhet innan en vill sätta sin fot i den. Vi andra har ju tyvärr inte den lyxen, då feminism handlar om kampen för våra rättigheter och inte är någonting vi kan kosta på oss att kasta bort för att vi inte tycker att alla har helt oklanderliga åsikter.