”Men är det inte bra att någon blir feminist” undrar vissa. Jo, givetvis är det bra att någon bli feminist. Frågan är hur det sker och på vilka premisser.
Exempel: man blir feminist och skriver en artikel/statusuppdatering/whatever om detta där han delar med sig av sina högst grundläggande feministiska insikter. Frågan jag ställer mig i det här sammanhanget är vad mannen gör för att skaffa sig ökad insikt i feministiska frågor. Inte för att en behöver ha det för att kalla sig feminist, MEN däremot har jag svårt att tänka mig att en ickeman på det sättet skulle ”komma ut” som feminist offentligt och göra en grej av det utan att ha lite grundläggande koll. Om en ickeman tar plats som feminist offentligt brukar hen liksom har någonting att säga, något att tillföra i den feministiska kampen.
Som feminist som dagligen skriver om dessa frågor så undrar jag väl mest var min hyllningskör är. Varför är det ingen nyhet att jag är feminist? Varför bryr sig inte expressen om att jag läser en massa feministisk teori för att kunna vidareförmedla den? För att jag är kvinna, för att det i högre grad förväntas av mig och för att en mans åsikter, som alltid, är så mycket mer betydelsefulla än mina.
Detta tycker jag att den man som vill ”komma ut” som feminist borde ta sig en funderare på. Hur spelar hans överordning i rollen som man in i hur detta kommer tas emot av människor i största allmänhet? Att inte se detta innan en väljer att göra en sådan sak tycker jag är problematiskt. En måste se till sin position och kontexten, hur blir detta annorlunda om jag gör det i förhållande till om en ickeman gör det?
Det finns en ide om att en bör vara snäll mot män som har valt att bli feminister eftersom en inte ska ”skrämma bort” dem. Jag ser det snarare som ett sätt att testa giltigheten i deras engagemang. Klarar de av att ta kritik för sitt agerande? Klarar de av att någon pekar på att de själva är överordnade förtryckare i patriarkatet? Detta tycker jag är grundläggande för att jag ska kunna respektera en mans feministiska engagemang, speciellt om det offentliggörs som en Stor Grej.
För mig som kvinnlig feminist är det ett jävla hån när en man blir hyllad för ett ställningstagande som borde vara en jävla självklarhet, alltså minsta möjliga en över huvud taget kan förvänta sig av någon som gör anspråk på att kallas människa. Det är ett hån mot dem kamp som jag och hundratusentals ickemän bedriver dagligen mot patriarkalt förtryck, att en man tror att han bara kan stövla in på scenen, göra ett ”korrekt ställningstagande” och få applåder.
Vissa säger att detta kanske leder till att män lyssnar, och det må vara sant, men jag tycker dels att män skulle kunna börja lyssna på ickemän och dels så tror jag att ett skäl till att män peppas av att bli feminister av andra manliga feminister är att de ser vilken jävla räkmacka det är, att det knappt krävs något av en alls för att bli hyllad. Är detta intressant? Jag tycker inte det.
”Får män inte vara feminister eller”. Jo, män får jättegärna vara feminister men de behöver inte göra en så big deal av det, det är verkligen allt jag säger. Lite jävla ödmjukhet inför de feministiska ickemän som kämpat med dessa frågor, det är vad jag kräver. Jag förstår att det kan vara svårt att begripa för vissa män, men en behöver inte ta över hela showen så fort en gör något bra.
