En ganska märklig grej när en diskuterar kvinnors och mäns sätt att hantera känslomässiga problem är när människor tycker att män är mer ”lösningsorienterade” och det är därför de inte är så bra på att visa medlidande, vara inkännande och så vidare. Detta kanske stämmer, jag vet inte hur män tänker, men jag undrar verkligen hur en kan komma fram till en så dålig problemlösningsmetod om en nu är så jävla lösningsfokuserad. Jag tycker inte att det är en vettig problemlösningsmetod att ignorera någon som gråter, att skuldbelägga denne och så vidare, och har väldigt svårt att se hur en kan tycka det.
Jag har aldrig varit med om att den typiskt manliga så kallade problemlösningsmetoden fungerat särskilt väl, det enda den har lett till för mig är att jag känt en massa skuld och skam för att jag mår dåligt och sedan mått ännu sämre. Det har aldrig hjälpt mig att komma ur någonting. Vad som har hjälpt mig att komma ur känslomässiga problem är att få tid och förståelse, någon som lyssnar och tar mig på allvar, och de personer som erbjudit mig detta har i en stor majoritet av fallen varit kvinnor. Det är absolut inte alla kvinnor som är duktiga på detta, men de kvinnor jag har haft nära relationer med har varit det. Hur kommer det sig att män som sagt att de älskar mig och bryr sig om mig ofta gett mig sämre stöd än någon ytligt bekant kvinna?
När en löser ett problem är det jävligt viktigt att först förstå det, och för att förstå ett känslomässigt problem så måste en faktiskt prata om just känslor. Skulle du försöka laga en bil utan att förstå vad som är trasigt? Det går liksom inte att skita i hela den här biten. Det går inte att säga ”tänk positivt” eller liknande och hoppas att det bara ska lösa sig.
Det är också viktigt att möta människor där de faktiskt befinner sig, i de känslor de bär omkring på, och ta det på allvar innan en börjar diskutera så kallade lösningar. Människor som mår dåligt behöver i regel först och främst känna sig trygga och förstådda innan en kan börja snacka om hur en ska ta sig ur situationen. Om en skiter i att skapa den här tryggheten är risken mycket stor för att personen en ska hjälpa mest bara känner sig ifrågasatt och tillplattad och det är sällan till någon större hjälp när en mår dåligt.
Extra viktigt blir det såklart när det är till exempel relationsproblem som är på tapeten. Det går liksom inte att säga att alla problem i en relation är en persons fel eftersom det alltid finns en dynamik. En ska också vara uppmärksam på när det är kvinnan som får bära skulden, eftersom det ofta är patriarkala strukturer som gör att vi tolkar kvinnors beteende som mer problematiskt.
Jag misstänker att mäns så kallade problemlösning väldigt ofta går ut på att definiera problemet utanför sig själv (t.ex. i kvinnans känslor) och sedan helt enkelt tycka att någon annan (kvinnan) ska lösa det. Det är i alla fall såhär jag uppfattat mäns problemlösning när jag blivit utsatt för den. Det är väl säkert soft för dem kan jag tänka mig men det löser ju inte problemet på något sätt, det bara förflyttar ansvaret bort från mannen. Han kan säkert uppleva det som att problemet är löst då men det betyder inte att det faktiskt är det. Jag tänker mig att detta kan vara en viktig pusselbit i varför män anses vara så bra problemlösare, eftersom de är så bra på att skjuta ifrån sig ansvaret för problemet och därmed uppleva att de löst ”sin” del i det hela, samtidigt som brudar bara mår dålig och ältar (gud så tröttsamt men tjejer som bara grinar hela tiden kan de inte bara skärpa sig).
Men egentligen; är det konstigt att vi mår dåligt och har svårt att lösa problem när det alltid är vi och vårt agerande som definieras som Problemet i olika kontexter? Är det konstigt att det blir svårt att ta tag i något när en är helt konsumerad av skuld och skam över att vara kvinna och bete sig ”kvinnligt”? Jag tycker inte att det borde vara någon större överraskning för någon.