Könsliga tolkningsramar.

Ibland finns det en föreställning om att bara en kvinna beter sig mer som en man så kommer hen att kunna nå samma framgångar som en man. Enligt denna modell så uppmuntras kvinnor till att ”ta för sig”, ha ”vassa armbågar” och så vidare. Ofta handlar karriärtips för kvinnor om att upplysa om mäns hemligheter. Ja, jag antar att ni känner igen snacket.

Jag tänker såhär, det finns två olika hinder för kvinnor när det kommer till att ”göra karriär” och liknande:

  1. Saker och ting vi fått med oss vid uppfostran. För kvinnor kan det vara att inte vara lika självsäker som en man, att inte kunna ”gå in” lika mycket i en uppgift eller ett ämne som en man eftersom kvinnan är fostrad att också bry sig om annat, att inte känna sig bekväm med att ta lika mycket plats som en man också så vidare. Allt detta är såklart allvarliga begränsningar, men rent teoretiskt kan en lösa dem på en individuell nivå genom att träna upp dessa beteenden, helt enkelt agera mer som ”en man”.
  2. Det andra problemet är att det finns könsliga tolkningsramar som präglar hela samhället. Detta gör att samma agerande tolkas annorlunda beroende på om det är en man eller en kvinna som står för det. Detta är betydligt svårare att tackla på en individuell nivå, eftersom det inte handlar om hur du agerar utan om hur det du gör tolkas.

Det är den andra aspekten som människor ofta glömmer bort när det talas om kön och möjligheter i livet. Detta att en kvinna som ”tar för sig” eller är ”bossig” inte uppfattas på ett sätt som en man skulle uppfattats om hen gjorde samma sak. Beteendena tolkas helt enkelt helt annorlunda beroende på könet.

När en kollar på kvinnor med makt så är det inte helt ovanligt att de ägnar mycket tid åt att accentuera sin kvinnlighet. Et utmärkt exempel är Löwengrips ständiga fixande med sitt utseende och hur hen alltid påpekar att hen är kvinna och stolt över att vara kvinna och så vidare och så vidare. Många kvinnliga politiker har ett väldigt kvinnligt sätt att klä sig, alltid kjol eller dräkt och ofta någon slags accessoar.

Ett annat alternativ är att ha väldigt konservativa värderingar kring kön och familj, utan att nödvändigtvis leva upp till dem själv, till exempel uttala sig starkt emot genus och feminism. Om en gör så så upplevs en såklart mindre som ett hot, eftersom att det faktum att en personligen får makt inte föranleder någon större uppluckring av mäns makt, könsroller etcetera.

Men det skulle troligen inte fungera i något sammanhang att som kvinna klä sig som en man, agera som en man och så vidare och få makt på det sättet. Resultatet skulle enbart bli ett hårt socialt straff för att en går utanför vad som anses okej för ens kön. Det är en ständig balansgång mellan att inte vara ”för kvinnlig”, alltså känslig, irrationell och så vidare och att inte uppfattas som aggressiv och ”okvinnlig”. Därför måste kvinnligheten ständigt påpekas och accentueras hos kvinnor med makt.

För att krossa utseendeidealen måste vi först krossa liggbarhetsmyten.

När jag bodde i Bryssel hade jag inte sex på ungefär ett år. Jag hade precis blivit dumpad av mitt ex och var inte särskilt sugen, och när sorgen hade börjat lägga sig så orkade jag inte anstränga mig. Jag skrev och pratade en del om detta och fick ofta höra olika ”tips” om hur jag skulle göra för att få ligga. Det kunde röra sig om att jag skulle sminka mig oftare, le mer, gå ner i vikt och så vidare. Det är enkelt! Att jag kanske helt enkelt inte tyckte att det var så viktigt att ligga att göra de här sakerna slog uppenbarligen inte dessa personer.

När en diskuterar utseendeideal så tas ofta detta med liggbarhet upp. Det går inte att göra något åt utseendeidealen för det är biologiskt betingat att alla vill ha sex, och då är det så som ”reglerna” ser ut. Inget att göra något åt helt enkelt. På detta sätt förklaras utseendehets biologiskt och legitimeras därför genom att vara oundviklig. På grund av detta ser jag det som relevant att diskutera liggbarhet.

Talet om liggbarhet innehåller tre stora problem enligt mig. Det första är att liggbarhet inte nödvändigtvis hänger ihop med hur mycket sex en person faktiskt får. Många personer gör sig liggbara utan att faktiskt vara ute efter att ligga. Andra får en massa sex utan att passa in i den konventionella mallen för liggbarhet. Snarare handlar det om att få sexuell bekräftelse, att bli åtrådd. Detta tror jag främst gäller för kvinnor som ju anstränger sig mycket mer för att se bra ut, samtidigt som det anses dåligt att vara för på i sexuella sammanhang. Av alla män som visar en uppmärksamhet för ens utseende ligger en kanske med 1 %, ändå går en in för att tillfredsställa alla männens blickar. Jag har mer och bättre sex nu än när jag ansträngde mig för att vara liggbar, främst för att jag har en etablerad relation och för att jag själv har mer lust till sex nu, delvis på grund av bättre självförtroende som kommit sig av mindre utseendehets.

Det andra problemet är att det finns en etablerad tolkningsram kring vad en liggbar människa är. Det finns såklart variationer inom denna, men det är fortfarande vissa egenskaper som räknas in i liggbarheten. Här tillmäts ofta utseendet en orimligt stor del, i högre grad för tjejer än för killar. Det finns också en idé om en sexuell hierarki där alla människor anses ha ungefär samma position i alla andra människors ögon. Att alla har en massa olika idéer om vad som är attraktivt tas inte riktigt hänsyn till utan alla placeras på en liggbarhetsskala som sätts utefter rådande skönhetsideal. Den som menar sig uppfatta andra saker som attraktiva misstros ofta. Min utsaga att jag inte värderar klassiskt manliga egenskaper så högt har tagits som ett sätt att rationalisera det faktum att jag är för oattraktiv för att få ligga med männen högre upp på skalan, men inte vill erkänna detta för mig själv. Att jag helt enkelt kan ha andra sexuella preferenser än de som förväntas anses inte trovärdigt.

Det tredje problemet är att det inte anses acceptabelt att inte vara ute efter att vara liggbar. Även den som uttalat inte är intresserad av att ligga värderas utefter ”liggbarhet”. Detta fick jag som sagt erfara under mitt liggfria år. Människor ville, trots min uttalade önskan att inte ligga, ändå pracka på mig olika ”tips” om hur jag skulle göra för att få till det. Även på ett mer generellt plan så är det inte ovanligt att det pratas om människor i termer av liggbarhet, till exempel vilka utseenden, kläder och beteenden som är ”sexiga” eller ”osexiga”. Jag kan inte se detta som något annat än ett försök att få människor att värdera liggbarhet så högt som en ”ska” göra vilket i praktiken innebär högre än mycket annat. Om en hade kunnat välja bort att vara liggbar så hade de snäva ramarna kring vad liggbarhet är fortfarande varit ett problem, men inte ett lika stort sådant. Att alla ska pressas in i liggbarhetshetsen oavsett om de vill eller inte gör det ganska uppenbart att det inte handlar så mycket om liggbarhet som om utseendeideal i största allmänhet, fast det maskeras i något ”naturligt” och därmed legitimt.

Att inte vara intresserad av att ligga tolkas ofta som att en egentligen vill men inte får på grund av att en är ovärdig på olika sätt, och tolkar en det så blir det såklart rationellt att ge ”tips”. Generellt så vet nog folk hur de ska göra för att vara liggbara, men tycker helt enkelt inte att det är värt det. Om jag går tillbaks till mig själv så innebär liggbarhet att konsekvent göra våld på mig själv genom att lägga mer tid på mitt utseende än vad jag egentligen vill, ägna mig åt saker jag inte tycker är intressanta (till exempel gå på krogen) och bete mig på sätt som anses ”attraktiva”. Det är klart att det finns personer jag gärna hade haft sex med om tillfälle bjöds, men jag tycker helt enkelt inte att det är värt besväret eller förlusten i självrespekt det skulle innebära. Kanske hade denna förlust varit mindre om jag var skapt annorlunda och haft en ”kortare väg” till målet, men nu är det inte så. Det är ju inget märkligt i att välja bort saker en inte tycker är värda så mycket ansträngning som de skulle kräva.

Att inte ligga, ”dejta” eller ägna mig åt något liknande under all den tiden var befriande på många sätt. Jag slutade tänka i termer att jag skulle göra mig attraktiv för att nå ett särskilt mål, vilket gjorde det möjligt att skippa en massa skönhetsrutiner jag innan upprätthållit för att vara liggbar. När jag sedan började ligga igen skedde detta utan att jag började med alla dessa rutiner igen, så en får väl bara anta att det inte var grundläggande för att få sex.

Liggbarhet handlar inte bara om möjligheter till att få sex utan också om att tillfredsställa den manliga blicken och få bekräftelse som kvinna, alltså som könslig varelse. Genom att vara liggbar enligt de liggbarhetsnormer som råder som bekräftar en en stor del av sin identitet, nämligen den könsliga delen. Att män visar ett sexuellt intresse för en som kvinna innebär att de bekräftar ens könsidentitet, vilket är en väldigt viktig del av de flestas självbild. Liggbarheten handlar alltså inte bara om något slags oförfalskat behov av att bli sexuellt tillfredsställd utan också om ett socialt behov att få vissa delar av en identitet bekräftad.

För att bryta utseendeideal så måste även liggbarhetsmyten krossas, eftersom denna är en viktig komponent i att legitimera utseendehetsen och få den att framstå som naturlig och omöjlig att bekämpa. Så länge vi legitimerar utseendehets med att det är så det ”sexuella spelet” fungerar så kommer vi inte att kunna problematisera den på ett grundläggande nivå, utan kritiken kommer att landa i antingen att de extrema fallen är ett problem eftersom det då ”gått för långt” eller i att vissa utseendeideal är suboptimala ur ett liggbarhetsperspektiv (som till exempel alla dessa bilder på hur ”kurviga” (=väldigt smala men utan att benen sticker ut) kvinnor är så mycket attraktivare än supersmala på ett tydligt sätt visar), och då sitter vi fast. Det är viktigt att vi slutar med den slentrianmässiga reproduktionen av myter kring sex, sexighet och liggbarhet för att kunna komma till bukt med detta.

Manligt sexuellt ansvar.

Att män inte kommer vid samlag är ju inte är närheten av lika vanligt som att kvinnor inte gör det. Mångas föreställning om sex utgår liksom från den manliga kåtheten och orgasmen. Sexet anses vara avslutat när mannen kommit. Några gånger har jag hört om män som inte kommer så lätt från kvinnor och då har det alltid föranlett en massa ångest över att man som kvinna inte duger, ty män ska liksom komma. När en kvinna inte kommer är det inte alls en lika stor grej för kvinnor förväntas inte komma, det ses mer som en bonus och ett tecken på att mannen ifråga är bra i sängen (ja, jag utgår från heterosexuellt tvåsamt sex här).

Det ligger absolut något i att man som man förväntas prestera mer i sängen medan det räcker med att kvinnor bara ligger och särar på benen, som det så vackert heter. Men att man är den part som står för själva juckandet betyder ju liksom inte att man är bra i sängen. Visst finns det de som är totalt passiva oavsett vad som händer men om man är lite intresserad av ens partners njutning så bör man ju försöka undvika att hen bara ligger stilla. Jag tänker själv om jag hade haft sex med en man som liksom bara låg där och inte gjorde något, jag hade nog inta bara ”kört på” utan försökt skapa något slags samspel. Om det ändå inte gick hade jag nog hellre bangat sex än att bara använda kroppen som något slags verktyg för min egen njutning. Det verkar vara ett tråkigt sätt att ha sex på.

Min poäng är inte att männen ska ha ansvar för kvinnors njutning helt på egen hand, däremot har båda parter i en sexuell situation ansvar för att sexet bli bra, och bra sex innebär att båda har det skönt. Jag ser det som en självklarhet att man inte bara accepterar att ens partner ligger helt passiv och inte tar några initiativ till varken sin egen eller ens egen njutning.

Både manliga och kvinnliga egenskaper finns bland mina preferenser.

Det finns ett gäng egenskaper som ses som typsikt manliga som jag gärna ser hos min partner. Dels rent fysiskt; jag gillar långa killar och de får gärna ha lite muskler (men man behöver inte överdriva). Lite skäggväxt är trevligt men inget krav, tydligt markerade käkpartier är också fint.

När det gäller inre egenskaper tycker jag även om självsäkerhet, som ofta klassas som en typiskt manlig egenskap. Det är också jävligt soft med en kille som kan hjälpa mig med min dator, men det är inget jag faller för. Jag har säkert någon annan preferens som kan vara typiskt manlig, men inte som jag kommer på på rak arm.

Sen gillar jag en massa andra egenskaper som inte är typiskt manliga. Jag tycker om intelligens, jag tycker om smak, jag tycker om förmåga att uppvisa känslor, jag tycker om om ett av intressena är ”politik”, jag tycker om intellektuell hederlighet och så vidare. Inget av dessa är stereotypt manliga egenskaper.

Ändå anklagas man ofta som tjej för att bara vilja ha manliga män. Om jag eftersöker sisådär 20 egenskaper hos en partner så är det väl inte märkligt om några av dessa råkar vara stereotypt manliga? Faktum är att jag efterfrågar även stereotypt kvinnliga egenskaper, som förmåga att uppvisa känslor.

Min kille är ingen typiskt manlig man. Han är en helt vanligt person som råkar ha vissa egenskaper och intressen som klassas som manliga, på samma sätt som jag också har det. Jag älskar honom på grund av detta hopkok av egenskaper, inte bara för de stereotypt manliga sådana.