maskulinitet – Fanny Åström

Det vi behöver är inte tydligare gränser, det vi behöver är en radikal kritik av den struktur i vilken män tycker sig ha rätt till kvinnor.

Som jag antar att de flesta vet så var det ju en man som i USA som dödade sex personer med motivet att han inte fått ligga så mycket som han ansåg att han förtjänade. När sånt här händer så blir folk ofta förbluffade och försöker förklara det hela med att just specifikt den här personen var sjuk i huvudet och så vidare. Det må vara sant att den här personen faktiskt var sjuk i huvudet, men fortfarande är det så att det är en patriarkal struktur som gör att män tänker att de ”förtjänar” att få ligga med kvinnor och ser det som såpass avgörande för deras livskvalitet att de är beredda att ta till våld.

När vi stämplar den här människan som sjuk, vad är det egentligen som gör honom sjuk? Är det att han anser att han har rätt till kvinnor och kvinnors kroppar, eller är det att han inte kan dra gränsen på det socialt accepterade stället? När en läser diskussioner om detta så är det den senare förklaringsmodellen som gäller, den här mannen var sjuk inte för att hans grundsyn på kvinnor var sjuk utan för att han faktiskt gjorde slag i saken och dödande människor. Han visste helt enkelt inte var ”gränsen” gick.

Att utöva maskulinitet på ett socialt korrekt sätt i patriarkatet handlar om att dra gränserna på det rätta stället. Det är okej att använda sin våldspotential i konflikter för att skrämma folk, men det är inte okej att faktiskt slå. Det är okej att inte känna in kvinnors gränser under sex, men det är inte okej att ignorera ett nej och så vidare. Utrymmet för att tänja på dessa gränser är ganska stort, män letar ofta efter olika kryphål som berättigar dem att gå över dem. Till exempel; hon provocerade mig, därför hade jag rätt att slå henne.

”Gränsen” är en patriarkal konstruktion vars syfte är att definiera den ”goda” maskuliniteten, att differentiera de ”dåliga” männen från andra män och skapa utrymme för ”goda” män att fortsätta utöva maskulinitet eftersom de fortfarande är bättre än de män som passerat ”gränsen”. Att använda att sätta ”gränsen” på det sätt som passar som en del i feministisk strategi har därför sina uppenbara brister, eftersom gränsen som sådan är en patriarkal konstruktion. Sedan är det givetvis av godo om gränsen flyttas så att fler beteenden hamnar på den sida som fördöms, men det kan inte utgöra slutmålet i det feministiska projektet. Istället måste vi verka för ett samhälle där det blir irrelevant att sätta gränsen, eftersom det inte kommer finnas någon maskulinitet som kan ”spåra ut” om vi inte begränsar den.

Mäns våld mot kvinnor är dock inte något speciellt utan förekommer dagligen i patriarkatet i olika mer eller mindre grova former. Oavsett om det handlar om integritetskränkande eller mord så är det samma mekanism som ligger bakom, det är samma struktur som gör att män anser att de har rätt att utöva våld mot kvinnor. Det enda som egentligen är särskilt förvånande eller exceptionellt med den här händelsen är att den här mannen valde att döda kvinnor han inte känner, i offentligheten*. Annars brukar mäns våld mot kvinnor förekomma i hemmet, i nära relationer.

Problemet här är inte att den här mannen har ”gått över gränsen” på grund av olika omständigheter som till exempel psykisk sjukdom, problemet är maskuliniteten som grundläggande social konstruktion. Kanske var det hans uppväxt eller något som gjorde att han dödade folk på öppen gata, men det var patriarkatet som fick honom att tycka att han hade någon slags naturgiven ”rätt” till andra människor. Det var patriarkatet som gav honom verktygen för att berättiga sina vedervärdiga handlingar.

Så länge maskuliniteten som grundläggande konstruktion finns kvar så kommer det finnas män som går över ”gränsen”. Patriarkatet behöver dessa män för att legitimera den breda skarans maskulinitetsutövande, för att de ”goda” männen ska ha något att jämföra sitt eget maskulinitetsutövande med. Patriarkatet skapar dessa män genom att ge dem verktygen för att berättiga sitt beteende för att sedan sätta upp en helt godtycklig och dessutom mycket flytande gräns för vad som är okej och inte. Det vi behöver är inte tydligare gränser, det vi behöver är en radikal kritik av den struktur i vilken män tycker sig ha rätt till kvinnor, även känd som patriarkatet.

*Jag vet att han även dödade män, men det var fortfarande kvinnohatet som drev honom till det.

Att generalisera.

När jag beskriver patriarkala strukturer gör jag det ofta i mycket svepande drag. Jag skriver ”män” och inte ”vissa män” och så vidare. Detta upprör vissa personer, vilket jag kan förstå eftersom det kan läsas som att jag menar just ”alla män” när jag skriver ”män” eller att jag menar att kvinnor inte skulle ha det beteendet.

Jag menar emellertid inte alla män, jag menar snarare män i egenskap av män. Jag menar att vissa män har beteende X och att det blir problematiskt på det här sättet just för att de är män och utövar det beteendet mot kvinnor.

En invändning jag ofta får är att kvinnor också gör si eller så. När jag skriver om hur män agerar så talar jag inte om isolerade händelser där män har varit dumma, utan försöker förstå hur det här beteendet kommer sig av och påverkar deras redan fastslagna maktposition. Detta är att ha ett strukturellt sätt att se på saker och ting, och det är ju så jag ser på saker. Jag är ointresserad av enskilda individers omoraliska handlingar, jag är intresserad av vad maskulinitet, mäns makt och mäns handlande i sin position får för konsekvenser för kvinnors ställning.

Jag skulle kanske kunna uttrycka mig mer försiktigt, men det har jag ingen lust med. Dels för att det är drygt men också för att jag inte anser att det jag beskriver är problem som kan isoleras till ”vissa män” bara för att alla män inte utför dem. Det är nämligen ofta så att de män som inte utför vissa specifika beteenden ändå på något sätt profiterar på dem eller upprätthåller dem. Typ män som försvarar andra män eller är passiva när andra män förtrycker, män som blir hyllade för att de inte är några svin när de egentligen bara råkar vara lite rimligare än vissa och så vidare.

Jag försöker snarare se det som att det utövas maskulinitet och manligt förtryck i samhället, och att olika män har olika positioner i detta och gör det på olika sätt, istället för att dela upp gruppen ”män” i de män som ägnar sig åt och inte ägnar sig åt ett specifikt beteende. Jag vill inte frige de män som inte ägnar sig åt ett visst beteende från skuld.

Våldspotential, kontroll och manlighet.

Den senaste boken jag läst i Genuskursen är Med uppenbar känsla för stil av Mendel-Enk, en bok jag tyckte var bra även om jag har rätt svårt att relatera till machoidealet som beskrivs som så oerhört dominerande, men det beror ju såklart på vilka kretsar en rör sig i. Jag umgås framförallt med män som är feministiskt medvetna och inte sysslar med den typen av maskulinitetsutövande, eller nördar/töntar som aldrig riktigt har kunnat hävda sig med den formen av maskulinitetsutövande.

Mendel-Enk har dock ett intressant resonemang kring makt, våld och kontroll som jag tänkte skriva lite om och utveckla.

Våld är en stor del av hur maskulinitet skapas. Även om de flesta män inte använder våld, i alla fall inte på någon slags regelbunden bas, så är våldspotential viktigt. Män lär sig på ett helt annat sätt än kvinnor att våld är en möjlig utväg ur olika situationer, att de kan och får använda våld om situationen kräver. Mendel-Enk skriver mycket om hur män skapar eller hittar på situationer där våld är berättigat (typ självförsvar) och sedan använder det som en ursäkt till ett i princip obegränsat våldsutövande. Så länge det finns något som berättigar användandet av våld så kan våldet går hur långt som helst.

Detta får mig att tänka på hur män jag känner pratar om våld. Ofta är det män som själv inte använder våld, men de pratar ändå mycket om att de skulle kunna använda våld om de ville. De understryker helt enkelt ofta sin våldspotential, eller sin önskan att ha en våldspotential. Jag har varit i många diskussioner med män om när det skulle vara okej att använda våld, varför och hur en då skulle gå till väga. De talar helt enkelt om våld som en möjlighet på ett annat vis än kvinnor gör.

Jag tänker att våld och hot om våld är det viktigaste sättet att upprätthålla makt och kontroll inom maskuliniteten, som man ska en ha en ständig potential till våld, det ska vara möjligt att ta till våld om så krävs. Problemet är att den här våldspotentialen också måste kontrolleras. Om en har lärt sig att våld är en möjlig lösning på olika situationer och har blivit utrustad med förutsättningar (mentala och fysiska) för att använda våld, så är risken såklart större att våld också kommer att användas.

Detta skapar en balansgång för män, för å ena sidan lär de sig att se våld som ett medel för att uppnå makt och kontroll, men å andra sidan får våldet inte gå gör långt. En man ska kunna kontrollera sitt eget våldsutövande. När män går ”för långt” i sitt våldsutövande beskrivs detta ofta som om de förlorat kontrollen, men detta behöver absolut inte stämma, det stämmer faktiskt ganska sällan. Även män som går ”för långt” är kontrollerade i sitt våldsutövande, de följer samma moral som alla män får, nämligen den att våld är ett acceptabelt medel för att uppnå makt och kontroll, men de drar de utanför den samhälleligt accepterade gränsen.

När en ser på fall av mäns våld mot kvinnor så är det vanligt att männen berättigar sitt våldsutövande med att de var tvungna att uppfostra och kontrollera kvinnan, att de ser på våldet som ett medel för att uppnå makt och kontroll. Jag vågar påstå att kvinnor inte alls i samma utsträckning har denna inställning till våld (vilket det också finns stöd för i forskning som jag skrivit om här). Kvinnors våldsutövande är snarare ett tecken på förlust av kontroll än ett sätt att skapa kontroll. Kvinnor använder också våld i relationer, men det kontrollerande våldet är det i regel män som utför.

För att komma till bukt med männen som går ”för långt” i sitt våldsutövande måste vi sluta lära män att våld är en lösning på olika problem och sluta se våldspotential som något positivt. Så länge denna moral lärs ut så kommer det finnas de här männen som går ”för långt”, och såklart en massa män som inte går ”för långt” men som ändå använder sin våldspotential till att utöva förtryck.

Jakten på en bra man.

Ibland talas det om ”bra män” bland kvinnor. Såsom jag har uppfattat detta så är en ”bra man” en man som liksom är stark men ändå mjuk. En man som sysslar lite med så kallad ”romantik”, alltså typ gillar att ”skämma bort” sin kvinna, men som inte gör det överdrivet och sliskigt. En man som kan ta hand om hemmet men utan att bli fjollig. Som kan ”prata känslor” men som inte är en gnällig tönt och så vidare och så vidare.

Jag tänker att att vara en ”bra man” fortfarande handlar om att göra maskulinitet. Det handlar om att vara manlig på ett socialt accepterat vis. Att alltid balansera på rätt sida. Att vara så manligt som möjligt utan att det trillar över i uppenbart förtryck.

Även i feministsammanhang finns myten om den bra mannen, alltså mannen som fortfarande är Man men som är ”jämställd”. Det finns en idé om ett sätt att göra kön som liksom skulle kunna sudda ut könsmaktsordningen. Att liksom ta de ”bra” bitarna och förkasta de dåliga. Att behålla ”romantiken” men ha en jämn fördelning av hushållsarbete, att behålla den manliga styrka och beslutsamheten men förkasta våldet det leder till.

Jag har släppt drömmen om en ”bra man” och istället börja nära den om en ickeman. En person som inte gör maskulinitet, då maskulinitet alltid handlar om makt. Även om det finns delar av maskuliniteten jag kan uppskatta, som kan få mig att känna mig trygg, handlar det om överordning. Anledningen till att maskulinitetsutövande får mig att känna mig trygg är för att jag har lärt mig att vara motsatsen, att vara underordnad. Jag måste ifrågasätta denna strävan hos mig själv, och se hur den leder till att jag blir förtryckt.

Skillnader mellan män och kvinnor.

Jag läste lite i Det kallas kärlek av Holmberg och hittade det här om kvinnliga och manliga egenskaper. Jag tänker att det verkligen har varit väldigt markant under framförallt min tonårstid att allt som är kvinnligt är dåligt och att allt manligt är positivt eller i alla fall neutralt. Så känner jag inte alls längre kring kvinnligt och manligt, nu ser jag det mesta maskulinitetsutövande som något väldigt negativt eftersom det är hög grad är kopplat till våld, till tolkningsföreträde och att inte ta ansvar för sina känslor. Att utöva manlighet är att utöva makt i ett patriarkalt samhälle, och jag tycker att allt maktutövande är negativt.

Jag tycker inte heller att de egenskaper som nämns är något som män ofta sysslar med. Att vara orädd och handlingskraftig är något jag i mycket högre grad förknippar med kvinnor. I de flesta situationer jag stöter på i mitt liv där det krävs handlingskraft så är det en kvinna som levererar, alltså när det kommer till att försöka lösa relationsproblem, ge stöd åt någon som har det svårt, ta hand om hemmet och så vidare. Jag upplever också att män i mycket högre grad är rädda för saker, ofta för sitt eget känsloliv, men att de är mycket bättre på att täcka upp det. Framförallt upplever jag att män är rädda för att erkänna just sin rädsla och svaghet, vilket såklart går hand i hand med hur manlighet skapas. Manlighet handlar ju om att vara stark, oberoende och så vidare, och då är det jävligt svårt att erkänna att en faktiskt inte är det.

Detta har såklart inget att göra med biologi utan är kopplat till kvinnors underordning och att kvinnor i så mycket högre grad har tvingats till att lösa den här typen av problem eftersom de inte kan lita på att någon annan gör det, vilket män i regel kan, då män i regel har kvinnor i sin närhet som daltar med dem. Kvinnor har helt enkelt fostrats in i att ta hand om män och män har fostrats in i att bli omhändertagna av kvinnor, och en stor del i att ta hand om män är att låta honom ”känna sig som en man”, alltså inte konfrontera honom med hans ”omanliga” sidor, såsom svaghet, irrationalitet och så vidare. Såhär upprätthålls åtskillnaden mellan män och kvinnor, genom ständig förnekelse och genom att kvinna får dra lasset för allt det känslomässiga arbete män inte utför.