Etikett: medelklass

Alla blir inte klokare med åldern.

Ibland säger folk såhär ”jag var också vänstern innan men sen växte jag upp och blev höger”. Då tänker jag i mitt stilla sinne att det inte är alla som blir klokare med åldern.

En gång i tiden var jag höger, tyckte att snuten var bra och att nazister skulle ha yttrandefrihet. Sedan växte jag upp och såg hur det samhället vi lever i drabbar människor. Jag insåg att det inte är en fråga om ”åsikter” eller ”principer” utan är en fråga om människor av kött och blod, om liv. Jag växte upp och insåg att politik inte är en argumentationslek utan en verklighet. Jag växte upp och insåg att vi behöver ett samhälle i vilket vi kan växa som människor, nå våra drömmar, och slippa leva på nåder. Jag växte upp och insåg orimligheten i att ett ekonomiskt systems fortlevnad och tillväxt ska vara viktigare än människoliv.

Av någon anledning så anses detta bara vara ett argument när folk gått från vänster till höger. Det har väl att göra med:

  1. Högern har inga andra argument så de upprepar detta tills det blir sanning. Vänstermänniskor brukar i regel ha lite mer under fötterna så vi behöver inte hänvisa till att vi blivit klokare med åldern.
  2. Det finns en populär fördom om att människor blir mer höger ju äldre de blir.

Just den sist grejen är värd att stanna upp vid ett tag, jag har nämligen en teori om detta.

Det finns en massa medelklasspersoner som typ var ”vänster” när de var små, t.ex. var emot kärnkraft eller något. Sedan växte de upp och fick välbetalda jobb och då blev såklart höger eftersom de började (tro sig) tjäna på saker som RUT och jobbskatteavdrag. Eftersom de i sin inskränkthet tror att alla andra människor har samma livssituation som de har så antog de bara att alla andra också ”fick det bättre” och blev höger. Lovar, om ni rör er utanför er villabubbla så kommer ni träffa en massa vuxna människor som inte har blivit moderater!

Dessutom: idén om att yngre människors åsikter automatiskt skulle vara sämre? Förstår inte vad den grundas på. Jag antar att det mest handlar om att vissa vill slippa tänka igenom sina åsikter utan ba ”men oj jag blev gammal och började tycka såhär, det måste betyda att det är korrekt”.

Liten ”bonus” apropå detta är denna fenomenala kommentar jag hittade (har varit sjukt kass på att moderera kommentarer på sista tiden så om du inte fått din kommentar godkänd kan de mycket väl vara därför, ber om ursäkt för detta):

argumentÄlskar när folk ska hålla på och definiera när det är ”okej” att tycka vad. Den här typen av argumentation ser jag tyvärr HELA TIDEN i denna fråga. Hata snuten är något en gör när en är ung, sen ska en tydligen lägga av med det. Ingen berättar ju VARFÖR en ska sluta hata snuten men det är tydligen något en bara automagiskt FÖRSTÅR när en blir vuxen och en ”moraliska kompass” kalibreras. Att det finns gott om vuxna som hatar snuten spelar såklart ingen roll, det är ju bara något fel på dem.

Medelklassbegreppet.

”Medelklass” är ett begrepp som används på en massa olika sätt, bland annat för att häckla folk en inte håller med. Jag förstår varför det här begreppet används och att det kan vara relevant, men jag tänkte försöka mig på att kritisera det.

För det första är ”medelklass” ett väldigt vagt begrepp, få har någon idé om vad de menar med det. Ibland rör det sig om alla med någon slags högskoleexamen, ibland om människor med kulturellt kapital eller som har råd med en viss livsstil. Detta behöver i och för sig inte vara ett problem i sig, ord betyder olika saker i olika sammanhang, men ibland kan det kännas som att folk inte själva vet vad de menar när de menar att någon är medelklass.

Det jag tycker är problematiskt är när en använder ”medelklass” som ett begrepp för en egen, avgränsad klass med egna klassintressen. Jag menar att så inte är fallet. Den största delen av medelklassen tillhör i någon mån arbetarklassen, och delar därför arbetarklassens materiella intressen. Däremot vinner de mer på kapitalismen än de mindre privilegierade delarna är arbetarklassen, eller snarare förlorar mindre.

När jag läste statskunskap var det ett jävla fokus på medelklassen precis hela tiden, det var så jävla bra med medelklass eftersom de värderar ”demokrati”, ”stabilitet” och andra grejer som anses vara bra. Det framställdes som om medelklassen liksom är någon slags härskande klass, som styr samhället. Denna syn är problematisk, för den skapar iden om att samhället ändå styrs med det stora flertalets bästa i åtanke, något som jag menar absolut inte stämmer. Det är en liten klick människor som tjänar på den politik som förs, och sedan sticker en åt vissa samhällsgrupper några jävligt kortsiktiga mutor.

Det talas om att politiken som förs riktar sig till medelklassen, men det är inte riktigt sant. Visst kan medelklasspersoner luras in i att tro att de tjänar på ”pengar i plånboken”, men på lång sikt leder en sådan politik alltid till mer pengar till kapitalet och således att även medelklassen blir utarmad ekonomiskt. Medelklassen har också ett behov av ett socialt skyddsnät, och ju mer det utarmas desto fler i medelklassen riskerar att hamna i fattigdom.

Jag tror att det är problematiskt att blåsa upp en konflikt mellan någon slags tänkt ”riktig” arbetarklass och en ”medelklass”. Jag tror att det är viktigt att tala om olika positioner och förutsättningar, men det är inte samma sak som att mena på att medelklassen är en egen klass på samma sätt som kapitalister och arbetare är det.

Jag inser att det kan vara problematiskt att göra anspråk på att ingå i arbetarklassen på många vis, när jag har det relativt gott ställt jämfört med många andra. Samtidigt tror jag att det är ännu värre att, som många medelklasspersoner gör, distansera sig från frågan och rösta rött med någon form av tanke om att ”ta hand om de som har det sämre”. Jag tror att om en sådan syn på vänsterpolitik som välgörenhet som de moraliskt goda människorna i medelklassen ägnar sig åt av pur godhet fäster sig så uppstår dels en jävligt osoft attityd gentemot de människor en tänker sig att en hjälper, dels att sympatierna blir mindre starka när det kommer till krita.

Jag inser att jag i min position som medelklass gör att jag har en massa möjligheter som andra delar av arbetarklassen inte har, men detta gör inte att jag inte också kan ha ett intresse i klasskamp. Jag har kanske mer att förlora, men jag skulle ändå göra en vinst om jag levde i ett klasslöst samhälle. Men däremot är det många som försöker få mig att tro att det här samhället finns till för mig, att det är jag som tjänar på skattesänkningar och så vidare och inte kapitalister, och det är lätt att gå på detta. Jag blir emellertid också reducerad till arbetare, även mitt liv är tänkt att vigas åt att tjäna kapitalet, att exploateras. Därför menar jag att vi bör lägga mer fokus på det som förenar oss, ett gemensamt intresse i att uppnå ett klasslöst samhället.

Det här med att jag är medelklass.

Ibland undrar folk hur jag ser på min egen klasstillhörighet i den politik jag engagerar mig i. Jag är ju någon slags medelklass.

Trots att jag är medelklass så kan jag ha ett objektivt intresse i ett kommunistiskt samhälle. Även medelklassen exploateras ju av kapitalet, även medelklassen får sina livsmöjligheter kringskurna och så vidare. Att jag är kommunist handlar inte om typ ”medlidande” eller liknande utan om att jag ser att det ligger i mitt intresse att avskaffa kapitalismen. Det finns en idé om att medelklassen tjänar så himla mycket på rådande system som jag tror är problematisk. Medelklassen förlorar också på högerpolitik, medelklassen blir också utsatta för fråntagande. Givetvis inte i lika hög grad, men fortfarande såpass mycket att vi har ett intresse i samhällsomvandling.

I viss grad ser jag även hela idén om medelklassen som en separat klass med egna intressen som en idé som används i kapitalismens intressen. Genom att skapa en idé om att ”medelklassen” är de som styr i samhället (ta t.ex. allt snack om ”medelklassväljarna” som tydligen ska vara så jäääävla inflytelserika) så täcks klasskonflikten över. Det finns ingen klass som arbetar och en som suger ut, utan det finns bara en stor medelklass och de som råkar hamna utanför. Genom denna retorik skapas idén om att medelklassens intressen kolliderar med till exempel en mer generös välfärdspolitik, även om det i själva verket är något som medelklassen också skulle vinna mycket på.

Jag tror att det är ett stort problem att vi talar om medelklassen på det sätt vi gör idag, eftersom det framställer klasskonflikten till att egentligen handla om medelklass vs arbetarklass istället för överklass vs arbetarklass. Stora delar av den så kallade ”medelklassen” är i själva verket privilegierad arbetarklass och då är det ett problem att dessa grupper ställs emot varandra istället för att se vad vi har för gemensamma intressen. Jag tänker helt enkelt att det är ett sätt för kapitalismen att splittra motståndet, ett sätt som funkar jävligt bra.

Sedan spelar det såklart roll vilken bakgrund en har. Med min bakgrund har jag en massa perspektiv som kan vara problematiska i en vänsterkontext. Det jag själv har upplevt varit mest problematiskt har varit en viss idealism och en tendens att ställa mig över andra i egenskap av ”bildad”. Detta är något jag jobbat väldigt mycket med sedan jag började identifiera mig som vänster och insett vilka problem det leder till. Just idealismen tycker jag är viktig att se eftersom det är något som ofta används för att trycka ner människor med färre möjligheter att följa ”goda” ideal.

Det är såklart också så att jag har mer att vinna på nuvarande samhälle än vad många andra har, vilket kanske gör mig mindre benägen till att kämpa i vissa situationer. Det är svårare att ge allt om en har något att förlora, helt enkelt. Detta är såklart svårt att göra ogjort och jag vet inte heller om jag tycker att det finns någon poäng med att ”avsäga” sig sina privilegier, däremot så tycker jag att en kan använda dem på ett bra sätt. Till exempel; jag studerar på högskola för att få djupare förståelse för det här samhället, försöka sprida ideal jag anser positiva i kampen och så vidare. Det tycker jag är att använda mina privilegium på ett bra sätt.

Det kan alltid vara lockande att använda sina privilegium för att vinna fördelar och ställa sig över andra, och jag tänker att det är detta en måste syna och kämpa emot. Att jag har mina privilegium är en sak, men det som fäller domen är hur jag använder mig av dem. Här försöker jag att alltid vara självkritisk. Jag ser problemet med att en person med min bakgrund tar så mycket plats inom vänstern, samtidigt tror jag att fördelarna överväger nackdelarna så länge jag är medveten om min position och försöker använda den på ett konstruktivt sätt.

Jag försöker helt enkelt använda min position på bästa möjliga sätt för att sprida de ideal jag tror på, samtidigt som jag försöker att se och förstå min egen position och hur den påverkar min syn på världen.

Om privilegium.

Utnyttjar för närvarande mitt privilegium som medelklassunge och hänger ute i skärgården med min mor och min morfar. Är dessvärre mycket sjuk.

Apropå privilegium så tycker jag att det är intressant när folk tycker att de har ”hittat” något emot mig när de upptäckt att jag är medelklass och vit men ändå klagar på könsmaktsordningen. Kanske tycker de att det minsann finns gott om män som har det betydligt sämre än vad jag har. Nå, jag har aldrig motsatt mig det. Jag är helt övertygad om att det finns gott om män som har en sämre samhällsposition än vad jag har, men det gör det dock inte mindre sant att en man som har samma bakgrund som jag är överordnad mig. Olika förtryck samverkar med varandra, vilket jag är den första att medge.

Jag hymlar absolut inte med att jag har det relativt gott ställt, jag är fullt medveten om att det är så. Skillnaden på mig och vissa Vita Kränkta Män är att jag inte försöker motarbeta en samhällsordning där de maktstrukturer som gör mig privilegierad upphävs, vilket till exempel antifeminister gör. Jag engagerar mig snarare i att upprätta en sådan samhällsordning. Jag har inga problem med att se att jag personligen skulle kunna komma att förlora rent materiellt och ställningsmässigt i ett sådant samhälle, även om jag tror att jag skulle trivas bättre i ett mer egalitärt samhälle.

Faktum är att jag sällan när jag klagar på klassamhället klagar på min egen position. Jag tror faktiskt aldrig att det har skett. Visst har jag klagat på enskilda jobb jag har haft och så vidare, men jag har aldrig utgett mig för att på något vis vara underordnad. Jag har inte heller några problem med att se och erkänna min egen delaktighet i det klassförtryck som sker och försöka ansvara för det i den utsträckning jag kan.

Jag kan inte ändra varifrån jag kommer men jag kan ta ansvar för mig ställning, och det är det jag också önskar att andra i priviligerad ställning ska göra. Det finns gott om privilegierade personer som lyckas alldeles utmärkt med detta, medan vissa verkar vara helt oförmögna att begripa det. Jag blir så otroligt irriterad på människor som inte begriper detta utan tycker att man på något vis hycklar bara för att man är vänster men med medelklassbakgrund. Hur skulle jag kunna förändra det? Vad jag kan göra är att jobba för att människor som inte har det lika bra som jag ska få det bättre, och acceptera de smällar mot min egen position som det innebär.

Tid som den nya statusmarkören.

UnderbaraClara har skrivit om hennes livsstilsval, att hon har beslutat sig för att, som det heter lite käckt idag, ”downshifta” (detta med att hitta på en massa nya namn för väldigt gamla företeelser är så fånigt tycker jag, men jaja). Att ”downshifta” är alltså att fokusera på att varva ner, konsumera mindre och jobba mindre istället för att ständigt sträva efter en högre levnadsstandard. Jag personligen lockas av detta ideal och försöker dra ner min konsumtion så mycket jag kan. Jag tycker absolut att det är sunt att tendensen att ständigt jobba mer och mer för att köpa mer och mer ifrågasätts, speciellt som de materiella tillgångarna man har är väldigt lätta att jämföra vilket leder till att andra, mindre bemedlade, personer tar lån för att kunna finansiera ett liknande konsumtionsmönster.

Katta Kvack har svarat på Claras inlägg och skriver om att tid har kommit att bli en statusmarkör idag. Det håller jag verkligen med om, om det finns något som medelklassen markerar sig själv med är det att de har tid för en massa saker. Antingen tid som köps genom matkasseleveranser till dörren, bostad nära jobbet, hushållsnära tjänster och så vidare eller tid som frigörs genom att man kan gå ner i arbetstid, något som ofta möjliggörs av en relativt hög lön och ett fritt arbete. För Clara är det ju särdeles enkelt att downshifta eftersom hon är egenföretagare och kan prioritera sina sysslor hej vilt, för en undersköterska är det kanske inte lika enkelt.

Jag tror absolut att tid har blivit en klassfråga. Eller, jag tror alltid att tid har varit en klassfråga en jag tror att det blivit mer tydligt idag när tid är något som värderas väldigt högt i och med att det i högre grad upplevs som en bristvara.

Men att möjligheten att downshifta är en klassfråga gör det inte till något dåligt, vilket Katta verkar tycka. Över- och medelklass är generellt du grupper som sätter trenderna i samhället och jag tror att det är positivt att fokuset ändras från ökad konsumtion till mer tid. Dels är det positivt ur en miljöaspekt men också samhällsekonomiskt, eftersom det kommer göra drivkraften för att låna sig till konsumtion mindre. Jag tror också att det är bra för privatpersoner eftersom tid är en tillgång som till sin natur är mer jämlik. Den är mer jämlikt fördelad än pengarna (även om arbetarklassen lever kortare så är det rent procentuellt inte alls på samma nivå som snedfördelningarna i inkomst) vilket gör klyftorna mindre.

Jag tror även att det skänker med långsiktig livstillfredsställelse att ha tid för intressen, vänner och familj än att konsumera. Dessutom så är frigörelsen av tid i ditt liv något som framförallt du själv tjänar på, till skillnad från ökat arbete och ökad konsumtion som till stor del gagnar företag. Dessutom så gör frigörelse av tid att man i högre utsträckning kan organisera sig politisk och engagera sig för att uppnå förändring, till skillnad från ökad konsumtion som endast spär på kapitalismen.

Jag tror alltid att människor kommer se upp till folk som har det bättre, men jag tror det är mycket mer hälsosamt att se upp till UnderbaraClara än BlondinBella. Det är både ideal, men det ena idealet är enligt mig långt mycket mer eftersträvansvärt att bygga ett samhälle kring.

Dessutom finns det människor som ägnar sig åt att söka maximera sin fritid alldeles utan att ha någon trygg medelklassbakgrund. Människor som bor i ockuperade hus och letar mat i containrar. Det är visserligen få, men ändock en växande rörelse.

Jag tycker att personer som UnderbaraClara som talar sig varma för downshifting ska ha i åtanke att det inte är ett alternativ för alla människor, annars riskerar det att bara bli ytterligare ett sätt för medelklassen att visa sina överlägsna smak och sinne för prioriteringar. Samtidigt så tror jag att det är ett alternativ för många som bara inte riktigt har upptäckt det än. Jag tror att väldigt många personer faktiskt skulle kunna välja att jobba mindre om de slutade köpa saker de inte behövde, och jag tror att det är väldigt positivt att dessa personer ställs inför det alternativet.

Konsumtionsuppehåll.

Alltså. ”Reportage” i tidningar som handlar om medelklasskvinnor som tar något slags konsumtionsuppehåll är något som ger mig allergiska reaktioner. Hur kan det vara intressant att en person med gigantisk garderob (vilket alltid är fallet) inte köper några kläder på typ tre månader. Det hela slutar alltid enligt följande: visst var det bra att inte shoppa för jag köpte inte massa saker jag inte behöver men jag tänker ändå gå tillbaks till min konsumtionsinriktade livsstil, dock typ skriva en bok om hur man uppdaterar sin garderob med en symaskin.

Det finns aldrig något djupare perspektiv presenterat, aldrig någon analys av varför vi har ett sådant begär att konsumera eller vad det gör med samhället på längre sikt (mer än det lite ytliga ”miljön” som alltid nämns pliktskyldigt i någon parentes). Det är ingen seriös konsumtionskritik utan bara ytterligare en guide till hur markerar sin livsstil med hjälp av sina shoppingvanor.

Och ja, så kan man väl få ha det och det är väl strängt taget bättre att folk blir intresserade av att byta livsstil på grund av modenycker än att de inte överväger det alls men jag blir bara så himla matt på det otroligt ytliga synsättet på något så allvarlig som överkonsumtion. Hela den där grejen att precis allt som har någon slags ideologisk kraft ska omvandlas till ett yttryck för medelklassmänniskors vilja att positionera sig socialt.

Adel.

Via Viktor Barth-kron så kom jag in på denna underbara artikel om hur företaget nannyakuten rekryterar sin personal. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska känna obehag eller bara tycka att det är roligt.

Förutom det uppenbara, att de gör andningsövningar och beskriver kundkretsen som karaktärerna i solsidan, så tycker jag att beskrivningen av kundernas klasstillhörighet är kul.

Övre medelklass, överklass – och adel. De flesta ligger kring övre medelklass. Av den enkla anledningen att de är de enda som har råd.

”Adel”, liksom. Ungefär som om adel vore en tydligt definierad grupp i samhället idag. Det som spelar roll är väl ändå hur mycket pengar man har. Det finns väl inget särskilt barnvaktsavdrag man bara har tillgång till om man är adel?