Alltså, denna baddräkt på h&m, vad fan är det? Min teori är följande: det är status eftersom bara sjukt snygga personer kan ha ett såhär fult plagg på sig och fortfarande uppfattas som snygga. Vad tror ni?
Etikett: mode
Varumärken.
Jag närde länge någon slags uppfattning om att man inte ska hacka på mode- och livsstilsbloggare ty inget ämne är mindre viktigt än något annat att ta upp. Men så läste jag lite så kallade modebloggar igår och jag blev bara så förbannat trött. Vad är det för människor som skriver eller snarare fotar den där skiten? Och hur kan intresset vara så enormt att det är det som bloggvärden går runt på.
Kläder och skönhet attraherar och konsumtion är ett folkets opium, ja jag vet. Men jag kan ändå inte begripa hur en vuxen människa till den graden kan snärja in sig så i att låta konsumismen definiera ens person. Och så detta otroliga vurmande för företag som gör mig så trött. Man älskar företagen och deras produkter; Acne, Apple, Levis, H&M och så vidare. Man verkligen låter det definiera en som person att man har på sig ett visst par jeans och använder en viss mobil. Man kanske till och med kallar sig en H&M-tjej eller en Mac-nörd eller något liknande.
Nej, jag har inget emot skönhets- eller klädintresse i sig men jag är trött på den enorma plats det tar i vår vardag och framförallt på hur företagen tillåts definiera den till den grad de gör. För faktum är att väldigt mycket av vår bild av skönhet byggs upp av företag, dessutom hänvisas det ofta till olika stilmässiga uttryck genom att nämna företagsnamn.
Vissa menar att kläder, smink och så vidare är ett kreativt intresse. Ja det är det väl till viss del, men det är en kreativitet som är övertagen och kringskuren av företag som ingen annan. Visst kan man experimentera med stil och kläder ändå men faktum är fortfarande att det är den uttrycksform som är mest invaderad av företagsinflytande.
Det som bekymrar mig är den otroliga avsaknad av ifrågasättande av detta företagsinflytande och -definierande som jag ser hos modebloggarna. Jag skulle gärna se någon slags rörelse för att ta stilintresset tillbaka som uttrycksform men någon sådan ser jag tyvärr inte. Det är bara varumärken och åter varumärken i en lång rad och det gör mig så förbannat trött.
Det är problematiskt att män vill profiliera sig som svin, och att företag profiterar på det.
Det här med sexistiska ”skämt” är så jävla lamt. Så otroligt jävla lamt.
Som dessa t-shirts som säljs på topman. Topman är liksom ingen lite turistaffär på drottninggatan. Det är en stor och, som jag förstått det, ganska trendig kedja. Och så har man ett visst ansvar, det tycker jag faktiskt. Det är ju inte som att företaget står och faller på sexistiska t-shirts.
Den första, som jag antar ska lika tjejer vid djur, är ju bara sådär tråkigt höhö-ig att jag inte orkar. Den andra är dock helt enkelt inte okej. Vissa tolkar det som ursäkter för att man brukar våld mot sin flickvän, jag tror väl inte att det var det som var syftet när den ”författades” men det handlar ju uppenbarligen om ursäkter för diverse olika sviniga beteenden (förolämpningar, otrohet etc).
Även om det inte rör sig om direkt våld så är det ytterst problematiskt att killar vill profiliera sig själva som svin. Ungefär som kvinnor som vill profiliera sig som blåsta blondiner. Jag kan inte se humorn i det, ärligt talat. Jag tycker bara att det är osmakligt profiterande på könsroller och dessutom ovanligt tråkig sådan.
Bloggtips: Emma Hå.
Jag följer generellt inte mode eller livsstilsbloggar. Jag kollar in på en hel del då och då, och skummar kanske ett 50-tal inlägg men jag följer dem liksom inte. För det mest brukar innehållet vara så tunt att jag måste läsa väldigt många inlägg på raken för att få något ut av det.
Men det finns faktiskt en som jag läser och det är Emma Hås. Det är en av få stilbloggare som faktiskt lyckas uppmärksamma kläder jag tycker är snygga och som inspirerar mig stilmässigt. Hon har inte det där extremt trånga acne-perspektivet som många svenska stilbloggar har och som man kan bli så jävla trött på. Det är mycket mer bärbart, billigt, spexigt och roliga färger. Hon skriver även vettigt om andra saker då och då, som senast om blogg och integritet. Dessutom är hon otroligt söt.
Så ja, om ni inte redan följer den, kolla in den. Det är som sagt den enda stilbloggen jag följer.
Kom tillbaka när du uträttat något för världen själv.
Återigen detta inlägg hos Bloggkommentatorerna om modekritik. Under så har en tjej vid namn Hanna skrivit följande.
Jag tycker att det roligaste med alla de här modebloggarna är liksom att de tar sig själva och det de gör på sådant jävla stort allvar, som om det vore något viktigt liksom?
Ursäkta, men det är väl klart som fan man tar sitt jobb och sina intressen på allvar. Hur ska man annars göra? Skriva: ”tihi, detta är ju egentligen inte viktigt och lilla jag är ju bara en dum oviktig modebloggerska men jag tyckte denna tröja var ganska så fin”. Ständigt förminska sig själv, sina inkomst och sina intressen?
Jag hatar detta förakt mot typiskt kvinnliga intressen. Ingen skulle skriva samma sak om en snubbe som bloggade om typ datorer eller spel, men så fort det kommer till traditionellt kvinnliga intressen så ska det ständigt nedvärderas. Det är så jävla idiotiskt att jag inte blir klok.
En av anledningarna till att jag bloggar dagens outfit är att jag vägrar se ner på mina egna intressen. Jag vägrar anpassa innehållet i den här bloggen efter vad som är coolt och rätt. Av samma anledning myglar jag inte med att jag ser på Gossip Girl och Desperate Housewifes.
Jag vägrar ta avstånd från kvinnlighet för att skaffa mig respekt i manssamhället. Verkligen vägrar. På ett sätt är det en av de bästa sakerna man kan göra som feminist (och som människa): att stå för sig själv och ens intressen, oavsett vilket kön attributen ”tillhör”.
För övrigt så blir jag i allmänhet så irriterad på folk som måste klargöra hur oviktiga folks intressen är. Jaha, tänker jag. Vad fan ska jag använda informationen att det jag bryr mig om är oviktigt till? Tackar ödmjukast för att du berättar för mig att mitt engagemang är helt oviktigt.
Jag får överlag intrycket att det handlar om människor som inte själva gitter ta sig något för och därför måste ägna sig åt att kategoriskt dissa alla som uträttar något. Lätt sätt att slippa undan tvånget att aktivera sig, att tycka att alla som gör det suger på ett eller annat sätt.
Sen kan man ju fundera på hur jävla relevant och viktigt det är att sitta och dissa folk i Bloggkommentatorernas kommentarsfält också. Kom tillbaka när du uträttat något för världen själv.
Sofi Fahrman är en inspiratör, inte en konsumentrådgivare.
UnderbaraClara och Bloggkommentatorerna skriver om bristen på kritik bland modebloggare. Nöjesguiden skrev ett reportage om det för ett tag sedan, som dissades gruvligt att Martin Schori (hör inte till saken, men Viktor har skrivit roligt om det).
Det stämmer att få modebloggerskor ägnar sig åt kritik. Men frågan är: vem gör det? Folk som skriver om konsumtion brukar väl i regel vara fruktansvärt okritiska vad jag vet. Jämför med den genomsnittliga prylbloggaren eller maclifestylesnubben. Ändå är det nästan bara mot modebloggare denna kritik riktas. Varför?
Tyvärr så är det ju lite detta som konsumtionssamhället bygger på: det okritiska uppslukandet av produkter. Produkterna man äger är ens jag och man ska aldrig aldrig erkänna att något i ens liv är fel, skevt och fult. Vem vill erkänna att man gjorde ett dåligt köp, att man ägnade en timme av sitt liv åt att se en dålig visning eller att man peppade inför en utekväll på en tråkig klubb med tråkig musik?
Men framförallt så är det liksom inte underhållande med den typen av ärlighet för vem är intresserad av att läsa om det halvdana. På samma sätt som jag inte skriver om halvlama sömniga fikor med mina vänner eller om tråkiga fyllor så skriver inte Sofi Farhman om halvtråkiga visningar. Det är egentligen inget konstigt med det för man skriver ju bara om extremerna. Jag tror att de flesta modebloggeskor hade skrivit om de varit på en helt fruktansvärd visning också, men man brukar ju försöka undvika att ägna sig åt fruktansvärda saker.
Jag ser inte Sofi Fahrman eller Elin Kling som någon slags konsumtionsrådgivare, jag ser dem som inspiratörer. Det dem gör är att visa upp den där perfekta ytan och låta den som vill inspireras av den. Det är inget konstigt med det egentligen.
Det hade varit en annan sak om de utgav sig för att ägna sig åt moderecensioner och skrev om varenda visning de varit på och dessutom försökte gå på alla, men så är det inte. De går av naturliga skäl på visningar med märken de gillar och skriver om saker de finner ett värde i att skriva om. De gör inte anspråk på att vara konsumentrådgivare eller leverera någon slags objektivitet.
Visst hade det varit kul med lite mer miljötänk, idealdebatt (som i och för sig inte är helt ovanlig) och politik bland modebloggarna men det finns faktiskt ingen anledning för dem att skriva om fula kläder. Allvarlig talat så tycker jag bara att det är konstigt att framhålla det. Ungefär som om jag skulle skriva om dåliga böcker eller dåliga fotografer.
För den som vill läsa bra och intressant om skönhet så finns alltid Benjamin Rasks blogg på Rodeo. Alltid intressant och relevant blogg som handlar om skönhet och framförallt trender inom skönhet, vilket ju brukar ha en hel del att göra med mode.
Benjamin Rasks bylinebild. Hoppas det är okej att jag använder den eftersom jag skrev så fint nu.
Varför nedvärderas alltid kvinnliga intressen?
Jag lurkade runt lite på Calle Schulmans blogg och hittade den här (totalt ot) kommentaren under det här inlägget, skriven den här människan.
Om jag klickar mig in på en rosa modeblogg till där männsikans ambition är att bli modell / dokusåpakändis / nåt inom mode så…
ja inte vet jag, men kan nån slå dessa männsiskor med nåt hårt i huvudet. berätta att de som bäst kommer sitta i kassan på ica/ jobba i vården/ plugga komvux.
Inga plasttuttar i världen kommer att rädda er!(missförstå mig rätt, jag har så mycket mer respekt till alla som jobbar i vården etc än modebloggare.)
Detta är en jävligt vanlig inställning, det där att man blir upprörd över människor som vill livnära sig på ”ytliga saker” som mode, bloggande eller liknande. Jag fattar inte varför människor blir så otroligt provocerade av unga tjejer med högtflygande ambitioner. Låt dem?
Men framförallt: varför är det inte provocerande när män agerar liknande. Varför stör sig ingen på keffa snubbar som vill bli ”speldesigners” eller nån annan jävla skit, varför blir ingen irriterad på manliga teknikbloggare som är precis lika stora konsumtionshetsare och som skriver om precis lika onödiga prylar. Om nån tjej är bra på att blogga om mode och tjänar stålar på det är väl det skitbra, eller?
Det är så typiskt att kvinnliga intressen alltid ska nedvärderas, även av kvinnorna själva. Av någon anledning ser kvinnor det som prestigefullt att ta avstånd från typiskt kvinnliga intressen och egenskaper, såsom ”känslor”, stil, skönhet, hälsa och sånt. Och varför ses kvinnor som ägnar sig åt b-kändisskap som blåsta idioter/slampor när män i samma position ofta ses som sköna och avslappnade grabbar alternativt coola players som gör vad de kan för att få ligga.
Jag vet ju varför det är såhär egentligen, men ibland blir jag bara så trött på det. Lite funderingar sådär bara.
Gamla tidningar.
En av mina favoritgrejer att handla second hand är fototidningar och glossiga livsstilsmagasin. Dels för att det är billigt (fem spänn jämfört med 50-100 vilket brukar vara priset annars). Då kanske nån tycker att man inte kan ersätta nya tidningar med gamla, men se där har ni fel, det går alldeles utmärkt när det rör sig om tjejtidningar eftersom det ändå är samma material som loopas år ut och år in. Om man läser tjejtidningar för moderapporteringen funkar det kanske inte, men det är väl fan bara galna människor som tycker att cosmopolitan är bra när det gäller trender.
Men framförallt är det jävligt skoj att ha mycket tidningar med fint bildmaterial hemma. Därför köper jag ofta BON second hand, för fotojobben är ju liksom lika bra efter fem år. Kläderna kanske inte är aktuella, men här handlar det om att jag vill se fina bilder. Och om man hittar riktigt gamla tidningar är det ju en skoj sak i sig, det är kul att se lite hur modet förändras. Jag har bland annat en Elle-tidning från början av 00-talet (10 år är väl kanske inte ”riktigt gammalt”, men ganska gammalt i modevärlden) som innehåller ett modereportage som är sådär otroligt fult att man baxnar. Då känns det skönt att leva nu, när modet i alla fall är något snyggare.
Tidningarna på bilden var ett asbra köp, för när jag bläddrade i dem hittade jag ett fotojobb jag länge har velat ta mig en närmare titt på, jag kan visa upp det lite senare. Men jag hade aldrig betalat 65 spänn för en tidning på engelska, eftersom jag är alldeles för slö för att läsa språket.
Därför läser jag Kissies blogg.
Bloggkommentatorerna skriver om skräpkultur, och frågar sig varför vi läser skit som Kissies blogg eller kollar på Kungarna av Tylösand, de menar att det är för att det är soft att sitta och skratta åt saker.
Jag läser Kissies blogg. Det är inte så att jag bara går in på den slentrianmässigt då och då, jag läser den med intresse flera gånger om dagen. Jag har även läst Blondinbella, men tycker att hon har blivit präktig och tråkig.
Jag ser inte Kissie som en förebild, inte som en god debattör, jag tycker hennes kläder är fula och jag tycker inte hennes liv är avundsvärt. Kissie är ingen förebild för mig, men hon är inte en person jag ogillar heller. Jag ser inte ner på henne, jag skrattar inte åt henne (okej, det gör jag ibland, men inte i normalfallet), jag ondgör mig inte över hennes operationer eller bloggräl. Jag finner inget sadistiskt nöje i att läsa Kissie blogg, jag sitter inte och rättfärdigar mig och känner att ”jag är åtminstone bättre än Kissie”.
Så varför läser jag? Jag vet inte, men av någon anledning är jag genuint intresserad av Kissie som person. Av vad som sker i hennes liv, av hennes åsikter kring saker och ting.
Jag läser också stora mängder tjejtidningar. Detta är inte för att jag inbillar mig att jag ska lära mig något nytt, få nya spännande sextips eller liknande, jag har fattat att det ändå aldrig kommer något nytt så jag brukar till och med köpa begagnade snarare än nya, för det är ett så mycket billigare pris för samma skit. Jag vet en massa bra tidningar jag skulle kunna läsa istället, en massa bra bloggar jag skulle kunna lägga min tid på, och ändå läser jag cosmopolitan och Kissie. Varför? Dels för att det är så jävla skönt att bara lägga sig ner och läsa utan att känna att man behöver prestera ett skit. Man behöver varken analysera, inspireras eller lägga på minnet, man kan bra glo. Men framförallt för att få en inblick i något annat.
Låt mig förklara: jag har alltid varit en analytisk person. Jag har alltid varit intresserad av att lösa problem, analysera, härleda problem logiskt, värdera bra och dåliga argument mot varandra och så vidare. Samma sak med mina vänner. Folk kollar konstigt på caféer för att vi diskuterar konstiga intellektuella grejer som politik med ett på tok för stort intresse för vår ålder. Att diskutera är lite av en hobby för mig.
Jag säger inte att jag är nåt jävla geni, men saker som de flesta i min ålder bryr sig om och bekymras över är frågor jag själv inte behöver minsta lilla hjälp med att nå insikt i för att jag så ofta tänker på dem, intressen som gemene man har är för mig konstiga gåtor. När jag ser paradise hotel eller läser Kissies blogg så fascineras jag. Att människor kan vara så jävla annorlunda i förhållande till mig, jag begriper det inte. Att människor kan vara tillsammans, fulla, en hel månad utan att bråka om politik en enda gång. Det skulle vara en omöjlighet i mina kretsar.
Skräpkultur är för mig en kanal till verkligheten. Verkligheten som ligger utanför mig och min lilla krets av vänner. Det är ett enkelt sätt att se hur folk kan ha det, hur de kan resonera, vilka värderingar och ideal de kan ha och vilka intressen de har. Det är viktigt att ta del av sånt också. Man skulle ha en ganska fattig referensram om man aldrig tog del av sånt som inte ligger i ens omedelbara intresse.
Man måste vidga sina vyer, inte bara ta del av finkultur utan också se till skräpet. Det anses oroväckande ofta beundransvärt att vara obrydd av pöbelns intressen, att sätta näsan i vädret så fort något vulgärt eller, ve och fasa, mainstream diskuteras. Jag har några avlägsna vänner som alltid värderar allt utifrån hur mycket det intresserar dem eller ej, så fort ett ämne de inte är intresserade av diskuteras så stänger de av. Behöver jag ens säga att det är de som är de mest inskränkta personerna i min umgängeskrets.
Idag diskuterade jag lägligt nog kulturelitism med min farsa. Det finns många som försöker göra en uppdelning mellan finkultur och fulkultur, där finkultur är ”ha på sig något lätt och dansa klassisk rysk balett” och fulkultur är bloggar, skräptv, allt som är underhållande och lättillgängligt i princip. Hur fin en kulturform är bestäms i mångt och mycket av hur svår den är att tillgodogöra sig, ju svårare desto finare. Jag tycker att dessa definitioner faller ganska platt, men trots det så har folk ganska strikta uppfattningar om vad som är finkultur och fulkultur. Som en motreaktion på detta finns det många som intellektualiserar saker som klassikt ses som fulkultur, bland annat sport (framförallt fotboll) och mode, jag intellektualiserar bloggar.
Men kulturen ska inte bara upplysa i sig själv och stå för sig själv, den kan också säga oss något viktigt om vår samtid. Kanske ägnar jag mig åt hårklyverier när jag analyserar Fokis framfart till det absolut största bakslaget för kvinnokampen som skett i bloggvärlden, när jag upphöjer Kissie till en fantastisk ikon och när jag ser Tyra Sjöstedt och Kenza som i det närmaste demoner, fruktansvärda kvinnor som inte gör annat än att förstöra. Kanske lägger jag för stor vikt vid det, men jag tror inte det. Detta är vår samtid och jag kan bevaka den från första parkett. Jag vet precis vad som sker, precis vad folk tycker, precis hur debatten går, tack vare bloggvärlden. Kissie, Tyra, Kenza, Blondinbella och Foki är alla extrema versioner av människor som det finns otroligt många av, överallt. Och jag älskar att läsa om deras liv och åsikter, att försöka förstå det där som ligger så otroligt långt borta från allt vad jag är.
Vi ser ju alla att detta är fult, så varför säger ingen nåt.
Det finns två riktiga gullmärken när det kommer till mode, Chanel och Acne. Alla svenska modebloggerskor fullkomligt älskar allt som Acne spottar ur sig, och hela modevärlden älskar allt som Chanel någonsin gör.
Men i år har både märkena lanserat kollektioner som faktiskt är fula. Allvarligt talat.
Det kanske är lite sen att skriva om det eftersom folk redan har klagat, men jag tänkte gör det ändå.
Många tycker att modevärlden är underlig och att de mesta kläderna man ser inte är bärbara, jag brukar argumentera emot med att de flesta kläderna faktiskt går att bära om man matchar rätt, att märkena skapar sina catwalkkollektioner för att definiera en look, men att det mesta i själva verket görs i en mer bärbar version också och att det obärbara oftast är små detaljer, som en skitstor pälsmössa, som finns där för att skapa en röd tråd eller sätta en stämning. På det sättet är mode konst: man skapar inte bara ett plagg, man skapar en kvinna, en identitet och en kontext för andra kvinnor att identifiera sig med och plocka det bästa ifrån.
Mode är något jag hämtar inspiration ifrån, inget jag följer, och jag tror att de flesta delar min mening här. Men hur kommer det sig att vissa märken kan skapa kläder som ingen någonsin skulle bära om det inte var just dem som gjort kläderna. Om det var ett mindre creddigt märke än Acne som gjort den här jackan skulle den ses som konstig och excentrisk, men eftersom alla älskar Acne så tycker alla att jackan är helt underbar, och om det finns nån som inte tycker det så ger hen fan i att säga det.
Modevärlden bygger ju som alla vet i mångt och mycket på självbildsonani och inbördes beundran, att vara excentrisk anses fint på något sätt. Men hur mycket man än kan se kläder som konst handlar ju mode ytterst om att skapa vackra kläder, kläder som folk tycker om att bära, som man känner sig vacker i.
Detta tycker jag att både Chanel och Acne har misslyckats brutalt med i år och jag förstår inte varför folk förnekar detta. Visst, skönhet är subjektivt, men jag tror nog att de flesta har någorlunda lika värderingar kring vad som är vackert och inte. Och framförallt: även om de där pälsarna ser coola ut så är det få som faktiskt skulle bära dem, och detta är vad jag vet ”ready-to-wear”-kollektioner och inget konstigt experiment.
För mig är det svårt att undvika känslan av att Karl Lagerfeldt spelar oss ett elakt spratt, att han vet att vi kommer följa efter och tycka hans grejer är snygga och nu bara vill se hur långt han kan dra det hela. Jag skulle vilja se lite mindre likriktning och lika mer kritik bland modebloggerskor.
