Monogami, eller tvåsamhet, är en av de starkaste normerna vi har i vårat samhälle. Det tas för självklart att man bara kan vara kär i en person samtidigt, att man måste välja vem man ska vara med för man kan bara vara med en enda. I alla fall ”seriöst”, som en uttalad relation. Om man beter sig som ett par med två olika människor blir folk förvirrade eller antar rätt och slätt att man inte är seriös med sina känslor gentemot de olika personerna, utan bara leker runt.
Även personer som lever utanför ramen för det normativa, till exempel är homosexuella, förväntas bygga sina förhållanden kring tvåsamhet. Även människor som är ovanligt liberala och reflektiva kring sexualitet antar brukar anta att personer är monogama när de inlett en kärleksrelation.
Öppna förhållanden är i mina ögon för det mesta samma sak som monogami, bara det att man har släppt lite på just den sexuella biten. Monoamori kallas det då. De flesta som har öppna förhållanden kräver fortfarande att känslorna ska vara exklusiva. Det tycker jag att man hör ofta när det resoneras kring öppna förhållanden; ”jag bryr mig inte om du ligger med någon annan så länge det är mig du älskar” eller ”sex och kärlek är inte samma sak”. Det är kanske inte monogami, med det förutsätter en exklusivitet när det kommer till känslorna. Det handlar fortfarande om att det finns något vi vill ha för oss själva.
Inte heller den typen av månggiften där en person ”håller sig” med flera partners ser jag som polyamori. I mina ögon rör den typen av arrangemang sig mer om att en person på grund av status och makt har lyckats skaffa sig ”fördelen” att kunna ha oömsesidiga relationer som inte bygger på kärlek. Partnerserna bli ett slags bihang, någon man roar sig med och försörjer, istället för en livskamrat.
Jag skulle säga att polygami i den betydelsen att en person har flera ömsesidiga kärleksrelationer som samexisterar utan att någon blir lurad eller utnyttjad är väldigt ovanligt. Mycket på grund av den mytbildning som finns kring kärlek som jag tog upp i första inlägget. Jag tror att människor vill att det ska vara exklusivt för att det ska vara ”på riktigt”, och har svårt att nöja sig med att vara en bland flera.
Såhär ser vi däremot inte på vänskap. Det går alldeles utmärkt, i de flestas ögon, att ha flera vänner som betyder otroligt mycket för en. Många har även flera olika personer som man kallar för sina ”bästa vänner” även om det är en term som i sig själv antyder exklusivitet. Visst kan man ibland bli svartsjuk på sina kompisar, men det händer sällan och det är inte heller särskilt socialt accepterat. Såhär är det trots att vänskap kan vara minst lika viktigt och avgörande som kärlek.
Så fort det kommer till kärlek så förväntar vi oss ensamrätt, även om det inte finns något som säger att det måste vara så eller att det ens bör vara så. Det är bara så det är utan att någon någonsin ifrågasätter det. Men jag tycker att det är synd att det är så, för jag tycker verkligen att vi ska börja ifrågasätta monoamorin som samlevnadsform och känsloideal.
Alla får leva tvåsamt om de vill, på samma sätt som alla får raka benen eller följa normerna till punkt och pricka på andra sätt. Men jag tycker att man ska sätta sig ner och reflektera en smula. Fundera över varför man valt tvåsamhet, om det är något man mår bra av och om man skulle kunna tänka sig att leva annorlunda. Jag tror nämligen att många är olyckliga i sina tvåsamma relationer men ändå väljer att låta det fortgå för att man inte ser några alternativ. Visst, de flesta vet ju att man kan leva på andra sätt men ofta så brukar den praktiska biten komma ivägen.
Istället för att verkligen känna efter vad man vill och få vad det nu är att fungera så börjar man med att fråga sig hur det skulle kunna funka att leva ickemonomamoröst. Men i väldigt få fall är det från början fullständigt klart hur man ska gå tillväga i en relation. För det mesta är det ju så att man träffar en person som man vill vara med och sedan löser man det hela därifrån, dock oftast med monoamorin som en självklar underförstådd komponent. Det är ju heller sällan så att det är enkelt att ha ett monoamoröst förhållande, för det mesta dyker det upp en massa problem även där, ofta problem som härstammar ur själva monoamorin. Som otrohet eller behovet av att göra slut på en relation man egentligen tycker om för att man har hittat någon annan som man också vill vara med.
Ofta när folk inleder relationer så brukar de diskutera var man drar gränsen för otrohet. Tänk om man istället skulle fråga sig: behöver vi ens en definition av otrohet? Inte för att svaret på frågan nödvändigtvis skulle vara nej utan för att inte alltid ta det för givet att otrohet är ett begrepp som måste definieras. För att vidga vyerna och börja ta det där med att man kan leva på andra sätt lite mer på allvar. För att inte ställa en fråga som redan har ett antagande om hur man ska organisera sin relation inbyggt.
Jag tror att vi ska börja ta det där med att man själv bestämmer hur man ska organisera sitt liv och sina relationer lite mer på allvar. Verkligen tänka på det att vi har alla valmöjligheter, att vi faktiskt kan leva annorlunda. Att det inte är något som bara andra gör, utan att vi också kan göra så. Sedan kan man såklart välja att leva monoamoröst ändå, men att utmana normen är inte bara att inte leva enligt den utan också att ifrågasätta den aktivt. Att inte se monoamorin som det självklara och polyamori som något obskyrt undantag utan att ständigt reflektera och revidera den syn man har på relationer. Att inte bara veta rent intellektuellt att det finns alternativ, utan att också faktiskt se dem.
Det blev ett långt inlägg detta. Detta var ämne nummer två i min kärleks- sex- och relationsutmaning. Ämnesintroduktionen finns här för den som vill vara med och skriva. Hela utmaningen finns här.