Etikett: moraliskt korrekt

Godhet och moralisk korrekthet

Jag har tänkt på godhet och moralisk korrekthet.

En sak som skrämmer mig är människor som måste tänka igenom varje sak de gör så noga att tillfället glider dem ur händerna. Som måste vrida och vända på allting i oändligheten, ha så många ”nyanser” och ”perspektiv” att de helt missar att faktiskt gå till handling. Som är mer intresserade av att söka någon slags objektiv sanning än att göra något åt den situation vi befinner oss i.

Gynnar det Sd att demonstrera emot dem? Ärligt talat; vi kan inte veta det. Vi kan inte göra en klinisk studie på det, tyvärr. Min uppfattning i frågan är att det inte gynnar dem, och att det i den mån det gör det i alla fall gynnar vår sida mer, vilket ju i slutänden är det viktiga. Framförallt är jag övertygad om att det är en riktigt dålig strategi att anklaga aktiva antirasister för Sd:s framgångar. Jag tror verkligen att det är uruselt.

wpid-img_20140916_165430.jpgJag tycker att det är fegt. Fegt och framförallt egoistiskt. Att vara så fokuserad på att själv vara moraliskt oantastlig att en också struntar i att göra sker åt situationen. Att vara så rädd för att göra något fel att en inte gör något alls.

Jag tänker också att det bygger på en liberal moralsyn. I en sådan finns det i regel inte så mycket fokus på ansvar för samhället, utan det handlar mer om att varje individ inte ska göra något fel. Så länge den enskilda personen håller sig från att göra något så är hen moraliskt oantastlig. Så länge hen inte säger ”jag är rasist” utan bara ”vi måste nyansera bilden av Sd” så är det okej. Saker och ting lyfts ifrån sitt sammanhang, det som räknas är aktiva medvetna ställningstaganden och inte hur saker en säger och gör (eller inte gör) kan tänkas påverka samhällsutvecklingen.

Ofta får en en massa frågor om hur en har tänkt göra och exakt hur det ska hjälpa, exakt hur en ska göra. Varför är det alltid de som faktiskt försöker som måste försvara sig? Jag tror inte att det finns många som är antirasistiskt organiserade som tror sig sitta inne på det enda rätta svaret kring hur en ska göra. En testar olika vägar helt enkelt. Men vi kan liksom inte veta innan vi har försökt, vi kommer inte kunna komma fram till svaret genom att diskutera eller tänka, utan vi måste också praktisera våra idéer. Jag skulle gärna se att fler engagerade sig och kom med egna uppslag kring strategier.

Personligen tycker jag det är en ödmjuk inställning. Det handlar inte om att tro att en gör allting rätt utan om att ha modet att försöka och misslyckas, att tänka om. Att inse att ens förnuft inte är så fenomenalt att det kommer kunna hitta Den Rätta Vägen utan att faktiskt försöka praktisera.

Vi behöver inte dessa män i den feministiska kampen.

wpid-img_20140703_102139.jpg

Vissa män gnäller över att manshatande feminister skrämmer bort dem från feminismen och vissa tar deras parti och tycker att vi istället ska rensa ut de så kallade ”manshatarna”.

Jag utesluter inte att manshat kan vara dåligt för feminismen, och har skrivit en del om hur en kan göra för att komma förbi det där stadiet där hatet konsumerar en (läs här och här). Jag är dock helt övertygad om att det är sämre för feminismen att utesluta manshatare. Jag tycker att det tyder på en tydlig beröringsskräck inför de känslor som patriarkatet frammanar hos många av de som förtrycks i det. En feminism som inte kan hantera dessa känslor kan inte heller hantera den patriarkala verkligheten.

De här männen som villkorar sitt deltagande i kampen mot patriarkatet med att de inte ska behöva utsättas för obehag i form av ”manshat” är nog ärligt talat inte särskilt mycket att ha. Denna inställning tyder nämligen på två saker:

  1. En tendens att sätta sina egna intressen före andras som går såpass långt att en anser att de ska sättas före även i ett sammanhang där det uttalade syftet är att kämpa för någon annan.
  2. En oförmåga att sätta sig in i den patriarkala verkligheten och vad den leder till för känslor hos de som utsätts för förtrycket. Detta leder i sin tur till att en ställer idealistiska krav på människor att ”inte hata” helt utan att försöka förstå hatet.

Dessa två saker är något som enligt mig tyder på att personen i fråga kommer vara en jävligt kass feminist även om vi nu rensar ut manshatet. Jag är helt övertygad om att en engagerad manshatare kommer att göra bra mycket mer för feminismen än en man som gnäller över manshat. Den första har själv mycket att vinna på feminism och är personligt involverad, den andra är uppenbarligen inte ens engagerad nog att vara i rörelsen om den inte utformas enligt hans regler.

Sedan tycker jag att det är grymt att det finns olika feministiska grupperingar som tacklar denna fråga på olika sätt. Det finns de som helt utesluter män, och det finns de som tycker att en ska samarbeta mer. Ofta handlar det mer om känslor än någon slags teoretisk hållning där en kommit fram till att män inte kan bidra; en känner sig helt enkelt inte trygg i miljöer där män vistas, vilket inte är så konstigt med tanke på mäns förtryck, mäns våld och så vidare, och en väljer utifrån detta att prioritera bort de män som eventuellt skulle kunna vara intresserade.

Jag ser inget principiellt fel med hållningen att en ska samarbeta med män, jag bara tycker inte att vi ska ägna oss åt att rensa ut ”manshatare”. Det är inte rimligt att kräva att alla involverade i en rörelse som kämpar emot patriarkatet ska vara ”moraliskt korrekta” på det viset som detta innebär. Vi har blivit förtryckta i patriarkatet, vi har blivit utsatta för mäns våld, och vi känner saker inför detta. Dessa känslor driver oss till feministisk kamp, och de driver oss också till att i mer eller mindre hög utsträckning avfärda män som grupp. Om en som man saknar förmåga att respektera detta så har en bristande insikt i vad det innebär att vara förtryckt i patriarkatet, och därtill bristande respekt för de som blir det att själva få definiera sin situation. Vi behöver inte dessa män i den feministiska kampen.