Jag sysslar med flera olika former av politisk aktivism. Jag engagerar mig i tjej- och kvinnojoursrörelsen, jag säger ifrån mot rasism och sexism, jag ställer jobbiga frågor på lektioner, jag går på demonstrationer. Men den viktigaste politiska aktivismen jag sysslar med är enligt mig själv den här bloggen.
Ibland talas det om nätaktivism i termer av ”slacktivism”. Det är såklart så att det finns en massa meningslöst gillande av facebookgrupper och liknande där termen passar alldeles utmärkt, men all politisk aktivitet på nätet är inte slacktivism.
Jag ser att mina texter gör skillnad. Jag får kommentarer och mejl från kvinnor som säger att jag har hjälpt dem att de förtrycket i deras relationer, från män som säger att jag har hjälpt dem att förstå och problematisera sin maskulinitet. Jag märker också att kommentarsfältet här sprudlar av erfarenhetsdelande och systraskap. I mina ögon är det otroligt stort och viktigt. Jag tror att mina texter gör väldigt mycket mer nytta i den feministiska kampen än den andra aktivism jag sysslar med.
Jag kan tycka att det är tråkigt när människor är nedlåtande emot den politiska aktivitet som sker på bloggar och twitter. Ofta är det människor som redan har tillgång till etablerade plattformar som kan kosta på sig att ha en nedlåtande ton. För många är dessa kanaler det enda sättet att göra sig hörd. En kanske inte har resurser nog för att kunna börja skriva för någon etablerad vänstertidning, en kanske inte har tid och ork för något annat, en kanske har något funktionshinder som gör att det blir svårt att röra sig ute eller befinnas sig i sammanhang med många människor. Vad som är meningsfull politisk aktivism definieras alltför mycket efter normer kring funktionalitet, klass och så vidare.
Dessutom måste en se att politisk aktivism inte alltid behöver ”nå ut” till någon stor massa eller liknande, minst lika viktigt är att stärka den egna gruppen och hitta allianser. Att bygga upp nätverk i vilka en kan ta hand om varandra och stötta varandra är otroligt viktigt och en plattform för politisk kamp. För vissa är det svårt att hitta det här nätverket i etablerade politiska organisationer, ofta som ett resultat av att de är exkluderande på rasistiska eller sexistiska grunden, då måste en istället leta på till exempel twitter. Det är oerhört viktigt att hitta de här sammanhangen för att orka, och där fyller internet en väldigt viktig funktion för många, mig själv inräknad.
Sedan tycker jag såklart också att det krävs handling, men ärligt talat så har jag svårt att se till exempel små gulliga och fredliga demonstrationer som särskilt mycket mer samhällsomstörtande än att blogga eller twittra radikalt. Bara för att du befinner dig på en fysisk plats tillsammans med andra som tycker likadant så gör inte det protesten mer betydelsefull, bara för att det kräver mer av dig personligen att stå där än att gilla en facebookgrupp så betyder inte det att det är mer framgångsrikt. Ibland känns det som att folk tycker att bara en anstränger sig så är aktivismen automatiskt meningsfull, för att en gör ett uppoffring eller något. Jag tycker i alla fall att det är viktigare att se till resultaten.
Jag tror att många hade gjort ganska mycket större nytta om de istället för att gå på en massa meningslösa demonstrationer emot rasism och sexism istället gick hem och läste lite bloggar och rannsakade sig själva och kanske sedan försökte sprida ordet vidare, försökte se sin egen del i strukturerna helt enkelt. Att bara ”ta ställning” spelar ingen jävla roll oavsett om en gör det på internet eller utanför, oavsett om en trycker på en knapp eller står på ett torg. Det är lika meningslöst oavsett.