Etikett: naturlighet

Den socialt accepterade naturligheten.

Jag har funderat lite på det här med kroppshår på sista tiden, och vilken typ av behåring som anses fin/ful. Jag slutade för drygt ett år sedan med all form av rakning/ansning av kroppshår, utom det på huvudet dårå (var en person som skrev en indignerad kommentar om denna ”dubbelmoral” en gång).

På många ställen kan en se bilder på feminister som visar upp sina håriga armhålor. Detta är en kroppsbehåring som har ganska hög status inom feministiska kretsar. Ibland stöter jag på feminister som tycker att det är beklagligt att de själva inte har anlag för att ha en buske under armarna, för att de då inte kan göra detta statement. Jag förstår ju varför en tänker så, men tycker fortfarande att det är ganska paradoxalt att en kamp som ju handlar om att få låta sin kropp vara ifred istället får effekten att vissa önskar att de hade anlag för en annan slags hårväxt än vad de har naturligt.

Men hur är det med väldigt håriga armar, eller fingrar, eller ögonbryn som växer ihop? Hur är det med kvinnor som har skäggväxt?

Olika kvinnor har ganska olika kroppsbehåring, och möter utifrån detta olika reaktioner om de låter den vara. Det är enklare för en kvinna som har ganska gles och ljus behåring att låta den vara än för en kvinna som har grövre och mörkare hårväxt. Viss kroppsbehåring anses mer ”onaturlig” för kvinnor än annan, jag minns till exempel att jag slutade raka raggarsträngen sist av allt eftersom jag hade uppfattningen att detta inte var ett ställe där kvinnor hade hårväxt och att det därför var fel. Nå, jag hade ju uppenbarligen hårväxt där, vilket för övrigt en massa kvinnor har, då bör det ju inte vara något ”onaturligt” med det.

Jag funderar på värdet i att göra en viss typ av kroppsbehåring så symbolisk. Jag tänker att det har vissa fördelar, samtidigt som jag tror att det kan sno en del fokus från kärnfrågan, nämligen rätten att låta sin kropp vara utan att för den sakens skull behöva utstå trakasserier. Genom att låta håret under armarna symbolisera den ”naturliga” kroppsbehåringen i den uträckningen tänker jag att vi riskerar att osynliggöra de kvinnor som har en kroppsbehåring som blir än mer problematisk att visa upp offentligt. Vi riskerar att skapa ett ideal kring vad som är den accepterade naturligheten, den naturlighet vi kan via upp som ett feministiskt statement.

Jag tycker att naturlighet är viktigt.

Detta med naturlighet. När det talas om naturlighet säger många att saker inte behöver vara bra för att de är naturliga. Nej, det är sant. Men samtidigt så tycker jag att det är viktigt att det finns en diskussionen om människans natur, vad som fungerar för henne. Detta är inte samma sak som att följa sina ”djuriska instinkter”, däremot att acceptera dem och utforska dem som en del av sitt väsen. Sedan finns det ju också sådant på är naturligt på ett intellektuellt och känslomässigt plan, bortom det som vi brukar kategorisera in som ”djuriska” drifter.

När människor talar om naturlighet så brukar saker som kärlek till familj, kärlek till partner, vilja till fortplantning, vilja till att äta och försvara sig betraktas som de renaste djuriska, och alltså även naturliga, drifterna hos människan. Jag tror att dessa egenskaper av vad vi anser vara naturligt för människan måste revideras och utökas. Jag ser min natur som något mer än dessa komponenter, jag har drifter även för annat som fyller en viktig funktion i mitt liv. Vissa drifter ser jag som naturliga, som något i mig själv, andra som i högre grad socialt konstruerade.

Detta kan ju vara olika för olika personer, men jag tänker mig ändå att de flesta människor har ”drifter” som sträcker sig utöver de som jag innan radade upp.

Jag vill hitta vad som är naturligt hos mig genom att bryta ner det sociala ramverk jag omgärdas för inför mig själv. Det är ett sökande efter min mänsklighet och det tycker jag är relevant. Så på det viset är jag intresserad av naturlighet, men jag tycker att begreppet har kapats av människor som sätter likhet mellan naturlighet och djuriskhet.

Att vara naturlig.

Jag får så mycket kloka kommentarer om saker och ting jag skriver. Som denna från Andrea om biologism och sociala konstruktioner.

Jag tycker att hela debatten kring biologism vs. sociala konstruktioner är helt irrelevant egentligen. So what att det finns en möjlighet att pojkar biologiskt sett har en större sannolikhet att bete sig på ett visst sätt än flickor. Bara för att något är naturligt är det inte nödvändigtvis önskvärt. Att döda är t ex. naturligt, men inte önskvärt. Att vara människa innebär att kunna stå emot fysiska drifter till förmån för drifter av en högre ordning. När vi lever tillsammans kommer det sociala att spela en större roll, och ju mer komplext samhället blir, desto mer förlorar det biologiska betydelse. Vi måste välja hur vi vill leva med varandra, och helst på ett sätt som skapar möjligheter för både individen och gruppen. Då är det inte rimligt att ha så snäva normer kring manligt och kvinnligt som vi har idag. Hur normen har uppstått spelar ingen roll. Vi har ändå valet.

När bioligister talar om könsskillnader så brukar de ha inställningen att det visserligen finns könsskillnader som är socialt konstruerade, men att denna social konstruktion utgår från biologiska könsskillnader. Alltså typ att kvinnor i årtusenden socialiserats in i att ta hand om barn eftersom de föder och ammar, och att de sociala normer som finns kring detta idag liksom ska vara där inte för att de nödvändigtvis är medfödda men för att de visat sig vara framgångsrika och falla sina naturligt i organisationen av vårt samhälle.

Man använder det faktum att dessa könskodade egenskaper faller sig naturliga för många, samhället ser ju trots allt ut så, som ett bevis på att de är rimliga och att vi inte bör förändra dem. Jag kan hålla med om att de flesta socialt kodade egenskaper vi har på ett eller annat sätt säkert går att härleda till vår biologi. Men däremot tror jag att de har byggts på så mycket, i så många led, att det fjärmats från sitt ursprung och numera mest är normer som flyter runt, utan att ha någon egentlig koppling till vår natur. Den koppling som finns är historisk, något i flera led härlett men som nu blivit så utdraget och fjärran från sitt ursprung att det inte längre är relevant. Då måste man hitta en ny naturlighet.

Och jag tänker att det som skiljer människor från djuren är att hon kan förstå sig själv och det samhälle hon lever i, att hon kan se det från utsidan och ta genomtänkta beslut om hur hon vill leva som sträcker sig bortom vad som faller sig naturligt vid första anblick. Förmågan att kunna se bortom sina sociala instinkter är fantastisk.

För mig har det lett till en befrielse, och faktiskt också ett levnadssätt som i grunden känns mer naturligt, att försöka gå till botten med hur jag vill leva mitt liv och hur jag tycker att samhället bör organiseras. I samband med att jag i högre grad har accepterat min natur och mina naturliga behov som människa så har jag kunnat ta avstånd från den socialt konstruerade ”naturlighet” som könsskillnader ibland sägs bygga på. Jag har funnit min mänsklighet och fått ett hum om vad som är naturligt för mig, något som jag strävar efter att leva ut.

Naturlighetsargumentet.

En sak jag kan bli så jävla irriterad på är folk som försvarar marknadsekonomi med att ”handel uppstår naturligt mellan människor”. Det är förvisso sant, men det finns en massa saker som uppstår naturligt. Bland annat uppstår det naturligt sociala skyddsnät, t.ex. skola och sjukvård som är gemensamt finansierade.

Andra saker som uppstår naturligt är våld mot kvinnor. Det är också naturligt för människor att placera sig i hierarkier. Det betyder inte att det är en bra grej.

Jag menar då inte att jämföra marknadsekonomi med våld mot kvinnor, men hela naturlighetsargumentet är jävligt märkligt tycker jag. Det finns så många bra och dåliga saker som ingår i människans natur. Dessutom en massa saker som står i direkt motsats till varandra som också uppstår naturligt.