Etikett: nine inch nails

Era rubriker: Musik som har format mig.

Jag upptäcker sällan ny musik, det ska medges. Jag har lyssnat på samma artister under en väldigt lång tid nu. Ibland hör jag grejer jag tycker är bra, men det är sällan att jag börjar lyssna på det privat. Jag vet inte om jag skulle säga att musiken har format mig, men den är definitivt viktig för mig.

Innan så lyssnade jag mycket på musik, kanske mer för att stänga ute andra ljud än för själva musikens skull. Nu gör jag det inte längre med samma frenesi, det blir mest ljudböcker och dokumentärer eller tystnad, men när jag väl lyssnar så uppskattar jag det mycket.

Det finns artister och album som verkligen har följt med mig under mitt liv, som jag älskar och som jag ständigt återvänder till.

Diamanda Galas (Malediction and prayer)

Diamanda Galas gör fantastisk skrikopera, mycket av hennes helt egna grejer är väldigt svårlyssnade och måste nästan upplevas live (som jag förstått det). Maledicition and prayer är dock en coverskiva vilket gör den betydligt mer lättlyssnad. Väldigt tung och sorgsen musik, hon har en fantastisk röst.

Jag började lyssna på Galas efter att ah läst en intervju med henne där hon sa att många artister sjunger om så värdsliga problem, och att hon vill sjunga om saker som smärtar på riktigt. Som Aids, dödsstraff och självmord. Det brukar jag tänka på när jag lyssnar på henne.

Nine inch nails

Vad jag lyssnade på NiN när jag var 15 och hade sår i själen. Jag lyssnade på mycket dålig musik då, men NiN har verkligen följt med mig sedan dess. Jag älskar NiN för att det är så otroligt pubertalt (i alla fall för mig) men samtidigt så fantastiskt bra. Jag älskar NiN för att det är en artist som följt med mig så länge. Jag älskar NiN för att jag i alla fall hade den goda smaken att lyssna på åtminstone en bra artist när jag var 15.

Hairsoundtracket

Hair är en underbar film om Hippies och krig som jag har sett väldigt många gånger. Den har dessutom ett fantastiskt soundtrack som står väldigt bra för sig själv, fast är ännu bättre i kombination med filmen. Jag älskar det för att det är så oförtäckt känslosamt och idealistiskt. Jag älskar det för att jag nästan alltid börjar gråta när jag lyssnar på det. För att det får mig att tänka på hur världen är och hur den skulle ha kunnat vara istället.

Rubriken kommer från Marielle.

Era rubriker: Jag på högstadiet.

Var ska jag börja? På högstadiet var jag verkligen en riktigt jobbig person. Hade grymma humörsvägningar som tog sig uttryck i våld och ilska som jag sedan berättigade med att det var synd om mig. Skar mig i armarna för att få uppmärksamhet och gick omkring och mådde dåligt mest hela tiden, var alternativ och alltid arg. Så var väl många personer under sin högstadietid.

Jag skäms nog ganska mycket över den person jag var då. Jag har väl inte riktigt skapat distans än och vissa av de där beteendena som jag föraktar hänger kvar än idag, som att bli arg för småsaker och sedan berättiga det med att man mår dåligt. Som att vara otrevlig och nedlåtande mot andra människor och berättiga det med att dem är idioter, det är inget jag vill ägna mig åt men något jag gör. Något som har följt med min från min rabiata högstadietid.

Men andra saker känns bara fina och gulliga. Ibland vill jag bara krama om mitt forna jag. Jag minns att jag inte var så rädd då och att jag hängde med Hilda precis varenda dag. Jag var kär i en jättetöntig snubbe och var emot rökning, bakade mitt eget bröd och behövde inte duscha varenda jävla morgon. Jag tyckte att nine inch nails var världens bästa band och att kärlek var det finaste i livet. Fan vad bra livet var ändå.