Mitt Niotillfem-liv.

Mina grannars trädgård.

Mina favorithus i Gullmarsplan. Så symmetriska.

Vi väntade på pizza. Jag valde en med bea på. När Anna Sa att hon ville ha bea på sin pizza istället för kyckling trodde snubben vi beställde av att bea var hennes kompis. ”Men det vore ju kannibalism”, sa jag förfärat.

Therese tog en cigg på balkongen och visade mig utsikten mot globen.

Fimpburken. Therese berättade en hennes syrra brukar trycka ner fimparna, medan hon brukar lägga dem i blomlådan. Ingen orkar tömma fimpburken.

Här visar jag (i randig tröja) min kärlek till Catrin. Ovanför oss: Annas banan- och currypizza. Med bea.

Detta regnmoln mötte oss på tillbakavägen.

Blev på begäran bjuden att kolla på Sagan om ringen i Stureby men åkte istället hem på grund av pizzatröttma.

Ändå lite skönt.

Sitter och tar min morgoninternetrunda här i min handduksturban och läser att Niotillfem-Sandras pojkvän har gjort slut. Och det är inget ”gemensamt beslut”, utan han som har dumpat henne, rakt av. Efter fyra och ett halvt år.

Och även om jag verkligen förstår hennes smärta så känns det faktiskt lite lite skönt att inte ens hennes liv är sådär genomperfekt, att även hennes liv kan falla sönder och samman. Inte så att jag är skadeglad, men det känns genast lite mindre jobbigt att inte vara en välbetald copywriter i New York. Nej, fy vad hemskt jag känner mig som skriver detta, men jag tror inte att jag är ensam.