Etikett: norberg

Ett samhälle byggt på välgörenhet tillfredsställer bara Norbergs självbild som God Välgörare.

Vissa kommenterade inlägget jag skrev om Norbergs hyllande av Fredrik som klättrade på olika berg för att samla in pengar till barncancerfonden med att det ju faktiskt är jättefint av Fredrik att göra den här saken. Om detta har jag absolut inte haft några invändningar! Det jag vänder mig emot är hur Norberg ställer Fredriks insats emot ”offentliga, anonyma system”, det vill säga vad vi i folkmun brukar kalla välfärd. Han menar att det Fredrik gör är bättre än välfärd.

Och visst, det är en fin grej att någon gör en insats på eget bevåg men det är orimligt att bygga ett samhälle kring dessa frivilliga insatser från människor. 350 000 kronor är visserligen mycket pengar, men det är ingenting i jämförelse med vad som omsätts i välfärden. Det är orimligt att folk ska gå omkring och bestiga berg för att få det hela att gå runt.

Anonym välfärd kanske inte berör Norbergs liberala hjärta, men det är väldigt viktigt för de människor som är sjuka eller fattiga att den finns. För den som inte har mat på bordet spelar det nog föga roll om de får det genom någon hjärtskärande prestation av någon enskild person eller via skattesedeln. Snarare är det senare att föredra eftersom det dels är tryggare, dels inte ställer en i någon slags personlig tacksamhetsskuld inför den som gjort en insats.

Den som har sitt på det torra, som Norberg, vill såklart gärna inte bli tvingad att vara ”solidarisk” med någon och typ betala deras uppehälle. Han vill såklart att om han bestämmer sig för att vara snäll så ska han få tillbaks i form av tacksamma tårögda barn. Han vill också gärna välja var hans pengar ska hamna, så att det är till något gulligt och behjärtansvärd, typ barn med cancer, och inte någon lat arbetslös person eller någon psykiskt sjuk vuxen människa. Norberg vill själv kunna bestämma vilket ändamål som ligger honom närmast om hjärtat.

Men det hela är inte någon fråga om verklig godhet, utan det är Norbergs egna fantasi om sig själv och andra i hans position som Goda Välgörare som spelar in. Norberg vill ha ett system där den som har pengar kan välja att bry sig om de som inte har, och således också får en belöning för sin ”uppoffring” i form av att kunna känna sig moraliskt högstående.

Jag vill helst inte att någon ska behöva bestiga ett berg för att någon ska kunna leva ett drägligt liv.

Läste en krönika av Johan Norberg om Fredrik som bestämde sig för att samla in pengar till barncancerfonden när hans son drabbades. Fredrik kontaktade olika företag och personer som skulle donera pengar till barncancerfonden om han besteg olika berg. Fem bergstoppar blir det, och 350 000 kronor som ska gå tilll bland annat leksaker till cancersjuka barn.

Historien om Fredrik är väl onekligen både gullig och rörande, men Norberg drar slutsatser utifrån den som jag tycker är intressanta:

I en tid då vi säger ”solidaritet” när vi talar om anonyma, offentliga system är det rörande att se människor själva ställa upp för varandra. Det gör något med alla inblandade. Alla har inte Fredriks uppfinningsrikedom eller järnvilja, men han visar att man kan ge sin oro och frustration ett konstruktivt utlopp.

Norberg ställe Fredriks bedrift mot den ”solidaritet” som visas i sociala försäkringssystem, till exempel socialbidrag, försäkringskassa och liknande. Eftersom Norberg är liberal kan en nog också anta att han tycker det vore rimligt att byta ut i alla fall delar av dessa system mot att personer som Fredrik ska visa framåtanda och locka fram människors vilja att stödja. Varför skulle Norberg annars måla upp denna motsättning mellan olika sätt att visa solidaritet? Varför skulle det annars vara nödvändigt att nämna hur mycket mer värt det är att bestiga berg än att ha ett ”anonymt, offentligt system”.

Norberg skriver vidare:

Det säger också något om omgivningen. När man får ett smärtsamt besked känner man sig som ensammast i världen. Vardagsbestyren rullar vidare och ingen förstår vad man går igenom. Men i själva verket finns det så mycket medkänsla och vilja att stödja – bland vänner, bekanta och främlingar.

Vad försöker Norberg komma åt här egentligen? Jo, han försöker visa på att den här ”solidariteten” som en får från vänner och familj är betydligt mycket bättre än den vi får från samhället i stort. Att den är renare och finare, kanske rentav att vi i högre grad borde bygga vårt samhälle på sådan. Det är så himla fint med välgörenhet, med olika människor som springer lopp, simmar, bestiger berg och så vidare för att samla in pengar. Och visst, det kanske är fint, men frågan är om det är ett rimligt sätt att organisera samhället.

För om vi ser på det rent krasst så har vi två alternativ. Antingen så går pengarna direkt till att cancersjuka barn ska få leksaker, alltså genom skatten, eller så måste en pappa ta ett initiativ, göra en massa reklam för saken och bestiga fem bergstoppar. Det är väldigt mycket arbete som ligger bakom en sådan grej, och troligen en del pengar också eftersom utrustning och sådant kostar. Väldigt mycket arbete som faktiskt egentligen inte producerar någonting, utan bara är en del i ett jippo som när det kommer till välgörenhet är nödvändigt för att få den uppmärksamheten.

Detta verkar Norberg inte tycka är ett problem, han understryker till och med Fredriks ansträngning: ”Fredrik har en CP-skada som ger spasticitet i armar och ben, så det kräver en rejäl prestation”. Okej, men en prestation till vilken nytta? Det spelar ju egentligen ingen roll att Fredrik har bestigit bergstoppar, det är ju bara en ursäkt för det verkliga ändamålet, att ge cancersjuka barn leksaker. Varför ger vi dem inte bara leksakerna direkt? Varför måste någon bestiga fem bergstoppar? Och framförallt: varför är det en fin och bra och extra hyllningsvärd grej att någon har bestigit fem bergtoppar istället för omfördelningspolitik? Varför tycker Norberg att det är så jävla mysigt?

I liberalers tankevärld är det inte själva resultatet som är viktigt, utan det är hur stor uppoffring som görs på vägen. ”Solidaritet” visas genom att utsätta sig själv för lidande eller ansträngning för någon annan skull, inte genom att ha ett rätt soft omfördelningssystem som ingen behöver bestiga berg för. Det som räknas är inte det som görs, det som produceras, utan hur personen som utför det känner inför det hela, hur mycket hen anstränger sig. Att Fredrik har en cp-skada gör det hela ännu finare, för det innebär mer ansträngning för honom. Det är så märkligt, för annars tycker en ju att stor ansträngning för att uppnå ett visst resultat är något dåligt, men i det här fallet bli det plötsligt något bra.

Men faktum är att jag tycker det är ganska jävla oviktigt hur stor uppoffring som gjordes, det viktiga är ju resultatet. Jag skiter väl i om någon visar ”solidaritet” med mig om det inte förbättrar min livssituation. Därför tycker jag att det är jävligt mycket fetare med ”anonyma, offentliga system”, för det förbättrar mitt liv avsevärt utan att jag behöver ta i hand och tacka någon ”välgörare”, speciellt inte om denna råkar vara typ min familj eller mina vänner. Jag vill inte att det ska vara ”personligt”, jag vill att det ska vara anonymt och effektivt. Jag vill helst inte att någon ska behöva bestiga ett berg för att någon ska kunna leva ett drägligt liv, det verkar smidigare att sköta det genom omfördelning istället.

Problemet är inte att vi har det sämre än innan, utan att vi skulle kunna ha det så mycket bättre.

Norberg har skrivit en krönika om att saker och ting blir bättre som jag antar fungerar lättande för de som inte är sugna på att kritisera den världsordning vi för närvarande lever under, det vill säga kapitalismen. Nå, det är säkert sant att det är mycket som går framåt i stora delar av världen, men sant är också att människor i Europa nu har börjat få svårt att skaffa mat. Det är också sant att rasistiska och fascistiska ideologier är på frammarsch över kontinenten och att det kapitalistiska systemet är i en kris som den rådande ekonomiska vetenskapsdoktrinen inte har lyckats förutse.

Norberg skriver att ”fakta ger en annan bild av 2012” och med detta menar hen att saker och ting inte är så fasliga som många inom vänstern tycker. Detta är såklart ett försvar mot den rådande världsordningen, som för närvarande domineras av liberala idéer som Norberg givetvis är (huvudsakligen) för i egenskap av liberal. Men strängt taget handlar det inte om fakta eller inte, utan om vilken fakta en värderar och hur. Att hänvisa till ”fakta” och sedan bara välja ut några slumpmässiga områden som utvecklats till det bättre är inte ett särskilt seriöst sätt att handskas med den oro inför andra utvecklingar som många känner, och som jag själv absolut anser legitim. Att bara vifta bort detta med ett uppradande av sätt det blivit bättre på är inte ett bemötande, det är en distraktion!

Ganska ofta så hör en detta resonemang från liberalt håll, det vill säga att saker och ting trots allt går framåt. Detta påstående följs ofta upp av en radda exempel på områden där det gått framåt, ofta rör det sig om bekämpningen av absolut fattigdom och sjukdomar samt framtagandet av ny ”miljövänlig” teknik. Denna bild bygger såklart delvis på att en förtiger de saker som inte går i samma positiva riktning, som till exempel miljöproblemen som helhet. Men även om det skulle vara sant att allt blivit bättre och ständigt blir det så skulle jag vända mig emot detta sätt att resonera. Klart är att mycket har blivit bättre i samhället, i alla fall rent materiellt. Detta är dock i sig inge argument för att vi ska fortsätta i samma spår eller sluta kämpa för att göra saker och ting ännu bättre.

En sak som ofta erkänns bland vänstertänkare är att kapitalismen är bra på många sätt, bland annat har den lett till en otroligt utveckling och har dessutom en förmåga att ständigt revolutionera sig själv för att överkomma diverse hinder som den ställs inför. Men kapitalismen har också en rad nackdelar, där en markant sådan är att den verkar exploaterande av såväl människor som miljö där det senare har lett till en av vår tids stora utmaningar, att den skapar klassklyftor och koncentrerar makt i form av ägande, att den är djupt odemokratiskt och så vidare.

Idag har mänskligheten som helhet en stor kunskap kring såväl miljövänlig teknik, bekämpning av sjukdomar, effektiv produktion av livsmedel och en massa annat. Detta är till viss del kapitalismens förtjänst. Min utopi som motståndare till kapitalismen handlar absolut inte om att gå tillbaks till hur det var innan, utan om att organisera samhället med all denna kunskap och framsteg på ett sätt som är mer egalitärt och tar en större hänsyn till både människor och natur.

Problemet med samhället som det ser ut idag är inte att det är så fasligt mycket sämre än det varit innan. Jag skulle till exempel aldrig vilja byta detta samhälle byggt på löneslaveri som bygger på nödtvång mot ett tidigare samhälle med formellt slaveri byggt på fysiskt tvång. Däremot vill jag gå vidare till ett samhälle där ingen form av slaveri existerar. Problemet som jag ser det är att den potential som finns i den teknik och kunskap vi har idag går till spillo för att istället göda kapitalismen. Att som svar på det bara nöja sig med att vi i alla fall har fått det bättre är otroligt ovisionärt, och pekar med all önskvärd tydlighet på att liberalismen inte längre har något att erbjuda i den politiska kampen för ett bättre samhälle.