normbrytande – Fanny Åström

Om feminism och normbrytande.

Jag har funderat en del på det här med feminism och normbrytande och/eller queer. Jag upplever att det förväntas av feminister att en ska vara engagerad i kamper för allt slags ”normbrytande” som är relaterat till sex och/eller kön. Detta på grunden att personer som drabbas också förtrycks av patriarkatet. Detta kan jag förvisso köpa; patriarkatet är ett system som drabbar alla genom att tvinga in dem i fack, förhindra människor från att älska fritt och så vidare. Hela heterosexualiteten som konstruktion är patriarkatets sätt att upprätthålla exploateringen av kvinnor i heterosexuella relationer. På det sättet drabbas såklart den som inte passar in i den heterosexuella matrisen hårt, eftersom dessa personer hotar patriarkatet.

Däremot upplever jag en spänning mellan att en både ska erkänna att människor är förtryckta under patriarkatet, det vill säga vilken likhet deras förtryck har med kvinnoförtryck, men också att en måste erkänna olikheten som central. Det finns en vilja både att ingå eller inkluderas i en feministisk problemformulering och att stå utanför densamma. Krav ställs på ”feminismen” att vara ”inkluderande”. Givetvis måste vi diskutera de problem som finns inom feminismen, men ”feminismen” är ingen institution som vem som helst som anser sig drabbad av förtryck kan ställa krav på att bli inkluderad i. Feminismen är en politisk rörelse och en tanketradition som en kan ansluta sig till, som en kan delta i, bidra till och sträva efter att utvidga och förändra.

Feminism är i mina ögon kampen mot förtrycket av kvinnor som kvinnor. Feminismen berör det könade förtryck vi utsätts för. I en feministisk analys måste en såklart också inkludera andra möjliga perspektiv och positioner, vi är inte bara kvinnor utan påverkas även av en mängd andra saker. Jag är till exempel lesbisk, och det utsätter mig för vissa saker som heterosexuella kvinnor inte utsätts för, bland annat att mina relationer anses mindre viktiga. Även klass och ras påverkar, och dessa är i sig även grundläggande strukturer som konstituerar det samhälle i vilket patriarkatet verkar.

För att jag ska kunna se någon som feminist så anser jag att en måste se just förtrycket av kvinnor som kvinnor som någonting grundläggande i det förtryckssystem som handlar om kön, sexualitet och så vidare. Om en inte erkänner just förtrycket och exploateringen av kvinnor har jag svårt att se en som feminist, även om en kan identifiera just det förtryck en själv utsätts för i egenskap av normbrytande som patriarkalt. Vissa har ett sätt att prata om detta som att det fanns lite patriarkala normer som flög fritt i luften, som inte hade någon direkt koppling till någon form av större struktur av exploatering. Till exempel finns det ett sätt att prata om ”normativa” kvinnor, det vill säga sådana som är cishetero, som om de inte drabbades av patriarkalt förtryck, trots att dessa kvinnor inte sällan bli misshandlade och dödade av sina partners. Jag menar inte att dessa kvinnor som grupp är ”mest förtryckta”, snarare att ”normativa” kvinnors utsatthet är viktig att förstå för att förstå patriarkatet som helhet.

Det verkar som att vissa människor som ingår i gruppen ”normbrytande”, självvalt eller inte, anser sig ha någon slags naturlig rätt att uttala sig om vad feminism är och borde vara. Till exempel män som är normbrytande som anser att feministiska analyser av kön- och/eller sexualitet inte passar dem. Kanske anser de rentav att feminismens försök att beskriva kön och begär som någonting i grunden konstruerat är skadlig för dem. Så kan en såklart tycka, men det är bara en antifeministisk åsikt i mängden. Det faller sig ganska naturligt att män inte är särskilt intresserade av att upphäva en maktordning som de själva tjänar på i egenskap av män, då jobbar de hellre för att just deras form av normbrytande ska accepteras inom rådande system. Jag förstår det, för i slutänden är dessa män bara män, med allt var det innebär i ett patriarkat. I slutänden har män sällan något intresse av att stärka kvinnors rättigheten.

Det som stör mig är snarare många feministers ängslighet inför detta faktum och oviljan att se detta. Den normbrytande mannen omfamnas i många sammanhang, eftersom han också drabbas av patriarkatet. Det en missar med en sådan analys är att alla män drabbas av patriarkatet, normbrytande eller inte. Det innebär inte att de inte också har ett intresse av att upprätthålla det.

Om normbrytande som grund för förtryck.

En grej jag har funderat lite på när det kommer till vissa diskussioner är att definiera sig som normbrytande. Det finns ett sätt att prata om förtryck som centrerar kring ”normer”, och då är det den som är ”normbrytande” om blir förtryckt. Vad som är en ”norm” är ofta ganska löst definierat.

När jag resonerar kring hur jag är förtryckt så brukar jag tänka att jag lever i patriarkatet och penga-arbetesystemet. I patriarkatet förtrycks jag för att jag ses som kvinna, vilket gör att män som sitter inne på ekonomisk och social makt kan utsätta mig för en massa saker och utestänga mig. I penga-arbetesystemet förtrycks jag eftersom mitt värde mäts utefter om jag är lönsam eller inte, och att mitt jag måste anpassas efter detta för överlevnad.

Detta är direkta och påtagliga villkor för min existens i detta samhälle. Det faktum att jag är kvinna gör att omgivningen kommer tolka allt jag gör mer negativt och oförlåtligt än hur de tolkar en mans handlingar. Oavsett hur jag sedan väljer att leva är det fortfarande ett faktum att jag är mer begränsad, och detta enbart på grund av att jag är kvinna. Visst kan jag göra vissa val för att få en bättre position, men utdelningen kommer fortfarande alltid vara sämre än om en man gjorde motsvarande. Det är därför vi talar om att förändra samhällen, inte individer.

När det kommer till ”normer” är jag ”normbrytande” på en mängd olika sätt. Bland annat i mitt val av utseende, sätt att föra mig, relationer att ingå i och så vidare. Detta är någonting jag har valt att göra för att jag tycker om det, men det är ingenting jag tvingats till. Detta gör såklart att jag möter vissa reaktioner från omgivningen, men eftersom det rör sig om saker jag har valt så tänker jag inte att jag är förtryckt på grund av detta. Snarare är jag förtryckt för att min kropp och mina val granskas, och att jag tvingas förhålla mig till detta. Visst kan de vara så att förtrycket blir mer tydligt när en bryter mot de förväntningar som finns på en, men det gör inte att det uppstår i och med detta.

MEN det är inte samma sak att behandlas på ett visst sätt för att en inte anpassar sig till den ena eller den andra normen och på att behandlas på ett visst sätt på grund av sin kropp eller sin materiella position i samhället. Det är möjligt för mig att välja att anpassa mig efter ”normen” i ett givet sammanhang. Jag kan till exempel klä och agera ”respektabelt”, men jag kan inte sluta vara kvinna.

Att anpassa sig efter normer är ju också en konsekvens av förtryck. Jag tänker mig att en utifrån sin position kan välja att underkasta sig samhällets villkor och få olika ”fördelar”, eller i alla fall tro sig få dem. Underkastelse är smärtsamt, det kräver ofta att en ljuger för sig själv och lever ett annat liv än vad en vill, men att inte underkasta sig kan leda till olika former av bestraffningar och exkludering.

Jag ser att människor liksom definierar sig som ”normbrytande” som om det vore en politisk kategori i paritet med kvinna, rasifierad eller transperson. Jag tycker att detta kan te sig lite lätt osmakligt. Det är inte samma sak att drabbas av bestraffningar för att en inte anpassar sig och på att drabbas för att en har viss kropp eller materiella förutsättningar.

Ett annat problem är att en målar upp en idé om att det finns ”normpersoner”, det vill säga människor som glatt anpassar sig efter normen för att de trivs med det. Ungefär som om heterosexuella kvinnor inte led av att heterorelationer är känslomässigt exploaterande och ofta innehåller våld mot kvinnan. Ungefär som om inte underkastelsen kostade även för dem. Vilka är egentligen dessa normpersoner? Jag tänker att det kan vara problematiskt att utmåla människor som underkastar sig normer som en motpart i kampen på det sättet, snarare borde vi väl framhäva hur mycket det kostar på en människa att göra detta och att ett annat sätt att leva är möjligt?

Jag tänker också på vilka som har råd att välja att bryta mot normen. Det är ju uppenbarligen så att vissa människor har ett större utrymme, eftersom deras kroppar inte från början granskas på samma sätt. Som vit ciskvinna är mitt utrymme större än för rasifierade kvinnor och transkvinnor, en vit cisman har ett ännu större utrymme. Detta gör inte att jag inte ska bryta mot normen, det kan ändå vara subversivt, men däremot gör det att mina handlingar måste förstås utifrån sammanhanget som är min position i detta samhälle. Att hävda att de val jag gör, och som jag ofta kan ta tillbaka, skulle vara en grund för förtryck på samma sätt som ens kropp är det är helt enkelt jävligt verklighetsfrånvänt.

Diskutera gärna normbrytande som kampmetod, men inte som grund för förtryck. Syftet borde vara att få fler att tänka över sina livsval både för sin egen skull och för att nå politisk förändring, inte att måla ut en motsättning mellan normbrytande och normpersoner.

Även normbrotten ska vara heterosexuella.

Det har cirkulerat en text om kort hår som politiskt ställningstagande en del på sista tiden. Det är en bra text, den handlar om hur laddat det är med kvinnors hår och hur vissa män tycker att kvinnor med kort hår inte är något att ha. Jag reagerade dock på en sak i slutet av texten:

Mitt eget ”spel” har inte lidit den minsta skada av att jag haft kort hår, och det är ett riktigt bra sätt att sålla bort praktarslena på. Neokvinnohatarna tenderar att inte vilja ligga med mig, dejta mig eller släpa med mig till altaret oavsett vad jag gör med mitt hår, för efter att de har samtalat med mig i fem minuter brukar det framgå att jag är just en sådan uppkäftig, ambitiös och slampig feministmara som hemsöker dem i deras mardrömmar, men om jag håller mitt hår kort brukar vi inte slösa bort så mycket av varandras tid. Om du får tjejstånd av sexistiska slingertaskar är det ingen fördel att ha kort hår, även om de kanske låter dig ge dem en besvikelse till avrunkning.

Budskapet lyder; det kanske rentav kan vara bättre i det så kallade ”spelet” (det vill säga att utöva heterosexualitet) att ha kort hår eftersom en slipper de värsta männen och kan fokusera mer på de män som är något att ha.

Det här är en typ av resonemang som en ofta ser i feministiska kretsar, jag har säkert gjort mig skyldig till det själv ett åtskilligt antal gånger. Problemet är att jämställdhet, feminism och normbrytande val till slut ändå motiveras med att det kommer att vara softare att leva enligt en av de starkaste normerna vi har i vårt samhälle, nämligen den obligatoriska heterosexualiteten. Det uppkommer när folk snackar om att jämställda relationer håller bättre eller att feminister har bättre sex (visst, sex kan såklart ske utanför heterosexualiteten men det är inte riktigt dit tankarna går).

Jag tycker att det är tråkigt att normbrytande val så ofta ska motiveras med att en kan ha bättre relationer med män om en gör dem. Jag tror att det är viktigt att gå utanför det. Jag antar att det är något som görs för att det ska vara mindre skrämmande att bryta normer, eftersom en ändå, trots allt, kommer kunna förverkligas som kvinna trots det. Och ja, jag tycker såklart att det är viktigt att kvinnorollen utvidgas även för kvinnor som lever eller vill leva i heterosexuella relationer, men jag tycker att det är tråkigt när så mycket fokus läggs på att en kan leva ut som kvinna trots normbrott. Vi tvingas fortfarande in i en snäv ram, våra begär antas fortfarande vara heterosexuella och det är det vi ständigt måste förhålla oss till.

Jag tänker inte rescensera andra kvinnors livsval.

Det är inte helt ovanligt att jag ombeds recensera olika kvinnor, typ säga vad jag tycker om Löwengrip, Montazami eller någon bloggare. Det händer såklart då och då att jag säger något om andra kvinnors agerande, men jag försöker hålla mig ifrån att recensera andra kvinnor i helhet.

Jag antar att jag förväntas ha någon slags åsikt om att vissa kvinnor väljer att inte jobba och istället vara hemmafruar, att jag borde anse att det är ett ofeministiskt eller åtminstone oklokt beslut. Jag kan personligen säga att jag inte hade valt att göra så själv, mest på grund av att jag varken vill ha en man eller barn. Jag tror dessutom att chansen att jag lyckas attrahera en man med så god inkomst att jag skulle kunna vara hemmafru är ganska liten. Däremot kan jag inte svara för eller recensera andra kvinnors livsval.

Jag tänker mig att i ett patriarkalt samhälle så är till exempel Montazamis liv ett ganska bra alternativ. Hen verkar ha det jävligt trevligt, helt enkelt. Och det kan en ju förstå, klart det är soft att inte jobba och istället ha trevliga bjudningar för sina väninnor och hänga med sina barn. Jag tycker inte att det är Montazamis plikt att göra någon slags ”karriär” för feminismens skull.

Just det här med att jobba och göra karriär verkar många gå igång på som någon slags frigörelse. Jag förstår såklart att ekonomisk självständighet är oerhört centralt i det feministiska projektet, men jag kan samtidigt inte se det som någon fullgjord feministisk frigörelse att ägna sig åt löneslaveri. Stora delar av den kvinnliga arbetarklassen har extremt dåliga villkor på arbetsmarknaden, och jag tycker inte att det är konstigt att en önskar fly från det. Det viktiga för mig är inte att alla individuella kvinnor väljer att arbeta utan att det kvinnor slipper diskrimineras i yrkeslivet, idag ser det tyvärr ut som så att kvinnligt kodade yrken är de slitigaste, lägst betalda och så vidare.

Med Löwengrip kan jag väl känna lite att hen är min ideologiska fiende, något som borde vara ganska uppenbart med tanke på att hen är såväl borgerlig som flera gånger har uttalat sig antifeministiskt. Däremot så känner jag inte så mycket inför hens verksamhet i livet i övrigt. Jag förstår att det är viktigt för hen att accentuera sin kvinnlighet med tanke på att hen tar plats i manligt kodade rum, jag förstår att hens affärsidé går ut på att få olika kvinnor att vilja köpa hens produkter för att bli mer lyckade, jag förstår att hen fostrats in i borgerliga familjeideal och så vidare och så vidare. Det är klart som fan att hen vaktar sin position på det viset.

Jag tänker liksom inte att den feministiska kampen handlar om enskilda kvinnors livsval. Jag tycker såklart att det är intressant att diskutera vad en som feminist kan göra för att kämpa mot det postpatriarkala samhället, däremot ser jag inte att kvinnor ska välja annorlunda som något slags egenvärde, än mindre som en fullständig lösning. Det är en kampmetod och ingenting annat. Feminism för mig handlar framförallt om att möjliggöra andra livsval, inte om att få andra att göra dem av någon slags plikt.

Faktum är att i ett patriarkalt samhälle så vinner en som kvinna en massa på att göra konventionella livsval, på att spela med i patriarkatet, och därför kan jag omöjligt döma den som gör det. Jag kan försöka skapa möjligheter till att leva annorlunda, genom att hjälpa till att se och förstå strukturer, ge styrka att gå emot dem och så vidare, men inte genom att skämma dem som inte gör det.

Normbrytande porr.

Jag tycker att ni ska läsa Isaks (ja, vet att jag går ifrån min namnpolicy men känns jävligt stelt att skriva efternamn om min partner) inlägg om det här med frigörande pornografi.

För oavsett hur inkluderande pornografin blir i sitt utbud handlar det fortfarande om arbetare som exploateras. Och i den straighta porren exploateras de som kvinnor och män. Det är en ekonomisk och en sexuell exploatering, samtidigt. Förutom de direkta medicinska fenomenen, skaderisken, smärtan, och så vidare innebär pornografin som lönearbete en alienation. Sexualiteten görs till en handelsvara för kunden. Kunden är ofta en rik, vit man. Det blir hans sexualitet. Kroppen och den sexuella lusten underställs marknaden och huggs av från identiteten.

Detta problem ser jag också med porrdebatten som den ser ut idag. Det är ett jävla fokus på konsumentens upplevelse, hur det kan vara frigörande för konsumenten. Jag vill bara skrika ”Men industrin då? Men arbetarna då?”.

Även om porren skulle vara ”normbrytande” så skulle det fortfarande vara vissa människor vars sexualitet exploaterades som spelade i den.

Tänk till exempel pornografi med transpersoner i, något som vissa verkar uppfatta som normbrytande eftersom transpersoners sexualitet inte brukar lyftas upp. Men är det verkligen deras sexualitet det handlar om? Snarare handlar det om konsumentens sexualitet, och att personen används för att tillfredsställa den personens lustar. Samma sak gäller för pornografi med människor som har olika slags funktionshinder, olika ”ovanliga” fysiska attribut och så vidare. Det handlar inte om att dessa människor får en plats att utöva sin sexualitet på, det handlar om att de blir exploaterade för att andra människor ska få utöva sin sexualitet.

Är det okej att utnyttja dessa personer, deras kroppar och deras sexualitet, för att skapa en produktion som kan vara kittlande för den genomsnittliga konsumenten? Det är inte så mycket en fråga om normbrytande som någon slags freakshow, där olika människor ska visas upp och exploateras för att konsumenten kanske tycker att det är ”exotiskt” och ”spännande”.

Det enda en gör när en tycker att kommersiell porr är okej om den är normbrytande är att stärka normen om att det är okej att exploatera människor, kapitalistiskt och sexuellt, för att andra människor ska uppnå något, kåthet eller sexuell frigörelse eller whatever. Vi behöver inte förändra porren så att konsumenter kan känna sig befriade av den, vi behöver stoppa den kommersiella exploatering av människors sexualitet som pågår i porrindustrin.

Dessutom; tror någon verkligen på den här metoden? Eller, som Isak skriver; ”När har marknaden givit oss en bra mångfald?”. Porren kommer inte att bli ”fri” så länge den är underkastad kapitalets logik.

Normativt normbrytande.

Johanna Sjödin har skrivit lite mer ingående om det här med andra personer som legitimerar ens egna normbrott och samtidigt avskriver möjligheten att de själv skulle göra samma sak genom att säga till exempel ”men ditt här är ju så ljust och tunt, mitt är så mörkt” till en person som slutat upp med att raka benen. Johanna Sjödin hör ofta liknande saker apropå att hon har rakat skallen; andra är väldigt pigga på att påpeka att hon passar i det för att i nästa andetag påpeka att de själv inte skulle göra det på grund av en osmickrande huvudform. För det första kan man sällan veta hur man skulle trivas i rakat hår eller orakade ben om man inte prövat, vilket jag tagit upp innan.

Ett annat och viktigare skäl till att man inte ska säga så är det som Johanna Sjödin tar upp: man applicerar sin egen syn på varför man gör saker med sin egen kropp på andra. Alla eftersträvar inte att behaga andra utseendemässigt, trots detta så förutsätts det ofta när andras normbrott hyllas. Man skapar en bild av vem som får bryta mot normerna och inte som blir minst lika normativ. Den som trots orakade ben och rakad skalle fortfarande ser bra ut accepteras, men den som inte passar i dessa attribut anses inte okej. Anledningen till att man gör saker med sig själv antas alltjämt vara att man vill se bra ut.

Samma synsätt appliceras ofta på tjocka människor. Det finns en viss sorts tjockhet som anses okej, den där man har fettet på ”rätt” ställen eller där man passar i sin ”extrakilon”. När folk legitimerar att andra är tjocka, orakade eller rakade genom att säga att de trots allt passar i det så säger man också indirekt att det finns andra personer som inte skulle passa i det och som det alltså inte är okej för. Personer som säger såhär vill säkert bara väl men det avslöjar en viss inställning, att den som vill bryta normer ska välja ”rätt” normer att bryta, ty trots att man bryter mot normerna så måste man fortfarande behaga. Den som inte passar i att vara tjock ska inte försöka sig på att bryta mot smalidealet, den som har tjock och mörk benbehåring ska passa sig för att sluta raka benen.

Normbrotten hyllas alltså på normativa grunder vilket i sin tur förstärker normen om att man ska behaga allt mer. Ty den som behagar får göra som hen vill, men den som inte behagar får varken vara tjock, orakade eller rakad. Jag är inte intresserad av att andra människor ska legitimera att jag inte rakar benen med att mitt benhår är ljust för det är inte därför jag slutade. Jag slutade för att det krävde tid och pengar, för att det ledde till kliande och för att jag helt enkelt inte tyckte att det var värt det. Dessa anledningar hade bestått även om jag hade haft riktigt lurviga ben.

Pride.

När Pride är på gång är det alltid någon som tycker antingen att det borde finnas en festival även för heterosexuella eller att Pride som koncept är uteslutande i och med att arrangemanget inte aktivt försöker inkludera helt vanliga Svensson.

Jag förstår inte varför en minoritet ska ha någon slags självklar skyldighet att inkludera majoriteten i sina arrangemang. Pride är öppet för alla, men det är trots det en festival som uppmuntrar normbrytande framförallt sexuellt, festivalens syfte är inte att vara någon slags odefinierad ”folkfest”, utan att aktivt ta ställning för sexuella minoriteters rätt att synas och höras. Därför vore det bara märkligt om man uppmuntrade sverigedemokrater eller nån sexualfientlig kristdemokrat att delta.

Många menar att man måste visa respekt för att ”förtjäna” respekt och jag medger att den HBTQ-person som slår ner någon för att hen är HBTQ-fientlig skulle vara en idiot och inte ”förtjäna” någon respekt. Det är emellertid inte sådana situationer detta handlar om; det är inte respekt att aktivt försöka inkludera fientliga grupper, det är snarare en slags antirespekt att försöka tvinga på folk som uttalat är emot dina värderingar. Pride stänger inte ute någon (utom sverigedemokraterna, av förklarliga men ändå inte rimliga skäl) men de försöker inte heller inkludera någon som inte blir självklart inkluderad av grundkonceptet. Den som inte är självklart inkluderad av grundkonceptet borde emellertid inte vara intresserad heller, eftersom grundkonceptet riktar sig mot alla HBTQ-människor och dess sympatisörer, helt enkelt alla som tycker (framförallt sexuellt) normbrytande är en soft grej. Om man inte tycker det har man väl för fan inget på Pride att göra.