Etikett: nyansera

Nyansera bilden av den mysiga heterorelationen.

Skrev såhär om att ”nyansera bilden” av mysiga heterorelationer:

Ni vet den här ”inte alla män”-grejen som folk kör med för att ”nyansera bilden” när en skriver om mäns beteende. Skulle vilja se folk göra motsatsen och ”nyansera bilden” när någon skriver om hur bra män i deras närhet/deras relationer med män är.

Till exempel: någon facebookupdaterar om hur mysigt det ska bli för hen att flytta ihop med sin heteromonogama partner och någon ba ”app app nu vill jag nyansera bilden här, kom ihåg att hemmet faktiskt är den farligaste platsen en kvinna kan befinna sig på, inte alls så mysigt” eller ”alla heteropar har det inte så mysigt ofta förekommer det misshandel och sexuellt våld”. Hade varit lite roligt tycker jag.

Kommer till exempel ihåg en gång när något heteropar ba ”mmm nu firar vid tio år tillsammans” och en massa människor skrev ”åååh så mysigt” och jag skrev ”grattis till tio år av patriarkalt förtryck!”. Nu visste jag att det skulle tas emot bra hos den här personen eftersom hen har såväl självdistans som humor, men funderar på det där generellt. Alltså när någon gör en grej av hur mysigt de har det i sin hetermonogama relation/kärnfamilj så vill jag väldigt gärna säga ”så trevligt för er, men tänk på att det där är en konstruktion där det förekommer sjukt mycket förtryck”, men grejen är att DET FÅR EN INTE SÄGA för då är en en glädjedödare.

Jag tycker det är intressant hur extremt mycket bekräftelse vissa heteromänniskor kräver! Alltså de ska verkligen inte behöva utstå minsta lilla kritik utan alla ska vara skitglada för deras skull för att de har flyttat ihop eller gift sig eller skaffat barn eller whatever. Givetvis stöttar jag mina kompisar i deras livsval men jag blir ju ändå OROAD om de till exempel gifter sig eller skaffar barn för grejen är att det där ofta slutar ganska illa.

Samhället är fullt av hetero- och kärnfamiljspropaganda och ändå så avkrävs människor att vara entusiastiska inför varje heteromonogamt projekt. Jag tycker det är så jävla märkligt.

Jag gillar inte att bekräfta människor i livsprojekt jag tror är djupt destruktiva. Jag dömer såklart ingen som lever så, ty jag förstår det, men jag vill heller inte ingå i alla de som normaliserar destruktiva och patriarkala samlevnadsformer. Men grejen är att många normmänniskor känner sig dömda om de inte bemöts med stor entusiasm i sina projekt. Är det för att något skaver? Jag tror det. Jag antar att om en inte har tänkt efter ordentligt kring vad en vill här i livet, vilket många normmänniskor inte har, så kan det vara jobbigt när en inte får full uppbackning från omgivningen. När en är van vid att aldrig bli ifrågasatt och inte reflektera så mycket över saker och ting kan det kommer som en chock när någon plötsligt gör det.

Människor som nyanserar debatten.

Något som är otroligt vanlig är att människor ska komma in och ”nyansera debatten”. Alltså inte riktigt ta klar ställning för eller emot något, utan typ bara komma med en annan infallsvinkel. Säga att de förvisso är emot Sd men att en ändå måste ”förstå” att det inte funkar med fri invandring, eller att det är viktigt att höra alla sidor eller något annat. I samma andetag brukar det finnas ett viss tillit till auktoriteter: polisen, politikerna, myndigheterna gör säkert det som är bäst för alla, de är ju trots allt professionella. Och om inte annat så vill de inte ta aktiv ställning för något, och då blir det ju som det blir: en stödjer status quo.

Jag förstår människor som över huvud taget inte orkar bry sig om politik. Gud, jag önskar att jag var likadan till och från. Däremot tycker jag att dessa ”politiskt intresserade” som engagerar sig i debatten men som ”inte vill ta ställning” är sådana jävla idioter. De tar nämligen i praktiken visst ställning, nämligen för det rådande systemet som de faktiskt försvarar i sitt avvisande av den kritik som dyker upp mot det. Om ens största politiska gärning är att ifrågasätta människor som är förbannade över orättvisor så leder ens agerande till att dessa orättvisor består.

Ofta hör en från dessa personer att de vill ”överväga ordentligt”, ”höra alla sidors argument” eller ”ha kött på benen”. Grejen är att en aldrig kommer kunna sätta sig in i alla möjliga infallsvinklar och all information som finns kring ett ämne, det är för satan något som folk ägnar en livstid åt. Att ha det kvalitetskravet på ens politiska åsikter verkar mest vara en kass ursäkt för att slippa ta ställning i jobbiga frågor, det vill säga saker som sträcker sig bortom ”det är bra med demokrati” och ”alla är lika mycket värda” (givetvis utan något ställningstagande om hur detta i praktiken ska åtföljas av lika rättigheter) i fråga om kontroversialitet.

Jag är helt okej med att andra inte tar ställning, det är mänskligt att vara feg. Vad jag däremot tycker är vidrigt är när de upphöjer det till någon slags dygd, när de sitter på sin höga jävla häst och är ”tolerant” och läxar upp människor som tar ställning i olika frågor. Säger till mig att en minsann inte kan fördöma kapitalism eller patriarkatet bara sådär utan att en måste tänka efter, se de olika sidorna av saken, inte vara så förhastad. Själv gör de sig, i sina egna ögon, oantastbara genom att ”erkänna” att olika frågor är ”svåra” och därmed vägra ta ställning i dem. De kanske tycker att det ”låter bra” med kritik av kapitalismen eller feminism men vill fortfarande ”tänka efter” lite till.

Alltså okej om en tycker annorlunda och säger det, då finns det en tydlig konfliktlinje och sådant har jag inget emot. Folk tycker olika, det är naturligt och det är föredömligt om det märks istället för att allting ska blandas ihop i någon jävla konsensussörja. Vad som suger är när människor i sin vägran att ta ställning verkar emot samhällsförändring, och i praktiken också för samhället som det ser ut idag.

Jag tycker såklart att en ska tänka efter, men när eftertanken bara bli ett sätt att slippa ta ställning i kontroversiella frågor är det knappast ärofyllt. Människor som gör detta kommer aldrig att tycka sig ha kött på benen nog för att ta ställning i saker, utan kommer fortsätta känna att det nog är bäst att avvakta. De kommer sitta där på läktaren och ”nyansera” samtidigt som andra kämpar för att göra samhället till en bättre plats. Sedan när resultaten av denna kamp (förhoppningsvis) blivit politiskt allmängods kommer de säkert kunna tänka sig att ta ställning för det.

Jag undrar vad dessa personer kommer säga när någon i framtiden frågar dem om de kämpade emot all den skit som pågår i samhället idag? Kanske: ”nej, jag var för upptagen med att nyansera debatten och mästra mot människor som kämpade”. Jadu, tack så jävla mycket.