Etikett: offra

Det finns en gräns för hur mycket man kan offra för att pussla ihop en välfärd i nedmontering, även om man valt sitt yrke av människokärlek.

En gång diskuterade jag detta att vårdpersonal har så ruskigt lite betalt i förhållande till andra personer med motsvarande utbildning med en person som förklarade det hela med att sjuksköterskor framförallt drivs av ett kall och inte av utsikterna om att få en bra lön. Detta argumenterade personen för genom att säga att om det inte varit så hade de ju inte valt ett yrke de visste var lågbetalt. Åh vad jag älskar cirkelargumentation! Det ligger ju säkert något i detta, jag tror att de flesta som väljer att jobba med lågstatusyrken inom vården är ganska medvetna om vad de väljer och därmed väljer efter en vilja att ta hand om personer snarare än en vilja till en bra lön.

Jag tycker mig ofta se denna inställning att det är okej att pressa ner löner och försämra arbetsvillkor för personer som anses drivas av passion och övertygelse snarare än pengar. Däremot undrar jag om inte de allra flesta faktiskt väljer yrke utefter intresse, även om ekonomiska faktorer såklart tas med i beräkningen. Man kan ju även tänka sig att om de ekonomiska faktorerna jämnades ut så skulle folk välja yrke efter intresse i mycket högre grad och vi skulle således få mer kompetenta och engagerade personer inom alla yrken. Men framförallt kan man ju faktiskt se att det faktiskt råder brist på sjuksköterskor, utbildningen blir mindre och mindre populär helt enkelt för att folk inte har lust att jobba under hur pissiga förhållanden som helst bara för att man råkar ha en passion för att ta hand om människor.

Vårdpersonal är en av de yrkesgrupper som är absolut viktigast i samhället. Om de gick ut i strejk skulle allt braka samman, för alla samhällsklasser. Men att de är så otroligt viktiga har ironiskt nog kommit att bli deras största förhandlingsnackdel, för om de så mycket som knystar om strejk så bli folk som galna, skuld- och skambelägger och pratar om ansvar. Deras personliga ansvar att få välfärden att gå ihop när den monteras ner. Politikernas ansvar och skattebetalarnas ansvar pratas det inte om. Och de böjer sig allt för ofta, för det är klart att man inte gärna lämnar sjuka stick i stäv när resten av samhället redan har gjort det. Någon måste ju finnas kvar för att ta hand om dem. Som Torun skriver.

Ibland säger man det till oss. Att vi borde sätta ner foten. Säga ifrån. Sluta slita. Räta på våra ryggar och gå därifrån. Ibland säger vi till och med till oss själva.

Sen möter jag mina patienters blickar. Ser deras dödsångest. Smärta. Hopp. Förtvivlan.
Då går man ingenstans. Då stannar man. Då håller man handen. Då pratar man om döden, och om vad som ska hända med barnen, och om begravningar, och om hur cellgifter förstör den kropp man en gång trivdes i. Då kastar man om planeringen. Glömmer man bort att man är kissnödig.

Vi kan inte bygga vår välfärd på att Starka kvinnor™ offrar sig för att det ska gå ihop. Det är ett bygga av skuld och skam, av orimliga förväntningar och av självuppoffring.  Och det är ju så typiskt att det även är dessa kvinnor som får stå med skulden över sin egen situation, för om de hade höjt sina röster och ställt lite krav hade de ju haft högre löner, om de hade gått ut i strejk och protesterat. Ett sådant skolboksexempel av dubbelt skuldbeläggande. Man är sin egen lyckas smed, men nåde dig om du försöker omsätta de orden i praktiken genom att kräva din rätt!

Det går väldigt väldigt långt innan vårdpersonal genomför omfattade strejker helt enkelt eftersom det arbete dem utför är en av de viktigaste grundstenarna i vårt samhälle. Det vet de och det vet också de personer som är pigga på att skuldbelägga dem så fort det viskas om det. Man kan ju tycka att det borde vara en signal på att vi kanske borde värdera detta yrke lite högre innan det faktiskt går för långt, innan de faktiskt sätter ner foten och slutar gå till jobbet. För det finns en gräns för hur mycket man kan offra för att pussla ihop en välfärd i nedmontering, även om man valt sitt yrke av människokärlek.

Sluta prata om det som om ni offrar er som Jesus på korset för att andra ska få syndernas förlåtelse.

Nu till ett ämne jag tycker är väldigt viktigt. Jag skrev ju innan lite kort om det här med att säga ”feministen i mig” och varför jag tycker att det låter så fel. Jag har fått många svar från folk som menar att man kämpar emot den här synen man har på t.ex. att rakade ben skulle vara snyggare för sin feministiska övertygelses skull.

Vägrar raka benen men slits med åsikten att rakat är finare. GAH! samma sak med kläder och smink. Och könsroller. Kan tycke det ser förjävligt ut med män i feminina kläder men kämpar med att sluta upp med det tramset.

Inte att det inte är en uppoffring ibland för så är det ju med all moral, ibland drabbas man av egoistiska eller barnsliga begär, men ett högre jag sätter stopp. Ibland vill jag bete mig illa, men en del av mig säger stopp osv. osv.

– Lady dahmer

Det är klart att man ibland gör det lite mer omständligt för sig själv genom att hålla fast vid vissa principer men jag tycker inte att man ska se det som en uppoffring. Det är inte så att jag lider för att uppnå något slags ”greater good”. Min övertygelse är att jag skulle må bättre om jag frigjorde mig från dessa ideal. Sedan tror jag också att det skapar ett bättre samhälle om folk slår sig fria från idealen, och det är såklart en bonus. Det är ändå i grund och botten en kamp jag för mot mina egna föreställningar för att jag ska kunna må bättre, bli tryggare i mig själv.

Frigörandet från ideal är som träning. Det är (ska inte vara) ingenting man gör för någon annan för att vara duktig utan något man gör för sig själv för att må bra. Även om det ibland är bekvämare att sätta sig i soffan och kolla på tv så betyder inte det att träningen är en uppoffring. Det är något man gör för att man förstår att man kommer må bättre i framtiden om man gör.

Lady Dahmer skrev för en tid sedan ett inlägg om att inte raka benen, att det inte var något hon gjorde bara för sin egen vinnings skull. Jag menar att det blir helt omöjligt ur ett feministsikt perspektiv att ha en viss livsstil bara för att den ska tjäna andra. Om man går dag ut och dag in och tvingar sig själva att leva på ett visst sätt, vad har man då vunnit? Absolut ingenting. Man har varken vunnit personligen och man har inte heller vunnit något åt samhället, för idéen med feminism är väl ändå inte att kvinnor ska lida utan att vi ska bli mer nöjda med våra liv. Jag tycker inte att man är en god feministisk förebild om man lider sig igenom allt det där man som feminist ”ska” göra.

Att jag inte rakar benen regelbundet, sminkar mig dagligen eller slutat banta beror inte på att jag tvingat mig själv till att sluta på grund av feministisk övertygelse. Det handlar om att jag på grund av min feministiska övertygelse har kunnat se anledningen till att jag innan har känt press på att ha släta ben och därför kunnat släppa den. Jag tvingar inte mig själv till något, jag analyserar världen och lever på ett sätt jag tycker känns bekvämt utifrån det jag vet. Det är ingen uppoffring, det är en mental träning som kan vara lite kämpig att ta sig igenom men som i slutändan ger personlig utdelning.

Jag tror inte att Lady Dahmer egentligen vill raka benen men tvingar sig själv till att inte göra det. Om det är så så tycker jag att det är sorgligt, men jag tror inte att det är så. Jag tror att anledningen till att hon inte rakar benen är för att hon har sett de strukturer som innan fått henne att göra det och därför frigjort sig från det mentala tvånget. Även om hon säkert ibland känner att det hade varit finare med rakade ben så vet hon varför hon känner så, och kan därför värja sig. Jag vägrar tro att Lady Dahmer skulle må bättre om hon gav efter för de där idealen och började raka benen.

Så jag vill helt enkelt uppmuntra till att börja snacka om den personliga vinningen i att bryta sig fri från idealen. Att man kan bli en lyckligare människa. Att man kan få fokusera på andra saker. Sluta prata om det som om det var en uppoffring ni gör för andra kvinnor, som om ni offrar er som Jesus på korset för att andra ska få syndernas förlåtelse. Den typen av martyrskap gör det nämligen jävligt oattraktivt att bryta mot normerna.

Det naturliga idealet.

Det naturliga idealet verkar mestadels inte leda till att folk faktiskt är mer naturliga, utan till att folk ljuger mer om huruvida de opererat sig och gör mindre extrema operationer.

En grej som är ganska vanlig är ju att kändisar uttalar sig i media och säger att de minsann varken äter nyttigt eller tränar, utan bara hur helt perfekta kroppar hela naturligt. De kan inte förstååå varför de är så smala eftersom de äter hamburgare och chips och geléråttor varje vaken jävla minut.

Men hela poängen är ju att folk ska tro att det är naturligt, och jag undrar bara hur i helvete man kan tycka att det är ett positivt ideal. Det borde ju vara rejält destruktivt att en massa människor går omkring och tror att vissa kan ha sådär snygga kroppar utan att göra en enda operation, utan att offra någonting. Det måste ju leda till otroligt mycket komplex.

Jag tycker folk borde vara lite mer ärliga om sina utseende och säga att: visst, jag ser ut sådär men jag har å andra sidan offrat något för det. Flera timmar på gymmet, en tråkig diet och kanske lite botox byggde denna vackra kropp. Det kostar tid, engagemang och pengar att se ut såhär.

För om man vill ha en perfekt kropp så måste man oundvikligen prioritera bort något annat, så är det. Och det borde alla ”unga tjejer” ha rätt att få veta från sina älskade förebilder, istället för att bli matade med svador om hur mycket alla andra kan äta utan att gå upp i vikt.