ojämlikhet – Fanny Åström

Om att ”bevisa” att ojämlikhet är dåligt.

För några år sedan kom en bok som hette Jämlikhetsanden ut. Den handlade om att ojämlikhet är skadligt för samhället, att folk mår dåligt av det och så vidare. Många personer lyfte fram denna bok som ett ”bevis” på att vi måste fixa till ”klyftorna” i samhället.

Detta händer då och då, nu senast så är det många som pratar om en Piketty som tydligen har ”bevisat” att det är dåligt med för stora klyftor. Jag har nu inte läst det den här personen har skrivit, men tydligen ska det finnas omfattande statistisk på att ojämlikhet är dåligt.

Detta är såklart inget problem i sig. Det är bra att det forskas på hur samhället påverkar människor och så vidare. Däremot stör jag mig på de otroligt nyfrälsta reaktionerna som den här typen av ”avslöjanden” kan leda till. Människor som liksom agerar som om att nu när det här är bevisat så är det ju bara för oss som samhälle att fixa till det. Som om politik handlade om att komma fram till vad som är ”bäst för alla” och sedan genomföra det som någon slags teknokrat, och inte om politiska motsättningar och intressekonflikter. Vissa människor (sossar) agerar liksom som om denna nya kunskap vore helt revolutionerande, som om allt prat om att ojämlikhet är dåligt hittills bara varit lösa spekulationer och tyckande men nu har ju någon faktiskt bevisat att det inte är så. Som om detta liksom avgjorde saken för gott.

Jag stör mig också på att det finns ett visst ovanifrånperspektiv i detta. Det räcker liksom inte med att de som drabbas av ojämlikheten i samhället vet att det suger, det måste till att någon forskare ska ”bevisa” att ojämlikhet är dåligt för att det ska tas på allvar.

Den relevanta frågan för någon som är vänster är väl egentligen inte huruvida ojämlikhet är dåligt eller ej, i den frågan borde en redan vara bestämd som vänstersympatisör. Det är en fråga om ideologi, och om en är vänster har en liksom redan bestämt sig för vad en ska tycka om saken. Vad vi ska fråga oss är hur vi ska förändra dessa förhållanden, hur ska vi organisera ett effektivt motstånd mot detta samhälle och förändra det till ett mer jämlikt sådant?

Att hela tiden bry sig om att lyfta fram ”bevis” för att ojämlikhet är dåligt är att spela på det borgerliga samhällets villkor. Det är att gå på hela idén om att den här samhällsordningen är instiftad för allas bästa och att vi nu bara måste komma fram till vad som faktiskt ger bäst resultat. Som om det var en kamp om idéer och inte om intressen. Som om de människor som tjänar på ojämlikheten plötsligt skulle komma att ångra sig i frågan bara vi lyckas ”bevisa” för dem att jämlikhet är bäst för alla, eller åtminstone det stora flertalet.

Politik handlar om intressekonflikter, och när vi ständigt pekar på ”vetenskapen” för att få reda på vad som är ”bäst för alla” så täcker vi över dessa intressekonflikter. Tyvärr tror jag att detta på sikt leder till att våra förutsättningar att förändra samhället försämras, eftersom vi sätter vår tilltro till något annat än vår egen förmåga att organisera motstånd.

Patriarkatet.

Detta är alltså siffror från Fn. Visserligen har de några år på nacken, men det är ju inte som att de skett någon feministisk revolution på sista tiden. Detta är alltså snedfördelningen i fråga om arbete och resurser mellan könen. Kvinnor utför två tredjedelar av världen arbete, vilket alltså är dubbelt så mycket arbete som män som kollektiv.

Jag tycker att egendomsförhållandet är intressant (jag har för övrigt hört siffror på att kvinnor äger en tiondel numer, vilket är ganska mycket mer men fortfarande brutalt lite i förhållande till män). När en pratar om kvinnor och pengar pratar en ofta om lika lön, och även om det är en viktig fråga när det kommer till verkliga kvinnors konkreta frihet så skulle lika lön inte nödvändigtvis ändra så mycket utav egendomsförhållandena, de lär ju bero mer på att det i regel är män som äger företag.

Detta hänger ju ihop med kapitalismen, det skulle inte gå att ha en såhär ojämlik fördelning av resurser om det inte var för att vi hade ett samhälle som bygger på privategendom. Vidare så verkar många anse att det är helt okej att fördelningen av privategendom är så ojämlik, eftersom rätten att bestämma över sin egendom värderas högre än jämställdhet. Det är såklart inte särskilt konstigt egentligen, och jag tror inte på någon reformism inom kapitalismen, jag tror bara att det är viktigt att se hur ojämlik fördelning av egendom tillåter män att makt över kvinnor.

Kapitalismen som naturlag och politikens syfte.

Hittade den här strippen på min favorithögersida Statens ovänner (ja, det är seriös högersatir, jag lovar. Hoppas på att Timbro ger ut en bok med dem snart för det skulle gå väl i linje med deras övriga utgivning). Syftet, som jag förstår det, är att göra en parodi på hur människor menar att de är förtryckta för att de måste arbete för att överleva.

Serien utgör ett utmärkt exempel på hur högermänniskor ofta ser kapitalismen och ojämlikheten i detta samhälle som en slags naturlag, att det är så som det måste vara. Därför så ter sig all kritik mot kapitalismen som löjeväckande, eftersom det är som att kritisera att himlen har en ful färg eller whatever.

Såhär tänker jag kring politik: det handlar inte om att peka ut allt som är fel med samhället och klaga på det bara för sakens skull, utan det handlar om att peka ut diskrepansen mellan hur det är och hur det skulle kunna vara. Idag är det inte relevant politik att kräva att alla ska få gratis månresor, men om 50 år kommer det kanske att vara det. På samma sätt finns det politiska krav som är relevanta idag, givet dagens förutsättningar, men som inte var relevanta för 50 år sedan.

Idag så har vi en oerhört hög produktionstakt, vi producerar en hel del som är onödigt och slänger också en stor del av det vi producerar. Vi har också en situation där många människor inte bidrar till produktionen eftersom de inte har såpass hög förmåga som krävs för att få ett jobb till en rimlig lön, men som säkert skulle kunna bidra i en viss utsträckning. Vi har en stor mängd människor som är ofrivilligt arbetslösa som går bredvid en stor mängd människor som jobbar mer än vad de skulle vilja. Vi har också en situation där människor som svälter lever bredvid människor som lever i överflöd.

Vi skulle kunna göra produktionen bra mycket effektivare, producera saker utifrån en rimligare prioriteringsordning och producera saker som håller högre kvalitet och håller länge istället för saker som går sönder för att trissa upp konsumtionen.Vi skulle kunna fördela de resurser vi har jämnare, så att människor skulle slippa svälta. Vi skulle kunna dela på jobben som behöver utföras, så att alla som kan kan bidra utan att vissa behöver arbeta för mycket.

Men detta sker inte, eftersom vi också lever i ett samhälle där vissa människor tjänar på att systemet ser ut som det gör. Det är detta som är förtrycket. Förtrycket består inte i att vi har fötts in i en värld med ändliga resurser, utan att vissa tjänar på att hålla andra i relativ misär.

Mitt mål för samhället är att människor ska ha det så bra som möjligt utifrån de förutsättningar som finns. När jag ser mig omkring ser jag ett enormt slöseri, både på materiella resurser men också på människoliv. Jag vill att denna situation ska upphöra, och jag tror att det är möjligt att utifrån dagens förutsättningar skapa ett samhälle som löser dessa problem. Det innebär inte att alla ska få allt eller något liknande, utan bara att vi ska utnyttja de förutsättningar vi har för att göra så att det blir bäst för flest. Att prioritera samhällets produktion utifrån mänsklighetens behov och inte utifrån kapitalismens behov av ständig tillväxt är en sjukt bra början. Sedan hoppas jag att vi kommer kunna se fler och fler problem, typ åldrande, döden, ofoget med att alla barn måste bäras i en persons magen, som problem som kan övervinnas med hjälp av teknologi. Inte för att det är förtryck, utan för att det är fett att sträva efter ett samhälle med så lite lidande som möjligt.

Rationaliserandet av ojämlikhet.

Läser att det för närvarande finns en genomsnittlig löneskillnad på 60 000 kronor om året mellan en man och en kvinna. Ofta när det diskuteras löneskillnader mellan män och kvinnor så får en höra att det ”förklarliga” gapet inte alls är så stort, alltså den löneskillnaden som finns kvar när en räknar bort faktorer som lönenivåer i olika branscher, ledighet och så vidare. Argumentet verkar vara att så länge det inte rör sig om ”ren” lönediskriminering som alltså är när en kvinna och en man utför samma jobb på samma arbetsplats, med samma erfarenhet och så vidare, så är det ”okej”.

Hur kan en inte inse det problematiska i att män i snitt tjänar 2-3 månadslöner mer om året? Hur kan en inte se att det är ett jämställdhetsproblem? 60 000 är väldigt mycket pengar, och sett på en samhällelig nivå så ger detta män som grupp betydligt mycket mer makt, eftersom pengar i dagens samhälle i princip är ekvivalent med makt.

Jag blir så matt på allt detta rationaliserande av denna typ av ojämlikhet. Människor är helt desperata efter att finna olika förklaringar till att det är såhär, som inte inkluderar strukturellt förtryck av kvinnor. Nåja, oavsett vad löneskillnaderna i grunden beror på så är det ett faktum att de leder till maktobalans varför det är mycket relevant att vi undersöker hur vi ska komma till bukt med detta problem. När folk vill stoppa detta genom att hålla på att teoretisera in absurdum om vilka andra eventuella förklaringar som finns utöver strukturellt förtryck av kvinnor så är det något som hindrar en utveckling framåt.

Feminism del två, om varför jag inte tänker kalla mig humanist.

Som feminist hör man ofta att man borde kalla sig humanist och inte feminist. Förutom att humanist kan betyda lite vad som helst och därför inte är något jag är intresserad av att kalla mig, eftersom det kan leda till missförstånd, så är dessa tu på intet sätt utbytbara uttryck. Nu utgår jag alltså från definitionen av humanism som jag antar att frågeställaren för det mesta har: att man tycker att alla människor ska vara lika mycket värda, typ. Personligen tycker jag att humanism i den bemärkelsen är en plattityd som saknar motstycke. Det är väl klart alla är lika mycket värda och ska bli behandlade jämlikt, men hur ska detta uppnås? Var finns ojämlikheterna?

Dessa humanister tycker att alla ska vara jämlika, inte bara män och kvinnor. Gott så. Deras argument brukar vara att man genom att kalla sig feminist dels bara tycker att kvinnor ska ”komma upp” till männens nivå men också att feminister inte vill att de orättvisor som drabbar män ska åtgärdas. Dessutom tycker de ofta att man bortser från andra viktiga strukturer, såsom ojämlikhet mellan olika etniciteter, religioner eller klasser.

Givetvis tycker jag att alla ska ses som lika mycket värda oavsett fysiska och kulturella omständigheter. För att detta ska kunna uppnås så behövs det till att börja med en analys av hur samhället ser ut och vari ojämlikheterna ligger. Det är rimligt att lägga fokus på det man kan bäst och i mitt fall är det ojämlikheter mellan könen. Feminismen och till exempel antirasismen utgår ju båda från att alla ska ha samma möjligheter men lägger fokus på olika maktstrukturer i samhället.

Ingen skulle anklaga Martin Luther King för att ignorera andra ojämlikheter i samhället för att han fokuserade på ojämlikheter mellan svarta och vita. Ingen skulle heller säga att han ville höja svarta ”över” vita för att han ansåg att svarta i dåläget var förtryckta. Men för att bry sig om könsmaktsfrågor måste man tydligen bry sig lika mycket om alla andra existerande maktstrukturer också. Detta är lite lustigt,för feminister är de enda som får höra att de borde bry sig mer om annat också.

Jag tycker att varje ojämlikhet som drabbar människor är värd en egen teoribildning och en egen diskussion kring vilka maktstrukturer som ligger bakom. Om man bara skulle säga att ”alla ska vara lika mycket värda” utan att definiera vari de största ojämlikheterna låg så skulle man inte komma nånvart. Maktanalys är grundläggande för all typ av bekämpning av ojämlikhet.

För att kunna lösa problemet med ojämställdheter i samhället måste man dela upp problemet. Det inte annat än rimligt att alla kämpar för att rätta till de maktstrukturer de tycker är mest problemetiska. Jag klagar inte på folk som primärt är antirasister, miljökämpar eller för ett klasslöst samhälle för att de inte lägger tillräckligt mycket fokus på könsmaktsordningen. Jag förstår att de lägger sin tid och kraft där de tycker att det behövs och det är bättre att engagera sig ordentligt i ett projekt än att göra halvdant ifrån sig i alla. Jag önskar inte att alla var främst engagerade feminister, för om alla bara brydde sig om kön så skulle ju andra grupper i samhället ha det ganska tråkigt.

Det behövs också ett ökat fokus på ojämlikhet i allmänhet. Olika maktstrukturer måste undersökas. Hur fungerar de tillsammans? Vilka maktstrukturer är dominerande? Att låsa sig vid en maktanalys är destruktivt, oavsett om det är klass, kön eller ras. Även om mitt huvudsakliga fokus ligger på feminism så tycker jag att till exempel klassperspektivet bör lyftas fram för det är också viktigt. En maktanalys behöver inte utesluta en annan.