Ibland talas det om så kallat ”organiserat tiggeri”. Den här termen för tankarna till olika kriminella ”ligor”, kanske rentav sådana som hänsynslöst utnyttjar personerna som sitter och tigger genom att ta deras pengar. Organiserat tiggeri är, får vi lära oss, mycket värre än individuella personer som tigger. Organiserat tiggeri känns liksom som att bli lurad, som att det finns något ”nätverk” som tjänar jättejättemycket pengar på att vi är så naiva som tror att de där kronorna faktiskt går till någon som behöver dem.
Jag tänker att att vara organiserad kan vara väldigt många olika saker. Det kan finnas människor som saknar möjligheter till försörjning som åker till rikare länder för att tigga. Om detta sker så är det ganska naturligt att det sker just organiserat. Varför? Jo, för att fattigdom inte drabbar enskilda individer, det drabbar familjer och byar.
Tänk dig själv att sitta i en situation där din bästa möjlighet till försörjning är att åka till ett annat land och tigga? Skulle du vilja göra det själv? Hitta ett eget boende som troligen skulle vara mycket dyrare än om ni delar, vara helt ensam i ett land som du kanske aldrig varit i förut? Troligen inte. Det är ganska naturligt att människor som känner varandra och är i samma situation gör den här typen av saker tillsammans.
I den individualistiska världsbilden så ingår synen på fattigdom. Fattigdom är något som drabbar enskilda individer som har hamnat på glid, inte ett samhälleligt fenomen. Därför måste fattiga också vara ensamma, annars anses det vara fejk. Så fort det är fler än en så föds misstankarna; de kanske har planerat det här.
Människor får nämligen inte planera kring sitt tiggeri. De enda omständigheter under vilka det är legitimt att tigga är när en plötsligt vaknar en morgon och upptäcker att kylen är tom och att en inte har en krona kvar på kontot, det får liksom inte ligga någon organisation eller planering bakom det. Detta visar på en väldigt märklig bild av vad fattigdom är, som om det vore något som slog till slumpvis och inte ett tillstånd som människor lever i, inte sällan under ett helt liv.
Människor kommer hit och tigger för att det är det enda sättet för dem att förbättra sina livschanser. Detta är i sig en tragedi. Vissa vill förvärra situationen för detta människor genom att misstänkliggöra deras bevekelsegrunder och kriminalisera den gemenskap som vissa ändå lyckas upprätthålla under dessa vidriga omständigheter.
Jag antar att det är så att människor i svåra situationer som har gemenskap med varandra skrämmer. Det skrämmer för att det vittnar om en spricka i den individualistiska världsbilden. De flesta hamnar inte i sådana situationer som individer ”på glid”, utan det är en samhällelig process som drabbar grupper av människor. Men jag tror också att det handlar om rädslan för att det ska börja tisslas och tasslas i dessa grupper, rädslan för att den organisering som kanske först handlade om överlevnad sedan kan komma att börja handla om kamp. Människor som utifrån gemensamma livsvillkor organiserar sig i gemensam kamp för att förbättra dessa, det är något som är i sanning samhällsomstörtande, och därför finns det alltid ett intresse hos borgerligheten att splittra dessa gemenskaper så fort de börjar dyka upp.