övergrepp – Fanny Åström

Om samhällets ursäktande av mäns gränsöverskridande.

Läste Sandra Beijers lista på high school-filmer och stannade vid beskrivningen av filmen Can’t Buy Me Love:

Can’t Buy Me Love handlar om Ronald (spelad av Dr. McDreamy) som betalar 1000 dollar till skolans populäraste tjej för att hon ska vara hans flickvän i en månad. Hon blir förälskad men han blir helt uppe i sin nyvunna status och förvandlas till en douche.

Reagerade på detta. FÖRST betalar han en tjej för att vara hans flickvän, SEDAN ”förvandlas han” till en douche.

Jag tänker generellt på vilken oerhört ursäktande inställning samhället har till män som försöker få kvinnor på kroken. Det mesta verkar vara helt jävla okej om de

Detta hänger ihop med den patriarkala födslorätten som jag skrev om innan. Eftersom män anses ha rätt till kvinnor så har de män som inte får några kvinnor rätt till att ta till en massa vidriga metoder för att gå detta.

Det anses ”romantiskt” när mannen tvingar sig på kvinnan. Han räddar henne, kanske från sin cynism, eller från att vara ihop med ”bad boys” eller liknande. Poängen är att han gör henne en tjänst genom att överskrida hennes gränser eller uttryckliga vilja, genom att få henne att ”inse” att hon egentligen borde vara med honom. Den töntiga killen anses ha rätt att överskrida kvinnors gränser för att få en ”chans” att ”bevisa” att han inte är som de andra killarna, att han ”respekterar” kvinnor och så vidare.

Skrev om detta fenomen tidigare:

En kan resonera att mannen gör kvinnan en tjänst genom att få henne att släppa cynismen och lita på honom. Han ”botar” henne från hennes manshat, han visar henne att det finns sätt att vara tillsammans på som inte innebär våld och förtryck. Och det är givetvis fint att det finns män som respekterar kvinnor, men själv handlingen att bryta ner kvinnans cynism för att få en chans är i sig ett respektlöst våld.

Det grundläggande mönstret är följande: män har rätt till kvinnor, om de på grund av något skäl inte får tillgång till kvinnor så har de rätt att bruka patriarkala gränsöverskridande beteenden för att bevisa att de är ”bra killar”, eller att de ”förtjänar” kvinnor. Mannen anses vara tvingad till detta eftersom han inte kan få tillgång till kvinnor på något annat sätt. Det faktum att han ägnat sig åt gränsöverskridande anses inte vara en del av hans person, det anses inte säga något om hur han kommer agera senare, det anses bara vara något han blivit tvungen att göra på grund av samhällets orättvisa som drabbat honom.

Och grejen är att folk visar en sådan oerhört förståelse inför detta beteende. Det bara tas för självklart att män MÅSTE överskrida gränser om de inte får vad de ”förtjänar”, det vill säga tillgång till kvinnor. Det ingår liksom bara i mannens rättigheter. Kan han inte få tillgång till kvinnor genom att attrahera dem så måste han tränga sig på dem.

Det är väl en jävla dröm för många män att det skulle ”bevisas” att de gjorde rätt i att tränga sig på kvinnor genom att slutligen lyckas fånga någons intresse. Det tjänar liksom som ”bevis” på att kvinnan ”egentligen” ville med att hon var för förvirrad/högfärdig/svårfångad för sitt eget bästa. Bra då att det kommer in en man och styr upp och berättar för henne vad hon egentligen vill ha och behöver. Kvinnor kan ju vara lite motsträviga ibland med det är bara att köra på! Och tänk så bra det blev på slutet!

Detta är inte gulligt på något sätt, det är ett jävla övergrepp. Det spelar ingen roll att kvinnan sedan blir kär eller whatever, lika lite som det spelar någon roll om en kvinna får orgasm under en våldtäkt. Ett övergrepp är ett övergrepp och att inte respektera någons vilja är aldrig aldrig okej, oavsett vad en tror sig veta om vad som ”egentligen” är bäst för någon.

Det här med att ”förklara” mäns beteenden med att de har autism/aspergers.

Angående män som har psykiska problem så tänker jag på hur ofta det dyker upp att den ena eller andra mannen har aspergers/autism som en förklaring/ursäkt till olika saker. Både om män som faktiskt har det, men också om män i största allmänhet. Jag har till och med hört folk säga att ”alla män är autistiska”, vad nu det ska innebära.

Detta är problematiskt på flera sätt. För det första så är det sällan så att folk faktiskt vet om mannen ifråga faktiskt HAR det eller vad det innebär. Det används helt enkelt synonymt med ”socialt inkompetent”, utan närmare specifikation. Jag är inte själv någon expert på var det innebär, men jag tycker det är problematiskt att en slänger sig med dessa begrepp lite som en känner för, delar ut diagnoser till höger och vänster för att förklara människors beteende.

Det här behovet av att gå omkring och diagnostisera människor, vad handlar det egentligen om? Jag tänker mig att det handlar om att få saker att bli förståeliga, att placera dem utanför det ”normala” och säga att det beror på det. Då kan en plötsligt slippa reflektera över det som en del i ens liv, utan det handlar om andra människor som har vissa problem och det är ingenting en behöver bry sig om. Det är ju ”de där”, och de har ingenting med oss att göra.

Vidare så har jag aldrig hört detta om en ickeman, trots att de såklart också kan ha aspergers. Det verkar av någon anledning vara så att detta inte leder till samma effekter när ickemän har det som när män har det! Hur kan det komma sig? Kanske har det att göra men en liten situation vi kallar patriarkatet, där män regelbundet låter andra ta ansvar för deras svårigheter? Så fort det finns en möjlig ”förklaring” till ett beteende så används det som en ursäkt. Så generösa är vi inte mot ickemän.

Om det nu är så att en har någon funktionsvariation som gör att det är svårt för en att läsa av vissa signaler så är väl inte det en ursäkt till att behandla andra människor illa? En kan inte gå omkring och typ ta på människor som inte vill eller vara elak bara för att en har ”svårt att läsa av signaler”.

Det finns också något deterministiskt i det. Som om en person med aspergers skulle vara dömd till att skada andra människor? Som om det skulle vara omöjligt för denna att lära sig hur det är rimligt att bete sig mot andra? Jag köper det inte, i mina öron låter det bara som ännu ett sätt att låta män gå fria från sin skit, i det här fallet på bekostnad av människor som faktiskt har aspergers/autism.

Det handlar om det här med att regelbundet ursäkta mäns beteende med hänvisning till att de ”har det svårt” eller ”är sådana”. Det är ett sånt hån mot människor som kämpar med att fungera socialt trots svårigheter. Övergrepp är aldrig aldrig okej, och det får inte ursäktas med att personen ifråga inte visste bättre eller har det ena eller det andra problemet. Det är en sak att göra fel, och jag tycker vi ska vara förlåtande, det är en annan sak att lära sig att det är okej att göra fel, vilket män ju i hög grad får. Det viktiga är att i lär människor att det är viktigt att känna in varandra, att inte gå över folks gränser och så vidare.

Skvaller som feministisk aktivism.

Den formen av feministisk aktivism som jag tycker absolut mest om är ryktesspridning. Alltså helt enkelt att skvallra om att män har betett sig illa, begått övergrepp och så vidare.

Ryktesspridning är en slags erfarenhetsdelande som faller sig naturligt för många. Ryktesspridning kan användas både för och emot feministiska syften. Att till exempel sprida rykten om ickemäns sexuella vanor är en patriarkal ryktesspridning som syftar till att kontrollera ickemäns sexualitet, men att sprida rykten om mäns övergrepp är en feministisk ryktesspridning, speciellt om det sätts i en större kontext och inte förklaras som ett ”undantag”.

Eftersom patriarkalt förtryck generellt sker i den så kallade privata sfären så når det sällan någon status som typ ”nyheter”. Det rapporteras i regel inte om mäns våld i nära relationer, om våldtäkter i förhållanden eller mäns lögner och svek. Därför måste dessa berättelser spridas på andra vägar, och skvaller är en av de mest välanvända.

Ofta framställs ickemän som skvallriga, och det är inte så konstigt med tanke på detta. Skvaller är helt enkelt ett sätt att överleva, att få prata av sig och dela erfarenheter som inte anses relevanta nog för att få något större strålkastarljus men som påverkar våra liv på daglig basis. Eftersom män generellt lever en större del av sina liv i offentligheten så kan de i regel prata mer om vad som berör dem och det tolkas som ”viktigt” och ”politiskt” till skillnad från det som sker i hemmet som anses vara irrelevant och privat.

När jag hör en berättelse om att en man betett sig illa så sprider jag den till de som berörs av den, helt enkelt för att jag tycker att det är viktigt att den typen av information når ut till andra som riskerar att utsättas för den mannens vidrigheter eller som har blivit utsatt för vidrigheter innan och kan bli stärkt av att höra att den inte är ensam i sina erfarenheter. En inbillar sig nämligen lätt att en är det när det så sällan sätts fokus på det som sker i vår vardag. Att skvallra är ett sätt att bryta tystnaden.

Det finns en idé i patriarkatet om att en ska respektera människors så kallade integritet och inte sprida ut den typen av berättelser, en regel som givetvis tas på större allvar när det kommer till rykten om män än rykten om ickemän. Detta är i sig något som upprätthåller patriarkatet, eftersom det hindrar oss från att förstå att det vi är med om delvis beror på vår position i patriarkatet och inte bara på våra egna individuella egenskaper. Den som pratar för mycket om vad som hänt en själv eller andra skämmas ofta för detta, det anses vara att ”älta” saker och ting och är ofint eftersom den som blivit utsatt för något ska bära huvudet högt och gå vidare. Att bryta ner den här idén är ett sätt att göra motstånd mot patriarkalt förtryck. Det är att säga; det här som hände mig är relevant, det är inte bara mitt personliga problem och jag vägrar skämmas för det.

Jag vägrar vara tyst om det som händer mig och andra bara för att respektera någon mans ”integritet”, och därför systematiserar jag mitt skvallrande. Jag frågar andra om deras erfarenheter, jag sätter dem i en feministisk kontext, och jag sprider dem vidare (givetvis med hänsyn till offrets integritet). Detta tycker vissa är dumt och orättvist, men vad ska en göra när det inte finna några andra kanaler för att hantera det. Om en har betett sig som ett kräk mot någon så är det rimligt att andra får veta det, för det spelar roll och det säger mycket om en som person att en till exempel har begått ett övergrepp eller vägrat ta ett nej. Det är relevant information som behöver spridas.

Att be om ursäkt.

Ibland inser människor att de har gjort något fel och ska be om ursäkt för detta. Detta är såklart fint och bra på många sätt, men ofta blir ursäkter som inte framförs på ett bra sätt snarare en fortsättning på ett övergrepp. Jag upplever att det är vanligt att ursäkter framförs på ett okänsligt sätt som snarare handlar om att personen som framför ursäkten vill ha något av mig än att den vill be om ursäkt för något den gjort mot mig.

En gång så var jag på en fest där en man skämtade sexistiskt med mig, varpå jag blev arg och sa till. Först brydda han sig inte utan höll på med bortförklaringar, men när han till slut fattade grejen så följde han efter mig hela kvällen och bad om ursäkt. Jag sa att det var okej, och det tyckte jag också att det var, men jag hade ju ingen större lust att prata med honom. Jag var inte arg över det som hade hänt, men givetvis vill en inte fortsätta hänga med någon som inlett umgänget med att göra en upprörd. Men det var som att han inte bara ville att jag skulle förlåta hans handling utan också umgås med honom och bekräfta att han var en bra person, vilket jag givetvis inte kunde göra eftersom vi inte kände varandra och att han dessutom ju faktiskt hade betett sig illa mot mig. Hans ”ursäkt” blev endast jobbig och besvärande för mig, det förstörde min kväll mycket mer än vad hans sexistiska skämt hade gjort.

Att hantera ursäkter som framförs såhär kan vara väldigt svårt. Ofta handlar det om människor som har något slags intresse av att vara bra personer och då vill en liksom gärna uppmuntra det och bekräfta dem i det. Jag märker att jag mycket lätt faller in i att säga att saker som inte är okej är okej för att en person visar sig ångerfull inför det. Detta är något som sker både i relationer jag har och med människor som jag känner ytligt eller kanske inte ens känner över huvud taget.

Det här att be om ursäkt är en känslig sak. Många människor ber inte om ursäkt på ett ärligt sätt. De vill egentligen inte göra något för personen de ber om ursäkt till utan vill främst ha syndernas förlåtelse. De vill höra att det som skett är okej, att de är bra personer och så vidare. Ungefär som om ursäkten skulle göra det som hade skett ogjort.

Jag hatar när någon ber om ursäkt och jag förväntas ge något tillbaka till den personen. Att jag förväntas lägga huvudet på sned och ba ”men lilla gubben jag förstår att det var jobbigt för dig vad synd det är om dig”. Att jag förväntas ha någon slags förståelse för dennes situation, det som ledde fram till handlingen som ska ursäktas och så vidare.

Jag uppskattar en ärligt menad ursäkt, men det innebär inte att jag för den sakens skull vill ha något med den personen att göra i framtiden eller se hen som en bra person eller en person som skulle vara bra för mig. Vissa människor verkar förvänta sig att en mottagen ursäkt innebär att det som skett är utraderat, men det som ägt rum kan inte bli ogjort. Även om jag uppskattar att någon ber om ursäkt för ett sexistisk skämt innebär inte det att det inte spelar roll att personen drog ett sådant skämt från första början.

Jag förstår att det kan vara viktigt med förståelse för att en ska kunna ändra ett beteende, och detta respekterar jag. Detta innebär dock inte att en kan hämta denna förståelse från personen en sårat. Jag tycker till exempel att män kan träffa varandra och diskutera sitt förtryck av kvinnor så att de kan komma vidare, men jag tycker inte att de ska terrorisera kvinnorna de utsätter för sitt förtryck med detta. Det blir bara ett dubbelt förtryck; inte bara ska en utsättas för en massa skit utan en ska också tvingas ha förståelse för förövaren.

Om en är ärlig i sin ursäkt så borde en lägga fram den och sedan träda tillbaka. Om personen en har bett om ursäkt inför vill ge sin förlåtelse eller ha kontakt så är det upp till hen att ombesörja detta. Att be om ursäkt gång på gång är att utsätta någon för en social press. Förlåtelse är ingenting som kan begäras, utan det är något som måste ges frivilligt. En kan be om förlåtelse men en kan inte pressa någon till det. Om förlåtelse sker under press är det ingen genuin förlåtelse utan bara en fråga om en ritual som utförs för att det ska kännas bra för personen som känner skuld.

Om en känner skuld för något en gjort bör en först och främst se till att ändra sitt beteende till framtiden, snarare än att de människor en utsatt ska säga att det är okej. Att be om ursäkt för tidigare misstag kan aldrig vara en kompensation för förändringsarbete. Ändå känns det som att många människor fokuserar på att älta det förgångna snarare än att sträva efter förändring i nuet. Att be om ursäkt i en sådan kontext är bara ett stort självbedrägeri och att tvinga en annan människa att återigen ta hand om ens känslor. Om en inte är redo att be om ursäkt förutsättningslöst så kan en lika gärna strunta i det, ty då är det bara en tom ritual.

Om din sexpartner ligger som en ”död fisk” så begår du troligen ett övergrepp.

Läste en krönika om en man som beklagade sig över att hans sexpartner bara legat som en död fisk under samlaget:

”Hon låg ju bara där, som en död fisk. Det var hemskt”.
Jag minns hur en kille berättade om en skakande sexupplevelse i tonåren.
Hon hade legat som en död fisk. Som en tyst, kall, pulslös lekamen med tomma ögon i fiskdisken.
Genast fick jag panik. Tänk om jag också var som en död fisk?

Detta är en skrämmande vanlig slutledning folk drar ur observationen att någon inte deltar särskilt mycket under sex. Jag förstår såklart att det kan kännas tråkigt att ens sexpartner inte deltar, men jag tänker att den rimliga reaktionen på ett sådant agerande inte är att fortsätta ha sex med personen för att sedan klaga över att hen inte deltog, utan snarare stanna upp och stämma av läget.

Jag menar, det kan ju faktiskt vara så att den som ligger passiv under ett samlag helt enkelt inte vill ha sex eller i alla fall inte känner sig bekväm med att ha sex under de omständigheterna. Jag skulle rentav säga att det är en ganska trolig förklaring till fenomenet. Det kan ju i alla fall vara värt att liksom kolla om det kan vara så, istället för att bara utgå från att det handlar om personens oförmåga att visa sin oerhört stora lust.

Men ändå är det väldigt vanligt att människor beklagar sig över att den de hade sex med inte deltog, som om det främsta problemet var personens bristande deltagande och inte att en eventuellt kan ha gjort sig skyldig till att ha sex med någon som inte vill. Detta är såklart ett resultat av våldtäktskultur, en kultur där det ses som helt normalt att fortsätta ha sex med någon som är helt passiv.

Jag tycker att det är riktigt skrämmande att såpass många människor helt och hållet struntar i att deras partner är helt passiv under ett samlag, att de rentav skuldbelägger denna för att hen inte deltar, när frågan de egentligen borde ställa sig är; vill hen verkligen ha sex med mig. En tycker ju att det vore det rimliga att tänka när någon inte deltar i en aktivitet som ska föreställa vara gemensam, att det kan vara så att den andra helt enkelt inte har någon lust att utföra den aktiviteten på det sättet. Och än mer skrämmande är att folk på största allvar bekymrar sig över att de kanske varit passiva vid sex och skuldbelägger sig själva för det, när de egentligen borde bekymra sig över att de har haft sex med en person som inte bryr sig om deras deltagande, vilket ju i förlängningen är deras samtycke. Den som ska ha panik i situationen som beskrivs i krönikan är ju mannen, som kan ha gjort sig skyldig till ett jävla övergrepp! Ändå är det kvinnan han utsatt för detta som beskrivs som problemet i situationen. Är det inte absurt?

Jag har ett tips till den som ofta besväras av detta: bli lita bättre på att känna in din partners gränser och vilja, kommunicera under sexet istället för att bara anta att hen vill och att eventuell passivitet handlar om oförmåga. Ha inte sex med en person som inte visar aktivt intresse för att delta i det som sker. Du kommer troligen få både roligare sex och slippa riskera att ha sex med någon mot dennes vilja.

Detta är ett ypperligt bevis på att vi lever i en våldtäktskultur där övergrepp och bristande samtycke är en så normal del av sex att folk tycker att det är helt normalt att någon beklagar sig över att dennes partner var en ”död fisk”, att folk rentav bekymrar sig för att de själva varit ”döda fiskar”. Ha för helvete inte sex med någon som inte deltar, det är ju en helt obegriplig sak att göra om en har något som helst intresse för att inte utsätta människor för saker de inte vill.

”Jag är rädd att det ska hända något, och att det ska vara mitt fel”.

Det finns en term inom kriminologin som heter ”det ideala offret”. Det ideala offret är en person som är försvarslös, som inte kan antas ha någon som helst skuld i förloppet. Till exempel: en gammal dam som blir rånad på väg hem från affären mitt på dagen. Om hennes skulle de flesta tänka ”offer” direkt. Men de allra flesta brott går ju inte till såhär, framförallt inte våldtäkter. Folk blir i regel inte utsatta för överfallsvåldtäkter, och även när så är fallet så finns det mängder av ”tips” rörande hur dessa ska undvikas (ta den upplysta vägen, ha med ett par foträta skor, ha nycklarna i handen). Eftersom de allra flesta sexuella övergrepp begås av någon som offret känner så finns det redan där en grund till att skuldbelägga offret istället. Om en ickeman blir utsatt för ett övergrepp av en man får hen ofta höra att det hela är hens fel. Hen skulle inte ha litat på mannen.

Att bli utsatt för ett sexuellt övergrepp är såklart en oerhörd kränkning, även om övergreppet är ett ”milt” sådant. Det handlar dock inte om att det finns någonting särskilt i just ”sex” som gör att våldtäkten är extra farlig, det handlar om att en i våldtäkten slutligen reduceras till objekt. Våldtäkten är bara den yttersta förlängningen av den omfattande samhällsideologi där människor reduceras till kroppar, kroppar som män kan använda för att tillfredsställa sina sexuella begär.

Men kränkningen fortsätter sedan i resten av samhället. Till att börja med är den ofta internaliserad i en själv, både innan och efter. Den som blir utsatt tänker ofta; ”jag skulle inte ha gjort så, jag skulle ha sagt nej”, och så vidare. En utsätter sig själv för ytterligare kränkning genom att inte ta det en blivit utsatt för på allvar. Jag har själv gjort detta i många sexuella situationer, en sådan beskriver jag här:

Efteråt lade jag skulden på mig själv för att jag hade haft sex på ett sätt som jag egentligen inte uppskattade. Jag tänkte att jag borde ha segt nej, att jag borde ha rest mig upp och gått därifrån. Det hade kanske varit bra för min självkänsla, men samtidigt förstår jag varför jag inte gjorde det.

Såhär kände jag i flera veckor trots att jag funderar på dessa frågor dagligen och anser mig ha kommit ganska långt i det arbete det är att försöka göra sig kvitt sina internaliserade patriarkala värderingar. Ändå gick jag omkring och kände skuld och skam för något jag hade blivit utsatt för.

När en sedan kanske vågar berätta så är det inte ovanligt att de en berättar för mer eller mindre tar förövarens parti. De kanske ger en olika ”tips” om hur en ska göra för att inte bli utsatt för övergrepp, vilket kanske är ”snällt” och ”omtänksamt” om en har uppfattningen att grejen med en våldtäkt är just ”sexet” som sådant, att det finns en magisk gräns i till exempel penetration som en till varje pris måste undvika att korsa eftersom det då ”försvinner” något. Om en går omkring med uppfattningen att det är detta som är ”grejen” med ett sexuellt övergrepp om inte integritetskränkningen i att någon inte bryr sig om ens vilja, då kanske det är konstruktivt med dessa ”tips”. Men att se på sexuella övergrepp på det sättet är i sig en patriarkal mystifikation, det är att upphöja ”sex”, oskulden och så vidare till något heligt och magiskt.

Jag talade med en vän för ett tag sedan, och hon berättade hur rädd hon alltid är när hon har kontakt med män i alla möjliga sammanhang. Hon sa ”jag är rädd att det ska hända något, och att det ska vara mitt fel”. Det är just det är ”mitt fel” som hon la tonvikt på, och jag förstår det. Om en bara blir utsatt för något, om en är det ideala offret, så kan en lita på att en får omgivningens sympati. En har troligen inte någon internaliserad bild av att det är ens eget fel om en blir rånad mitt på dagen. Men om en blir utsatt för ett sexuellt övergrepp är saken i majoriteten av fallen en annan.

Ett sexuellt övergrepp är en uppvisning i patriarkalt gränsöverskridande beteende, och både det som sker före och efter är i sin tur uppvisningar i urskuldande av detta gränsöverskridande beteende. För att kunna tala om våldtäkter på ett rimligt sätt måste vi knyta ihop detta beteende med alla andra former av gränsöverskridanden som män ägnar sig åt och helt utan omsvep lägga skulden där den hör hemma.

Ingen subkultur berättigar våldtäktskultur.

När jag skrev om våldtäktskultur tidigare idag så reagerade människor på att bilden jag hade som illustrerande exempel ingick i någon slags subkultur som tydligen kallas ”furry” och därför var min kritik helt irrelevant för det var inte alls våldtäkt som visades för det är så en har/skildrar sex i denna ”kultur”.

Jag tänkte sätta den här bilden i kontext, alltså den kontext som jag såg den i. Det var en person på twitter som hade fått den skickad till sig av en man som raggar på henne. De delar, mig veterligen och vad jag kunde utläsa av hennes upprörda reaktion, inget intresse för någon ”furry”-kultur, utan det hon såg när hon tog emot bilden var just et våldtäktsskämt. Såhär skulle nog en absolut majoritet läsa den här bilden.

Vissa menade att det inte alls var våldtäkt som skildrades eftersom vi inte kan veta om personen ifråga var med på det eller ej, eftersom det ju finns folk som tycker om att bli bundna och så vidare. Visst finns det människor som sysslar med bdsm och liknande och det är såklart helt okej, folk får väl gilla vad dom vill, problemet med den här typen av bilder är att de anspelar på just våldtäkt. Personen på bilden såg inte ut att gilla det denne blev utsatt för.

Jag blev också anklagad för att vara ”okunnig” om var ”furry” innebär. Jag har ingen koll på ”furry” men jag anser faktiskt inte att jag behöver ha det för att se att denna bild är problematiskt. Det jag är intresserad av är vad denna bild gör, vad den ha för verkan i ett samhälle. I en patriarkal kontext så är en sådan bild oerhört problematisk, eftersom den anspelar på en av de vanligaste formerna av patriarkalt våld (och ja, det är patriarkalt våld även om det är en man som utsätts för det, för det handlar om ett patriarkal synsätt på sexualitet och andra människors kroppar, speciellt då personen som utsattes för övergreppet hade betydligt mycket mer kvinnligt kodad framtoning). Ärligt talat; jag skiter i er jävla subkultur, det viktiga för mig är att motverka patriarkala strukturer och just nu råkade det var er subkultur som stod för dem. Deal with it.

Vad personen som gjorde bilden hade för intentioner är i mina ögon ganska sekundärt. Jag tror säkert att personen tänkte bra saker och så, men faktum kvarstår att den där typen av bilder normaliserar ickekonsensuellt sex. Dessa bilder existerar i ett samhälle där de tyvärr kommer att användas på det här sättet som personen som hade skickat en här bilden gjorde, som något slags höhö:igt skämt om ”gud vad kul en person som blir knullad på ett obehagligt sätt mot sin vilja”.

Jag har sett samma typ av försvar tidigare mot den här typen av bilder, typ den där men en kvinna som blir ”väckt” av sin pojkvän genom att han knullar henne i röven, hon ser förskräckt och skärrad ut. Denna bild försvarades med att de kanske ”hade kommit överens” om detta innan eller whatever. Frågan är: vad är det som är roligt, vad är behållningen. Det är ju uppenbarligen anspelningen på bristen på konsensus som är ”poängen” med bilden, oavsett hur mycket en spekulerar i om de tecknade figurerna kanske egentligen gillade det och hade kommit överens om det. Det är inte det betraktaren ser, utan det betraktaren ser är ett övergrepp.

Hade de personer som skrattar åt dessa bilder skrattat åt en tecknad bild på uppenbart konsensuellt sex? Skulle inte tro det. Det är anspelningen på våldtäkt som utgör den så kallade humorn och detta är oerhört vidrigt och ett typsikt exempel på just våldtäktskultur och normaliserande av dessa övergrepp. Det är verkligen vidrigt, oavsett om det ingår i någon jävla subkultur eller ej. Det finns ingen subkultur eller sexuell preferens som berättigar spridandet av den här typen av bilder.

Twitter 26/9. Alla ni som sprider dessa historier springer barnmisshandlares och pedofilers ärenden.

Papparättsrörelsen är verkligen vidrig. Hela utgångspunkten att föräldrar har någon slags rätt till sina barn är förfärlig. Att hela skiten sedan bygger på misstänkliggörande av kvinnor och barn gör det ju knappast bättre så att säga. När pappor gråter ut om att de inte får träffa sina barn och alla ba ”men gud så sorgligt” utan minsta tanke på eventuella skäl. Varför skulle kvinnor i allmänhet vilja frånta sina barn en fungerande relation med sin far? Verkar helt orimligt. Även kvinnor jag träffat som verkligen hatar sina exmän har fortfarande velat att de ska ha kontakt med kidsen.

Saker som incest, barnmisshandel och liknande förekommer i ganska hög grad. Pappor gör sig skyldiga till detta. Minns en när en vän till mig hade läst någon sån här snyfthistoria och ba ”gud vad hemskt” helt utan tanke på att det finns två sidor. Idén om att en måste kunna bevisa att brott har begåtts är konstig. Att inte få vara med sitt barn är inget straff, det är en åtgärd. En åtgärd som främst är till för barnets trygghet och säkerhet, för att det anses vara en samhällsfråga.

Inom tjejjouren är det oerhört viktigt att vi kan garantera tjejer som berättar om övergrepp att de kommer vara trygga om de berättar. Det vill säga att om de berättar om övergrepp de blir utsatta för i hemmet blir de omhändertagna direkt, sedan görs utredning. Det är såhär det måste fungera, annars är risken enormt stor att barn far riktigt riktigt illa när de berättar vad de blivit utsatta för. Och ja, det kommer att ske misstag. Det är ett värt pris att betala för att barn som blir utsatta för incest och misshandel ska skyddas.

De är så extremt egoistiskt att som förälder ”gråta ut” i media om att ens barn blivit omhändertaget på (enligt en själv) felaktiga grunder. När en gråter ut om sånt stödjer en en rörelse var mål är att barn ska vara ännu mer rättslösa i förhållande till sina föräldrar. Jag förstår att det känns hårt att fråntas sitt barn under en tid, men det är etter värre om barn tvingas stanna i skadliga hem. Jag har noll jävla sympati för förorättade föräldrar som tycker att deras barn är deras egendom. Dessa människor värderar uppenbarligen sin egen ”rätt” till sina barn, till andra människor, framför barnens rätt till en trygg uppväxt. Hur fan kan en tycka att det är ett rimligt förhållningssätt till en annan människa? Det är ju verkligen så jävla vidrigt.

Ni som gråter ut om att era barn blivit omhändertagna, ni som sprider dessa historier, bidrar till de omfattande övergrepp barn utsätts för. För varje sådan historia som sprids så blir idén om att omhändertagande av barn handlar om ett straff mot föräldrar lite starkare. För varje sådan historia som sprids så blir idén om att barn först och främst är föräldrars egendom, i andra hand individer, lite starkare. För varje sådana historia som sprids hjälper ni till att göra barn än mer rättslösa, än mer utsatta. Alla ni som sprider dessa historier springer barnmisshandlares och pedofilers ärenden.

Vad ska vi på tjejjouren säga till de som hör av sig om övergrepp om vi inte kan garantera att de blir skyddade om de meddelar myndigheter? Ska vi säga ”jag du kan anmäla det du blivit utsatt för men du kommer få stanna hos dina föräldrar tills de gjort klart utredning”. En förälder som misshandlar, som begår sexuella övergrepp. Hur många barn kommer vilja anmäla det de blivit utsatta för då? Regeln om att barn omhändertas om de befaras fara illa i hemmet är helt nödvändig för att kunna garantera barns trygghet. Vissa misstankar kommer vara fel, det är tråkigt men nödvändigt. Hellre det än att barn tvingas stanna i hem där de utsätts för övergrepp.

Män och kvinnor lever i olika världar.

Läser om två manliga studenter som tyckte att det var ett ”roligt skämt” att skicka en lapp med våldtäktshot till en kvinnlig kurskamrat. Tydligen var ”skämtet” såpass grovt att de valde att inte skicka det till någon i deras närmaste krets men de valde ändå att skicka det, och under en föreläsning till råge på allt.

Händelsen inträffade i mars månad i år. En grupp läkarstudenter var samlade till en föreläsning om etik. Mitt under föreläsningen fick en kvinnlig student en skriven lapp i sin hand.
Hon öppnade lappen och läste: ”Du kommer att bli våldtagen i natt.” Den kvinnliga studenten blev chockad, började skaka och gråta.
Hon gick fram till föreläsaren och berättade för hela klassen om det som hade hänt. Hon frågade klassen:
– Vem har skrivit detta?

Umeå universitet har valt att ge studenterna konsekvenser för detta, givetvis helt oacceptabla, övergrepp. De har blivit avstängda från programmet under en tid och det ska sättas in extra utbildningsmoment, som jag antar berör detta. Jag tycker att det var modigt och bra av den utsatta kvinnan att gå fram och inför klassen fråga vem som var skyldig till det hela, något jag tror skapar en ökad medvetenhet i gruppen som helhet. De studenter som är skyldiga valde själv att träda fram och verkar vara ganska ångerfulla inför det hela, vilket såklart är positivt.

Jag har inte så mycket att säga kring hur saken har hanterats i efterhand, utan jag tycker att de inblandade har agerat på ett bra sätt. Däremot tycker jag att det är intressant att försöka förstå den här typen av situationer ur ett maktperspektiv.

Hur tänker en när en väljer att skicka den här typen av meddelanden till en person en inte verkar ha en särskilt nära relation med? Jag antar att ”humorn” ligger i att det är absurt och förbjudet i någon mening, för särskilt fyndigt eller vitsigt är det ju absolut inte. De måste även ha förstått att det fanns en risk för negativa reaktioner eftersom de valde att skicka det till någon utanför deras närmaste krets. Emellertid verkar de inte ha förstått exakt hur jobbigt kvinnan skulle kunna tycka att de var. De verkar inte ha varit ute efter att göra människor ledsna, utan mer ha varit dumma i huvudet. Detta säger jag alltså med reservation för att jag inte vet ett skvatt om dessa personer, utan bara bildat mitt intryck efter deras agerande såsom det beskrivs i artikeln jag länkade till.

Men för personen som tar emot ett sånt här meddelande så blev känslan helt annorlunda. För det första vad hen kvinna, vilket gör att hotet om våldtäkt är betydligt mycket mer påtagligt i ens vardag. Kvinnor växer ju så att säga upp med att det finns en risk för att bli våldtagen, vilket män inte gör på samma sätt. Även om män såklart kan våldtas så är det inte på samma sätt en given del av deras liv som de varnas för och uppmanas till att planera sin vardag efter. Kvinna hade heller ingen insikt i vilka dessa män var och hur de resonerade eller i att andra människor hade fått dessa lappar, så för hen kunde det lika gärna vara ett allvarligt menat hot. Hen kan ju även ha erfarenheter av sexuellt våld, något som många kvinnor har.

Män växer inte upp med hotet om våldtäkt, men det gör kvinnor. Detta utgör en fundamental olikhet i våra respektive livssituationer. Detta behöver såklart inte göra någon dum i huvudet, men det gör ändå att en som man saknar en instinktiv förståelse för hur det är att ha detta hot liggande över sig som en våt och tung trasa genom livet. Att detta hot dessutom är högst reellt för kvinnor, alltså att det faktiskt finns en massa kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld, och nog också något som nog inte tas med i beräkningen dådet skämtas om sexuellt våld.

För män är våldtäkt helt enkelt inte ett ständigt närvarande inslag i vardagen som det är för kvinnor. Det är ingenting en hör hur en ska skydda sig mot som liten, det är inget en får tips på hur en ska undvika i tidningar och det är inte heller något en utsätts för i samma utsträckning. Det är ett tänkbart scenario, något en känner till, men ingenting en tar med i beräkningen. De är avlägset.

Därför kan det nog vara svårt att begripa vad det innebär att skicka en lapp med ett ”skämt” om att en kvinna ska bli våldtagen. Det kan vara svårt att på förhand sätta sig in i hur hen kommer att förstå den här lappen, hur den kommer att fogas samman i ett mycket större sammanhang där kvinnan redan har blivit uppmärksammad på och kanske rentav utsatt för denna möjlighet ett flertal gånger. För kvinnan är våldtäkten inget abstrakt och avlägset, utan något greppbart och närvarande, något som flertalet gånger uppmärksammats.

Kvinnor och män lever i olika världar. Våra erfarenheter som könsvarelser skiljer sig åt på vissa viktiga punkter som är fundamentala för vår tillvaro, och en av dessa punkter är det sexuella våldet. När det kommer till det lever män och kvinnor i olika verkligheter. Ibland krockar dessa världar, som när två män tycker att det är ett ”skämt” att påminna en kvinna om det hot som legat över henne som en våt och tung trasa hela livet, att göra hen desto mer medveten om närvaron av detta hot. Hotet är ingenting hen bara kan skaka av sig, för det är inte det första som kommit. Hotet om våldtäkt hur funnits där hela hennes liv, och lappen påminner bara om det hen redan visste om. Påminner om våldet som lurar, påminner om det ständigt överliggande hotet om att någon ska ta hennes rätt att bestämma över sin egen kropp ifrån henne.

Jag tror att det är viktigt att förstå att erfarenheter för män och kvinnor skiljer sig åt på ett grundläggande sätt, att det finns stor skillnader i villkoren för själva vår existens, som gör att handlingar får helt olika innebörd för män och kvinnor. Det som för en man framstår som ett skämt, även om det är ett grovt sådant, kan för en kvinna vara en påminnelse om och en förlängning av ett ständigt närvarande patriarkalt förtryck, och därmed svårt att ”skaka av sig”.

Såklart det ska vara olagligt att ha sex med någon som sover.

Läser denna artikel om en man som blivit frikänd i hovrätten för att ha haft analsex med sin flickvän då hon låg och sov. Inte bara blev han frikänd, utan han fick även ett skadestånd på 22 000 kronor för att han har behövt sitta i häkte (vet inte hur praxis ser ut i fall som dessa).

Grejen var den att flickvännen uttryckt att hon inte ville ha analsex innan, varpå han sedan har det med henne i sömnen.

Anledningen till frikännandet löd som följer:

Däremot ansåg rätten att det inte gick att bortse ifrån mannens förklaring att han hade ”träffat fel” och att det därför inte var visat att det rört sig om ett analt samlag.

Jag tänker i mitt stilla sinne att man måste vara extremt keff på sex för att genomföra ett analt samlag av misstag, jag har så jävla svårt att begripa hur man skulle kunna blanda ihop fittan och analen och genomföra en penetration utan att märka något. Att förövaren försöker skylla ifrån sig är givet i situationen, men jag förundras över att rätten anser det vara ett rimligt försvar med tanke på att de både fastställer att han kände att kvinnan inte ville ha analsex och att hon konstaterades vara i ett värnlöst tillstånd när hon sov. Det hela står alltså och faller på att mannen inte anses kapabel att förstå vilken kroppsöppning han kör upp sin kuk i.

Men vad som främst förvånar mig är egentligen inte detta, utan det faktum att det uppenbarligen anses okej att ha sex med en sovande person om sexet är sådant som personen normalt sett skulle godkänna. Även om man har en etablerad sexuell relation i vilken man brukar ha en viss typ av sex så betyder inte det att man ska anses tillgänglig för det även i sovande tillstånd.

Jag kan se en enda situation när det är okej att uppsåtligt ha sex med en person som sover och det är om man innan har försäkrat sig om att denne tycker att det är okej, alltså bett om lov.

Det kan väl anses extra kränkande om han utnyttjat hennes tillstånd för att ha en viss typ av sex hon uttryckligen sagt att hon inte vill ha, men oavsett om hans intention var att ha analsex eller inte så borde det absolut vara brottsligt att ha sex med en person som sover.