passivitet – Fanny Åström

Att ta känslomässigt ansvar och att gömma sig bakom sin passivitet.

En kommentar jag har fått många gånger när jag skrivit om känslomässigt arbete är att mannen ju inte ville att den andra parten skulle göra mer känslomässigt arbete så därför har han inget ansvar för att det blev så. Den andra personen bara gjorde en massa arbete utan att han bad om det. Stackars mannen!

Denna inställning tyder på brutalt bristande insikt i hur relationer fungerar. För att en relation ska fungera så krävs det att visst arbete utförs, och om inte båda tar ansvar för att detta arbete utförs så kommer den som tar mer ansvar också att utföra mer arbete.

Jämför med två människor som delar hushåll. Den ena är helt passiv inför hushållsarbetet och den andra tar initiativ. Detta leder såklart till att den som tar mer initiativ också gör mer. Även om själva arbetsuppgifterna delas helt lika så är det den som tar initiativ som tar ansvar, det vill säga ser till att det händer. Men troligen delar inte uppgifterna helt lika, utan den som tar ansvar kommer troligen att göra mer eftersom det är så satans jobbigt att alltid tjata på någon annan om att göra det ena och det andra.

Givetvis kan den som inte tar ansvar hävda att den minsann inte alls har tvingat den andra att göra det, och det är förvisso sant, men en sådan inställning hjälper föga mot att den verkliga arbetsfördelningen ser ut som så att en person gör betydligt mycket mer av det gemensamma nödvändiga arbetet.

Detta hänger också ihop med den rättegångsmentalitet många män har, det vill säga att göra alla frågor till en fråga om att bevisa någons skuld eller oskuld. ”Eftersom jag inte hade något uppsåt att det skulle bli på det här sättet/eftersom jag inte tvingade någon att göra min del av det känslomässiga arbetet så saknar jag skuld i frågan”, tänker mannen, och pustar sedan ut. Han är ju trots allt en rimlig person! Gud vad skönt!

Om en har en relation med en annan människa så borde en vara intresserad av att behandla denna väl, och i detta ingår att ta ansvar för det arbete som måste utföras i en relation. Är en inte beredd att göra detta borde en inte ingå i en relation. Att ignorera det faktum att det behöver utföras arbete i en relation och därmed låta den andra parten ta hand om allt är att lassa över ansvar. Det ansvar en själv inte tar kommer någon annan att behöva ta, eller så kommer det leda till att relationen inte fungerar.

Män gömmer sig gärna bakom sin passivitet. De kan gå omkring och vara bekvämt omedvetna om det arbete som utförs i relationen, eftersom någon annan gör det åt dem. Men att inte ta sitt ansvar för relationer är att tvinga in någon annan i att göra det åt en, och jag förstår inte varför en skulle vilja behandla någon en säger sig tycka om på det viset.

Den patriarkala passiviteten.

Tänker på när jag började må dåligt i en relation jag hade. Bränd som jag var av erfarenhet från tidigare relationer så förklarade jag att det finns en risk att jag skulle bli alltför krävande och söka för mycket bekräftelse i relationen, vilket skull förstöra relationen. Som svar fick jag att det inte var någon fara och att han skulle vilja vara med mig ändå. Eftersom en gärna vill tro på den typen av saker så gjorde jag till slut det, men precis som jag hade befarat så gick saker och ting dåligt, men detta utan att han någonsin tog initiativ till att prata om det som inte fungerade. Det var alltid alltid jag som initierade diskussionerna, under vilka det emellertid mycket ofta kom fram att han upplevde en massa grejer som problematiska.

Det som stör mig i detta är den där passiviteten han uppvisade inför problemen i relationen. Det gjorde ju att jag hela tiden blev tvungen att dra i allt arbete för att lösa problem som var gemensamma. Ofta så bromsade han rentav detta arbete genom att förneka att problemen existerade eller genom att mena på att hans så kallade ”kärlek” skulle lösa saken (paus för rått och cyniskt manshatarskratt).

När han sedan till slut började påtala problem och mena att det inte var en bra grej att vi var tillsammans blev jag oerhört ledsen. Inte för att han inte ville vara med mig utan för att han hade varit så oerhört passiv inför detta problem innan, att han hade låtit saker bero. Han lade ingen energi på att lösa problemet när tid fanns, han bara lät skiten rinna ut i sanden istället. Jag hade verkligen ansträngt mig för att försöka förstå vad som pågick och förändra saken, men det var ingenting värt eftersom han aldrig tog mina farhågor på allvar. Det var tvunget att gå helt åt helvete för att han skulle inse att jag hade haft rätt, och då var det såklart försent.

Jag kände aldrig att han faktiskt ansträngde sig för att få förhållandet att fungera, och det fick mig att känna mig så jävla värdelös. Han kunde säga att han älskade mig tusen gånger om, men han kunde aldrig agera kärleksfullt genom att faktiskt bry sig om mig eller relationen, genom att faktiskt angripa de problem som fanns. Hans enda strategi var förnekelse, och han förnekade och förnekade tills problemen var omöjliga att undvika även för honom.

Den här grejen, att inte ta ansvar för relationer, är verkligen vidrig. Jag förstår inte hur en kan rättfärdiga det moraliskt för sig själv att vara i en relation en inte tar något som helst ansvar för. Relationer kräver arbete, och är en inte beredd att utföra detta arbete bör en inte ha några relationer. Det är inte okej att ockupera en annan människa i en relation en inte är villig eller kapabel till att arbeta med.

Människor som gör rätt för sig är samhällets värsta fiende.

Jag brukar säga att folk som ”gör rätt för sig” och folk som ”följer lagen” är de värsta fienderna mot samhället. Med folk som ”gör rätt för sig” menar jag inte människor som verkligen gör det, utan som gör en grej av att en ska göra det och som alltid tjatar på andra att de ska göra rätt för sig. Ett utmärkt exempel är rörande plankning. Vissa tycker att det är sjukt viktigt att ”göra rätt för sig” vilket i kontexten innebär att en betalar den summa en är ålagd att betala, helt utan åtanke på att olika människor har olika förmåga att betala fast de kanske måste åka tunnelbana för att kunna ta sig till skola eller arbete och så vidare. Det blir helt enkelt betydligt enklare för vissa att ”göra rätt för sig” än andra.

Samma sak återkommer ofta när det kommer till arbete: människor med fast anställning och relativt bra arbetsvillkor och hög lön pratar ofta om hur viktigt det är att en ”gör rätt för sig” och bidrar till samhället och gud vet allt, helt utan förståelse för situationen hos människor som har sämre arbetsvillkor, eller kanske bara möjlighet till bemanningsjobb. De tycker att en ska jobba oavsett vilka villkor en måste slita under, för det är viktigt att ”göra rätt för sig”.

Den som går på bidrag gör i regel inte rätt för sig, om hen inte har cancer eller någon annan behjärtansvärd sjukdom som dessa människor kan relatera till. Att människor som är marginaliserade i samhället i högre utsträckning riskerar att hamna i bidragsträsket är inget som det tas hänsyn till.

Sedan finns det ju andra faktorer än dålig förståelse för olika människors villkor och möjligheter till att göra rätt för sig inom rådande system. Till exempel så plankar jag delvis av ideologiska skäl. Jag tycker helt enkelt inte att det är rätt att vi har en kollektivtrafik som är avgiftsbelagd, utan tycker att allt ska finansieras av skatten. Därför tycker jag inte att det är att ”göra rätt för sig” att betala, utan jag tycker att det är att understödja ett system som är orättvist och ineffektivt.

På detta sätt tycker jag att det kan vara rentav oansvarigt att ”göra rätt för sig” efter det så ofta innebär att en följer de uppsatta reglerna, varken mer eller mindre. Människor som ”gör rätt för sig” brukar nämligen sällan tala om att gå på demonstrationer, ta ställning i olika frågor och så vidare utan det brukar nästan uteslutande kretsa kring att göra såsom lagen eller reglerna föreskriver. Helt enkelt en minimal mängd ansträngning för att passera som moraliskt godkänd i systemet, men inga egna ställningstaganden kring saker och ting.

Sedan kan de sitta på sina kammare och känna att det är skönt att de trots allt ”gör rätt för sig”: de jobbar heltid, de betalar sitt Sl-kort, samtidigt som de sitter högt högt upp i såväl en nationell som global maktstruktur. De följer ju trots allt lagen. De gör allting enligt reglerna. Ja, grattis till det, det lär väl kännas skönt att bli lämnad ifred av polis och myndigheter, att kunna leva gott utan att behöva tigga pengar och utlämna sitt privatliv till någon på Soc. Men det kommer aldrig att vara ett politiskt ställningstagande, och det kommer aldrig att vara något mer än ett fegt sätt att slippa ta ställning. Och denna självrättfärdigande passivitet, detta sätt att undfly all stora och viktiga frågor och dessutom sitta och pösa i sin egen självgodhet, den ser jag som en av de farligaste inslagen i vårt samhälle.

Politisk ångest på frammarsch.

Jag har svårt att begripa Moderaternas nya paroll Alla jobb behövs. Jag kan för det första komma på mängder av jobb som inte behövs, till exempel copywriter eller nyhetschef på en skvallertidning. Man skulle nog även kunna skippa ett gäng riksdagsledamöter som ändå inte gör något annat än att vika sig under partipiskan.

Sen förstår jag inte heller syftet, för ingen har väl påstått motsatsen (utom jag då). Socialdemokraterna ser inte ner på några jobb, hur mycket Moderaterna än skulle vilja att så var fallet. Det handlar inte om att vissa jobb skulle vara oviktiga, utan om att alltings lösning inte är att införa fler jobbskatteavdrag eller ytterliggare sänka priset på arbetskraft man av olika anledningar har stämplat som mindre konkurrenskraftig.

En sänkt arbetsgivaravgift för unga signalerar ju bland annat att det jobb vi utför inte skulle vara lika bra. Att göra det lättare att sparka oss sänder ju signalen att vår arbetskraft alltid är fullt utbytbar. Och vad signalerar sänkta minimilöner om inte att sjuksköterskornas jobb inte är lika viktiga som de varit? Eller ska man som arbetare vara så uppfylld av det ständigt upprepade budskapet att det man gör är så viktigt att man inte ska bry sig om löner och arbetsvillkor, utan bara känna pur glädje över att man bidrar till samhället.

Under sin tid i oppositionen kritiserade moderaterna vad man kallade ”förvaring”, det vill säga de åtgärder för arbetslösa som innebar att de fick ägna sig åt en massa menlösa uppgifter. Men vad är fas3-jobben om inte förvaring? Faktum är att det inte får vara något annat än förvaring eftersom man som fas3-arbetare inte får ersätta ett arbetstillfälle (vilket förvisso sker ändå ibland).

Och visst, de som jobbar på dessa låtsasarbeten kanske inte är passiva i den meningen att de bara sitter hemma, men de lär bli så till döden alienerade av att utföra uppgifter utan mening bara ”för att” att själva den fysiska aktiviteten inte spelar någon som helst roll. Hur man ska orka söka jobb när man har ett heltidsarbete att gå till är dessutom för mig en gåta. Men det måste ju finnas en annan lösning på denna bidragspassivitet som inte innebär att skicka människor på att måla redan målade stolar eller bara sitta och stirra in i väggen.

Jag mår illa av den så kallade arbetslinjen och fas3. Jag är trött på den närmast religiösa syn som finns på arbete i samhället, som om arbete i sig vore någon ständigt fungerande lösning på alla jävla problem. Jag orkar inte med fler begreppskapningar och äckliga omdefinitioner. Och jag hoppas att den parlamentariska vänstern tar sitt jävla förnuft till fånga och skärper sig så att vi slipper ytterligare en mandatperiod med en borgerlig regering.

Genial bild lånad från Sara Hansson.