patriarkatet – Fanny Åström

”Sex” som symboliskt värde i patriarkatet.

Många kvinnor är ganska medvetna om att män inte kan ge dem någonting i detta samhälle. De vet att en man inte kommer kunna bidra till hushållet i önskvärd utsträckning och att de inte kommer kunna ge den känslomässiga omsorg en behöver för att må bra. Det finns en utbredd kultur bland heterokvinnor som handlar om att håna och häckla män och deras inkompetens. Men ändå är det någonting som gör att de håller sig fast i dessa relationer. För många handlar det såklart om en avsaknad av materiella resurser för att kunna lämna den, men många kvinnor stannar även om de har alla möjligheter att ta sig därifrån.

Ofta så förklaras detta irrationella beteende med att de ju faktiskt är heterosexuella, de tänder faktiskt på män, de vill ”ha kuk”. Samtidigt beskriver många kvinnor att deras sexuella erfarenheter varit en besvikelse. Många kvinnor får inte ut den njutning som deras manliga partner får, många kvinnor får sina gränser överskridna, många kvinnor har ”problem” med att känna lust inför sin partner och så vidare. Det är ju inte för intet som det finns en uppsjö av ”tips” om hur en ska få igång sexlivet och så vidare. Uppenbarligen är inte ”sex” i sig så jävla fantastiskt.

Just ”sex” har i patriarkatet ett stort symboliskt värde. Det är genom ”sex” som vi möts som könsvarelser, som vi begär och blir begärda, som vi bekräftar varandra på detta plan. Att bli bekräftad som könsvarelse är en viktig del i att bli bekräftad som människa. Som kvinna har en en annan utgångspunkt än män i detta; kvinnor reduceras på ett annat sätt till könsvarelser, och därför blir det viktigare för oss att bekräftas som könsvarelser. Vi har färre andra arenor där vi kan bli bekräftade som människor. Detta gör bland mycket annat att vi blir tvungna att underkasta oss, att älska män på ojämlika villkor, för att bli bekräftade.

Jag tänker att det många söker i sina heterorelationer inte så mycket är sex som att bli bekräftad som könsvarelse av en man. För att berättiga detta används ”sex” och sexuell läggning som en slags mystifikation. Det liksom bara är så att en tänder på män, det bara råkade falla sig så att ens sexuella preferenser föll samman med den påbjudna normen i detta samhälle. Detta får inte ifrågasättas, för alla har såklart rätt till sin läggning och en får inte skamma kvinnor som lever enligt patriarkatets påbjudna ideal.Att försöka förstå fenomenet ”sex” på ett djupare plan har varit något av det viktigaste i min personliga och feministiska utveckling. Att fundera på mina sexuella erfarenheter med män, vad jag fick ut av dem, vad jag kände inför dem och varför jag har dem, har varit fundamentalt för att kunna förstå mig själv. När jag granskat mina sexuella erfarenheter med män så har jag funnit att mycket av dem inte handlat om min egen lust till dessa människor, utan snarare att jag velat bli bekräftad av en man vilken som helst. Det blir en slags objektifiering, fast från en underordnad position. Eftersom heterosexualiteten bygger på att en möts och bekräftar varandra i sin olikhet så sätts könstillhörigheten framför allt, och detta gäller både män och kvinnor. Skillnaden är att män inte på samma sätt reduceras till kön i samhället i stort, mannen är fortfarande först och främst människa.

Vad är det som händer när vi blir begärda och begär utifrån denna olikhet? När vi gör detta så bekräftar vi också olikheten som sådan. När vi begär heterosexuellt, och kanske framförallt när vi utesluter andra former av begär för att en ”är” heterosexuell, så bekräftar en denna ordning med uppdelning på kön och vi bekräftar varandra i vår olikhet. Jag har svårt att se en heterorelation i patriarkatet som inte bygger på just denna olikhet; även om en tycker om varandra som personer så kommer omgivningen fortfarande att tillskriva en sådana saker.

Twitter 15/4. Att vägra göra sig begriplig på patriarkatets premisser.

Tänker att det queeraktivism skulle kunna vara är att vägra göra sig begriplig på patriarkatets premisser. Ser idén om könsidentitet som ett sätt att göra sig begriplig på patriarkatets premisser; det ordnar kroppar, identiteter och uttryck. Även om en definierar sig som avvikande mot normen så gör en det med normens språk och föreställningar. Ser det därför som en slags queeraktivism att vägra förklara min läggning i termer av ”identitet” eller att det är ”medfött”. Att förkasta de förklaringsmodeller som patriarkatet försöker tillskriva mig är att vägra göra mig begriplig.

När jag säger ”jag är varken född sån här eller politiskt lesbisk” så påvisar jag hur sexualitet inte är förutsägbart. Att helt enkelt avvisa patriarkatets ständiga försöka att kategorisera in våra kroppar och sexualiteter. Framförallt: att rikta kritiken mot själva kravet på att vara begriplig snarare än att ens förklaringsmodeller ska accepteras av normen. För det är ju det ”kön/sexualitet är flytande” betyder, att vi inte kan kategoriseras in.

Det normen vill ha är inte en förklaring, utan specifikt en förklaring som inte rubbar den heterosexuella matrisen. De vill ha en förklaring som låter: ja majoriteten passar ju in i ert binära heterosexuella system men jag är lite annorlunda. Därför jag hellre ser ett vidgande och i slutänden utplånande av kategorin kvinna än ett införande av fler kategorier.

Att erkännas på patriarkatets premisser är livsnödvändigt, men det är inte ett radikalt krav. Det måste göras en åtskillnad mellan det vi kräver för vår överlevnad och vad som kan lede till strukturell förändring. Som lesbisk har jag ett akut behov av bättre livsvillkor för att kunna leva, som feminist vill jag störta patriarkatet. Målet för mig är att de kampmetoder jag använder för att förbättra min nuvarande situation och för att förändra systemet ska samverka. Eller åtminstone inte stå i aktiv konflikt med varandra.

Jag anser till exempel att gatekeeping, misstänkliggörande av andra som inte varandes lesbiska ”på riktigt” etc är kontraproduktivt. Även om det kan fylla en funktion i form av att personen som säger dessa saker stärker sin position i förhållande till andra. Patriarkatet snappar upp och erkänner de förklaringsmodeller som hotar ordningen minst. Teorier och krav blir inte automatiskt subversiva för att de uttrycks från en marginaliserad position.

Om mäns makt som män.

Ibland gör folk den här spaningen ”men det finns många män som inte har så mycket makt/status”. Det är såklart sant, men alla män har makt i kraft av sitt kön, och specifikt makt över just kvinnor som kvinnor.

Det finns ett visst snack som handlar om att vissa män liksom inte anses ha ”tillgång” till den patriarkala maktsfären. Exakt vad detta är för maktsfär tycker jag brukar vara väldigt oklart, ibland låter det som om det är typ toppcheferna i näringslivet.

Jag tänker att detta handlar om att män i allmänhet saknar insikt om sina egna privilegier och gärna gnäller om att de inte känner sig som en del av manligheten och inte anser att de har tillgång till den makt det borde innebära. Det är som att män förväntar sig att de ska ha total kontroll över allting, och så fort de upplever minsta lilla spricka i detta så anser de inte att de kan räknas in i manligheten.

Jag tänker mig att detta dels har att göra med födslorätten, det vill säga att män lär sig att de ska ha en patriarkal makt i kraft av sitt kön. Om de inte får denna makt så känner de sig berövade på något, till skillnad från kvinnor som aldrig lär sig att de ska ha någon makt i kraft av sitt kön och därför inte kan känna sig berövade på någonting. Kvinnor känner sig maktlösa, män känner vanmakt.

Sedan tror jag att det har att göra med att män inte är vana vid att behandlas som kön, och alltså blir det konstigt när någon pratar om dem som en könad kategori. Då vill de göra motstånd och ba ”inte alla män”.

Vad som FÖRVÅNAR mig är att det finns en del feminister som antar detta sätt att prata om det. Feminister som säger att ”alla män har inte tillgång till den här patriarkala makten”. Det är såklart sant att det finns en massa skiftningar även inom gruppen män och att det finns en massa män som det är jävligt synd om och som utsätts för olika former av förtryck, men män är fortfarande män och de har makt som män i ett patriarkat. Män anses fortfarande ha rätt till kvinnor och barn just för att de är män.

Givetvis finns det en poäng med att belys hur patriarkatet även formas av att vi lever i en kapitalistiskt och rasistisk världsordning, men det innebär inte att manlig makt som sådan försvinner. Speciellt inom familjen och paret är det fortfarande en realitet att män anser sig ha makt till kvinnor och barn, och detta gäller verkligen inte bara de män som har makt på andra områden i samhället.

Moderskärleken ska övervinna alla tvivel.

En grej jag tycker är intressant när en diskuterar barnafödande är hur vissa helt enkelt bara blint förnekar när jag påtalar att det faktiskt finns mammor som ångrar sin barn (det är alltid ett jävla fokus på mammor – att det finns gott om pappor som inte vill kännas vid sina barn är ju allmänt känt och rätt accepterat).

Vad menar en när en säger ångra? Jag tänker såhär: det är svårt att rakt av ångra något som liksom förändrat hela ens liv. Precis som jag inte ”ångrar” mina relationer med män i någon enkel mening, så kan jag fortfarande se att de inte var bra för mig och att jag inte skulle ha gjort om det med facit i hand. Att ”ångra” känns inte som ett meningsfullt begrepp att använda för att beskriva detta. Det går liksom inte att göra ogjort, och jag kan heller inte se att typ ”om jag inte hade gjort detta hade mitt liv tett sig såhär istället”.

Jag kan se att dessa relationer, hur smärtsamma de än varit, har gett mig en massa saker som jag inte vill vara utan. Samtidigt kan jag se att det lidandet inte var värt det. Jag kan vara glad för de insikter jag fått, samtidigt som jag kan konstatera att jag inte vill gå igenom samma resa igen. Jag vet inte om en kan säga ”ångra” om detta, det är liksom inte så enkelt.

Däremot vet jag att det finns många kvinnor som tydligt ser att det faktum att de har barn drabbar de på en mängd olika sätt, och också kan se att de troligen hade haft en mer attraktiv tillvaro utan dem eller åtminstone om de hade fått dem under andra premisser. Som det här svaret jag fick på twitter när jag skrev om det:

Jag kan säga att jag gör det. Även om deras far nu förm blir förskräckt o rasande över att jag twittrar om det. Och att min äldsta dotter nog läser det här. Det är ett jättetabu ju. Så det tar ju väldigt emot att säga det, det gör det. För människor kan missuppfatta det (och gör allt som oftast).
Men grejen är ju att det inte betyder att jag inte vill att de ska finnas eller att jag inte älskar de över allt annat. Det är ju det som blandas ihop. Men det att kvinnors liv begränsas så oerhört mkt av att bli förälder, inte av barnen i sig, utan iom att patriarkatet då har en i ett riktigt järngrepp, det måste ju få sägas.
Mitt liv är inte mitt längre iom att jag har barn. Jag skulle inte rekommendera någon att skaffa. Faktiskt. Inte som samhället är konstruerat nu. Och om nån väljer att se mig som kall och hjärtlös när jag säger så är det deras problem.

– @zara_bergman

En kan se nackdelar med att vara mamma. Detta gör såklart inte att en inte OCKSÅ kan älska sina barn och ta ansvar för sina barn. En kan se situationen i sin helhet, både det en offrat och det en ”vunnit”. En kan säga till andra att ”nej, det är inte en bra idé, det är inget jag rekommenderar”, utan att för den sakens skull nödvändigtvis önska att livet såg annorlunda ut. Precis på samma sätt som jag kan säga att jag inte rekommenderar relationer med män utan att gå omkring och gräma mig för de jag haft.

Detta krav på att kvinnor som omfamna mödraskapet fullständigt okritiskt och aldrig kunna tänka att deras liv hade kunnat se annorlunda ut är en del i det patriarkala förtrycket som bygger på att reducera kvinnor till sin reproduktiva förmåga. En kvinna ska vara mor, inget mer. Hon ska inte vilja mer med sitt liv. Hon ska inte få prioritera självförverkligande och lycka framför barn. Hennes behov får inte finnas med i ekvationen. Moderskärleken ska liksom övervinna alla tvivel.

Att ångra att en skaffade barn.

En grej jag hör lite då och då är att om en skaffar barn så kan en inte ångra sig, till skillnad från om en steriliserar sig då det tydligen är någon slags naturlag att en kommer ångra sig. Det liksom tas för självklart sant, att kvinnor som skaffar barn aldrig någonsin ångrar detta beslut, men att en självklart kan komma att ångra sig om en inte gör det. Som om det inte innebar uppoffringar att skaffa barn.

Twittrade lite om detta:

”Om du skaffar barn kommer du inte ångra dig”. Ärligt hur fan drar folk den slutsatsen? Bara för att det är för skamfullt att säga. Närtror kanske inte folk i regel ångrar sig men många ser nog tillbaks på sina liv och önskar de hade gjort andra prioriteringar. Jag har i alla fall träffat flera kvinnor som uttryckt att de hade velat lägga fokus på annat så att säga.
Alltså tänk efter riktigt jävla noga innan ni skaffar kids, speciellt tillsammans med en man för det är ett JÄVLA åtagande. Det är en fet risk. Dels själva graviditeten, men också att många kvinnor utsätts för våld och sedan har juridiskt band t förövaren. Våld i relationer inleds ofta eller förvärras under graviditeter.
Efter separation så används ofta barnen för att kontrollera kvinnan. Till exempel när pappan vägrar skriva på papper för att barnet ska kunna gå till psykolog för att bearbeta traumat av att se sin fars våld. Eller långa utdragna vårdnadstvister som gör att kvinnan utsätts för ännu mer terror och inte kan gå vidare. Eller när hämtning och lämning av barnet i hemmet ger pappan chans att utsätta kvinnan för mer våld och övergrepp. Detta är saker som händer och det är fan värt att ta i beaktning.
Som kvinna är en ju i princip bunden till att ta hand om ungen, män kan däremot i regel välja bort stora delar av ansvaret. Ekonomiskt så förlorar kvinnor på att skaffa barn, då de får ta merparten av sjukledigheten och föräldraledigheten. För att inte tala om den rent fysiska risk som en graviditet innebär, eftersom mödravården fortfarande är så jävla underprioriterad. Inget av detta är såklart mammors fel, men det är verkligen saker som är värda att ta i beaktning innan en fattar ett livsavgörande beslut.
Sorgligt nog uppmuntras kvinnor till att inte tänka efter så jävla noga när det kommer till detta, utan typ följa sin (förmodade) instinkt. Vilket är en ganska märklig inställning när det kommer till ett av de största besluten en kan fatta i sitt liv. Slutsatsen jag drar är att det ligger i patriarkatets intresse att vi inte ska tänka efter, för då skulle nog fler se nackdelarna. Detta hindrar såklart inte borgerliga skribenter från att säga till mammor som kräver rättigheter att de minsann hade kunnat välja annorlunda.

Jag antar att folk tänker såhär eftersom det finns väldigt få kvinnor som är offentliga med att de ångrar att de skaffade barn, eftersom det är en väldigt tydlig del i kvinnorollen att en minsann ska älska sina barn bortom sans och förnuft och ge precis allt för dem och tycka att det är det fetaste som inträffat i hela ens liv.

Men det finns kvinnor som ångrar sig. Jag har träffat flera. Kvinnor som uttrycker avund inför att jag har fattat beslutet att inte skaffa barn, kvinnor som säger att de själva hade velat tänka efter mer noggrant och om inte avstått helt i alla fall gjort det vid en annan tidpunkt och under andra omständigheter.

Men givetvis är det tungt att erkänna både för sig själv och andra att en ångrar något så livsavgörande som att skaffa barn. Det är såklart en jobbig insikt, att en sitter fast i en situation som en inte skulle vilja vara i och att möjligheterna att ta sig därifrån är väldigt små.

Snyfthistorier om människor om är ofrivilligt barnlösa råder det däremot ingen brist på. Det anses liksom vara en ofattbar tragedi när människor som vill ha barn ändå inte kan skaffa det. Så ofattbar så att det anses rimligt att köpa en annan människas kropp och utsätta den för oerhörda risker för att den ska bära ens barn. Så viktigt anses det, att vissa tycker att surrogatmödraskap är en lösning.

Jag blir så irriterad och trött på att höra att om jag steriliserar mig så kanske jag minsann kommer ångra mig. Som om jag inte skulle kunna ta ett informerat beslut om detta, samtidigt som människor i min ålder fattar det livsavgörande beslutet att skaffa barn. Jag begriper det inte.

Jag skulle så gärna läsa era tankar om detta! Både barnfria och föräldrar.

Patriarkatet ger män tillgång till kvinnor.

Minns en snubbe som whinade en massa om att kvinnor inte vågade närma sig honom eftersom de var rädda för män eftersom vi lever i ett patriarkat.

Om vi nu hade levt i ett samhälle där män hade varit som de är nu, fast saknat social och ekonomisk makt, tror jag att väldigt få kvinnor hade närmat sig män över huvud taget. Nu tror jag i och för sig inte att män hade betett sig likadant om det saknade denna makt, men ändå.

Generellt tror jag att patriarkatet ger män en tillgång till kvinnor som de inte skulle ha haft annars. Dels för att folk går omkring och är heterosexuella i en omfattning som knappast kan vara naturlig, men också för att de samlevnadsformer vi har ger väldigt mycket tillgång. Typ att en bor tillsammans, bildar familj tillsammans, att ens partner ska vara den viktigaste personen i ens liv och så vidare. Hela grejen med patriarkatet är ju att män försäkrar sig tillgång till kvinnor som de kan exploatera.

Kvinnor lär sig ju att de ska leva för och genom män och att de ska finnas till för män. Sedan är många kvinnor också rädda för män, och lägger band på sig för att inte ge sig till fel man. Eller för att undvika den typiska situationen där en man anser sig ha rätt till en kvinna bara för att hon en gång närmat sig honom, eller kanske bara inte avvisat hans närmanden.

Män borde inse att patriarkatet ger dem en tillgång till andra människor som de egentligen inte gjort sig förtjänta av i betydelsen att de hjälper denna människa att utveckla sig själv eller ger trygghet och närhet. Män lyckas ha relationer med kvinnor trots att de beter sig illa i dem och får kvinnan att må dåligt.

Aldrig någonsin är det mannen själv som avkrävs ansvar för att ha byggt sitt samhälle på lögner.

Jag läste det här inlägget och tänkte lite på fenomenet manliga antihjältar:

Jag tänker att det hänger ihop med mansrollen; alla vet att det är en lögn, att män inte är så starka och osårbara. Men istället för att sluta ljuga så ska vi ha sympati med den enskilda mannen som inte orkar längre. Vi ska tycka synd om honom för att omgivningen ställer orimliga krav. Men detta resulterar inte i att vi slutar höja mannen till skyarna. Vi ska bara ha överseende med hans misslyckanden.

Detta tycker jag är bland det mest fascinerande i hela mansrolls-projektet. Alla VET att manligheten är en lögn, men vi förväntas ändå förhålla oss till män som om denna lögn vore sanning, för annars är vi cyniska och bittra eller kanske rentav elaka som inte tror på mannen. Sedan när de inte lever upp till lögnen så ska vi ha överseende, eftersom det inte är så lätt trots allt och eftersom de också är människor och bla bla bla.

En tycker ju att de borde ta och bestämma sig; antingen är de mänskliga och sårbara och slutar göra anspråk på att ha all social och ekonomisk makt i detta samhälle, eller så är de kompetenta och förtjänar makt men tar också ansvar för när saker går åt helvete istället för att lägga sig ner och böla.

Vi förväntas känna sympati med mannen som misslyckas. Vi ska kunna relatera till lidandet det innebär att få ett ansvar som en sedan inte kan ta, och inte ha någon att lasta över det på. Vi ska tycka synd om honom när hans heder brakar samman, när det står uppenbart för alla att han inte klarar av det han gjort anspråk på att klara. Vi ska hjälpa honom att upprätthålla denna heder genom att ursäkta hans misstag och bedyra att det är okej för att han ju trots allt bara är en människa som vi andra.

Det är mer synd om mannen som får makt men misslyckas än om kvinnan som inte har något annat val än att förlita sig på mannen och är helt utelämnad åt hans misslyckanden. Det är mer synd om den som har ansvar för situationen men också makt att ändra den än den som är totalt utelämnad och ofta får ta en lika stor om inte större del av konsekvenserna.

Varför leder dessa erkännanden av mannens mänsklighet aldrig till konsekvenser i form av att de får mindre makt i samhället? Uppenbarligen trivs män ganska bra med denna situation, eftersom de inte gör särskilt mycket för att förändra den. Män fortsätter att göra samma orimliga anspråk på att kunna fixa allt, de fortsätter att uppmana oss till att lägga våra liv i deras armar.

Troligen är det för att den skuld som kommer när de misslyckas i regel inte blir deras att bära; de urskuldas ständigt, samtidigt som kvinnor får skulden för att de från första början litade på mannen. För att de gick på den ständigt upprepade lögnen om att han är mer än människa, om att han ska kunna klara allt. Aldrig någonsin är det mannen själv som avkrävs ansvar för att ha byggt sitt samhälle på lögner.

Män som slår kvinnor är patriarkatets poliser.

Polisens syfte i samhället är att upprätthålla ”ordningen”, alltså någon form av samhällelig stabilitet som gör att saker och ting kan flyta på. I detta samhälle behöver vi en polis som upprätthåller ”ordningen” eftersom denna ”ordning” suger för det stora flertalet.

Nåja, när det kommer till mäns våld mot kvinnor kan vi konstatera att detta är ett utbrett problem i samhället som inte bara påverkar de kvinnor som blir direkt utsatta, utan även närstående, barn som växer upp i dessa miljöer samt såklart alla kvinnor som går omkring och är rädda för att själva bli utsatta. Detta är såklart ett gigantiskt samhällsproblem om en nu anser att det är ett ”problem” när människor lider. Men grejen är att detta inte utgör något mot mot den ”ordning” som polisen finns till för att skydda.

Detta våld är till och med en del av ordningen. Patriarkatet är en del av ordningen i detta samhälle. Patriarkatet är grundläggande för att få ett kapitalistiskt system att fungera, och våldet är grundläggande för att patriarkatet ska fungera. Varför skulle en instans som jobbar för att upprätthålla ”ordningen” i detta samhälle bry sig om att kvinnor bli slagna?

Syftet med polisen är liksom inte att hjälpa människor som far illa. Polisen struntar i om människor far illa. Så länge våldet inte riskerar att löpa amok och förstöra ”ordningen” så är det inte ett problem, och eftersom det patriarkala våldet äger rum i hemmet och ofta döljs och förnekas effektivt så är det inte ett problem. Alla dessa isolerade små enheter där våld äger rum dagligen, det spelar ingen roll eftersom det är människors ”privatliv”. Det riskerar inte att blir ett problem för någon annan än kvinnorna själva. När det kommer upp extra uppseendeväckande fall, som när en man huggit ihjäl en kvinna på öppen gata, då kan en ingripa. Men då handlar det såklart inte om mäns våld mot kvinnor utan om en ”familjetragedi”.

En skulle faktiskt kunna säga att de män som utövar våld mot kvinnor är patriarkatets polis. Dessa män som straffar kvinnor som gör ”fel” som gör att alla andra kvinnor känner sig tvungna att anpassa sig mer för att inte utsättas för samma öde. Det är skönt för alla män som inte slår kvinnor att dessa män finns, för de kan framstå som ”goda” i jämförelse, samtidigt som kvinnorna hela tiden påminns om sin utsatthet från annat håll. Praktiskt! Klart att poliser, som ju ofta är män, inte tycker att detta är särskilt upprörande.

Det är av detta skäl vi säger att vi vill avskaffa mäns våld mot kvinnor, för vi ser att det är en del av ett system, inte bara någon slumpmässig händelse. En del i att avskaffa mäns våld mot kvinnor är att motarbeta dessa patriarkala strukturer som genomsyrar hela samhället, även polisen.

Poängen är väl följande: våldsmonopolet finns inte till för oss, eftersom förtrycket vi drabbas av är en del av samma ordning som våldsmonopolet finns till för att upprätthålla. Detta är mannens samhälle, och alla institutioner i det är således mannens. Detta gäller även polisen, kanske i synnerhet polisen.

Så vad göra? Tja, kanske ska vi sluta visa trohet till ett system som inte finns till för oss. Kanske ska vi sluta upplåta vår reproduktiva förmåga för att gynna ett system som aldrig gynnar oss. Kanske ska vi sluta be männen som är överordnade oss om beskydd, och istället fundera på hur fan vi ska skydda oss själva och varandra. Kanske ska vi sluta ingå i relationer där vi är våldsutsatta och rättslösa, och fundera på hur vi istället ska tillfredsställa varandras behov av trygghet, närhet och kärlek. Bara en tanke.

Vem är kvinna/man?

Fick denna fråga på ask.fm:

Vad avgör vem som är man och vem som är kvinna i din politiska analys? Vem är i kategorin kvinna på vilka grunder, och vem är i kategorin man på vilka?’

Detta är en intressant och viktig fråga som verkligen skapat mycket debatt och förvirring inom feministisk teori. Jag kan inte säga att jag har något perfekt svar, men typ såhär brukar jag tänka:

Jag är generellt ganska ointresserad av att sätta upp exakta kriterier för vem som ”är” kvinna/man. Precis som att det finns flytande gränser när det kommer till klass och ras finns dessa även här. Exakt hur dessa gränser ska dras känns dels ganska meningslöst att teoretisera kring, dels riskerar det att hamna i essensialism vilket jag tycker är jätteproblematiskt. Jag tror inte på några fasta kriterier för vem som ”är” kvinna eller man.

Kvinna/man är för mig politiska kategorier som är relevanta utifrån ett feministiskt perspektiv. Jag intresserar mig för dessa kategorier eftersom jag intresserar mig för feministisk kamp, inte för att jag tycker att det är meningsfullt i sig att dela upp världen i kvinnor och män. en kan tydligt se att dessa kategorier inte är meningsfulla, eftersom de inbördes skillnaderna är mycket stora. Däremot kan en se att det finns en grupp som konsekvent underordnas med avseende på kön. En kan se att kön är en viktig faktum i hur vi organiserar vårt samhälle, och att kategorin ”kvinnor” är underordnade i detta. Exakt vad som definierar en enskild ”kvinna” är svårare att säga, och frågan är om det ens är meningsfullt att göra en sådan definition. Kvinna/man är patriarkala kategorier som vi i dag helt klart måste förhålla oss till både individuellt och politiskt. Detta innebär dock inte att vi behöver befästa dem ytterligare genom att ”definiera” dem.

När jag säger ”jag är kvinna” så är det inget jag finner inne i mig, det är snarare ett konstaterande av min situation så som jag finner den i detta samhälle. Jag kan helt enkelt klart och tydligt se att ”kvinna” är ett relevant ord för mig när det kommer till att beskriva min verklighet. Jag ses som kvinna, jag förtrycks som kvinna och så vidare. Detta gör att jag i en feministisk kontext beskriver mig själv som kvinna, eftersom det på ett meningsfullt sätt speglar min position i patriarkatet. Däremot är ”kvinna” inte någon stark del av min identitet i andra sammanhang, det är en av många kategorier jag befinner mig i i detta samhälle.

Kategorin ”kvinna” är för mig något ofrivilligt som tvingas på mig, men när den väl gjort det är det en kategori min analys och kamp utgår ifrån. Precis som alla andra kategorier jag befinner mig i i detta samhälle. Det är inte jag som har valt att kategorisera mig, hade jag fått välja hade jag bara varit och inte brytt mig om vilket ”kön” jag tillhörde. Jag hade bara begärt de jag ville begära, varit intim på de sätt jag ville var intim och så vidare.

Jag kan i givna situationer konstatera att någon innehar positionen ”man” gentemot mig, om i sådana fall behandlar jag också den personen som ”man” politiskt. Detta innebär inte att jag anser att personen ”är” man, eftersom jag inte tycker att kön är någon essensiell inneboende egenskap hos en person, men däremot att det är en terminologi som är meningsfull att använda för att beskriva en given situation.

Om ”kvinna” som patriarkal identitet och politisk kategori.

Twittrade såhär:

Problem för feminismen: ofta krävs det att en accepteras som kvinna av patriarkatet innan en kan forma ett politiskt medvetande som kvinna. Innan jag själv kunde bli feminist så var jag tvungen att ”accepteras” som kvinna genom att bli begärd av män. Hade nog varit svårare annars. Och då många kvinnor utesluts från kategorin ”kvinna” på grund av sina kroppar, utesluts de även från feminismen. Frågan är: hur skapar vi en feministisk teori och praktik för att kunna gå runt detta, för att kunna agera som kvinnor politiskt oavsett.
Hur skapar vi en praktik för att kunna agera politiskt utan att acceptera patriarkatets definition av oss som kvinnor? ”Kvinna” är både en identitet OCH en politisk kategori. Målet: att göra identiteten obetydligt, överflödig för att organisera sig politiskt. Måste vi förstå vad en kvinna ”är”, vad som gör oss till kvinnor, för att kunna organisera oss mot förtrycket vi drabbas av som kvinnor?

Jag tänker: oavsett mitt inre liv så ser omgivningen mig som kvinna, och utsätter mig för förtryck utifrån detta. Denna insikt är vad som gör mig till feminist. Men för att kunna claima ordet ”feminist” så var jag tvungen att bli accepterad som kvinna i patriarkatet, jag ar tvungen att bli såpass bekväm i min identitet som kvinna att jag kunde göra motstånd mot den. Många av de saker jag gör nu var helt otänkbara innan, innan jag hade blivit föremål för heterosexuellt begär och så vidare. Att avsäga mig en kvinnoroll jag aldrig hade blivit erkänd för gick helt enkelt inte.

Numera anser jag inte att min identitet som kvinna är särskilt viktig. Det är ingenting jag funderar särskilt mycket på helt enkelt. Jag förtrycks som kvinna och därför är jag feminist. Jag tycker själv att detta är en utveckling jag har gått igenom, alltså jag tycker att det är ”bättre” att inte lägga så mycket vikt vid identiteten kvinna eftersom det är en högst godtycklig kategori som egentligen inte betyder något för mig. Det som betyder något är de villkor på vilka jag existerar i detta samhälle, inte min identitet.

När jag har identifierat mig som kvinna har jag gjort det utifrån män, ty det handlar om att jag ska få patriarkatets erkännande av mig som kvinna. Typ; jag är kvinna om jag kan locka fram heterosexuellt begär från en man. Jag är kvinna om jag får den här mannens godkännande av mig som könsvarelse. Detta är en process som styrs helt och hållet på patriarkatets villkor. Det handlar om att få min identitet bekräftad av patriarkatet, och detta mynnar i regel ut i att en begär patriarkalt förtryck, om än inlindat i olika slags förmildrande trams som ”romantik”. Att vara kvinna är fortfarande att vara underkastad män, och när en man ser mig som ett lämpligt offer för sitt maktutövande så bekräftas min identitet som kvinna. Detta är såklart helt jävla vidrigt och orimligt, men det är fortfarande så jag har uppfattat det.

Även fast jag hela tiden ”vetat” på en intellektuell nivå att typ sexuella trakasserier är ”fel”, så har jag inte kunnat se det som ett problem emotionellt eftersom jag fortfarande sett det som en form av bekräftelse av mig som könsvarelse att bli utsatt för detta.

Jag vet inte vad detta innebär för andra människor. Jag vet inte hur andra har organiserat sitt erkännande som könsvarelser, eller hur viktigt det är för andra, men jag tänker mig att jag inte är ensam om att ha behövt bli bekväm i min identitet som kvinna innan jag kunde bli förbannad på det förtryck jag utsattes för som kvinna. Jag var tvungen att ha en massa relationer med män innan jag kunde begära kvinnor.

Innan har jag känt skuld för att jag inte hade den där instinktiva reaktionen av avsmak inför sexuella trakasserier som en ”skulle” ha, och jag tänker att det i själva verket handlade om min skam inför att inte bli bekräftad som kvinna av män. Jag tänker att det kan vara relevant för feminister att ta hänsyn till detta när vi talar om sexuella trakasserier, att de hur det både är ett stort problem och ett förtryck som faktiskt är bekräftande i vissa avseenden. Och som sagt, att teoretisera kring hur vi går runt detta. Hur vi skapar ett bekräftande av oss som kvinnor ur en politisk kontext, utan att nödvändigtvis behöva godta den patriarkala identiteten.